måndag, oktober 31, 2005

SVT blundar och försöker vrida klockan bakåt

SVT har den här hösten tagit beslutet att låta prestigeserien "Vita huset" sändas i digitalkanalen SVT24. Först någon gång i januari börjar avsnitten (som då är nästan ett och ett halvt år gamla) visas på "vanlig" tv. Beskedet om det här konstiga agerandet är inte nytt och har stötts och blötts på en del mer politiskt inriktade bloggar redan, men nu vill jag också stämma i bäcken. För det är rent ut sagt bara jävligt korkat gjort. Och det är inte det enda korkade som SVT gjort i serieväg det här året:

I början av juli gick SVT:s pressavdelning ut och meddelade stolt att de skulle börja sända "Veronica Mars", en serie som jag orerat mig blå om vid flera tillfällen på 43 minuter. Sändningsstarten angav de till ... ja just det, någon gång i januari. Avsnitten är då nästan ett och ett halvt år gamla.

Varför i hela fridens namn agerar SVT på det här sättet? Till skillnad från alla de andra svenska kanalerna, så har de ju faktiskt TVÅ marksända sådana. Nog borde det väl finnas plats i tablåerna för att visa serier innan det börjar växa mossa på dem? Har de fortfarande inte insett att det år 2005 finns något som heter internet? Som innebär att en stor del av den tv-intresserade publiken redan har full koll på höstens nya serier och senaste trender från USA? Som kanske inte har lust att vänta 18 månader för att se den där serien de läst så mycket om?

I fallet med "Vita huset" blir det extra löjligt. Avsnitten som just nu visas i USA är en direkt spegling av det verkliga politiska skeendet i Washington, det är till och med så att handlingen i "Vita huset" ligger en smula FÖRE verkligheten, i och med att läckan i det fiktiva Vita huset fick sparken en vecka innan det verkliga Vita huset gjorde sig av med vicepresidentens stabschef i den pågående utredningen om vem som läckt hemligstämplade uppgifter till pressen. De avsnitten kommer svenska tv-tittare utan tillgång till SVT24 att få se i... ja, mars 2007 om de håller fast vid sitt nuvarande sätt att se verkligheten.

Men har det inte alltid varit så här? Jo, det har det kanske, men det är ingen ursäkt, inte år 2005. Okej att det tar tid att få in serier från betalkanaler som HBO i tablåerna eftersom svenska betalkanaler som Canal Plus har första tjing och ska visa säsongerna innan SVT kan lägga vantarna på dem (som i fallet med "Six feet under"), men när de andra kanalerna faktiskt blivit riktigt duktiga och insett att man måste ligga nära inpå USA-sändningen, ja då går SVT åt andra hållet och håller för öronen och låtsas som att inget har hänt i tv-landskapet.

För de andra kanalerna är ju bättre på det här. Kanal 5 ligger en halv säsong efter USA när det gäller storserier som "CSI", "Desperate housewives" och "The OC". TV3 ligger bara tre månader efter när det gäller visningarna av exempelvis "The closer", "The 4400" och "Cityakuten".

Och bäst i klassen är, på vissa sätt, TV4. På onsdag, när de visar avsnitt fyra av säsong två av "Lost", ligger de bara ett ynka avsnitt efter ABC:s sändningar i USA. Om de inte hade lagt in en Lena Philipson-dokumentär nästa vecka och sänt det femte avsnittet då istället, så skulle de faktiskt, för några timmar, ha varit i fas med USA, där det för närvarande är sändningsuppehåll i några veckor.

Men SVT tycker att det är säkrast att vrida klockan åt andra hållet. Orsaken vet de troligen inte ens själva.

söndag, oktober 30, 2005

Därför älskar jag numera "Grey's anatomy"

Det tog mig ett tag att falla pladask. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var jag gillade med "Grey's anatomy". Var det den romantiska suckern i mig som mjuknade av den sentimentala ton som ibland lägger sig som en varm filt över serien, var det faktumet att karaktärerna verkligen är älskvärda i all sin ofullkomlighet, eller berodde det på att Patrick Dempsey äntligen fått en lika bra roll som han hade i min favorittonårsfilm genom tiderna, "Can't buy me love?"

Efter förra söndagens avsnitt står det klart. Självklart beror det på alla de saker jag angett ovan. Men faktum är att det krävdes en krönika i lördagens Svenska Dagbladet, skriven av Karin Ström, för att bitarna i mitt huvud skulle falla på plats. (Meningslöst fakta: Detta ger att 50 procent av veckans 43 minuter-inlägg har grund i vad jag läst i SvD.)

Nu handlade ju inte hennes krönika om "Grey's anatomy" för fem öre. Nej, den handlade om att det i verkligheten är väldigt sällsynt att en dumpad person går fram till sin forne partner och på sina bara knän ber om en ny chans när man råkar stöta ihop med denne på gatan. Men inom popmusikens värld, särskilt den manliga, är det här ganska flitigt förekommande, resonerar Karin Ström och ger alla "snälla-kom-tillbaka"-låtar från Jackson Five som exempel tillsammans med lite Ulf Lundell och Moneybrother. I verkligheten visar man upp en fasad, som ska visa att man klarar sig alldeles ypperligt som singel, och går sedan (om man är manlig popstjärna) hem och skriver en låt där man säger att man vill ha en andra chans. Har man ingen musikerkarriär går man väl bara hem antar jag.

Hennes slutpoäng med krönikan var dessutom ännu en annan, nämligen att de här popstjärnorna nog lider av dålig självinsikt. Deras låtar handlar alltid om att de förstår varför flickvännen lämnade dem – det beror så klart på att de gjort något dumt. Smart menar Ström, för det är ju så klart mer smickrande för egot att intala sig att man blivit dumpad för att man varit en bad boy än för att man varit en tråkig och osexig tölp.

Okej okej, nu ska jag återgå till att skriva om "Grey's anatomy" innan ni ger upp om att finna en röd tråd i det här inlägget. Så här var det: i det senaste avsnittet av serien fanns en scen med som berörde mig oerhört starkt, utan att jag riktigt förstod varför. Först lite bakgrundsinfo: "Grey's anatomy" handlar om ett gäng läkarstudenter som försöker överleva sin AT-tjänst på ett sjukhus i Seattle. Redan i pilotavsnittets inledning lyckas seriens huvudperson Meredith Grey (Ellen Pompeo) hamna i säng med en vansinnigt snygg karl efter ett barbesök. Dagen efter, första dagen på AT-tjänsten, inser hon att mannen hon rullat med i halmen är hennes blivande chef Derek Shepherd (Patrick Dempsey). Som ni förstår blir den här kärlekshistorien, för det blir så klart en sådan, inte helt okomplicerad. Efter ett antal turer fram och tillbaka kommer en annan kvinna in i bilden som ställer förhållandet på ända, och det hela utvecklas till ett intrikat katt och råtta-spel, en hjärtslitande kärlekstriangel som inte kommer att få sin upplösning förrän i det avsnitt som sänds i kväll på ABC. För att göra en komplicerad story kort går det hela ut på att Shepherd nu måste välja mellan två kvinnor som båda vill ha honom (ja, jag vet att det låter otroligt ojämställt och ganska förnedrande, men kärlek får faktiskt människor att vältra sig i förnedring ibland). Före scenen som berörde mig så starkt hade Meredith berättat för Dr McDreamy (AT-läkarnas nickname på Shepherd) att hon inte längre brydde sig om huruvida han skulle bestämma sig för att vara med henne eller antagonisten, så vitt hon anbelangade var deras relation över, finito, erased, punkt slut.

Men så kommer scenen. Efter att de genomfört en operation tillsammans kommer Meredith in till Shepherd, som står och tvättar sina händer. Hon har insett att hennes tidigare besked till honom varit ren rappakalja, och håller ett fullständigt självförnedrande tal, fläker ut sina känslor utan pardon, krälar i smutsen och till sist säger hon "Pick me. Choose me. Love me!" och tårar av uppgivenhet, uppdämda känslor och den djupaste olycka trillar längs hennes kinder. Och Shepherd bara står där, inte ett dugg mer säker på vem han ska välja. Likt honom letade jag efter en flyktväg när scenen spelades upp. Den gjorde så ont och kändes så utplånande att jag mådde illa.

Efteråt kunde jag som sagt inte riktigt sätta fingret på varför scenen berörde mig så starkt. Förrän jag läste Karin Ströms krönika, som ju egentligen inte ens handlade om det jag just beskrivit men ändå gör det. För det är ju så. Scenen fastnade i mitt huvud eftersom den är så overklig. På riktigt skulle ju det där aldrig ha hänt. Man blottlägger inte sig själv på det där sättet. Man utsätter sig inte för risken att bli utplånad genom att visa vad man egentligen vill säga. Man går stoiskt därifrån, och dunkar pannan blodig mot väggen hemma i lägenheten istället.

Och det var inte förrän då polletten trillade ner och jag kunde erkänna det för mig själv: Ja, jag älskar "Grey's anatomy". Att det skulle krävas en krönika om popstjärnors taskiga självinsikt för att få mig att inse det hade jag dock inte förutsett.

"Grey's anatomy" börjar visas på Kanal 5 den 22 november. Hittills har 14 avsnitt visats i USA sedan debuten i slutet av mars. "Grey's anatomy" var den tredje nykomlingsserien på ABC förra säsongen som slog kritikerna och publiken med häpnad (de andra två var "Desperate housewives" och "Lost"). Den framgångsrika serietrojkan är den främsta orsaken till att ABC nu är USA:s näst största tv-kanal, efter att tidigare ha legat mer eller mindre i dödsryckningar.

lördag, oktober 29, 2005

Och världens sämsta sci fi-serie är...

För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om en sammanställning som Boston Globe gjort över historiens 50 bästa sci fi-serier. Nu har den utmärkta amerikanska tv-bloggen TV Squad gjort en egen lista, men vänt på steken och valt ut de sämsta serierna istället. Anslaget är en smula mer anspråkslöst, de har nöjt sig med att lista fem kalkoner. Och hur ser listan ut då? Jo, så här:

1. Far Out Space Nuts
2. Cleopatra 2525
3. Battlestar Galactica (originalserien)
4. Mann and Machine
5. Electra woman and Dyna girl

Jaha, och nu undrar ni kanske varför jag väljer att publicera en lista över fem tv-serier som har det gemensamt att de alla varit ljusår från att hamna i en svensk tv-tablå och i princip ingen känner till? Jo, jag tycker att det finns en väldigt intressant detalj - nämligen "Battlestar Galactica". Serien som åsyftas här är originalet från 1979, som las ner efter bara en säsong av ABC.

Vana läsare av 43 minuter vet att jag vid två tidigare tillfällen (ett och två) näst intill slagit knut på mig själv i min iver att försöka förklara vilken genialisk tv-serie den nya "Battlestar Galactica" är, nu halvvägs in på sin andra säsong på Sci-Fi Channel (nya avsnitt börjar sändas i januari). Den hamnade också helt välförtjänt på silverplats i Boston Globes sammanställning över milstolparna inom genren. I mina inlägg om "Galacticas" förträfflighet gick jag så långt att jag påstod att det kanske till och med rör sig om 2000-talets förnämligaste tv-serie alla kategorier.

Det jag tycker är intressant är hur två tv-serier som bygger på samma historia kan bedömas så diametralt olika. Okej, skaparen Ron Moore kallar sin serie en "reimagination" av originalet, och det är många detaljer som är annorlunda, men ändå, de här listorna visar med all tydlighet att det inte alltid är VAD som berättas som är det viktiga, utan HUR det sker. Nu menar jag inte att jag skulle vara först i världshistorien med att påpeka det faktumet, men det kan vara värt att påminna om ibland.

I ärlighetens namn bör jag erkänna att jag inte sett originalet av "Battlestar Galactica" - jag har alltså inga belägg för korrektheten i TV Squads lista. Kanske är det här inlägget bara en ursäkt för att jag återigen ska kunna skriva om "Battlestar Galactica" utan att det ska kännas krystat.

Må så vara i sånt fall.

torsdag, oktober 27, 2005

SvD gör tv-dramat en björntjänst

Den spontana reaktionen när jag slog upp Svenska Dagbladets etta på kulturdelen i morse var glädje. "Zappa rätt i tablån" var rubriken som mötte läsaren på förstasidan, på sidan 15 presenterades sedan en guide till de 24 serier tidningens nöjesredaktion valt att betygsätta, efter att de gått igenom en veckas tv-tablå.

Men efter att ha läst ett tag, och tänkt efter lite, så grumlades glädjen och ersattes av besvikelse. För vad var det egentligen tidningen gjort?

Jo, på en tidningssida summerades hela tv-dramavärlden ihop. Det var vad den ansågs vara värd. Och detta i en era som erbjuder det bästa klimatet för tv-dramat någonsin rent kvalitetsmässigt. Serierna fick runt 500 tecken var. Det var vad det var värt.

Betygsättningen i sig var det väl inga större fel på, smak är svårbedömt och överlag följde deras tärningsprickar allmän tv-kanon. Visserligen tycker jag att det var svagt att avfärda tv-världens starkaste dragande lok, de tre "CSI"-serierna, med ett gemensamt betyg (och därtill ett förvånande lågt sådant). Och jag tycker att det är att prata i nattmössan att bara ge den fjärde "24"-säsongen en tvåa i betyg, själv håller jag den säsongen som den bästa, men som sagt, smak är likt oktobervädret väldigt varierande. Det var också lite konstigt att de valt att ta med SVT:s miniserie "Häktet", men ignorerade TV4:s "Medicinmannen".

Men vad gnäller jag över då? Är det inte bra att Svenska Dagbladet faktiskt gör det som ingen annan gör, nämligen äntligen recenserar tv-serier som om det vore en "riktig" konstform? Tja, problemet är ju bara att de inte gör det. De summerar ihop en hel tv-värld på en ynka sida, och gör en sorts vår-genomgång-av-kvällens-melodifestival-låtar-med-expertbetyg-grej av det hela, och visar återigen att man anser tv vara förströelse - inget annat.

Tv-dramat är år 2005 värt så mycket mer än så. Tv-serier borde recenseras i de stora dagstidningarnas kulturdelar som standard, inte som ett yttersta undantag. Det är löjeväckande att de svenska tv-kanalernas storsatsningar i höst, "Kommissionen" och "Medicinmannen", inte bevärdigades med riktiga recensioner i tidningarna inför seriestarten. Jag kan inte se någon annan orsak till det än att det inte anses tillräckligt fint (för jo, det går faktiskt att få förhandsexemplar av serier, och nej, man behöver inte få se ALLA avsnitt för att kunna göra en sjyst bedömning). Tv recenseras bara om det i förhand antas ha konstnärliga ambitioner eller är en långlivad institution (det vill säga om Klas Östergren skrivit manuset eller om det gäller julkalendern - vilken tur de har att de bara behöver göra en recension i år med andra ord). Om de inte uppfyller något av de kraven, så kan det ignoreras eller klumpas ihop på en helsida en gång om året, på sin höjd. Att det fortfarande är så här gör mig deprimerad. Och jag är inte ensam om att tycka så, Kjell Häglund hade liknande tankar i branschtidningen Journalisten för ett tag sedan. Det måste bli ändring.

Men det var en fin fjärrkontroll som SvD hade photoshopat ihop till förstasidan.

onsdag, oktober 26, 2005

Bäst hittills: "Lost" och "Veronica Mars"

Ja shit alltså.

Så skrev jag den 22 september när jag försökte göra en genomgång av de serier jag planerade att följa under hösten. Totalsiffran då stannade på 22 serier per vecka. Nu har drygt en månad gått, och mitt tittarmönster har satt sig. Tre serier har fallit bort, och en har tillkommit. Summa summarum 20. Så här ser den nya listan ut:

Måndag:
Prison Break (Fox)
Surface (NBC)

Tisdag:
Bones (Fox)
Commander in chief (ABC)
House (Fox)
Supernatural (WB)

Onsdag:
Lost (ABC)
Veronica Mars (UPN)
CSI: NY
Invasion (ABC)

Torsdag:
The OC (Fox)
CSI (CBS)
Reunion (Fox)
ER (NBC)

Fredag:
Threshold (CBS)

Söndag:
Vita huset (NBC)
Desperate housewives (ABC)
Grey's anatomy (ABC)
Rome (HBO)

Bäst hittills i höst då? Tja, av nykomlingarna skulle jag vilja framhäva "Prison break" och "Commander in chief". Ingen av dem är 100-procentig, långt ifrån, men de har hög lägstanivå och "Prison break" är helt klart höstens bästa "24"-substitut tills originalet återkommer i med femte säsongen i januari. "Supernatural", som jag var redo att ge upp efter två avsnitt, har faktiskt tagit sig och blivit ganska charmig, även om en del av spökerierna som de gravt "Arkiv X"-inspirerade bröderna undersöker må vara lite fåniga.

Två av mina riktiga favoritserier, "House" och "The OC", har lyst med sin frånvaro under stora delar hösten, eftersom Fox visar Major League-slutspelet dagarna i ända vilket stuvar om och stympar tablån. Nästa vecka återgår dock livet till det normala igen, vilket jag verkligen ser fram emot.

Och så har vi ju då "Lost". Jag tycker att de fem avsnitt som visats av säsong två sparkar skiten ur år ett. De tre första episoderna, då vi äntligen fick klättra ner för stegen till bunkern, var ren och skär tv-magi i mina ögon. Fast okej då, senaste avsnittet var ett filler-avsnitt, avsett att bara bygga upp stämningen inför den "chockepisod" som utlovats till den 9 november, då serien återkommer efter ett kortare avbrott (jepp, it's sweep time in da States och då krävs något riktigt extra). Det ryktas att någon av skådisarna ska få bita i gräset, men vill ni veta vem så får ni allt läsa kommentarerna till den här TV Squad-texten själva, jag tänker inte bli nermejlad av en miljon fanatiska "Lost"-tittare för att ha avslöjat något som jag inte ens vet om det är sant. Men jag har sagt det förr och säger det igen - I am lost på "Lost".

Och ja, "Veronica Mars" andra omgång verkar faktiskt bli lika bra som den första.

söndag, oktober 23, 2005

"Medicinmannens" dumhet får mig att häpna

1,6 miljoner tittare följer "Medicinmannen" på TV4 varje söndagskväll. Jag är en av dem. Och ärligt talat - jag fattar inte varför. Någon borde slå mig med en påke i skallen, för vissa stunder är serien så korkad att jag bara sitter och gapar.

Men uppenbarligen gör de ju något rätt, eftersom jag och så många andra sitter kvar. Vad vet jag inte riktigt. Okej, det är hyfsat spännande ibland och ingen av regissörerna Kjell Sundvall och Daniel Lind Lagerlöf är några dumskallar, de vet hur en actionslipsten ska dras. Men det finns så mycket som är så dumt, så dumt. Ujujuj.

Det som får mig att dårgapa mest tror jag är karaktärernas oerhörda dumhet, gång på gång på gång på gång. I det femte avsnittet nu på söndagskvällen lyckas mamman och sonen fly när en av deras Kling och Klang-kidnappare (jag skulle verkligen ha velat se hur headhuntingproceduren gick till när de fick jobbet) åkt iväg för att införskaffa lite grejer. Mamman och sonen vet att kidnapparen är på väg tillbaka - i bil. De befinner sig vid vad som bör vara den enda stora vägen i det glest befolkade landskapet. Vid en busshållsplats ser de att nästa buss passerar om 40 minuter. De behöver bara gömma sig i skogsbrynet till bussen kommer, och allt skulle vara frid och fröjd. Men inte. Så fort en bil närmar sig ska mamman nödvändigtvis upp och vifta och skrika efter hjälp. Gissa vem det är som kommer i bilen.

Exempel två: Dottern i familjen har blivit grundlurad av sin pojkvän. Det är uppenbart för hela världen att han använt henne bara för att komma åt hennes styvpappa, läkemedelskungen, för att kunna göra nån sorts luddig aktion mot ett medicinskt lager. Det är högst troligt att pojkvännen på något sätt är inblandad i kidnappningen av dotterns broder och mamma, om än indirekt. Till sist erkänner pojkvännen själv att han utnyttjat henne, "men bara i början". Vad gör hon då? Jo, hon hjälper honom att undanröja bevismaterial som länkar honom till attentatet. Precis den typ av tjänst jag skulle göra för någon som medverkat till att kidnappa min mamma.

Kjell Sundvall har gråtit ut i pressen och bett om ursäkt för att inspelningen av "Medicinmannen" skedde under kraftig tidspress och att budgeten var för snäv för att han skulle kunna göra de actionscener han ville. Okej, det kan förklara varför det ibland är molnigt i en scen och strålande solsken i nästa trots att det bara passerat några sekunder i tid. Men det förklarar inte varför de inte la lite tid på att göra manuset trovärdigt före inspelningsstarten.

Och för den delen - var det någon som inte förstod redan i första avsnittet att det skulle visa sig vara Alexandra Rapaports karaktär som inte hade rent mjöl i medicinpåsen?

Men trots allt gnäll kommer jag väl att sitta i soffan nästa söndag också. Om jag bara fattade varför.

fredag, oktober 21, 2005

Övertydlighet fällde "Kommissionen"

Det har skrivits en hel del om SVT-serien "Kommissionen" på olika bloggar under hösten. Av den anledningen tänker jag inte bli särskilt långrandig i det här fallet. Men efter att ha sett klart serien vill jag ändå för en stund ventilera den besvikelse jag känner.

För jag anser att "Kommissionens" uppsåt och tanke var otroligt god. Att försöka skildra vad som händer i myndighetssverige efter ett massivt terrordåd var en ambitiös och briljant idé som jag tycker att skaparen Anders Lenhoff bör ha en eloge för.

Och det började ju så bra. 90-minuterspiloten och de första efterföljande avsnitten höll god fart och skildrade åtminstone i mina ögon på ett realistiskt sätt vad som skulle hända om något liknande genomfördes i verkligheten. Men sen saggade det till sig. Manuset blev stolpigt och tappade längs vägen nästan all form av spänning, karaktärerna stelnade ihop och till sist kunde man sitta där med kollegieblock och rödpenna och bocka av den ena klichéartade människokarikatyren efter den andra.

Jag ska som sagt inte bli långrandig. Men jag vill skriva några rader om det som störde mig mest, nämligen övertydligheten. Anders Lenhoff har sagt någonstans att han inspirerats av "Vita huset". Det jag tycker att han har missat kapitalt är att "Vita huset" som ingen annan amerikansk tv-serie är krävande för publiken. Under ett avsnitt droppas så mycket politiska termer, förkortningar, namn, begrepp och referenser att man får vara glad om man förstår hälften i vissa lägen. Men aldrig någonsin stannar karaktärerna upp för att förklara vad alla dessa begrepp och förkortningar betyder. Och det gör inget att man inte fattar allt. Snarare är det så att det hör till spelet, för de gånger man känner att man är helt med pyser man av stolthet och vill berätta för hela världen att man minsann vet vad en filibuster innebär.

"Kommissionen" har på intet sätt varit krävande. Istället har serien gjort allt för att alla ska förstå allting hela tiden - och detta trots att det är uppenbart att målgruppen inte alls är densamma som för exempelvis TV4:s "Medicinmannen", vilket kvällspressen felaktigt försökt hävda för att kunna göra braskande fiaskorubriker ("Kommissionen" har på sistone haft siffror under 800 000, "Medicinmannen" ligger stadigt på det dubbla). I en serie för en smal publik ska inte en dialog stoppas upp när en presstalesman berömmer någon för att vara bra på att skapa "spinn". Han ska inte behöva mötas av kollegors dumma miner, och få förklara att det betyder att någon är bra på att få snurr på sitt budskap i media. Det är att idiotförklara publiken.

Men ljuspunkter då? Jodå, två. För det första så har jag njutit av den känslomässiga katt- och råttaleken mellan Karim (Peter Perski) och Uni (Cecilia Häll), de två har varit seriens höjdpunkt. Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt att säga att jag fallit handlöst för Cecilia Häll. Och för det andra hade jag inte en susning om att vattnet vid Riksdagshuset heter Norrström. I och med "Kommissionen" vet jag det. Tack.

onsdag, oktober 19, 2005

Teri Hatcher är den nya Rob Lowe

Stackars Teri Hatcher. Det kan inte vara enkelt att vara det i förhand största namnet för en tv-serie, och sedan, i samma takt som serien växer till ett monstrum av framgång, se sig själv bli omsprungen av sina medskådespelare så det visslar, samtidigt som ens egen rollfigur trampar vatten och sjunker längre och längre ner i ett lite för udda träsk.

För "Desperate housewives" var ju faktiskt Teri Hatchers show. Det var kring henne allt kretsade, det var hon som var stjärnan, NAMNET, the major attraction, kalla det vad ni vill, när serien började. Men nu, fyra avsnitt in i säsong två, är jag så trött på hennes veliga, vimsiga, "charmigt" klumpiga och snurriga rollfigur Susan Mayer att jag vill blunda och hålla för öronen så fort hon kommer in i bild. Hon kommer ingen vart i serien. Det är i sanning tragiskt.

För mönstret känns ju så väl igen. Det är Rob "Sam Seaborn" Lowe all over again. "Vita huset" var ju faktiskt hans show när serien startade hösten 1999. Hans namn kom först i förtexterna, och sen följde alla de andra alfabetiskt (och så till sist 'and Martin Sheen' då, men ändå). Vad hände? Hans veliga, vimsiga, "charmigt" klumpiga och snurriga rollfigur började trampa vatten, hans karaktär utvecklades inte för fem öre, och runt honom vann skådespelare efter skådespelare i ensemblen Emmys för sina insatser, men han gick alltid lottlös hem från varje gala. Okej, han nominerades några gånger, men vem minns det dagen efter? Så vad gjorde Rob Lowe? Han tog sitt pick och pack, meddelade att han minsann inte tänkte tåla det här längre, och gick vidare mot nya horisonter.

Och det gick ju jättebra för honom sedan. Not. Han fick huvudrollen i "Dr Vegas", som gjordes i tio avsnitt varav fem hann sändas innan någon barmhärtig chef på CBS la ner skräpet. Och nu sitter han där och dunkar sitt huvud i väggen och undrar vad som gick fel. Samtidigt fortsatte "Vita huset" som om inget hade hänt. Ingen märkte att han var borta.

Än har vi inte nått det stadiet i fallet Teri Hatcher. Men tecknen finns där. Det ryktas om osämja bland de fyra kvinnliga stjärnorna, och efter att Hatcher tvingats se kollegan Felicity Huffman vinna Emmystatyetten istället för hon själv vägrade Hatcher låta sig plåtas med de andra kvinnorna i serien. Marcia Cross, som också var nominerad i samma klass men således inte heller vann, ställde dock snällt upp, liksom Eva Longoria, som var den enda av de fyra som inte ens nominerats i klassen bästa kvinnliga huvudroll. Nicolette Sheridan, som spelar den skrupelfria Edie och egentligen aldrig räknats in i stjärnkvartetten, fick fylla på i glada vinnarvimmelbilderna istället så att de ändå skulle bli fyra. Och det var som om inget hänt när man såg bilderna. Ingen märkte att Teri Hatcher inte fanns där.

Så frågan är hur länge det dröjer innan hon lämnar serien i vredesmod. Och när det sker, kommer någon att sakna henne?

För övrigt står "Desperate housewives" och trampar vatten efter de fyra avsnitt som sänts av andra året i USA. Efter avslöjandet av Mary Alices stora hemlighet (som i sig var måttligt ögonbrynshöjande) som hela säsong ett byggdes kring, har ingen ny grund lagts för en större historia som säsong två kan vila på. Istället puttrar det lite här och lite där. Serien har aldrig varit min favorit, men jag har ändå sett den varje vecka med behållning eftersom den bjuder på några ypperliga skådisinsatser, främst av Cross och Huffman. Men nu måste de sparka igång en ny bärande historia som verkligen klarar att hålla lasset uppe, annars kommer intresset att dala både hos mig och den hysteriskt stora amerikanska publiken.

tisdag, oktober 11, 2005

Slaget om Vita huset

Observera att det här inlägget innehåller vissa "Vita huset"-spoilers.

Jaha, som om man inte redan hade bra mycket bättre koll på hur det går till i amerikansk politik jämfört med den svenska varianten, så kommer nu ännu en serie om hur det går till bakom kulisserna i det där stora vita huset på 1600 Pennsylvania Avenue i Washington. "Commander in chief" handlar, precis som "Vita huset", om det amerikanska presidentämbetet, och den gör det med en ny twist - presidenten är en kvinna! Och inte vilken kvinna som helst - en partiobunden sådan till på köpet.

Geena Davis gör huvudrollen i "Commander in chief" som Mackenzie Allen, från början obunden vicepresident i en republikansk administration, ditsatt som en sorts marionett för att locka röster från traditionellt demokratiska sympatisörer. När så presidenten avlider i sviterna av en hjärtinfarkt förväntas det inom partiet att Allen ska avsäga sig sin post, och bana väg för Nathan Templeton (Donald Sutherland), majoritetsledare i representanthuset, som ny president. Men eftersom han är ett högerspöke av guds nåde och en riktig ärkeskitstövel, så vägrar hon att göra dem till viljes under mer eller mindre kuppartade former. Och voila - USA har fått sin första kvinnliga president.

Att jämföra "Commander in chief" med "Vita huset" är så klart orättvist på flera sätt. För det första har det hittills bara sänts två avsnitt (det tredje i kväll), och för det andra så är "Vita huset" en av de bästa dramaserier som producerats i USA genom tiderna, nu inne på sitt sjunde år och fortfarande i högsta grad vital. Men om man ändå får för sig att jämföra då? Tja, det är redan uppenbart att "Commander in chief" riktar in sig på andra saker än "Vita huset". Här står presidentens familj i centrum. Hur påverkas en "normal" familj av att plötsligt få flytta in på världens mest påpassade adress? Hur reagerar hennes make, själv en viktig aktör inom politikens värld och hennes tidigare stabschef som vicepresident, när han förpassas till att bli landets förste "first gentleman", vars beslutsfattande traditionellt gått ut på att bestämma inredningsdetaljer och middagsmenyer? Och hur tacklar tonårsbarnen det? Självklart finns här också en hel del storpolitik, men det ligger på en helt annan nivå än i "Vita huset". En annan vinkel som åtminstone till en början står i fokus är så klart hur det funkar för en kvinna att vara president. Helt enkelt verkar det inte vara, och Mackenzie Allen får slåss mot en drös fördomar och maktstrukturer. Vill man dra paralleller till verkligheten går det också utmärkt, en del har hävdat att "Commander in chief" är starten på Hillary Clintons presidentkampanj inför valet 2008. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, men jag tycker att serien på det stora hela börjat ganska bra, men det är en del pinnhål kvar till toppen, om man säger så.

"Commander in chief" har mottagits relativt väl av kritiker i USA, och de två första avsnitten har faktiskt setts av nästan dubbelt så stor publik som de två första "Vita huset"-avsnitten för säsongen ("Vita huset" har flyttat till en ny dag, söndagar, vilket gjort att publiken sjunkit till cirka 8,5 miljoner tittare, samtidigt som "Commander in chief" haft drygt 16 miljoner). Samtidigt meddelades det på måndagen att tv-producentslegenden Steven Bochco ska ta över styrningen av "Commander in chief", så framtiden ser allt annat än mörk ut för Geena Davis och kompani.

Men "Vita huset" då? Ja, årets säsong, som mycket väl kan bli den sista om inte tittarsiffrorna repar sig, är ju en valsäsong där det drar ihop sig till en riktig clash mellan demokraternas Matt Santos (Jimmy Smits) och republikanernas Arnold Vinick (Alan Alda), och valår är bra "Vita huset"-år. Jag har svårt att tänka mig att det inte kommer att sluta med demokratisk seger eftersom de varit de "goda" genom hela seriens gång, men det är klart att de skulle kunna avsluta serien med en riktig knall om de ville. Tydligen är det tänkt att årets säsong ska avslutas med själva valet. Såväl Alda som Smits är briljanta i sina roller, och det känns som att manusförfattarna lever upp när de får skriva avsnitt som utspelar sig ute i valkampanjen, samtidigt som intrigerna och turerna kring president Bartlets presidentstab är en smula trötta när det ska fokuseras på dem med jämna mellanrum.

Och just det ja - i säsongens första avsnitt tågade Donna ut ur serien efter att ha blivit tillintetgjord av Josh när hon på sina bara knän bad om ett jobb i Santos stab (hon hoppade ju på vicepresidentens kampanj under säsong sex, och det gick ju inget vidare). Jag vet inte om hon försvunnit för evigt, men jag ber för att fallet inte är så. "Vita huset" måste sluta med att Donna och Josh till sist får varandra. De är ju som Mulder och Scully, fast utan Cigarettmannen då.

onsdag, oktober 05, 2005

Och världens bästa sci fi-serie är...

Sajten Boston.com, som har något ihop med tidningen Boston Globe om jag har förstått saken rätt, har gjort en sammanställning av vad de anser vara de 50 bästa science fiction-serierna. Här är de tio som placerat sig överst:

1. Star trek - The original series
2. Battlestar Galactica (nya)
3. Star trek: The next generation
4. Arkiv X
5. Babylon 5
6. Stargate SG-1
7. The twilight zone
8. Dr Who (originalserien)
9. Mystery science theater 3000
10. Sliders

Hela genomgången kan hittas här.

Personligen skulle jag sätta "ST: TNG" före original-"Star trek", och frågan är om jag inte skulle placera "Arkiv X" allra allra överst. Men det tyder på god smak att de lagt "Battlestar Galactica" så högt som de gjort.

"Losts" efterföljare trampar vatten

I svallvågorna efter den monumentala succé "Lost" vuxit till att bli har det lanserats en rad serier i USA i höst med science fiction-doftande teman. Mest lika varandra är "Surface" (NBC), "Invasion" (ABC) och "Threshold" (UPN). Faktum är att de vid ett första ögonkast är löjligt lika varandra. Alla tre handlar om vad som händer mänskligheten (det vill säga ett gäng amerikaner) när varelser från yttre rymden anländer till Jorden. Tanken som genast slår en när man ser serierna är: håll dig borta från vatten, så klarar du dig. Jag vet inte om det beror på att stackarna i "Lost" är strandsatta på en öde ö och det största hotet mot deras överlevnad (förutom allt skumt som sker i djungeln) är allt vatten som ligger mellan dem och fastlandet, men i den trio av "Världsrymden anfaller"-serier som drabbat oss i höst, så sker anfallet varje gång från vattnet. I "Surface" börjar någon sorts sjömonster stiga till ytan över hela klotet, i "Invasion" är det någon typ av ljusbollar som gör skumma saker i vattnet och biter sina offer å det grövsta, och i "Threshold" stiger en multidimensionell pryl upp från havsdjupet och skapar ett ljud som gör att alla som hör det börjar mutera och förvandlas till rymdvarelser själva.

Hittills har ingen av de nya serierna satt något djupare avtryck i tv-landskapet. "Surface" har sågats rätt hårt av många kritiker, men i mitt tycke är den inte särskilt mycket sämre än de andra två. Ingen har egentligen varit dålig, men ingen har varit jättebra heller. Hittills tycker jag nog att "Threshold" hållit högst klass, främst på grund av bra skådisar. "Invasion" känns samtidigt som att den kanske har störst potential på längre sikt, men än så länge står den och, likt de andra, trampar vatten.

Och som inte det vore nog så handlade det tredje avsnittet av den nya spökserien "Supernatural" om en vålnad som huserade i ... vatten! Water is the new black.

måndag, oktober 03, 2005

Signaturmelodins död

Något som slagit mig de senaste veckorna är att det verkar bli mer och mer ute bland amerikanska dramaserier att ha "riktiga" förtexter, det vill säga den traditionella presentationen där skådisarna radas upp i viktighetsordning med text och bild till tonerna av en passande trudelutt. Istället är trenden att efter en inledning på fyra-fem minuter visas bara seriens namn som en logotyp, och därefter drar programmet igång igen direkt.

Bland höstens nykomlingsserier praktiseras det här åtminstone i "Commander in chief", "Supernatural", "Invasion", "Reunion" och "Threshold". Även "The closer" gjorde det i somras. Och "Grey's anatomy" har anammat tillvägagångssättet lagom till säsong två. Att det är så många av de nya som valt det här kortare sättet att kicka igång avsnitten stavas troligen "Lost", som satte standarden förra året med sin korta och effektiva vinjett.

Om trenden håller i sig tycker jag att den är av godo. Rakt, enkelt och effektivt. Fast det är klart, lite tråkigt är det ju att inte kunna nynna en series signaturmelodi.

Tillägg: jag var visst lite för snabb när jag skrev att "Grey's anatomy" också slopat de längre förtexterna med signatur. Till säsongens andra avsnitt var trudelutten tillbaka. Men jag tycker fortfarande det är en synlig trend...

lördag, oktober 01, 2005

"The 4400" får tredje säsong

Science fiction-serien "The 4400", som hade en väldigt bra första omgång och en ganska bra andra säsong i mina ögon, får en tredje chans. Kabelkanalen USA börjar spela in nya avsnitt i januari, och sänder dem nästa sommar. I Sverige sänds "The 4400" på TV3, just nu visas den andra säsongen.