torsdag, januari 12, 2006

Jepp, det finns definitivt liv på Mars

Nej, det här är inte ett inlägg om "Veronica Mars" (men glöm för all del inte att den fantastiska serien börjar sändas på SVT klockan åtta i kväll), det här är något så ovanligt som ett inlägg om en brittisk tv-serie på 43 minuter.

Manchesterpolisen Sam Tyler har det lite jobbigt. År 2006 är han på jakt efter en seriemördare som inte bara haft mage att döda flera kvinnor, nu verkar han ha kidnappat Tylers flickvän också. I sin desperata iver att komma till platsen där flickvännen försvann krockar han nästan vid påfarten till motorvägen. Chockad stannar han bilen, hör att Ipoden börjar spela David Bowies "Life on Mars", kliver ur för att rensa skallen, och PANG! så blir han överkörd. I nästa sekund står han på en byggarbetsplats, kostymen är utbytt mot skinnpaj, skjortkragar stora som grytlappar och utsvängda brallor. I bilstereon spelas fortfarande David Bowies "Life on Mars", men nu på en 8-trackspelare. Året är 1973. Lite jobbigt som sagt.

Inledningen av den åttadelade BBC-serien "Life on Mars" är briljant. Det febriga tempot och det fantastiska fotot griper tag direkt och vägrar släppa. Vad i helvete?! är den återkommande känslan. Vad i helvete innebär det här? Sam Tyler ställer sig frågan både en och två och tre gånger, och jag med honom. Är det en dröm? Är det en tidsresa? Är det bådadera? Eller har vi alla bara gått och blivit spritt språngande galna?

När den första chocken lagt sig är det dags för nästa. Sam Tyler är nämligen fortfarande polis, även om han borde vara fyra år gammal. När han kommer till stationen inser han snart att 1970-talets Manchesterpolis inte riktigt tillhör den kår han fostrats i. Inte nog med att alla kriminalare ser ut som hallickar hämtade från "Taxi driver", de har lite andra arbetsmetoder också. Misshandel av vittnen tillhör förhörsmetoderna, de kvinnliga kuttersmycken till poliser som finns på stationen är till för att nypas i rumpan och råkar man spilla lite fish'n'chips över bevismaterialet är det visserligen beklagligt, men hey, det går ju att torka av.

Men det förflutna, eller vänta nu - framtiden menar jag - pockar ständigt på uppmärksamhet. Det händer saker som tyder på att Tyler ligger i koma på ett sjukhus, eller försöker någon bara spela honom ett spratt? En sak är dock säker, mördaren från år 2006 var verksam redan 1973, och det säkraste sättet att förhindra flickvännens kidnappning 33 år senare verkar vara att sy in honom redan nu. Men hur påverkar det framtiden? Det kan bara ... framtiden utvisa. Eller hur var det nu?

När jag satt mig ner för att börja se "Life on Mars" visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Men vad jag än trodde, så trodde jag fel, som Arja Saijonmaa nästan sjöng i Melodifestivalen. "Life on Mars" är, trots sci-fi-vibbarna, förvånande realistiskt. Och mest av allt fascinerar kulturkrocken. Att skillnaderna mellan 1970-talets samhälle och dagens skulle upplevas som så stora trodde jag aldrig, inte ens i det engelska bakvattnet de befinner sig i.

Roligast blir det när Sam Tyler fått lättare hjärtsvikt efter att ha insett vilken stenålder han kommit till rent kriminaltekniskt, bara för att några scener senare råka hamna utanför en skivbutik där 'Baba O'Riley' spelas på hög volym. År 1973 var det en rätt fräck The Who-låt. I Sam Tylers värld är det främst den där sången som spelas under förtexterna till "CSI: NY". Ch-ch-changes, som Bowie sa.

6 Comments:

Anonymous daddy fool said...

Med risk för att drabbas av en besserwisserstämpel vill jag bara försynt påpeka att låten heter "Baba O'Riley" och gavs ut 1971 på albumet "Who's Next", allmänt ansedd som The Whos bästa enskilda skiva.

För övrigt borde teamet bakom CSI:NY ha valt "I Can See For Miles" eller möjligen "The Seeker" (även om han aldrig hittar nåt) som vinjettlåt i stället. Nå, då finns det ju kvar ett par låtar tills nästa gång de späder ut franchisen...

12 januari, 2006 13:23  
Blogger 43 minuter said...

Point taken, men hur kommer det sig att låten på vissa ställen benämns som 'Baba O'Riley' och på andra 'Teenage wasteland'? Om man kollar på olika låttextssajter så finns båda varianterna listade på The Who, med exakt samma text...

Exempelvis http://www.sing365.com/

12 januari, 2006 13:40  
Anonymous daddy fool said...

Det, däremot, är en bit bortom min kunskapshorisont. Men kanske Pete Townshend, när han skakat av sig den värsta religiösa begreppsförvirringen, insåg att "Baba O'Riley" inte var någon vidare titel?

Här är bakgrunden: http://www.everything2.com/index.pl?node_id=731966

"In the course of the Lifehouse project, Pete Townshend was experimenting with a new programable synthesizer. One could enter the characteristics of a person (height, weight etc...) into the synth and it would spit out a diddy supposedly based on that entered data.

So Townshend entered the data for 60s hippy Hindu guru Meher Baba and out came that synth loop we know so well, and an explanation for at least the 'Baba' part of the song title.
[...]
The "O'Riley" is the surname (sorta) of former mod and friend of the band, Terry Riley."

12 januari, 2006 14:39  
Blogger yabosid said...

bra serie. stressig. men bra, . är så jävla trött på amerikanska kriminalserier asså :)

och precis som du säger, kulturkrocken är kolossal, inte minst när tösen med psykologi-examen skall tala inför ett helt rum med mansgrisar .. fenomanalt!

12 januari, 2006 20:29  
Blogger carina said...

Det här är verkligen en serie jag ska följa och jag hoppas att den blir inköpt av någon svensk kanal så att fler får se den.

13 januari, 2006 03:28  
Blogger John Eje Thelin said...

Tack för tipset (även om det gör lite ont att det liknar ett programförslag jag jobbar på).

13 januari, 2006 15:13  

Skicka en kommentar

<< Home