Det är soligt värre i Philadelphia

Låt er inte luras av titeln på det här inlägget. Efter att ha sett de sju existerande avsnitten av "It's always sunny in Philadelphia", så kan jag lova att det inte direkt känns som att solen skiner över Peter Forsbergs nya hemstad särskilt ofta. För om solsken varit mer förekommande under de fyra huvudpersonernas uppväxt - ja, låt oss bara säga att de nog inte varit fullt så uppfuckade.

"It's always sunny in Philadelphia" visades på kabelkanalen FX under sommarsäsongen. Jag såg den ärligt talat inte då, vilket utmålats lite som en synd i en del kommentarsinlägg här på sidan. Så jag tänkte what the heck, sunny Philly, it's you and me now. Och herre Jesus vilken resa det blev.

Serien handlar om kompisarna Mac, Dennis och Charlie, någonstans kring de 30, som tillsammans äger den halvsunkiga irländska puben Paddy's. I baren jobbar också Dennis syster Sweet Dee - men hon är inte delägare, så henne tycker de om att stampa lite extra på. Kvartetten är som folk är mest, bara så mycket mer. De är smårasistiska, gör vad som helst för att få sex, hatar gamla människor, kliver gärna över lik om det passar deras egna egoistiska syften, skyr allt som kan tänkas likna känsloprat likt pesten och ... ja just ja, de får årtusendets kick när de köper en pistol till baren efter att deras kassaskåp blivit snott. De är svin helt enkelt, men svin på det där sättet att man ändå känner igen sig själv, trots att man aldrig skulle erkänna det för någon.

Det var länge sedan en komediserie gav mig så mycket oförfalskad gjädje. Jag vet inte ens om jag vill kalla serien en komedi, för mestadels känns den främst tragiskt. Vanligen brukar jag ha svårt för humor där komiken pressas fram genom att situationen personerna befinner sig i är så pinsam att man vill gömma sig bakom soffan, men trots att "It's always..." kryllar av liknande stunder, drabbas jag inte av panik och letar flyktvägar, utan istället skrattar jag, högt dessutom. Kanske beror det på att personerna, trots att de är uppenbara karikatyrer, ändå utstrålar värme, något jag tycker saknas till exempel i pinsamhetsfrosseriets "The office". Jag känner verkligen med Charlie när han äntligen får en chans att gå på en high school-avslutningsbal - må så vara att hans dejt är drygt tio år yngre och inte myndig - han får ÄNTLIGEN chansen, bara för att i slutscenen krossas när han brädas av en 17-årig fjant i ful smoking till tonerna av Alphavilles "Forever young". Heartbreaking är bara förnamnet.

Bäst är avsnittet där Dennis och Mac via Dee får nys om hur lätt det är att ragga tjejer på Pro life- respektive Pro choice-demonstrationer. Sagt och gjort, de väljer varsin sida och skrider till verket. Mac får ihop det med en mycket lidelsefull abortmotståndare (utmärkta Autumn Reeser från "The OC") medan Dennis blir rätt missnöjd med de mer feministiskt lagda abortförespråkarna, de faller inte lika enkelt för hans knep helt enkelt. Sagt och gjort, mitt under en hätsk demonstration utanför en abortklinik byter han sida genom att klättra över staketet som skiljer kombatanterna åt, vilket tolkas som ett stormningsförsök av båda sidorna, vilket får katastrofala följder.

Nivån i "It's always..." är oftast riktigt låg. Det är inte sparkar mot pungregionen som gäller, snarare vilda yxhugg mot hälsenan. Det är den typen av humor som amerikaner odlat i decennier i tonårstuttfilmer och liknande, skillnaden är bara att "It's always..." aldrig blir flåshurtig eller tillrättalagd, den skildrar istället bara råhet i full blom - livet handlar om att så ofta som möjligt dricka sig kräkfull och att få knulla, gärna samtidigt om det är möjligt. Det är inte moget någonstans, men oj vad roligt det är. Samtidigt vore det ren lögn att kalla serien grovkornig, den är ytterst skarp i den skruvade skildringen av gängets degraderade liv.

"It's always sunny in Philadelphia" har fått grönt ljus för en andra säsong, som kommer att sändas i början av nästa år. Jag längtar redan.