Det är för jävligt när drevet drar igång

Socialdemokraterna ligger risigt till. Ett år före valet är opinionssiffrorna usla, Sverige går sämre än på decennier och det verkar uppenbart att det borgerliga blocket ska få ta över efter valet. I ett desperat drag bestämmer sig statsminister Per Viksten för att låta den unga up and coming-miljöaktivisten Charlotte Ekeblad (Alexandra Rapaport) bli landets nya miljöminister. Att hon är snygg är heller ingen nackdel, så klart. "Kronprinsessan" kan börja.

Så följer det en treåring kunnat räkna ut, och som väl sammanfattas bäst med 'upp som en sol, ner som en pannkaka'. Till en början älskar medierna den nya ministern. Sossarnas siffror går spikrakt upp, Charlotte Ekeblad är en frisk fläkt i de gubbtunga korridorerna. Men bakom hennes rygg gnälls det, ränker smids, den elake finansministern (Reine Brynolfsson) vill inget hellre än att punktera henne. Hans unge lakej Jakob Steen, politiskt sakkunnig på miljödepartementet och förbigången vid ministerutnämningen, är mer än villig att hjälpa till för att stjälpa uppkomlingen som har mage att tro att hon är något. Samtidigt rämnar så klart Charlottes familjeliv. Den moderne maken (Ulf Friberg), som till en början säger sig stå bakom hustrun till 110 procent, inser snart att det visst inte var så glamoröst att vara negligerad hemmapappa, och börjar söka tröst hos Charlottes väninna. Snart börjar också mediebilden krackelera, ett misstag föder ett annat, och till sist har Charlotte Ekeblad hela Sveriges samlade journalist- och sossekår emot sig. Det blåser snålt på toppen, om det nu fanns någon som inte trodde det.

Nu menar jag inte att låta sarkastisk. Inte överdrivet mycket i alla fall. För "Kronprinsessan" är bra, stundtals till och med riktigt bra. Men storyn är ... tja, låt oss säga sjukligt förutsägbar. Men anledningen till att det inte stör mig så mycket är att jag tror att det tyvärr är så här det skulle bli. Om Göran Persson utsåg en snygg, drygt 30-årig gift tvåbarnsmamma med ett lätt radikalt förflutet och en god relation till medierna till minister, så skulle troligen exakt samma sak ske som i "Kronprinsessan". För vi - människor, medier, samhälle - är ju så förbannat förutsägbara.

Den fyrdelade produktionen är av den där sorten som SVT kan göra i sömnen. Kompetent in i minsta biroll, medryckande, spännande och bra på det där trygga, fina, lagoma sättet. Kanske hade jag hoppats på lite mer udd, lite mer svärta, lite mer engagemang.

Jag har inte läst Hanne-Vibeke Holsts roman som tv-serien bygger på, men om jag har förstått saken rätt så har hennes bok inspirerats av Mona Sahlin-affären, men romanen anpassades till danska förhållanden och utspelar sig i Köpenhamn. I tv-serien är det dock Sverige, Stockholm och Rosenbad som gäller. Den anpassningen är välgjord. Det känns äkta, serien är inspelad i de riktiga miljöerna, och man har tack och lov inte som i "Kommissionen" försökt göra en svensk "Vita huset". Det är ett bra stycke tv-drama helt enkelt, som helt säkert kommer att locka sisådär 1,5 miljoner i publik (men betänk att jag numera titulerar mig världens sämste tv-siare).

Men jag kan inte låta bli att undra - varför måste alltid journalister framställas som så sjukt endimensionella i såna här serier? Murveln Magnus Svensson på tidningen Kvällspressen må visserligen eventuellt ha hjärtat på rätta stället längst längst inne i kroppen, men oj vilken schablon han är. Och jösses Amalia - vi ska inte ens prata om Ameliareportern som dyker upp för att göra ett mjukt och kvinnligt porträtt av Charlotte medan hon fortfarande är mediernas gunstling. Jeezus.

Och tyvärr punkteras den här välgjordheten jag tidigare prisade vid några tillfällen. Varje gång som den påhittade blaskan Kvällspressen dyker upp i bild (och det gör den rätt ofta) så slås man av hur oerhört taffligt redigerad den är. Rubriksättningen på artiklar och löpsedlar är så övertydligt gjorda att de blir löjeväckande. Dessutom har de dabbat sig rätt ordentligt vid ett tillfälle. I början av avsnitt två sitter Charlotte Ekeblad och läser en artikel som ska handla om henne i Kvällspressen, men när kameran zoomar in på reporterns bildbyline ser man klart och tydligt att texten är tagen ur Expressen, och egentligen är en politisk krönika om vem som ska ta över statsministerposten om Göran Persson avgår. I texten utläser man enkelt namn som Pär Nuder, Ulrica Messing, Thomas Östros, Margot Wallström och Mona Sahlin. Klantigt, eftersom ingen av de här personerna existerar i "Kronprinsessans" politiska landskap. Hur svårt hade det varit att skriva ihop en falsk text? Krönikan hon läser är för övrigt skriven av den nu avlidne Per Wendel, och var publicerad i Expressen 16 mars förra året (internet är bra ibland).

Men som sagt - i stort gillar jag "Kronprinsessan". Första avsnittet sänds i morgon kväll klockan 20 i SVT1.