Ett Sverige värt att skämmas över
Jag minns att jag mådde illa redan när jag läste boken 2002. Minns att jag först inte kunde förstå hur i helvete det kunde vara möjligt att det var så där det var, för bara elva år sedan. Så kom jag ihåg. Påmindes om att jag hade kompisar som ansåg att Ny Demokrati faktiskt hade mer eller mindre rätt. Okej att Bert verkade lite slimy och att Ian såg ut som en galen friherre (trots att han i verkligheten var en galen greve), men de SA JU SOM DET VAR när de stod på landets torg och staplade ölbackar. De här kompisarna sa att de skulle rösta på Ian och Bert i september 1991. Själv hade jag inte hunnit fylla 18 och funderade inte så mycket över deras ord.
Nu var det som att jag hade hunnit glömma igen. Glömma hur jäkla galet snett ute Sverige var så sent som för 14 år sedan. Tack Mikael Marcimain för att du upplyser mig. Men allra mest tack till dig, Gellert Tamas, som gjort det fantastiska fotarbetet som resulterade i boken "Lasermannen - en berättelse om Sverige", en av de bästa reportageböcker som skrivits i det här landet.
"Lasermannen" är en djupt tragisk historia. Det är en berättelse om ett tragiskt samhälle där en tragisk människa begår tragiska handlingar som får djupt tragiska konsekvenser för elva individer och deras familjer. Elva människor vars enda gemensamma är att de i gärningsmannens ögon inte ser tillräckligt svenska ut.
Det har skrivits spaltkilometer om Lasermannen John Ausonius, Gellert Tamas bok och nu Mikael Marcimains filmatisering. Jag tänker därför inte berätta historien om Lasermannen igen. Jag vill bara säga att jag tycker att den första delen i tv-filmatiseringen av boken var riktigt bra. Återhållen, respektfull men ändå ärlig i skildringen av det svenska samhället och den störde man som kommit att symbolisera den här svarta tiden med allt vad det innebar i form av Ny Demokrati, brinnande flyktingförläggningar och "We shall overcome"-trallande ministrar. Och David Dencik var ruskigt trovärdig i huvudrollen.
Tyvärr missade jag visningen som SVT anordnade av hela serien häromveckan, så jag kan inte uttala mig om resten utan tänker titta på de två återstående delarna som en vanlig dödlig. Men jag ser ingen anledning att tvivla på resten, det jag såg i kväll var SVT-drama av den sort som får mig att vara väldigt glad över att vi har public service-tv i det här landet.
En fundering dock: hade Sverige anno 1991 verkligen en så där tung öststatshinna över sig utseendemässigt? Fick man verkligen röka inomhus? Har jag inte bara förträngt hur det svenska samhället var, utan också hur det såg ut? Det kändes som att den enda egentliga skillnaden mellan 70-talsbilderna och de från 90-talet var bilarnas utseende. Skumt.
Och just det ja - jag är medveten om att mycket av det mörker som tvingas fram i ljuset i den här boken och filmatiseringen fortfarande är aktuella samhällsproblem, Sverige är kanske egentligen inte ett dugg bättre i dag än för 14 år sedan och jag borde kanske skriva mer om hur illa jag tycker det faktumet är, men det här är ett inlägg om mina känslor inför "Lasermannen" som tv-serie. Och därför sätter jag punkt här.
Nu var det som att jag hade hunnit glömma igen. Glömma hur jäkla galet snett ute Sverige var så sent som för 14 år sedan. Tack Mikael Marcimain för att du upplyser mig. Men allra mest tack till dig, Gellert Tamas, som gjort det fantastiska fotarbetet som resulterade i boken "Lasermannen - en berättelse om Sverige", en av de bästa reportageböcker som skrivits i det här landet.
"Lasermannen" är en djupt tragisk historia. Det är en berättelse om ett tragiskt samhälle där en tragisk människa begår tragiska handlingar som får djupt tragiska konsekvenser för elva individer och deras familjer. Elva människor vars enda gemensamma är att de i gärningsmannens ögon inte ser tillräckligt svenska ut.
Det har skrivits spaltkilometer om Lasermannen John Ausonius, Gellert Tamas bok och nu Mikael Marcimains filmatisering. Jag tänker därför inte berätta historien om Lasermannen igen. Jag vill bara säga att jag tycker att den första delen i tv-filmatiseringen av boken var riktigt bra. Återhållen, respektfull men ändå ärlig i skildringen av det svenska samhället och den störde man som kommit att symbolisera den här svarta tiden med allt vad det innebar i form av Ny Demokrati, brinnande flyktingförläggningar och "We shall overcome"-trallande ministrar. Och David Dencik var ruskigt trovärdig i huvudrollen.
Tyvärr missade jag visningen som SVT anordnade av hela serien häromveckan, så jag kan inte uttala mig om resten utan tänker titta på de två återstående delarna som en vanlig dödlig. Men jag ser ingen anledning att tvivla på resten, det jag såg i kväll var SVT-drama av den sort som får mig att vara väldigt glad över att vi har public service-tv i det här landet.
En fundering dock: hade Sverige anno 1991 verkligen en så där tung öststatshinna över sig utseendemässigt? Fick man verkligen röka inomhus? Har jag inte bara förträngt hur det svenska samhället var, utan också hur det såg ut? Det kändes som att den enda egentliga skillnaden mellan 70-talsbilderna och de från 90-talet var bilarnas utseende. Skumt.
Och just det ja - jag är medveten om att mycket av det mörker som tvingas fram i ljuset i den här boken och filmatiseringen fortfarande är aktuella samhällsproblem, Sverige är kanske egentligen inte ett dugg bättre i dag än för 14 år sedan och jag borde kanske skriva mer om hur illa jag tycker det faktumet är, men det här är ett inlägg om mina känslor inför "Lasermannen" som tv-serie. Och därför sätter jag punkt här.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home