torsdag, januari 19, 2006

Möt Ed. Nej, inte han - den NYE Ed.

Tom Cavanaghs nya serie "Love monkey" fick, redan samma dag som serien hade premiär i USA (tisdags), en helsida i Dagens Nyheter. Nu var det ju visserligen inte tv-programmet i sig de var intresserade av, utan mer faktumet att artister kommer att lanseras via serien i ett samarbete mellan Columbia Records och CBS. Eftersom jag inte tycker att det är ett dugg upprörande eller ens anmärkningsvärt, så lämnar jag det därhän, och fokuserar mig på serien istället. För "Love monkey" verkar, om piloten ska vara ett rättesnöre, faktiskt lovande.

Serien handlar om New York-bon Tom Farrell, som efter cirka en kvart blir dumpad av såväl flickvän som arbetsgivare. Tom är dock inte killen som ger sig, och om skivbolaget han jobbat för inte längre vill ha hans brinnande intresse för musik, well screw them, det går alltid att starta eget bolag och funkar inte det så finns det andra skivbolag som vill ha honom. Väl? Och som singel har han dessutom hela Manhattans singelkvinnor att ta sig för av. Om han bara kan sluta obsessa över exet, vill säga.

Runt sig har han ett kompisgäng av den typen som man måste ha i en modern dramedi (hm, jag vet inte om det ordet brukar översättas, men det verkar ju gå utmärkt) - en tjejkompis, en gift kompis, en casanovakompis, en bögkompis och en syster som är gift med den gifta kompisen. Dessutom har han hela New York som fond, vilket i sammanhanget inte är illa, för till skillnad från de flesta andra tv-serier som utspelar sig i The Big Apple, så är faktiskt "Love monkey" inspelad där också, vilket syns klart och lockande tydligt.

Tom Cavanagh gör i "Love monkey" mer eller mindre samma roll som han gjorde i "Ed". Faktum är att han enligt ett tv-forum jag läste till och med använder exakt samma Timbuk2-väska som han gjorde i "Ed". I övriga roller syns bland andra Jason Priestley (den gifta kompisen) och Judy Greer (tjejkompisen). Och just ja, när jag ändå nämner Priestley - det är verkligen helt hopplöst, men det går inte att sluta tänka 'nämen titta, där är ju Brandon' varje gång han dyker upp i bild. Stackars sate. Med Judy Greer är det lättare, det känns mer okej att få vaga "Arrested development"-vibbar, även om jag visserligen glatt erkänner att jag såg varenda avsnitt av "Beverly Hills" när det begav sig.

Men åter till saken. Jag gillar "Love monkey". Den har potential att bli en serie som skulle kunna klassas som kvalitativ trevlighet. Ed - förlåt - Tom är en sympatisk kille med ett trivsamt "High fidelity"-syndrom som omger sig med sjysta människor. Om vi tillåts se lite skarpare konturer i trevligheten framöver kan det till och med bli riktigt bra.

Och om ni undrar - ja, jag är lika förvånad som ni över mängden kursiverade ord i den här texten.

3 Comments:

Blogger yabosid said...

Gillade Ed, så inte helt oväntat gillar jag även Love Monkey. Grejjen är att den är typen av serier inte riktigt känns som den hör hemma på en stor kanal, Ed gick som bekannt på NBC - Love Monkey går som du säger på CBS. Serierna hade hört hemma på UPN eller WB.

Men iaf, .. intressant koncept att lansera artister - dock så ställer jag frågande till hur dom har mage att lansera dom i ett program där huvudkaraktären är raka motsatsen av vad skivbolagen är. Precis som chefen säger under mötet där "Ed" får kicken .. "vi skall tjäna pengar". Så jag ställer mig frågan: "försöker dom att få sig själva att framstå som något bättre än vad dom i själva verket är?" svaret är givetvis ett rungande ja.

Sen så kan man även undra när det kommer moralkakor om hur en av artisterna dom signat svälter på gatan p.g.a. nerladdning från KaZaa ;-)

19 januari, 2006 13:58  
Anonymous Steelwheels said...

Den här serien var mysig!

Framför allt är jag glad över att Tom Cavanagh har hittat ett nytt sätt att nästa sig in i vardagsrummen igen - jag har saknat hans hästnylle sedan Ed slutade (trots repriser på femman).

Klart att man ska unna en tv-serie åtminstone ett avsnitt till att bygga upp karaktärerna och slå an tonen, och det var exakt vad "Love Monkey" gjorde. När det väl börjar flyta på tror jag att det kan bli en väldigt trevlig serie.

Dock stör jag mig litet på hans tämligen lättköpta musikreferenser - om Tom ska vara en trovärdig musiknörd räcker det verkligen inte med att referera till Essentials-samlingen av Bob Dylan och kunna Sid Vicious' riktiga namn.

Även kul att höra Badly Drawn Boys tema ur "About A Boy" ett par gånger - Hornbykänslan är ju total genom hela avsnittet.

Har även hört att "High Fidelity" namndroppas ett par gånger i boken "Love Monkey" bygger på.

19 januari, 2006 22:59  
Anonymous Kjell said...

Och jag som tyckte riktigt illa om den här serien! Motiverar varför på weirdscience.se.

20 januari, 2006 14:04  

Skicka en kommentar

<< Home