"The triangle" - mini i alla bemärkelser

Inte för att jag hade så där jättehöga förhoppningar. Miniserier brukar ibland ha en tendens att vara just mini på de flesta sätt, men i andra fall så ... tja, ibland är de helt enkelt bara så mycket mer.

Förra veckans tredelade "The triangle" på Sci-fi Channel, som ämnade förklara orsaken till Bermudatriangelns uppkomst, var sannerligen inte särskilt mycket förutom just 'mini'. Tv-filmskänslan var överhängande med taffliga effekter, manuset var riktigt klyschigt och höll inte ihop i slutet och tidsreseproblematiken som de presenterade kändes ... ja, rätt idiotisk (eller så var jag osedvanligt korkad men just i det här fallet tar jag det för mindre troligt). Så det var 4,5 ganska så bortkastade timmar av mitt liv. Tyvärr.

Anledningen till att jag överhuvudtaget hetsade upp mig (nåja) i förväg var att uppställningen på papperet såg stark ut. Bryan Singer som exekutiv producent, och Sam Neill, Eric Stoltz, Lou Diamond Phillips, Catherine Bell och det alltid coola birollsansiktet Bruce Davison i skådespelarlistan. Borde det ändå inte borga för en viss kvalitet? Uppenbarligen inte.

Men varför satt jag då kvar hela tiden om jag ändå tyckte att det var kasst? Ja, dels tycker jag på något sätt att har man gett sig in i leken, då får man fullfölja också. Men främst var det nog för att jag ändå ALLTID går igång så fort det finns en myndighetskonspiration inbakad i manuset på sant "Arkiv X"-manér, och en sådan bjuds det självklart på även här, med rötter i USA:s mytomspunna 'Philadelphia-experiment' under andra världskriget. Men även här blev jag besviken eftersom varenda liten vändning följde standardmallen.

Enligt Sci-fi Channel själva blev "The triangle" en jätteframgång med kanalens högsta miniseriesiffror sedan "Taken" (okej, det var tio delar så det blev ju en rätt så massiv miniserie, men ändå). Säger de det så är det väl säkert så, men lita på mig när jag säger: "The triangle" - no no. Bad. Stay away. Det räcker så.