fredag, januari 20, 2006

Spökjakt med glimten i ögat

I början av hösten visste jag inte om jag skulle ta "Supernatural" på allvar eller inte. Serien, om ett brödrapar som i jakten på sin försvunna pappa (och i förlängningen det onda väsen som dödade deras mamma när de var små) som i varje avsnitt stöter på olika former av övernaturligheter de måste förgöra, gjorde mig till en början besviken. Det var uppenbart att seriens producenter flirtade med "Arkiv X"-publiken (X-veteranen Kim Manners har ett finger med i spelet här också), men samtidigt sökte få in en ny generation tittare genom att låta två unga, vilt munhuggande och bedårande söta hunkar spela brödraparet (som självklart springer på riktiga pinglor till tjejer i varje avsnitt som måste räddas från ondskan på olika sätt). Inget fel i det, men jag tyckte att genomförandet lämnade en del att önska. Men ändå - något höll mig kvar.

Nu är jag glad att jag stannade. Berättelserna har vuxit, serien har fått fast form och sedan någon månad tillbaka håller jag "Supernatural" som en av höstsäsongens allra mest underhållande debutantserier. Visst, den är på många sätt en bagatell, en klackspark, ett tidsfördriv, men oj vilket roligt sätt det är att döda tid på. Samspelet mellan Jared Padalecki och Jensen Ackles som bröderna Sam och Dean Winchester är strålande, och särskilt Deans ständiga munsvada, kaxighet och totala nonchalans även när han står öga mot öga med hin håle själv får mig att le förtjust. Som när Sam till sin stora förvåning - och fasa - insett att han inte bara är spökjägare utan även har en förmåga att se andar på ett helt annat sätt än brodern. Dean är måttligt imponerad, och frågar blaserat: 'So, who do you think's the hottest psychic - Patricia Arquette, Jennifer Love Hewitt, or you?'

Storyn är att deras pappa gjort det till sin livsuppgift att finna sanningen om vad som dödade hans fru (plagieringen av Mulders livslånga sökande efter den försvunna systern kunde ha varit ... ja, lite mer subtilt kanske). Sam och Dean har således drillats under hela sin uppväxt till att bli spökjägare. Det finns inga former av väsen, demoner, varulvar, liemän eller helt enkelt vanliga spöken som de inte stött på. Men nu, med fadern försvunnen, står de ensamma mot andevärlden. Trots att fadern förbjudit dem att leta efter honom, så gör de självklart det ändå, och då och då nystas en bit av seriens 'story arc' upp (om någon har en bra svensk översättning till det uttrycket - hör av er, för 'huvudberättelse' låter särdeles trist). Tyvärr känns denna som en av seriens svagheter så här långt, det verkar vara en lite väl överkryddad ockultsoppa, om man säger så.

Desto mer glädjande är det därför att se hur lekande lätt de behandlar de enskilda historierna. Den amerikanska folkloren åker rutschkana i varje avsnitt, och man kan sitta med sin penna och bocka av övernaturliga urban legends vecka efter vecka. Spökliftaren, Bloody Mary, 'The hook man', Wendigo (som för övrigt Mulder och Scully också gav sig på), poltergeists samt småstadsbor som offrar ynglingar till levande fågelskrämmor för att få god skörd - inget är för svårt för bröderna Winchester när de rattar sin Chevy Impala -67, med stereon ständigt matad med tung bredbent rock, över den amerikanska kontinenten. Nästa vecka ger de sig i kast med Route 666 - kanske inte lika känd som Route 66, men desto mera ökänd. Jag längtar.

"Supernatural" kommer att börja visas på SVT under året.

8 Comments:

Anonymous Kjell said...

Jag lämnade serien efter två avsnitt, och har inte tid att engagera mig i efterhand, men tack för ditt referat - citatet med Arquette/Hewitt är fantastiskt, är dialogen bra raktigenom?
Och det där med mamman/flickvännen som brann uppe i taket, har det fått någon förklaring?

20 januari, 2006 11:40  
Blogger 43 minuter said...

Dialogen bygger väldigt mycket på Deans kaxighet, överhuvudtaget är hans karaktär den främsta enskilda orsaken till att jag tycker serien är bra. Kemin mellan Padalecki och Ackles är också bra, det skaver på precis det sätt jag antar det skulle göra om man tvingades spendera precis all tid med sin brorsa (förutom toalettbesök då antar jag...).

Nej, inget riktigt svar på det ännu, det är story arc-grejen. Däremot har det berörts i ett par avsnitt, när de varit det här onda väsendet på spåren. Tyvärr så är jag rädd att den grejen kommer att spåra ur totalt, det fanns indikationer på det häromveckan.

20 januari, 2006 15:15  
Anonymous Kjell said...

ursäkta min löjliga nyfikenhet, men vad var det för indikationer???

20 januari, 2006 15:56  
Blogger 43 minuter said...

Okej, spoilervarning på följande:

I näst senaste avsnittet blir Sam och Dean osams och far åt olika håll. Sam slår följe med en tjej, som säger sig vara på luffen, på väg mot Kalifornien. Men till sist inser Sam att Dean behöver honom (denne är i småstaden som gud glömde och försöker stoppa bybor från att offra förbipasserande till en levande fågelskrämma - en urban legend som i serien sägs ha sitt forntida ursprung i skandinaviska bondesamhällen...) och han lämnar tjejen åt sitt öde. I slutscenen får vi dock se tjejen bli upplockad av en manlig bilist. Efter att de kört ett tag ber hon honom köra in på en sidoväg och stanna.

'I have to make a call', säger hon när de står stilla.
'I don't know if there's any reception out here' säger bilisten (har jag för mig).
'It's not that kind of call', svarar hon, och skär sedan halsen av honom med en silverkniv och samlar blodet i en skål.

Hon börjar röra om med fingret i skålen, mässar någon sorts nonsensramsa och får sedan kontakt med en grumlig figur:

'But it makes no sense. I could have stopped Sam. Hell, I could have taken them both. Why let them go?'. Hon lyssnar ett tag, och säger sedan 'yes', paus, 'yes', paus och slutligen 'yes father', och verkar nöjd med förklaringen. Slut på avsnittet.

Så det verkar ju inte bättre än att det är herr Belsebub själv som ligger bakom alltihop och lurpassar på dem.

Och det tycker jag är lite over the top.

20 januari, 2006 16:37  
Anonymous Kjell said...

Hahaha, jag tycker det verkar toppen! Nu är jag ju redan ikapp, story-arc-mässigt, så nu hoppar jag nog på igen!

20 januari, 2006 16:44  
Blogger 43 minuter said...

Det kan vara bra att veta att pappan helt klart har koll på vad sönerna gör också, han har kontaktat dem vid ett tillfälle och återigen strängt förbjudit dem att leta efter honom (det var det Sam och Dean bråkade om - Sam ville leta upp honom i alla fall, medan Dean vägrade trotsa faderns order). Varför de inte tillåts leta efter honom är dock oklart.

20 januari, 2006 16:57  
Blogger carina said...

Jag gllar den här serien starkt och tycker att både Padalecki och Ackles har utvecklats som skådespelare sen jag såg dom senast i nåt.
Sen att soffkudden ibland åker framför ansiktet är ju inget dåligt betyg enligt mig...

21 januari, 2006 14:46  
Blogger OodudeoO said...

jag håller med fullt ut, i alla fall när det kommer till att serien är väldigt underhållande. men som med alla serier förutom en knapp handfull så lider denna serie av dålig tonårspsykolgi aplicerad på en såkallad vuxen huvudrollsinnehavare. vilket kan få mig att spy i mellanåt. men det är det ända klagomålet jag har på serien-vilket är väldigt bra i min bok. "rödalinjen" historian tycker jag gör sitt, den är tillräkligt intresant för att man ska stanna kvar, så att man vill veta mer om vad som är pågång etc.

22 januari, 2006 17:20  

Skicka en kommentar

<< Home