Nej, mitt namn är inte Earl

Däremot är "My name is Earl" namnet på höstens mest framgångsrika amerikanska sitcom. Även denna har jag nu julen till ära tagit mig tid att titta på och tänkte delge några tankar om. Typiskt bara att Kjell Häglund hann före mig och gav serien en rejäl råsop på Weird Science så sent som i går. Oh well, jag hann ju före med att skriva om "Sleeper cell" häromveckan och det är ju inte som att "Earl" är en purfärsk serie vid det här laget, så jag gråter mig inte till sömns av den anledningen.

Dessutom är det så att vi råkar ha olika åsikter om serien. Okej, efter att ha råpluggat "Earl" och maratonkollat "How I met your mother" så tycker jag visserligen att white trash-Earl är klar tvåa på bollen, men ändå, det är i mina ögon långt ifrån en skräpserie.

"My name is Earl" är berättelsen om småbrottslingen, ölhävaren och korkskaftet Earl, som en dag inser att hans liv är just så trashigt och sunkigt som ni anar. Uppenbarelsen kommer efter att han vunnit 100000 dollar, blivit överkörd av en bil, tappat bort vinstlotten och slutligen, liggandes i en sjukhussäng hög som ett hus på morfin ser Carson Daly prata på tv om varför hans liv är så himla bra. Jo, han har skaffat sig god karma genom att alltid vara en god människa. Earl, som alltid behandlat andra som skit, inser att det är orsaken till att hans liv är trashigt. Så, med hjälp av en lista där varje ond gärning han någonsin utfört finns upptagen, börjar han nu, med hjälp av sin bror samt nyvunna vän Catalina, söka upp de människor han skadat, för att ställa allt till rätta. Earl ska bli en bra människa, och därigenom finna lyckan. (Och dra mig baklänges, får han inte tillbaka vinstlotten så fort han börjat vandra livets smala stig. Karma!)

I kritiken mot "Earl" på Weird Science fokuserades på två saker, dåliga storys och karaktärer. Jag håller med om det senare. Earl, brorsan, Catalina och seriens andra figurer är alla tråkigt stereotypa. Trots sin grisighet tillåts de inte vara sviniga på riktigt, för vi ska ju sitta där och med jämna mellanrum lägga handen mot hjärtat och våtögda säga "ååååh" när de gör något fint (fast på ett trashigt sätt). Earl i Jason Lees skepnad må visserligen vara en ölrapande loser med begynnande mage, men han är tillrättalagd för att vara en älskvärd sådan. Han känns helt enkelt för polerad för att man ska orka gilla honom på riktigt. Jämför med barägarkillarna i "It's always sunny in Philadelphia" till exempel - de är ärkesvin på riktigt vilket gör dem mänskliga - och vips så har de tagit sig in i mitt hjärta.

Däremot tycker jag att avsnitten jag hittills sett håller bra kvalitet handlingsmässigt, och varje episod har fått mig att yttra ljudligt hörbara skratt, något som inte händer alltför ofta. Bäst är avsnittet "Faked his own death", där Earl tar itu med att rätta till den hjärtesorg han en gång åsamkade en kvinna då han gjorde slut genom att fejka sin egen död. När han återvänder till henne, i högsta grad levande, ser han att hon tagit sig vidare i sitt liv, hon har en ny man, allt verkar candy-dandy och han stryker henne glatt från sin lista. Synd bara att den nye killen hör Earls dödstrick, och tackar för den goda idén genom att kopiera den, och som avliden och således nybliven singel flyttar han sedan in på motellet där Earl redan huserar, vilket så klart leder till ytterligare förvecklingar.

Fast en sak stör mig ändå med seriens storys: de knyts ihop väldigt fint så att Earl i slutet av avsnittet kan stryka ännu en synd från sin lista. Återigen - lite mer uppförsbacke skulle göra serien mer trovärdig och därigenom bättre.

Men ändå, om jag hade en betygsskala här på 43 minuter skulle jag ge "My name is Earl" 6.5/10 på sitcomskalan. Den sista halvan skulle komma från den hysteriskt roliga papier maché-figuren äppelkäcka Natalie gjorde av sin "döde" pojkvän Earl.

Och just det - "My name is Earl" har två saker till som talar för den - den är inte inspelad i den sitcom-typiska studion med soffa mitt i vardagsrummet och dylikt, och den saknar burkskratt. Att det fortfarande år 2005 känns som ett nytt grepp i huvudfåran inom amerikansk situationskomedi säger kanske mer om genrens tillstånd än "Earls" kvaliteter, men ändå.