onsdag, december 14, 2005

Även terrorister är människor - nästan

Vilka gränser är värda att överträda för att skydda ett samhälle? Hur många är det okej att döda för att rädda ett större antal? Och var går gränsen för ens handlingar när man inte ens vet säkert om de brott man begår kommer att leda till något gott, även fast man tror det?

Darwyn al-Sayeed måste ta ställning till alla frågorna. Han tillhör ett militant islamistiskt terrornätverk, med kopplingar till al-Qaida, som planerar ett dåd som får 11 septemberattackerna att blekna. Fast egentligen är han ju inte med dem, utan på den andra sidan. Han är FBI-agent, har suttit i fängelse en tid för att nästla sig in i nätverket, och är nu insyltad upp över öronen i en mjältbrandsattack en masse, han har tvingats döda för att visa sig värdig, han brottas med sitt samvete och sina ideal. Att han själv är troende muslim gör inte hans arbete enklare, han måste inte bara låtsas hylla de vridna islamistiska ideal som deras grupps karismatiske ledare Faris al-Farik indoktrinerar dem med, han måste också brottas mot medelamerikanens fördomar mot den muslimska tro han älskar.

Serien är "Sleeper cell", en tiodelad miniserie som visas just nu på kabelkanalen Showtime i USA. Det är ingen enkel berättelse, ambitionsnivån är hög och frågorna som kastas ut har inga enkla svar. Terroristgruppen som Darwyn infiltrerar består vid en ytlig koll av ett gäng sociopater med vriden världsbild, men några avsnitt in märker man att väldigt lite är svart och vitt. Terrorcellen består inte av 'vanliga' muslimer, istället ingår en kritvit helylleamerikan, en fransman, en bosnisk muslim och så Darwyn då, afrikan-amerikan född och uppvuxen som muslim. Lite tråkigt är det att den mest fanatiske av dem, ledaren Faris, också är den till synes mest schablonartade i sällskapet - han ser ut ungefär som en ond muslim brukar göra i amerikanska filmer och serier, även om han i "Sleeper cell" framlever sina dagar som jude, något han ser som den perfekta förklädnaden.

Det som imponerar mest på mig är att "Sleeper cell" blivit verklighet överhuvudtaget. Att i ett skräckslaget och av terrorrädsla lamslaget USA, där man automatiskt förvandlas till fiende om man om man inte håller med herr Bush, producera en tv-serie där terrorister tillåts framstå som mänskliga, är ett styrkebesked. Visst finns det skönhetsfläckar - till exempel blir inhamrandet att islam egentligen är en fredens religion som nu har kidnappats av en liten klick fanatiker som förstör för den stora massan lite väl skolboksaktig ibland, vi fattade grejen efter tredje påminnelsen tack, kan vi nu gå vidare - men "Sleeper cell" pekar också på hur bakvänt USA:s agerande ofta är, och vilken dubbelmoral västerlandet besitter. I ett av avsnitten åker de blivande terroristerna ner till Mexiko för att säkra penningflödet. Det visar sig att deras terrorcell till stora delar finansieras av knark som säljs till amerikaner, och från barnprostitution på mexikanska bordeller vars enda kunder är ditresta amerikaner, som vet att risken att åka fast i ett land där dollarsedlar löser de flesta problemen är försvinnande liten jämfört med hemma i USA.

Kanske är det också så att den här skolbokstonen jag irriterar mig på behövs. I serien framställs även högt uppsatta FBI-medarbetare som totalt okunniga inför islam. När Darwyn försöker stoppa ett mord som terrorgruppen planerar på en framstående muslimsk forskare som tror på försoning och som kommit till USA för att inför hela världens ögon förkasta al-Qaidas aktioner, möts han av total oförståelse från sin chef. Med en axelryckning säger han något i stil med att 'i våra ögon är det lika bra att alla de där jävla muslimerna dödar varandra'. Med sådana myndighetspersoner, tja, då bör man väl vara lite övertydlig.

En annan sak som fascinerar mig med "Sleeper cell" är Darwyns inre kamp. Som troende muslim slåss han mot båda sidors fördomar, han tvingas bära sina terroristkompanjoners glasögon, se den depraverade amerikanska skräpkulturen som hans kumpaner avskyr liderligt, han måste lära sig att förstå deras hat för att kunna smälta in i gruppen. Samtidigt ser han hur korkade hans egna landsmän ofta är, hur deras egna förutfattade meningar spelar terroristerna i händerna.

Avslutningsvis - alltigenom mänskliga är de ju ändå inte, terroristerna. För att visa detta finns, exempelvis, i första avsnittet en riktigt otäck scen, där en medlem ur nätverket som pratat bredvid mun stenas till döds efter att ha grävts ner i marken så att bara hans huvud sticker upp. Jag blev fruktansvärt illa berörd av den scenen. Vilket väl - antar jag - var producenternas exakta avsikt.

9 Comments:

Anonymous Kjell said...

OH YES, 43:an, där SATT den ju! Detta är serien jag väsnades om förra helgen, eller när det var. Ska bli kul att höra vad du tycker om min infallsvinkel – vi har (you better believe it) nypremiär på weirdscience.se inom 1-2 dagar...

14 december, 2005 14:59  
Blogger j p w said...

Väl skrivet!
Det gick en serie förra året, The Grid, med liknande tema, men Sleeper Cell känns väldigt mycket bättre.
http://www.imdb.com/title/tt0389635/

14 december, 2005 15:06  
Anonymous Kjell said...

Ja, Sleeper Cell är ganska lik The Grid, som jag tyckte var en riktigt bra miniserie. Ovanligt lyckad internationell samproduktion (BBC/Fox).

14 december, 2005 15:20  
Blogger 43 minuter said...

Kjell: Ja, efter lite betänketid i helgen anade jag nästan att det inte kunde vara någon annan serie, med tanke på att den är så pass ny. Nu får jag nästan lite dåligt samvete eftersom du inte får breaka den på er nypremiär. Men jag utgår ifrån att din text kommer att vara längre, och heller inte ihoprafsad på en förmiddagstimme som min blev. Så jag ser fram emot nystarten!

För övrigt har jag inte sett "The grid". Kanske jag borde ta och göra.

14 december, 2005 15:34  
Anonymous Kjell said...

Förresten, ditt avslutande stycke är lite kryptiskt – hur skulle såna här fanatiska terrorister, som lever för att massmörda oskyldiga män, kvinnor och barn, kunna skildras som "alltigenom mänskliga"?

14 december, 2005 15:37  
Anonymous Kjell said...

Ha, ja, jag hade nog hoppats få "breaka" den. Har haft min text färdig några dagar, i väntan på att en del tekniska problem ska lösas inför nypremiären. Men å andra sidan har jag haft möjlighet att revidera en del saker, och jag hinner se ytterligare 1-2 avsnitt innan vi lägger ut.
Men jag uppskattar verkligen den här andan, att vi är allt fler som skriver om tv på det här sättet. Och vad är man egentligen ute efter? Allt man vill är ju att höja kunskapsnivån och lusten inför riktigt bra tv-kultur. Att två svenska sajter skriver om en ny Showtime-serie samma vecka är fantastiskt.

14 december, 2005 15:53  
Blogger 43 minuter said...

Jag sa ju att det hade gått lite fort när jag skrev...

Du har helt rätt, det framstod nästan som att jag sympatiserade med terroristerna förutom i fallet med steningen. Jag har tagit mig friheten att ändra i inlägget.

Vad jag tänkte på (men aldrig tog mig tid att utveckla i skrift) var att det ju finns mer nyanserade och faktiskt rätt sympatiska porträtt av terrorister, exempelvis i den utmärkta filmen "Paradise now". I och med att steningsscenen är så otäckt realistisk i "Sleeper cell" så skapas ju rent instinktivt ett rejält motstånd mot de här människorna. I "Paradise now" är det istället livslång uppgivenhet och resignation som ligger bakom beslutet av bli självmordsbombare, vilket inte alls ger mig samma olustkänslor (även om jag så klart satt och hoppades att han skulle ta sitt förnuft till fånga och ge fan i att spränga den där bussbomben i filmens slut).

14 december, 2005 15:54  
Anonymous Kjell said...

Kom att tänka på en riktigt bedrövlig sån "humaniserande" skildring av en terrorist, en svensk kortfilm från ett par år sen? "Ingmar Bergmans favorit" och what-not. Vem var det som gjorde den? En terrorist spelar in en videohälsning till sitt barn, i baksätet på en bil, innan han ska spränga ett fullsatt idrottsarena i luften... jag bara häpnade inför alla positiva reaktioner, tyckte den var självparodiskt ytlig och lättköpt.

14 december, 2005 15:59  
Anonymous MaillotVert said...

"Möte med ondskan"... Ja herregud.

Det är glädjande att så mycket bra börjar skrivas om Sleeper Cell. Av alla tänkbara ingångar man kan ha i serien, av vilka många redan berörts här och på andra ställen vill jag bara slå ett slag för en hittills icke-nämnd liten detalj.

Paul Halsingers score är fullständigt magnifik. Lika magnifikt är valet av originalmusik och inte minst lägget och mixen av detta.

Men det finns som sagt mkt annat att säga. Ville bara hylla Paul lite.

16 december, 2005 22:19  

Skicka en kommentar

<< Home