tisdag, december 20, 2005

Kvinnan som kunde tala med spöken

Juletid är inte bara den tid på året då vi minns att Jesus Kristus föddes i ett stall trots att hela världen skulle skattskrivas, eller hur det nu var. Det är också en tid då det inte visas särskilt mycket dramaserier på tv. What to do? Tja, man kan ju ägna tiden åt att kolla in några av de serier man valt att inte följa tidigare till exempel.

En av dessa har för mig varit "Ghost whisperer", där Jennifer Love Hewitt likt Patricia Arquette i "Medium" besitter kraften att prata med de döda som av olika anledningar fastnat strax före hinsidans farstu. Och precis som i fallet med "Medium" har TV4 köpt in "Ghost whisperer".

Frågan är varför. Jag har nu sett de tre första avsnitten av serien, och nej, det kommer inte att bli fler. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för saker som har med övernaturlighet att göra. Men nej, det här håller inte. Serien är sentimental på fel sätt, de inledande historierna är förvånande platta och karaktärerna känns mesiga.

Storyn i korthet: Love Hewitt (som jag aldrig kommer att acceptera som någon annan än Sarah Reeves i "Ensamma hemma", där var jag nästan kär i henne) spelar Melinda Gordon, ägare till en antikaffär i en amerikansk småstad av den där Smallville-sorten som bara existerar på film och tv. Fast egentligen ser hon mest spöken. Faktum är att det kryllar av dem, de finns runt henne hela tiden. Och hon måste hjälpa dem att ta farväl av sina närstående, så att de kan gå in i ljuset (jepp, LJUSET).

Det är således den ena snyftstoryn efter den andra. Jag tror att Jennifer Love Hewitt gråter i slutet av varenda avsnitt när de döda äntligen kan säga adjö till sin son, mamma och tvillingsyster. Till smäktande musik som får mig att må lite illa. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för sentimentalitet.

Nej, tre gånger "Horse whisperer" får räcka. Oj förlåt, "Ghost whisperer" menar jag.

Det bästa med serien är faktiskt förtexterna. Och det mest för att de är en så uppenbart snodda från "Desperate housewives". Det säger en del.

5 Comments:

Blogger Östermalmsräven said...

Ooooh my goood, jag älskar Jennifer Love Hewitt! Hon är väl ändå sjukt jäkla snygg?

20 december, 2005 10:25  
Anonymous Kjell said...

Ghost Whisperer får gå till mina privata tv-historia som serien som dödade mina känslor för Jennifer Love Hewitt. Har alltid varit svag för henne – men ett enda avsnitt av Ghost Whisperer och det var kört för all framtid.
Ett alternativ till lågsäsongserie att kolla i kapp är "Close to Home". En smygare! Om än ofta med väldiga tveksamheter i straffsatserna. Senast fick en fjortonåring åtta års juvenile-finka.

20 december, 2005 10:29  
Anonymous Niklas said...

Håller inte alls med här. Visst den är förutsägbar som bara den men den funkar ändå. De lyckas få till ett hollywoodslut på varje avsnitt och jag faller för det varje gång. Sen tycker jag att det börjar bli mer action i det nu på slutet med. Laughing Man storyn med gömda budskap i skratten har potential att göra andra delen av säsongen mycket bättre.

20 december, 2005 12:35  
Anonymous Nicklas said...

Östermalmsräven: nej.

Om Ghost Whisperer så klarade inte jag heller av mer än ett avsnitt. Så oerhört... manipulativt banalsentimentalt att jag nästan blev arg på dess uselhet.

20 december, 2005 14:43  
Anonymous Anonym said...

Övernaturligt är alltid urlöjligt och urtråkigt...

13 maj, 2006 03:50  

Skicka en kommentar

<< Home