tisdag, mars 14, 2006

Jag tror på kärleken tror jag

Observera att det i det här inlägget figurerar "Vita huset"-spoilers.

Egentligen skulle jag vilja bildsätta det här inlägget annorlunda. Jag skulle vilja visa i bild det som förekom i söndagens "Vita huset"-avsnitt. Men jag väljer att inte göra det. Det finns två orsaker:

1. Jag har fortfarande inte hämtat mig från att jag kallades kristdemokrat efter att ha kritiserat "Romes" sexscener i augusti.

2. Vissa läsare blir upprörda när de får veta saker de önskar att de inte visste. Jag försöker blidka dem genom spoilervarningen, men jag får ju erkänna att bilder är svårare att blunda för än textmassa. Fast jag kommer aldrig att förstå mejlaren som uppbragt skrev att jag förstört "Romes" slutavsnitt för honom, eftersom jag i bild visade att Julius Caesar skulle bli mördad.

Egentligen bryr jag mig bara om en av de där orsakerna. Ni får gissa vilken själva.

Men till saken! För efter sju sorger och femtioåtta bedrövelser (läs 145 avsnitt) fick ju alla shippers där ute sitt lystmäte, jag inkluderad. För det hände ju. Josh och Donna möttes i en kyss, som blev två kyssar, som blev tre kyssar, som blev ... nej, inte så mycket mer (och nu censurerar jag inte av kyskhetsskäl om nu någon tror att det var orsak ett som var den korrrekta där uppe). Och vad var det då som efter dessa 145 avsnitt äntligen fick de förutbestämda att slutligen förena sina tungor? Självklart en politisk sådan, det var glädjefnattet efter att Santos äntligen kommit ikapp Vinick i presidentvalsrallyt som fick känslorna att svalla.

Nu ska ju vi som vandrar runt på rosa moln efter detta inte tro att det betyder att de här två älskvärda varelserna vandrar obekymrat in i solnedgången hållandes hand - nej - slutscenen där Josh tvekade lite för länge när Donna försökte ge honom sin rumsnyckel visade med all tydlighet att det kommer att fortsätta tvekas, missförstås och dunkas huvuden i väggar ett bra tag framöver innan de slutligen går i mål. Man får ju heller inte glömma att Joey Lucas och Amy Gardner är på väg tillbaka lagom till slutavsnitten. There'll be more trouble in paradise. Men det ska nog lösa sig till sist. Låt oss så länge glädjas över KYSSEN.

Fotnot: Shippers kallas de personer som, i första hand på internet, fantiserar om att ett förhållande ska komma till stånd mellan två fiktiva personer. Fenomenet, som etymologiskt förvanskats från 'relationship', dök upp efter att fans börjat fantisera om att Mulder och Scully skulle få ihop det i "Arkiv X". Vissa hävdar att begreppet egentligen skapades av några amerikanska Pokémon-fans, men det är enligt mitt sätt att se det på ren rappakalja. Långt innan ordet 'shipper' etablerades kallades ett liknande fenomen 'slash' eller 'K/S', vilket grundades redan på 70-talet när "Star trek"-anhängare började fantisera ihop homoerotiska berättelser där Kirk och Spock fick ihop det. Och därmed var bildsättningen förklarad.

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

Fast jag hade kunnat leva med Josh och Joey Lucas också. Jag var en stor anhängare av det (potentiella) förhållandet när det begav sig.

15 mars, 2006 10:51  
Blogger Hanna Gustafsson said...

Ah. Kirk and Spock. Wove, twue wove!;)

15 mars, 2006 17:52  
Anonymous Anonym said...

Bara jag som faktiskt inte hade något emot Amy? Mest för att Mary-Louise Parker är så jädra söt, kanske.

(som totalt onödig och irrelevant bonusinfo kan nämnas att ledmotivet till "Weeds" är den enda sång som funkar för att få min son lugn när han ligger på skötbordet. fråga inte hur det började...)

Nåväl; Josh är värd en Donna efter allt han gått igenom under seriens gång...

16 mars, 2006 17:05  

Skicka en kommentar

<< Home