Möt Ed. Nej, inte han - den NYE Ed.

Tom Cavanaghs nya serie "Love monkey" fick, redan samma dag som serien hade premiär i USA (tisdags), en helsida i Dagens Nyheter. Nu var det ju visserligen inte tv-programmet i sig de var intresserade av, utan mer faktumet att artister kommer att lanseras via serien i ett samarbete mellan Columbia Records och CBS. Eftersom jag inte tycker att det är ett dugg upprörande eller ens anmärkningsvärt, så lämnar jag det därhän, och fokuserar mig på serien istället. För "Love monkey" verkar, om piloten ska vara ett rättesnöre, faktiskt lovande.

Serien handlar om New York-bon Tom Farrell, som efter cirka en kvart blir dumpad av såväl flickvän som arbetsgivare. Tom är dock inte killen som ger sig, och om skivbolaget han jobbat för inte längre vill ha hans brinnande intresse för musik, well screw them, det går alltid att starta eget bolag och funkar inte det så finns det andra skivbolag som vill ha honom. Väl? Och som singel har han dessutom hela Manhattans singelkvinnor att ta sig för av. Om han bara kan sluta obsessa över exet, vill säga.

Runt sig har han ett kompisgäng av den typen som man måste ha i en modern dramedi (hm, jag vet inte om det ordet brukar översättas, men det verkar ju gå utmärkt) - en tjejkompis, en gift kompis, en casanovakompis, en bögkompis och en syster som är gift med den gifta kompisen. Dessutom har han hela New York som fond, vilket i sammanhanget inte är illa, för till skillnad från de flesta andra tv-serier som utspelar sig i The Big Apple, så är faktiskt "Love monkey" inspelad där också, vilket syns klart och lockande tydligt.

Tom Cavanagh gör i "Love monkey" mer eller mindre samma roll som han gjorde i "Ed". Faktum är att han enligt ett tv-forum jag läste till och med använder exakt samma Timbuk2-väska som han gjorde i "Ed". I övriga roller syns bland andra Jason Priestley (den gifta kompisen) och Judy Greer (tjejkompisen). Och just ja, när jag ändå nämner Priestley - det är verkligen helt hopplöst, men det går inte att sluta tänka 'nämen titta, där är ju Brandon' varje gång han dyker upp i bild. Stackars sate. Med Judy Greer är det lättare, det känns mer okej att få vaga "Arrested development"-vibbar, även om jag visserligen glatt erkänner att jag såg varenda avsnitt av "Beverly Hills" när det begav sig.

Men åter till saken. Jag gillar "Love monkey". Den har potential att bli en serie som skulle kunna klassas som kvalitativ trevlighet. Ed - förlåt - Tom är en sympatisk kille med ett trivsamt "High fidelity"-syndrom som omger sig med sjysta människor. Om vi tillåts se lite skarpare konturer i trevligheten framöver kan det till och med bli riktigt bra.

Och om ni undrar - ja, jag är lika förvånad som ni över mängden kursiverade ord i den här texten.