Ett freak of nature värt att älska

Observera att det här inlägget innehåller "CSI"-spoilers.

Att påstå att "CSI"-seriernas manusförfattare genom åren ibland gått lite för långt i försöken att boosta intresset vore en grov underdrift. Visst är USA ett extremt land där floran av udda marginalföreteelser är rik, och i den konstgjorda och depraverade staden Las Vegas - där ju ur-"CSI" nu är inne på sitt sjätte år - kan man säkerligen hitta allehanda skumma företeelser, men faktum kvarstår: stundtals tas det i "CSI" i så att karaktärerna nästan spricker, i ivern att skapa 'bra tv'.

Kanske vreds kranen på ordentligt i säsong två i avsnittet 'Slaves of Las Vegas', när Gil Grissom första gången kom i kontakt med S&M-klubbägaren Lady Heather, efter att en av de anställda på klubben mördats. Det uppstod en smygande sexuell laddning, något som blev rätt ekivokt med tanke på att Grissom tidigare bara gått igång på larver i döda kroppar. Sedan var flödet ohejdbart. Lady Heather återkom året efter i ett ännu mer laddat dubbelavsnitt, men snart var det uppenbart att det krävdes mer än lite läder och dominatrixer för att tämja "CSI"-björnen. Intrigerna blev alltmer skruvade, oftast med en bisarr sexkrydda. Som i 'Suckers', där Catherine och Warrick undersöker ett mordoffer som tömts på blod och hamnar i en goth-subkultur vars utövare blir kåta av att agera mänskliga vampyrer. Eller i "King baby", där det visar sig att en mördad kasinoägare har ett rum inrett som en barnkammare, där han struttat runt i blöjor och smetat ner sig med bajs för att kunna bli upphetsad. Eller i paradexemplet "Fur and loathing", där en man i tvättbjörnsdräkt hittas mördad i öknen efter att ha medverkat vid en konferens för 'furries', personer som bara kan ha sex om de är utklädda till djur.

Men inte alla "CSI"-utflykter i avvikande terräng är sexuellt laddade eller spekulativa. En del är bara genuint sorgliga och fyllda av respekt. Förra veckans avsnitt, 'Werewolves', var ett fint exempel på det. En man som lider av hypertrichosis, vanligen kallat varulvssyndrom vilket yttrar sig i ovanligt riklig hårväxt över hela kroppen, hittas mördad. Hans tillstånd har dock inte varit allvarligare än att han ser 'normal' ut påklädd. Under utredningen hittar dock Catherine ett hemligt rum i mannens bostad, ett rum där hans tvillingsyster Allison gömt sig i alla år. Hennes situation är helt annorlunda, hon är täckt av hår, även i ansiktet. Hon har inte visat sig för någon annan än sin bror eller mamma sedan sex års ålder, då mamman tog beslutet att gömma henne undan omvärldens kommentarer om att hon borde placeras på en tredje klassens cirkus som ett sideshow freak. Men sedan ett tiotal år tillbaka är mamman död, berättar Allison. Efter mordet på brodern är hon helt ensam i världen.

Skildringen av den hårtäckta Allison är oerhört vacker. Hennes utsatthet, skörhet och totala ensamhet väckte känslor i mig på ett sätt som det var länge sedan "CSI" lyckades med. Scenerna mellan Allison och Catherine är försiktiga och återhållna på ett för "CSI" ovanligt sätt. Samhällets oförståelse och avsky inför Allison och hennes likar är hjärtskärande, och visas tydligt. Först på bårhuset, där CSI-assistenterna Archie och Hodges kränker den mördade brodern Hayden genom att glatt plåta varandra tillsammans med detta freak of nature. Sedan visar det sig att mordet också är relaterat till sjukdomen, Hayden har dödats av sin bäste vän efter att haft mage att bli ihop med vännens syster. Det kunde accepteras så länge de bara dejtade, men inte när de började prata om giftermål. Vännen förklarar krasst att han gjorde sin syster en tjänst genom att döda det där jävla monstret. Slutligen visar det sig att hypertrichosis-syskonens mamma inte alls är död, hon har helt enkelt bara lämnat dem och fejkat sin egen död, ett faktum som Allison hela tiden vetat om i hemlighet och accepterat - för hur skulle en mamma kunna leva med att tvingas se på något så fult varje dag?

'Werewolves' slutar dock i en gnutta av ljus. Catherine letar upp mamman, som visar sig ha våndats över sitt gruvliga svek dagligen. I avsnittets sista scen går hon med osäkra steg mot Allisons hus, på väg mot en möjlig förlåtelse.

De tre "CSI"-serierna har vid det här laget genererat mer än 230 avsnitt totalt. På sistone har jag börjat fundera över om det kanske inte är dags att tänka på refrängen, konceptet börjar kännas mer än lovligt trött emellanåt. Men avsnitt som 'Werewolves' får mig att glömma alla sådana tankar. Än lever "CSI" och har hälsan. I alla fall ibland.