tisdag, januari 31, 2006

"Surface" överrumplar mig

I mellandagarna skrev jag ett inlägg om att jag efter mycket om och men tagit mig tid att kolla på "Surface", en serie jag lagt ner tittandet på i början av hösten eftersom jag inte tyckte den höll måttet. Efter att ha kollat ikapp fördömde jag dock min tidigare dissning, och utnämnde istället serien till en rasande underhållande bagatell, till vissas uttryckliga förtret. Nu tänker jag gå ett steg längre - efter att ha sett det näst sista avsnittet för säsongen (avslutning nästa måndag) tänker jag kalla "Surface" för årets mest underhållande nykomling whatsoever.

För "Surface" överraskar mig genom att fortsätta byta skepnad. Serien, som för övrigt kommer på Canal Plus i vår, har gått från att vara - och härefter är det spoilervarning - en serie om hur utomjordingarna anfaller från vattnet (visade sig vara falskt) till att vara en serie om hur människan förlorar tätplatsen i toppen av näringskedjan till dinosaurieliknande sjömonster (även det visade sig vara falskt) till att bli en serie om kloning, Noaks ark och en tsunamivåg av otäckt realistiskt slag, om man får tro trailern inför nästa vecka.

Dessutom är "Surface" förvånande rå. I början såg jag en lagom otäck serie för nästan hela familjen framför mig, med minihavsmonstret Nimrod som kelgris i centrum. Istället har "Surface" visat sig vara mörkare än "Invasion", där karaktärernas personligheter varit rätt fastspikade från början. I "Surface" har försäkringstjänstemannen Rich gått från att vara den typiskt vänlige småstadsamerikanen alla vill ha som granne till att bli en tickande bomb fylld av missriktat våld och paranoida personlighetsdrag, och fjortonårige Miles - ursprungligen bara missförstådd av sina föräldrar - har förvandlats till en Edward Scissorhands som visserligen må sakna saxfingrar, men oj vad lynchmobben i hans stad vill döda honom.

Men samtidigt är det något med "Surface" som gör att jag garderar mig genom att säga att det är den mest 'underhållande' nykomlingen, och inte den bästa. Något jag inte kan sätta fingret på. Men kanske är det som någon skrev i ett kommentarsinlägg på Tv Squad:

'This is the best half hour of television on each week. The only problem is you have to fast forward through a half hour of total crap to enjoy the good stuff. Thank God for Tivo.'

Själv skulle jag aldrig få för mig att spola och tycker att åsikten är rätt överdriven, men jag förstår poängen.

Första säsongen av "Surface" innehåller bara 15 avsnitt. Till nästa veckas final har utlovats en 'semi-closure', som enligt NBC ska kunna fungera som ett serieslut ifall de bestämmer sig för att inte ge den förnyat förtroende i höst.

2 Comments:

Blogger Hanna said...

Surface har verkligen... jag vet inte, accelererat. På gott och ont. Ibland känns det nästan som att de fast-forwardar genom vissa sekvenser, dragit ihop ploten och trängt in den i ett avsnitt när den var tänkt för fler. I dunno. Men det är verkligen spännande, och jag älskar hur särskilt Rich är så osympatisk och jobbig.

01 februari, 2006 11:33  
Anonymous ban~ken said...

Ganska underhållande men det är nästan en tävling att identifiera Steven Spielberg-produktioner de låtit sig inspireras av till enskilda scener. ET/GREMLINS, JAWS och CLOSE ENCOUNTERS. Det kommer nog mer, jag tror vi bara har skrapat på ytan...

Önskar de kunde låta bli att marknadsföra amerikansk medelklassrock i bakgrunden hela tiden. Lika irriterande som laugh-tracks i sitcoms.

06 februari, 2006 02:02  

Skicka en kommentar

<< Home