Tv-året 2005 i ett nötskal

Här kommer det, tv-året 2005 på ett bräde. Inga konstigheter, en lista från ett till tio med årets bästa serier i min värld. Håll till godo, och drick nu rikligt med champagne i kväll, det tänker jag göra. Gott nytt år!

1. Lost
"Lost" delar tv-förståsigpåarna i två läger. En del ogillar serien så till den grad att de kallar den usel, andra höjer den till nivåer där inte ens stjärnorna sitter högt nog. Jag tillhör den senare gruppen.

Varför? I grund och botten beror det på att jag sedan tolvårsåldern inte kan motstå ett bra mysterium. Och för mig är "Lost" det snyggaste mysterium jag någonsin stött på i en tv-ruta. Serien innehåller så många frågetecken att det nästan är löjligt, och manusförfattarna har slängt ut köttben i alla riktningar till en sådan grad att jag tror att det är omöjligt att samla in alla benrester när köttet väl är avgnaget. Varje scen innehåller detaljer som får diskussionsforum på internet att koka, teorier stöts och blöts fram och tillbaka, upp och ner och in och ut till en tidigare okänd grad. Det mesta som står i forumen är visserligen stolligheter, men det pekar ändå på att "Lost" lyckats pricka mysterienörden hos fler än någon tv-serie tidigare gjort. Det magiska tricket? Jag tror att den viktigaste faktorn är att teamet bakom "Lost" verkligen älskar sin skapelse. Jag tycker att den här kärleken syns i såväl historieberättandet som de många karaktärsskildringarna.

Och de har dessutom lärt sig läxan. Herrarna Lindelof, Abrams och Cuse vet att den långvariga framgången hänger på att de håller core-fansen nöjda. För sett i ett längre perspektiv är ju "Lost" egentligen resultatet av den publik som växte upp och kom att avguda först "Twin Peaks" och därefter "Arkiv X". Dessa två serier misslyckades i det långa loppet med att leverera tillfredsställande svar på de stora mysterier de byggt upp. Varken David Lynch eller Chris Carter hade örat mot rälsen och slarvade till sist bort det viktigaste de hade - fansens till synes gränslösa kärlek till sin favoritserie. "Lost"-männen är fullt medvetna om föregångarnas misstag och tänker inte göra om dem. Efter vårens antiklimaxartade final, då luckan äntligen öppnades men publiken bara tilläts se en stege ner i marken, dallrade nätet av ilskna och besvikna kommentarer. Folk krävde bättre svar. Sagt och gjort, i höstens magnifika startavsnitt tilläts vi komma ner i bunkern och serverades genast den instruktionsfilm som Desmond levde efter, en film som serieskaparna under hösten erkänt ursprungligen var tänkt att visas först en bra bit in på säsong två. Somliga ser säkert viljan att till viss del anpassa sig efter publikens krav som ett svaghetstecken, ett bevis på att de inte har en aning om vart de är på väg och saknar konstnärlig integritet eller yadi-yadi-yada. Själv ser jag det som en styrka och som en garanti på att vi som älskar "Lost" kommer att fortsätta få det vi vill ha.

En del hävdar att "Losts" styrka inte ligger i mysteriet, utan i personporträtten och berättandet av de överlevandes förflutna. Jag tycker visserligen att tillbakablickarna tillför mycket och skulle aldrig som vissa gör spola mig igenom dem (ett sätt att konsumera tv och film som överlag är mig helt främmande - endera tittar jag fullständigt eller så tittar jag inte alls), men det är mysteriet jag bänkar mig för. Jag vill, enkelt uttryckt, veta vad fan som pågår. Och att jag på köpet får 2000-talets mest komplexa seriebygge ser jag som en fantastisk bonus. För jo, jag tror faktiskt att Lindelof och kompani har koll på vart de är på väg och att det finns en masterplan någonstans.

Till (näst) sist: I somras sa Matthew Fox i intervjuer att han trodde att "Lost" skulle kunna hålla på i minst sex eller sju år. Jag hoppas att han bara pratade i egen sak, eftersom han troligen får den fetaste lönechecken samt att det inte är troligt att de tar livet av hans karaktär. Jag ser helst att de avslutar "Lost" efter fyra säsonger. Längre tid tror jag inte mysteriet kan sträckas ut utan att det blir krystat.

Till sist: Årets bästa "Lost"-replik:
'Death sucks, doesn't it?' (Boone till Shannon i den flashback som föregår att hon tvingas följa sin styvbror till de sälla jaktmarkerna).

2. Battlestar Galactica
Om jag ska vara RIKTIGT riktigt ärlig, så tycker jag nog egentligen att "Battlestar Galactica" är årets bästa tv-serie. Men 2005 har varit "Losts" år, inget snack om saken, så därför ser listan ut som den gör.

Så vad är det då som får mig att gå ner i spagat av glädje varje gång jag tänker på denna ypperliga serie? Jo, jag har skrivit det förut och skriver det igen: "Battlestar Galactica" skildrar likt inget annat jag sett vad som händer med mänskligheten när civilisationen pulvriseras och allt hopp om överlevnad är ute. De vacklande stegen för att i spillrorna bygga upp en åtminstone någorlunda dräglig tillvaro i en alltigenom fientlig existens, deras ofta felaktiga och ibland rent idiotiska beslut - serien utstrålar en sådan desperation och äkthet att jag stundtals tappar andan.

"Battlestar Galactica" är science fiction på nivå 2.0, en serie som berättar mer om dagens världssituation än något annat jag kan komma på, en skapelse jag nästan hatar att den utspelas i rymden, eftersom de flesta per automatik vägrar att se en sådan serie (för att inte tala om svenska tv-kanalers inköpare som inte ens vill ta i den med tjocka Lovikkavantar på).

Andra halvan av säsong två börjar sändas på Sci-fi Channel på fredag nästa vecka. Och för er som inte har någon koll på vad "Battlestar Galactica" är, läs mina tidigare inlägg om den:

"Battlestar Galactica" uppfinner en genre på nytt
Någon MÅSTE köpa in "Battlestar Galactica"
"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ

Tidskriften Time gjorde dock det jag inte hade mage att göra, de satte "Battlestar Galactica" överst på 2005 års tv-tron.

3. Veronica Mars
Who killed Lilly Kane? Ja, den frågan får snart även SVT-tittare svar på, för den 12 januari börjar äntligen en av senare års smartaste och charmigaste tv-sensationer sändas även här. Serien om den 17-åriga Neptune High-studenten Veronica Mars, som extraknäcker på sin pappas detektivfirma och som i första säsongens slutavsnitt lyckas avslöja vem som mördade dottern till stadens magnat, tillika skolans skönhetsdrottning och Veronicas bästis, må av en del inledningsvis ha avfärdats som ett "Twin Peaks"-light utan Lynch-mystik, men oj så fel de hade. När det sedan var dags för säsong två, och ett nytt megamysterium över 22 avsnitt skulle introduceras, så kraxade olyckskorparna högljutt igen. Och oj så de dabbade sig även denna gång. "Veronica Mars" har under sitt andra år blivit mörkare, sorgligare och i mina ögon ännu vassare, och tro inte för ett ögonblick att Lillys skugga lämnat Neptune bara för att vi fått veta att ... (ha, skojade bara!) mördade henne.

Kristen Bell i huvudrollen är inget annat än fantastisk, och Jason Dohring som Logan - cheezus, aldrig har jag sett så mycket desperat och missriktad tonårsångest i en och samma kropp. Om nu bara Veronica kan ta och dumpa pojkvännen och tillika träskallen Duncan, så är allt frid och fröjd i Veronica-land.

4. Vita huset
Serien som alla älskat att hata sedan Aaron Sorkin lämnade skutan efter år fyra har under sin sjunde säsong fått en nytändning av sällan skådat slag. Kanske är det för att "Vita huset" alltid varit som bäst när det vankas val, och säsong sju är inget annat än en 22 avsnitt lång upptakt inför det stundande presidentvalet, men jag sätter mina pengar på faktumet att den senaste upplagan i mångt och mycket är en helt ny serie. Matt Santos versus Arnold Vinick, Jimmy Smits mot Alan Alda, demokraterna mot republikanerna, vem ska vinna kampen om världens mäktigaste ovalformade rum? Ja, faktiskt är utgången inte helt given. Opinionsundersökningar (äkta) efter den direktsända presidentvalsdebatten (fiktiv) pekade på att det amerikanska folket ville ha republikanernas Vinick som sin näste (tv-)president. Och även om manusförfattarna till serien har USA-vänsterideal, så är ju Vinick ruskigt liberal för att vara höger och Alan Alda är fenomenal i rollen och har därtill vid 70 års ålder fått en i sanning golden age i sin karriär.

Och som tragiskt grädde på moset gick ju John Spencer och dog strax jul. Även om det låter cyniskt tror jag att "Vita huset" som serie kan tjäna på att Leo McGarry således måste skrivas ut ur handlingen. Det har (löst) ryktats att det kan öppna för Rob Lowes återkomst till serien, att Sam Seaborn kan bli Matt Santos nye vicepresidentkandidat. Skulle det realiseras, tippar jag att vi får en demokratisk seger till sist, och en åttonde säsong av "Vita huset" där Josh blir stabschef, Will förste talskrivare och Donna presschef samtidigt som resten av ensemblen får lämna serien och nya personer kommer in och fyller upp. Sätt en tusenlapp på den uppställningen hos Ladbrokes, och ni är rika framåt september.

5. It's always sunny in Philadelphia
Inte mer än sju avsnitt har hittills gjort, men oj vad den septetten överraskade mig! Det var länge sedan en komediserie gav mig så mycket oförfalskad gjädje. Jag vet inte ens om jag vill kalla "It's always..." en komedi, för mestadels känns den främst tragiskt. Vanligen brukar jag ha svårt för humor där komiken pressas fram genom att situationen personerna befinner sig i är så pinsam att man vill gömma sig bakom soffan, men trots att "It's always sunny in Philadelphia" kryllar av liknande stunder, drabbas jag inte av panik och letar flyktvägar, utan istället skrattar jag högt. Kanske beror det på att personerna, trots att de är uppenbara karikatyrer, ändå utstrålar värme, något jag tycker saknas till exempel i pinsamhetsfrosseriets "The office".

En andra säsong med tio avsnitt kommer att börja sändas i juni på FX. Utöver de fyra slashasarna Mac, Dennis, Charlie och Sweet Dee, som enligt alla normala ekonomiska förutsättningar torde ha drivit sin bar i konkurs vid det laget, kommer serien även att innehålla en roll för Danny DeVito, som ska spela en 'pensionär som flyttar tillbaka till Philadelphia för att spendera tid med sina barn' enligt ett pressmeddelande. Om det innebär att han ska spela pappa till syskonparet Dennis och Sweet Dee vet jag inte, men det verkar ju inte helt otroligt.

6. Sleeper cell
Även terrorister är människor - nästan. Otroligt spännande tv kan uppenbarligen göras av dem i alla fall. "Sleeper cell" var en rejäl tv-bomb i slutet av året.

7. House
Om det inte var så att jag nästan börjar tycka att Hugh Lauries karaktär numera är lite VÄL dryg och elak, så skulle "House" ha hamnat högre på listan.

8. Six feet under
För det i sanning tårframkallande sista avsnittet. Tv-historia skrevs när Claire reste österut in i framtiden.

9. Rome
När de hade avklarat knullscenerna blev det ju med tiden riktigt riktigt bra. Och när man såg Lucius Vorenus och Titus Pullo insåg man ju hur vacker manlig vänskap kan vara.

10. Weeds
Det är nästan så att jag vill börja röka marijuana.

Jaha, det var det. Vad kan jag säga mer än att min årslista än en gång visar att jag vurmar för det amerikanska och det jag anser vara det kvalitativt breda? Ingenting tror jag. Nä, nu orkar jag inte skriva mer år 2005.