Hur man hittar den stora kärleken

Jag är ju en smula dålig på följa komediserier. Det är en av de saker jag tänkt bättra på under den torksäsong som julen innebär när det kommer till ny tv-dramatik. Så mellan julmat, julhemvändarutgång och ... ja, julmat har jag spenderat tid med att djupdyka ner i CBS höstsuccé "How I met your mother". Och kanske är det den hinna av sentimentalitet som juletiden lägger över världen, men jag är såld, så till den grad att jag skulle vilja kalla "How I met your mother" till det bästa som hänt mainstreamfåran inom amerikansk sitcom på länge.

Historien i sig är inte spektakulär. Fem personer, tre singlar och ett par i de övre tjugoåren, lever sina liv i centrala New York. Deras baser är två, dels en lägenhet där tre av de fem bor, och dels stambaren i samma kvarter. Det handlar om relationer, fester och jakten på den stora kärleken. Ja, upplägget är i sanning som en karbonkopia av "Vänner" fast tio år senare och minus en person.

I centrum står Ted. Efter att bäste vännen Marshall friat till flickvännen Lily och fått ett rungande ja till svar, drabbas han av stora skälvan, inser att det är värdelöst att vara singel och att det är dags även för honom att hitta kvinnan han ska älska resten av sitt liv. Så påbörjar han en till synes tröstlös jakt efter den enda rätta, ivrigt påhejad av Marshall och Lily och kraftigt bromsad av den obotlige femtioöres-charmören Barney, självutnämnd gudagåva till kvinnosläket. Den första kvinnan i raden av Teds kärlekar blir Robin, men efter att han gjort kardinalmisstaget att berätta för henne att han älskar henne redan efter tre timmars bekantskap, tvärvänder hon men förvandlas så småningom till singeltjejkompis.

Anledningarna till att jag faller stenhårt för "How I met your mother" är tre:

1. Seriens handling är som sagt inte särskilt annorlunda, det finns hur många komediserier som helst som i praktiken går ut på ungefär samma sak. Men "How I met your mother" berättar historien på ett annorlunda sätt. Serien utspelas egentligen år 2030, när den åldrade Ted har placerat sina två, ytterst motvilliga, tonårsbarn i soffan för att berätta historien om hur han träffade deras mor. Allt är alltså en lång tillbakablick, vilket inbjuder till en väldigt underhållande berättarteknik. Ibland fryses till exempel bilden, för att den äldre Ted helt plötsligt kommer på att han måste berätta en annan detalj först, varvid historien går in i en annan episod som sätter det som skedde innan bilden frystes i ett helt annat sken, på ett oftast väldigt lyckat sätt.

En annan berättarteknisk finess manusförfattarna ofta använder med stor framgång är att man som tittare först bara får se halva scener, som sedan återberättas igen längre fram i avsnittet där tidigare okända detaljer sätter handlingen i ett nytt ljus. Ett exempel: i avsnittet "Return of the shirt" inser Ted en dag att han plötsligt gillar en tröja som han inte burit på sex år. Det faktumet får honom att fundera på om han kanske borde ge några av sina gamla flickvänner en ny chans, kanske den nyfunna känslan för tröjan gäller tjejer också? Sagt och gjort, han inser snart att den gamla flickvännen Natalie måste återvinnas. Problemet är bara att han dumpade henne tre år tidigare under mindre glamorösa former. Först vill han inte berätta för sina vänner hur det gick till, men till sist erkänner han att han gjorde slut över telefonen. Illa. Men sedan får vi se scenen spelas lite längre, och det avslöjas att han egentligen inte pratade med Natalie, han lämnade bara ett meddelande på hennes telefonsvarare, och därtill på hennes födelsedag. Illa illa, och Ted får också stryk av vännen Lily för att han varit så taskig, men det ska visa sig att det hela var etter värre.

Efter att ha tagit ny kontakt och lyckats omvända Natalie från att hata honom till att åter bli ihop, inser Ted några veckor senare att det aldrig kommer att funka, "det" finns inte mellan dem. Men den här gången ska han göra slut på rätt sätt - han bjuder ut henne på middag och lägger ut texten. Självklart har han lyckats pricka in hennes födelsedag igen för dumpningen och middagen slutar med att hon misshandlar honom och häller Pasta Carbonara i såren, men först efter att hon berättat vad som egentligen hände den där gången han ringde och dumpade henne. Vi får åter se den tre år gamla scenen med telefonsvararen, vi hör Teds dåliga ursäkter om varför de inte bör vara ihop, men den här gången stannar kameran kvar, zoomar ut i hennes lägenhet efter att han lagt på. Den är fullpackad med gäster, som gömt sig där för att överraska Natalie med en hemlig födelsedagsfest. Sekunden senare kommer hon hem, överväldigas av glädje när hon ser vad vännerna planerat, men ingen tar notis om henne, alla stirrar med tom blick mot telefonsvararen, som nu blinkar med ett nytt meddelande redo att spelas upp. Jepp, love really really hurts.

2. Det är svårt att göra komediserier inom romcom-genren roliga. Det blir lätt översentimentalt och smetigt på ett sätt som jag tvivlar på att ens amerikaner kan gilla. "How I met your mother" klarar balansgången, serien har visserligen scener i slutet av vissa avsnitt där det är meningen att det ska börja darra i ögonvrån på gråtmilda tittare men där man istället mest börjar skruva på sig, men det går aldrig över styr. Serien utstrålar äkta värme.

3. Birollerna. Ted är egentligen inte särskilt intressant, han och Robin är lite bleka, men de andra tre är fantastiska. Neil Patrick Harris i rollen som den hopplöse Barney - jeeezus! Han har inte ett endaste ynka karaktärsdrag gemensamt med Niles i "Frasier", men tro mig trots det när jag säger det - Barney är den nye Niles. Även paret Marshall och Lily, ständigt på språng mot nästa omgång i sänghalmen, är sanslöst vältajmade.

Nu önskar jag mig bara en sak: att man kommer att få veta hur Ted träffade sin blivande fru redan i slutet av säsong ett. För om de drar på det ytterligare kommer jag att bli ypperligt besviken.

"How I met your mother" är, om mitt minne inte sviker mig, inköpt av TV3.