söndag, oktober 30, 2005

Därför älskar jag numera "Grey's anatomy"

Det tog mig ett tag att falla pladask. Jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var jag gillade med "Grey's anatomy". Var det den romantiska suckern i mig som mjuknade av den sentimentala ton som ibland lägger sig som en varm filt över serien, var det faktumet att karaktärerna verkligen är älskvärda i all sin ofullkomlighet, eller berodde det på att Patrick Dempsey äntligen fått en lika bra roll som han hade i min favorittonårsfilm genom tiderna, "Can't buy me love?"

Efter förra söndagens avsnitt står det klart. Självklart beror det på alla de saker jag angett ovan. Men faktum är att det krävdes en krönika i lördagens Svenska Dagbladet, skriven av Karin Ström, för att bitarna i mitt huvud skulle falla på plats. (Meningslöst fakta: Detta ger att 50 procent av veckans 43 minuter-inlägg har grund i vad jag läst i SvD.)

Nu handlade ju inte hennes krönika om "Grey's anatomy" för fem öre. Nej, den handlade om att det i verkligheten är väldigt sällsynt att en dumpad person går fram till sin forne partner och på sina bara knän ber om en ny chans när man råkar stöta ihop med denne på gatan. Men inom popmusikens värld, särskilt den manliga, är det här ganska flitigt förekommande, resonerar Karin Ström och ger alla "snälla-kom-tillbaka"-låtar från Jackson Five som exempel tillsammans med lite Ulf Lundell och Moneybrother. I verkligheten visar man upp en fasad, som ska visa att man klarar sig alldeles ypperligt som singel, och går sedan (om man är manlig popstjärna) hem och skriver en låt där man säger att man vill ha en andra chans. Har man ingen musikerkarriär går man väl bara hem antar jag.

Hennes slutpoäng med krönikan var dessutom ännu en annan, nämligen att de här popstjärnorna nog lider av dålig självinsikt. Deras låtar handlar alltid om att de förstår varför flickvännen lämnade dem – det beror så klart på att de gjort något dumt. Smart menar Ström, för det är ju så klart mer smickrande för egot att intala sig att man blivit dumpad för att man varit en bad boy än för att man varit en tråkig och osexig tölp.

Okej okej, nu ska jag återgå till att skriva om "Grey's anatomy" innan ni ger upp om att finna en röd tråd i det här inlägget. Så här var det: i det senaste avsnittet av serien fanns en scen med som berörde mig oerhört starkt, utan att jag riktigt förstod varför. Först lite bakgrundsinfo: "Grey's anatomy" handlar om ett gäng läkarstudenter som försöker överleva sin AT-tjänst på ett sjukhus i Seattle. Redan i pilotavsnittets inledning lyckas seriens huvudperson Meredith Grey (Ellen Pompeo) hamna i säng med en vansinnigt snygg karl efter ett barbesök. Dagen efter, första dagen på AT-tjänsten, inser hon att mannen hon rullat med i halmen är hennes blivande chef Derek Shepherd (Patrick Dempsey). Som ni förstår blir den här kärlekshistorien, för det blir så klart en sådan, inte helt okomplicerad. Efter ett antal turer fram och tillbaka kommer en annan kvinna in i bilden som ställer förhållandet på ända, och det hela utvecklas till ett intrikat katt och råtta-spel, en hjärtslitande kärlekstriangel som inte kommer att få sin upplösning förrän i det avsnitt som sänds i kväll på ABC. För att göra en komplicerad story kort går det hela ut på att Shepherd nu måste välja mellan två kvinnor som båda vill ha honom (ja, jag vet att det låter otroligt ojämställt och ganska förnedrande, men kärlek får faktiskt människor att vältra sig i förnedring ibland). Före scenen som berörde mig så starkt hade Meredith berättat för Dr McDreamy (AT-läkarnas nickname på Shepherd) att hon inte längre brydde sig om huruvida han skulle bestämma sig för att vara med henne eller antagonisten, så vitt hon anbelangade var deras relation över, finito, erased, punkt slut.

Men så kommer scenen. Efter att de genomfört en operation tillsammans kommer Meredith in till Shepherd, som står och tvättar sina händer. Hon har insett att hennes tidigare besked till honom varit ren rappakalja, och håller ett fullständigt självförnedrande tal, fläker ut sina känslor utan pardon, krälar i smutsen och till sist säger hon "Pick me. Choose me. Love me!" och tårar av uppgivenhet, uppdämda känslor och den djupaste olycka trillar längs hennes kinder. Och Shepherd bara står där, inte ett dugg mer säker på vem han ska välja. Likt honom letade jag efter en flyktväg när scenen spelades upp. Den gjorde så ont och kändes så utplånande att jag mådde illa.

Efteråt kunde jag som sagt inte riktigt sätta fingret på varför scenen berörde mig så starkt. Förrän jag läste Karin Ströms krönika, som ju egentligen inte ens handlade om det jag just beskrivit men ändå gör det. För det är ju så. Scenen fastnade i mitt huvud eftersom den är så overklig. På riktigt skulle ju det där aldrig ha hänt. Man blottlägger inte sig själv på det där sättet. Man utsätter sig inte för risken att bli utplånad genom att visa vad man egentligen vill säga. Man går stoiskt därifrån, och dunkar pannan blodig mot väggen hemma i lägenheten istället.

Och det var inte förrän då polletten trillade ner och jag kunde erkänna det för mig själv: Ja, jag älskar "Grey's anatomy". Att det skulle krävas en krönika om popstjärnors taskiga självinsikt för att få mig att inse det hade jag dock inte förutsett.

"Grey's anatomy" börjar visas på Kanal 5 den 22 november. Hittills har 14 avsnitt visats i USA sedan debuten i slutet av mars. "Grey's anatomy" var den tredje nykomlingsserien på ABC förra säsongen som slog kritikerna och publiken med häpnad (de andra två var "Desperate housewives" och "Lost"). Den framgångsrika serietrojkan är den främsta orsaken till att ABC nu är USA:s näst största tv-kanal, efter att tidigare ha legat mer eller mindre i dödsryckningar.

2 Comments:

Blogger Beatrice said...

Hej! Jag såg pilot avsnittet för ett par veckor sedan och fastnade helt och hållet så jag fixade fram hela sesong 1...ska fixa sesong 2 så fort som möjligt men kan du snälla avslöja i fall dr shepart väljer Meredith. Asså jag gråter nästan för att serien är så bra..jag har också skrivigt lite om den i min blogg :P

11 december, 2005 21:00  
Anonymous bstark said...

Måste säga att jag är lite besviken på Grey's Anatomy. Har sen fyra avsnitt nu, och den är inte alls så lättsmält underhållning som jag hade hoppats på. Istället är den stundtals rätt sorglig med flertal människoöden. Lägger man också till alla operationsscener som jag inte är mycket för att titta på så blir det inte bättre.

Någon romantik har jag inte sett till öht.
Någon vidare komedi är det inte heller tal om.

Ska ge den några avsnitt till, med då ska det till förändringar om jag ska fortsätta titta på den.

31 december, 2005 16:38  

Skicka en kommentar

<< Home