söndag, november 06, 2005

"God morgon alla barn" håller - nästan

Något ligger och puttrar i det lilla samhället Kroka. Ett långkok inlett i Roy Anderssons evigt glåmiga 1970-tal, och sedan bortglömt, aldrig avtaget från spisen. Nu är tiden kommen. Ett par rejäla grytlappar i form av en Luciautröstning enligt "Robinson"-modell samt en skolinspektör direkt från Hades visar sig vara allt som behövs. Kroka kommer aldrig att vara sig likt igen.

Låt mig säga det direkt - "God morgon alla barn" är ett rätt så genialiskt försök att uppdatera det vi brukar kalla svenskt tv-drama. Sällan har jag sett en svensk serie som känns så genomarbetad när det kommer till detaljer. Man sitter helt enkelt och gapar över scenografin, och skådespelarnas rörelser är koreograferade som vore det dans. Men det är mer än utseendet som skiljer ut "God morgon alla barn" från mängden. Historien, i sig inte särskilt märkvärdig (men heller inte banal), berättas på ett sätt som vi inte riktigt är vana att se på prime time. Serien kräver en hel del av tittaren, och av den dryga miljonpublik som bänkar sig på måndag kväll för att se vad de tror ska bli den här höstens "Om Stig Petrés hemlighet", kommer troligen en tredjedel att byta kanal redan efter 20 minuter och inte återvända. För "God morgon alla barn" är inget enkelt drama.

Men vad är det då? Tja, berättelsen handlar om vad som händer när en skola i en liten håla bestämmer sig för att ändra på reglerna för hur årets Lucia i skolan ska väljas. Istället för framröstning så blir det dokusåpeutröstning där en efter en av 12-åriga tjejerna får slaget i ansiktet - du duger inte. Detta rör upp oanade känslor i en håla som är märkligt omärkt av det vi brukar kalla samhällsutveckling. Att en fruktad skolinspektör ryktas vara på ingående för en oannonserad inspektion gör heller inte saken bättre, särskilt inte när skolan är på väg att falla isär av inre stridigheter.

Men "God morgon alla barn" är i grund och botten en historia om tre kvinnors frigörelse från konventioner. Det är kring den traditionsbundna läraren Gun (Lotta Tejle), bröllopsbutiksägaren Ann-Kristin (Cecilia Frode) vars höjdpunkt i livet inträffade för 25 år sedan när hon valdes till skolans Lucia, samt den spirande feministen i form av 12-åriga Karin (Kajsa Angleflod), som serien kretsar. Alla drivs de av ett begär att få känna lite lycka, ett begär som till sist manifesterar sig på ett ... tja, lite oväntat sätt kan vi väl säga, i seriens avslutande del när Lucia äntligen ska firas.

Skådespeleriet i "God morgon alla barn" är genomgående superbt. Doldisen Lotta Tejle är otrolig i huvudrollen som den hämmade Gun, och Cecilia Frode gör ett lysande porträtt av den kärlekstörstande Ann-Kristin, för evigt fast i sitt rosa helvete. Även de manliga huvudrollerna, i form av Reine Brynolfsson, Claes Ljungmark och Magnus Krepper, ros hem med den äran. Men först och främst är det här damernas föreställning.

Men det finns ju ett "nästan" i min rubrik. Och den betyder ju så klart något. Rättare sagt tre saker:

1. "God morgon alla barns" avslutande del. Det spårar nämligen ur. Den obestämbara wackyness som legat som en lätt hinna över föreställningen fram till dess blir alltför flippad när skolinspektör Anton Karlqvist (Allan Svensson) dyker upp och skruvar upp storyn ett par varv så att den mer liknar ett drömspel, eller ja, ett mardrömsspel då kanske. Det blir aldrig en riktig freakshow, men det är tyvärr ganska nära.

2. Jag förstår inte riktigt poängen med den "pedofili light"-historia som ligger insprängd i den större berättelsen. Inte så att den är direkt osmaklig, för det är den inte, men jag tycker inte att den passar i sammanhanget. Det hade gott kunnat bli en helt egen historia.

3. Okej att Kroka verkar vara en avkrok av Guds nåde - men varför i hela fridens namn har inte skolan, som i slutscenerna ändå verkar bestå av elever nog att fylla en aula av standardmodell, mer personal än en rektor, en lärare och en vaktmästare? Okej att de troligen la alla pengarna på den vackra scenografin och koreografin, men några statister hade de väl kunnat slänga in i scenerna från lärarrummet?

Men att den debuterande regissören Jens Jonsson och manusförfattaren Stina Sturesson går en lysande framtid till mötes tvivlar jag inte ett ögonblick på.

"God morgon alla barn" sänds i tre delar med start på måndag kväll klockan 20 i SVT1.

5 Comments:

Blogger Lidbom said...

Är inte epitetet "debuterande regissören" lite väl tv-snobbigt? Han har ju trots allt gjort en hel del prisbelönt film...

08 november, 2005 11:30  
Blogger 43 minuter said...

Tja, det kanske var lite väl överslätande, men min erfarenhet är att man brukar kallas debutant när man gör sitt första verk i det "långa" formatet, trots att man gjort uppmärksammade kortfilmer tidigare.

Men visst, han är ju ingen gröngöling direkt. Och för att reparera eventuell skada så citerar jag här ur SVT:s pressutskick för "God morgon alla barn":

Jens Jonsson examinerades från Dramatiska Institutets regilinje 2002. Han har regisserat en rad kortfilmer som samtliga erövrat priser både i Sverige och internationellt. Med filmerna "Reparation" och "K-G i nöd och lust" vann han två år i rad silver i sektionen Cinéfondation, Cannes filmfestivals avdelning för filmskoleelever, samt en stipendievistelse i Paris. "Bror min" vann silverbjörnen för kortfilmer i Berlin 2002 och med novellfilmen "Fragile" erövrade han det stora Novellfilmspriset på Göteborgs filmfestival 2004.

08 november, 2005 11:57  
Blogger John Eje Thelin said...

Heter serien verkligen "God morgon alla barn" och inte God morgon, alla barn"?

*Kollar SVT:s hemsida*

Ja, djävlar... Pinsamt.

08 november, 2005 13:24  
Anonymous monica said...

Och jag kan ju inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om Tjocka Tjejen INTE varit den spirande feministen, utan istället hade den snyggaste, most likely to be chosen-tjejen varit det...

En annan historia? Ja, troligen. Men mindre kliché.

09 november, 2005 01:53  
Anonymous Janne said...

Mindre kliché, kanske, men för mig är det just de klichéartade valen som ger den en koppling till verkligheten, mitt i all stilistik.

Barnen är "vanliga" barn. Och även i verkligheten så är det oftast (tyvärr) "tjocka tjejen" som blir feminist. Detsamma gäller lärarkollegiets lama svar på barnens frågor - det känns som om svaren har snappats upp från hemliga avlyssningsband i svenska mellanstadieklassrum.

Det absurda (ser fram emot den utlovade extra tillskruvningen, faktiskt) skapar utrymme för frontalangrepp på vad man nu vill angripa. Tre små negerpojkar som pepparkaksgubbar - det är genialiskt!

Och att skolan bara har tre personal - att byn verkar i det närmaste folktom, förutom skådespelarna - bidrar bara till känslan av isolation och instängdhet. Det känns trångt i lärarrummet, trots att de bara är tre.

Steget bort från det socialrealistiska - trots att detta på sätt och vis är socialrealism på högsta nivå - är välkommet och djärvt i en traditionstyngd svensk produktion.

Kanske är vi äntligen på väg att lämna Bergmankomplexet bakom oss?

15 november, 2005 19:50  

Skicka en kommentar

<< Home