"Six feet unders" värdiga avsked
Observera att detta inlägg innehåller spoilers.
Så har då det sista avsnittet av "Six feet under" sänts. Och jag har sällan känt mig så tagen efter ett tv-program som jag gjorde när Claire reste bort mot solnedgången på väg mot sitt nya liv. Jag har vid många tillfällen under de fem år serien sänts tvivlat, känt att kvaliteten sjunkit eller misären blivit för djup, men något har alltid väntat runt hörnet, som fått mig att få förnyad tro på en av de mest genomtänkta tv-dramer som skapats.
Och vilken resa det har varit. Jag gråter mer eller mindre av princip aldrig av film eller tv, men oj, om det någonsin varit läge så var det väl efter den här finalen. Inför omgångsstarten i juni i USA läste jag i en artikel att Alan Ball ursprungligen inte hade för avsikt att göra en femte säsong av "Six feet under", men att HBO lyckades övertala honom på ett tidigt stadium. Då tog jag det som ett dåligt tecken, men i kväll känner jag mig lycklig över att det skedde.
På något sätt var det väl väntat att det skulle gå så här, att det skulle gå vägen och bli något ljust till sist. För det "Six feet under" gjort under sina fem år är ju att lära oss att till syvende og sist är döden och avskedet något vackert. Även om jag erkänner att det ibland suttit VÄLDIGT långt inne.
Slutscenen, där Claire bryter upp och ensam reser med bil över den amerikanska kontinenten mot New York och vi i vackert motljus får se hur Ruth, Keith, David, Rico, Brenda och till sist Claire möter döden i den redan skrivna framtiden, var ju på sätt och vis det enda möjliga slutet för en serie som i varje avsnitt inletts med en dödsruna. Men även om det må ha varit en smula förutsägbart så var det det värdiga slut jag tror att vi alla ville se. Och att Nate till sist fick finna frid i döden efter att ha bitchat upp alla i sin omgivning och särskilt Brenda i de senaste avsnittens drömsekvenser, var också en lättnad.
Jag kommer att sakna "Six feet under" mycket. Men med facit i hand är jag glad att det är över.
posted by 43 minuter at 23:35
4 Comments:
Jag är inte övertygad om att det var en redan skriven framtid, utan kan helt enkelt ha varit Claire som fantiserade, och den öppna möjligheten gjorde, för mig, att slutmontaget växte lite till. Fantastiskt slut. Fantastiskt avsnitt. Direkt från början, från Willas dödsruna som inte alls var en dödsruna, kändes det här för första gången i serien som ett avsnitt som verkligen hyllade livet, och med ett hopp om framtiden.
Sådant brukar inte få mig att gråta. Nates begravning, The Body i Buffy the Vampire Slayer, det är avsnitt med mycket sorg som är svår att hantera, det är en sak. Men det här, att Alan Ball ändå lyckades sätta fart på tårkanalerna... Jag är imponerad.
Min inställning till SFU har varit varierande genom åren. Även om de två sista säsongerna höll högsta möjliga klass, hade jag ändå inte tänkt se om serien. Efter de fyra allra sista avsnitten kan jag inte tänka mig min bokhylla utan en komplett samling SFU. Som man kan ändra sig ibland.
Bara för skojs skull bjuder jag på lite mer ingående tankar här.
Oh, och mitt ordförråd räcker fortfarande inte till för att hylla Michael C Hall ordentligt!
När Brenda dör... framför Billy, som sitter och snackar... ser det inte ut som om hon sitter och runkar??? Jag tog om scenen flera gånger i hopp om att det INTE skulle se ut så, men blev bara mer och mer övertygad om att det är det hon gör med handen. Nån som kanske kan få mig på andra tankar?
Tycker att sista avsnittet för lite förhastat.
Lite för mycket plötslig död. Det kändes liksom verkligen att det var det sista avsnittet och detta faktum gillade jag inte alls. Sista sekvenserna när alla dör kändes inte särskilt trovärdiga, jag satt bara och gapade, det var nästan fånigt med alla karaktärerna i icke trovärdigt grått hår. Lite tråkigt att det skulle sluta på ett sådant konstigt sätt. Har aldrig sett något så sorgligt på tv någonsin som avsnittet med Nates begravning, det sista avnittet tog liksom allvaret ifrån mig. Kvar blev istället känslan att allt "bara" var påhittat...
Skicka en kommentar
<< Home