Best. Episode. Ever.

Förra veckan råkade jag nämna "Star trek"-avsnittet 'The city on the edge of forever' i ett inlägg, ett avsnitt om vilket jag skrev 'kanske det bästa och sorgligaste-"Star trek"-avsnitt som någonsin gjorts'. Jag har funderat på det där med ordet 'kanske' sedan dess. För jag har ju alltid hållit det närmast hjärtat. Ändå var jag tvungen att gardera mig, varför?

Det enda raka var att se om avsnittet, för att se om ordet 'kanske' har någon bäring år 2006. Min övertygelse grundar ju sig på när jag med tårat ansikte såg avsnittet första gången: tidigt 1990-tal, gymnasiet, dålig vhs-kopia som min kompis med kabel-tv spelat in åt mig från TV5 Nordic, samtidigt läste vi "Den unge Werthers lidanden" på svenskan, jag var allmänt sturm und drangig och olyckligt kär i en tjej i klassen under - jag menar, jag kan ju ha varit påverkad av det.

'The city on the edge of forever', som ursprungligen sändes på NBC i april 1967, inleds med att Enterprise hamnar i en tidsstörning. I tumultet råkar Dr McCoy injicera sig själv med stora mängder av ett läkemedel som kan framkalla paranoia. I sitt förvirrade tillstånd, övertygad om att någon försöker mörda honom, använder han skeppets transportör för att fly och tar sig ned till en planet i närheten, centrumet för tidsstörningen. Kapten Kirk, Spock och ett team följer efter, och finner sig stå framför en levande tidsportal - 'The guardian of forever' - genom vilken de får se mänsklighetens brutala förflutna passera revy i snabb fart. McCoy, som gömt sig i närheten, ser sin flyktchans och hoppar in i tidsportalen. Ögonblicket senare har världen i den form de känner den slutat existera. Kirk, Spock och de andra är fångar i ett för dem tomt universum. Dr McCoy har på något sätt ändrat historiens skeende.

De lyckas få tidsportalen att spela upp Jordens historia igen, och med hjälp av en beräkning hoppar Kirk och Spock in i det förflutna vid rätt ögonblick för att stoppa McCoy. De hamnar i ett av depressionen märkt New York år 1930.

I sin jakt på doktorn - de lyckas inte tajma tidshoppet exakt - försörjer sig Kirk och Spock som diversearbetare på ett missionscenter, skött av den vackra Edith Keeler (Joan Collins). Medan Spock på kvällarna är upptagen med att modifiera en tricorder med hjälp av 1930-talsteknik, som ska tala om för dem exakt när McCoy ändrar historiens gång, börjar Kirk förälska sig i Keeler. Samtidigt har hon, utan Kirks och Spocks vetskap, tagit hand om McCoy, som febersjuk och svag stapplat in på missionscentret några dagar efter deras ankomst.

När Spock finner svaret de sökt chockar det honom. Edith Keeler är nyckeln. För att de ska kunna ändra tillbaka historien måste de låta henne dö i en trafikolycka. Om de tillåter McCoy att rädda henne - vilket han nu är ämnad att göra - kommer hon att grunda en pacifistisk massrörelse som ett decennium senare försenar USA:s inträde i andra världskriget, något som ger Nazityskland möjlighet att utveckla atombomben först vilket leder till tysk krigsseger och en helt annan framtid. Spock konfronterar Kirk med uppgiften, men denne tror honom inte.

"Men Spock, jag tror att jag älskar henne."
"Jim, Edith Keeler måste dö."

Fortfarande tvivlande beger sig Kirk iväg, han har lovat ta med Edith på bio. När de kommit över den livligt trafikerade gatan utanför centret säger han något som får henne att utbrista "men tänk, precis så där uttrycker sig Dr McCoy också". Med den nyvunna kunskapen rusar Kirk tillbaka till centret för att söka efter doktorn, lagom för att se McCoy komma ut genom porten. Edith betraktar dem från andra sidan gatan, och vänder för att gå till dem när hon ser att de omfamnar varandra. I mitten av gatan skriker hon plötsligt till, en lastbil närmar sig i hög fart. Kirk inser till sist vad som måste ske, och håller i McCoy som desperat försöker kasta sig ut i gatan för att stoppa olyckan. Samtidigt som Spock kommer ut genom dörren dör Edith Keeler.

"Jim, jag hade kunnat rädda henne! Du höll tillbaka mig med flit. Förstår du vad du har gjort?!"
"Han vet doktorn, han vet...", säger Spock, med en röst fylld av mer känsla än han tidigare frammanat under hela serien.

Kameran zoomar in Kirks ansikte. Uttrycket säger allt. Historien är räddad. Men han har dödat kvinnan han älskar.

Med 'The city on the edge of forever' föll en mängd bitar på plats i "Star trek". Såväl Kirks som Spocks karaktärer utvecklas, de blir för första gången riktiga personer. Kirk, som hittills varit en hopplös kvinnotjusare, faller handlöst för en kvinna, och är helt utom sig av vrede, sorg och maktlöshet när han måste ta sitt livs värsta beslut. Spock, även om han aldrig kommer att erkänna det, visar upp ett helt register av känslor trots att han genom hela avsnittet tror sig agera på det enda vulkanska sätt han känner till - nämligen logiskt.

Det är en hjärtskärande sorglig episod. Men det märkvärdiga är att den aldrig ens kommer i närheten av att vara sentimental. Den är bara realistiskt hemsk i all sin 60-talskitschighet. Trots att jag visste hur det skulle gå är jag alldeles tagen när Kirk i slutscenen, nästan i tårar inför besättningen vid deras återkomst, med väsande röst ger ordern "let's get the hell out of here".

Samtidigt är det i all sorg ett osedvanligt humoristiskt avsnitt. Scenen där Kirk försöker förklara Spocks annorlunda utseende och spetsiga öron för en 1930-talspolis med att han är en kines som trillat ner i en automatisk risplockningsmaskin som barn skulle visserligen aldrig passera manusstadiet i dag, men den är ofantligt rolig. Likaså den i grund och botten hemska scenen när Dr McCoy, fortfarande paranoid och febersjuk, blir bestulen på sin faserpistol av en hemlös. Denne börjar fingra på pistolen vilket orsakar en kortslutning som genast förintar honom. Collateral damage år 1967. I dag? Don't think so. Och Spocks bittra haranger om hur han tvingas bygga en 'mnemoteknisk minneskrets med hjälp av stenknivar och björnskinn' - aldrig har den spetsörade logistikern varit buttrare.

Redan på 1960-talet sågs det här "Star trek"-avsnittet som seriens höjdpunkt. Det har påverkat de kommande serierna på fler än ett sätt, och Nazityskland-vann-andra-världskriget-temat har återkommit vid flera tillfällen, senast med katastrofalt resultat manusmässigt i "ST: Enterprise"-dubbelavsnittet 'Storm front'. Även utanför "Star trek"-världen har episoden satt sitt märke, den första "Tillbaka till framtiden"-filmen bygger exempelvis på samma grund och "South Park" snodde titeln rakt av i ett avsnitt, och lät ifall någon inte fattade vinken en av skoleleverna i avsnittet bära Stjärnflotteuniform.

Så svaret är slutligen nej, ordet 'kanske' hade ingen bäring. Det är det bästa avsnitt som någonsin gjorts i någon av de fem "Star trek"-serierna, även år 2006.

Till sist - på tal om att sno titlar och för er som kan er nutids-tv-trivia och därtill orkat läsa så här långt om något så gammalt: det har blivit tävlingsdags!

Titeln på det här inlägget har snotts och förvanskats en smula från ett uttalande som någon inom tv-världen gjorde förra året.

1. Vad sa den personen?
2. Vem sa det?
3. Vad åsyftades?

Den förste som skickar de korrekta svaren till min mejladress får det bästa "Star trek"-avsnittet som någonsin gjorts tillsänt sig på en dvd tillsammans med de tre övriga mest minnesvärda avsnitten från "Star treks" första år. Skynda skynda, för den 12 januari avslöjar jag vinnaren!