tisdag, november 22, 2005

Jaså även du, min Brutus


Nej, han sa ju inte det när han till sist fick ta emot de 23 knivhuggen från de lika många sammansvurna senatorerna. Ja, inte i "Rome" i alla fall, vill säga. Om Julius Caesar yttrade 'et tu, Brute' i verkligheten låter jag vara osagt, det hävdas ju dessutom ibland att han egentligen sa frasen 'kai sy, teknon', vilket är grekiska och översätts 'även du, mitt barn'.

Nåväl, det må vara hur det vill med den saken, men när Julius Caesar programenligt dråsade i senatsgolvet i sista avsnittet av första säsongens "Rome", då skedde det i tysthet.

Det är dock något man inte kan säga om "Rome" som serie, som istället gjorde mer väsen av sig ju fler avsnitt som visades. En andra säsong är beställd och jag applåderar det beslutet, stående till på köpet. Efter de två första programmen var jag skeptisk och tyckte att HBO mest var ute efter att trycka in så mycket sex som möjligt i serien, men i takt med att den tendensen avtog, så växte mitt intresse som den puritan och kristdemokrat jag är. (Nej, det där sista är inte sant, men jag påstods vara det i en kommentar efter att ha vågat kritisera HBO:s knullfascination.)

Men nog om det. För "Rome" utvecklades ju till en serie i hästväg, som visserligen aldrig kommer att bli något nytt "Sopranos" men som visar att den något stukade kanalen fortfarande kan uträtta stordåd. "Rome" blev ett mästerstycke i skitig vardagsrealism, och det trots att folk går runt i toga hela tiden, ett knivskarpt psykologiskt drama om vänskap, svek och den tunna gränsen mellan kärlek och hat.

Bäst kommer jag att minnas vänskapen. Lucius Vorenus och Titus Pullo - jag tror inte att jag sett manlig vänskap skildras finare sedan Helan och Halvans dagar. Deras totalt disparata karaktärer som på något sätt klickade i varandra fullständigt - ren magi. Och vilka karaktärer de var! Vorenus, den rakryggade idealisten som gradvis förvandlas till det han avskytt, utan att någonsin förlora åskådarens respekt, och Pullo, den simple sällen som trots alla sina moraliska tillkortakommanden förblir seriens mest älskvärda gestalt. Jag vet inte hur manusförfattarna lyckades, men på något sätt skedde det.

Frågan nu är väl vad som ska hända härnäst. Även fast "Rome" ju varit dödsdömt förutsägbart så till vida att alla fattade att det skulle kulminera med, tja, låt oss kalla det världshistoriens mest kända mord, så har ju en del av fascinationen legat i att man ville ta del av den enastående maktsaga som kulminerade med Caesars död på det där golvet. Okej, det finns ju en hel del mer att ta av när Markus Antonius, Brutus, Octavianus, Kleopatra och gänget ska göra upp så småningom, men ändå, det känns som att kulmen nåddes med de där 23 knivhuggen. Men jag hoppas att jag har fel.

"Rome" börjar sändas på Canal Plus i januari.

2 Comments:

Blogger j p w said...

Det var väl bara i Shakespears pjäs Caesar slutade sina dagar med att klandra Brutus :-)

Rome var en fantastiskt välgjord serie i alla fall, kan bara instämma med dig. Jag trodde att det bara skulle bli en säsong, så det var kul att läsa att en fortsättning är beställd.

22 november, 2005 12:11  
Anonymous Jacob Rask said...

Håller verkligen med. Vissa serier känns det som att de håller på tomgång för att ha stoff till en ny säsong, men verkligen inte med Rome. Och för varje avsnitt har serien blivit bättre och bättre, som du skriver. Antar att det tog lite tid att introducera karaktärerna och så i början. Jag älskar åtminstone serien, och även om man visste att Cesar skulle bli mördad så visste man ju inte allt annat som skulle hända de andra karaktärerna. Förresten väntade jag också mig "Även du, Brutus"-kommentaren, men det spelar ju inte så stor roll att den uteblev.

22 november, 2005 20:32  

Skicka en kommentar

<< Home