Övertydlighet fällde "Kommissionen"

Det har skrivits en hel del om SVT-serien "Kommissionen" på olika bloggar under hösten. Av den anledningen tänker jag inte bli särskilt långrandig i det här fallet. Men efter att ha sett klart serien vill jag ändå för en stund ventilera den besvikelse jag känner.

För jag anser att "Kommissionens" uppsåt och tanke var otroligt god. Att försöka skildra vad som händer i myndighetssverige efter ett massivt terrordåd var en ambitiös och briljant idé som jag tycker att skaparen Anders Lenhoff bör ha en eloge för.

Och det började ju så bra. 90-minuterspiloten och de första efterföljande avsnitten höll god fart och skildrade åtminstone i mina ögon på ett realistiskt sätt vad som skulle hända om något liknande genomfördes i verkligheten. Men sen saggade det till sig. Manuset blev stolpigt och tappade längs vägen nästan all form av spänning, karaktärerna stelnade ihop och till sist kunde man sitta där med kollegieblock och rödpenna och bocka av den ena klichéartade människokarikatyren efter den andra.

Jag ska som sagt inte bli långrandig. Men jag vill skriva några rader om det som störde mig mest, nämligen övertydligheten. Anders Lenhoff har sagt någonstans att han inspirerats av "Vita huset". Det jag tycker att han har missat kapitalt är att "Vita huset" som ingen annan amerikansk tv-serie är krävande för publiken. Under ett avsnitt droppas så mycket politiska termer, förkortningar, namn, begrepp och referenser att man får vara glad om man förstår hälften i vissa lägen. Men aldrig någonsin stannar karaktärerna upp för att förklara vad alla dessa begrepp och förkortningar betyder. Och det gör inget att man inte fattar allt. Snarare är det så att det hör till spelet, för de gånger man känner att man är helt med pyser man av stolthet och vill berätta för hela världen att man minsann vet vad en filibuster innebär.

"Kommissionen" har på intet sätt varit krävande. Istället har serien gjort allt för att alla ska förstå allting hela tiden - och detta trots att det är uppenbart att målgruppen inte alls är densamma som för exempelvis TV4:s "Medicinmannen", vilket kvällspressen felaktigt försökt hävda för att kunna göra braskande fiaskorubriker ("Kommissionen" har på sistone haft siffror under 800 000, "Medicinmannen" ligger stadigt på det dubbla). I en serie för en smal publik ska inte en dialog stoppas upp när en presstalesman berömmer någon för att vara bra på att skapa "spinn". Han ska inte behöva mötas av kollegors dumma miner, och få förklara att det betyder att någon är bra på att få snurr på sitt budskap i media. Det är att idiotförklara publiken.

Men ljuspunkter då? Jodå, två. För det första så har jag njutit av den känslomässiga katt- och råttaleken mellan Karim (Peter Perski) och Uni (Cecilia Häll), de två har varit seriens höjdpunkt. Jag skulle nästan kunna sträcka mig så långt att säga att jag fallit handlöst för Cecilia Häll. Och för det andra hade jag inte en susning om att vattnet vid Riksdagshuset heter Norrström. I och med "Kommissionen" vet jag det. Tack.