Spökjakt med glimten i ögat

I början av hösten visste jag inte om jag skulle ta "Supernatural" på allvar eller inte. Serien, om ett brödrapar som i jakten på sin försvunna pappa (och i förlängningen det onda väsen som dödade deras mamma när de var små) som i varje avsnitt stöter på olika former av övernaturligheter de måste förgöra, gjorde mig till en början besviken. Det var uppenbart att seriens producenter flirtade med "Arkiv X"-publiken (X-veteranen Kim Manners har ett finger med i spelet här också), men samtidigt sökte få in en ny generation tittare genom att låta två unga, vilt munhuggande och bedårande söta hunkar spela brödraparet (som självklart springer på riktiga pinglor till tjejer i varje avsnitt som måste räddas från ondskan på olika sätt). Inget fel i det, men jag tyckte att genomförandet lämnade en del att önska. Men ändå - något höll mig kvar.

Nu är jag glad att jag stannade. Berättelserna har vuxit, serien har fått fast form och sedan någon månad tillbaka håller jag "Supernatural" som en av höstsäsongens allra mest underhållande debutantserier. Visst, den är på många sätt en bagatell, en klackspark, ett tidsfördriv, men oj vilket roligt sätt det är att döda tid på. Samspelet mellan Jared Padalecki och Jensen Ackles som bröderna Sam och Dean Winchester är strålande, och särskilt Deans ständiga munsvada, kaxighet och totala nonchalans även när han står öga mot öga med hin håle själv får mig att le förtjust. Som när Sam till sin stora förvåning - och fasa - insett att han inte bara är spökjägare utan även har en förmåga att se andar på ett helt annat sätt än brodern. Dean är måttligt imponerad, och frågar blaserat: 'So, who do you think's the hottest psychic - Patricia Arquette, Jennifer Love Hewitt, or you?'

Storyn är att deras pappa gjort det till sin livsuppgift att finna sanningen om vad som dödade hans fru (plagieringen av Mulders livslånga sökande efter den försvunna systern kunde ha varit ... ja, lite mer subtilt kanske). Sam och Dean har således drillats under hela sin uppväxt till att bli spökjägare. Det finns inga former av väsen, demoner, varulvar, liemän eller helt enkelt vanliga spöken som de inte stött på. Men nu, med fadern försvunnen, står de ensamma mot andevärlden. Trots att fadern förbjudit dem att leta efter honom, så gör de självklart det ändå, och då och då nystas en bit av seriens 'story arc' upp (om någon har en bra svensk översättning till det uttrycket - hör av er, för 'huvudberättelse' låter särdeles trist). Tyvärr känns denna som en av seriens svagheter så här långt, det verkar vara en lite väl överkryddad ockultsoppa, om man säger så.

Desto mer glädjande är det därför att se hur lekande lätt de behandlar de enskilda historierna. Den amerikanska folkloren åker rutschkana i varje avsnitt, och man kan sitta med sin penna och bocka av övernaturliga urban legends vecka efter vecka. Spökliftaren, Bloody Mary, 'The hook man', Wendigo (som för övrigt Mulder och Scully också gav sig på), poltergeists samt småstadsbor som offrar ynglingar till levande fågelskrämmor för att få god skörd - inget är för svårt för bröderna Winchester när de rattar sin Chevy Impala -67, med stereon ständigt matad med tung bredbent rock, över den amerikanska kontinenten. Nästa vecka ger de sig i kast med Route 666 - kanske inte lika känd som Route 66, men desto mera ökänd. Jag längtar.

"Supernatural" kommer att börja visas på SVT under året.