Därför är "Cityakuten" min bästa tv-vän

En bra tv-serie bör vara som ens bästa vän. Någon att lita på i alla lägen. En trygg punkt i ett liv stadd i ständig förändring. En kompis som likt en hund trofast väntar hemma med ett varmt sinnelag, även om man för tillfället kanske inte förtjänar kärlek.

Min bästa tv-vän har alltid varit ”Cityakuten”. Inte för att det är den bästa serien som finns, för det är den inte, inte längre åtminstone. Nej, ”Cityakuten” är min bästa tv-vän för att den varit mig nära längre än någon annan, i över tio år.

"Cityakuten", nu inne på sin tolfte säsong, började sändas i september 1994. Hur mycket av det som då var jag kan jag fortfarande stå för i dag? Shit, är det ens något? Jag bodde fortfarande hemma. Bara några år tidigare hade jag kört moped. Om någon sagt att jag drygt elva år senare skulle skriva en hyllningskrönika till en snart tonårig serie om en akutmottagning i Chicago, så skulle jag visserligen inte sagt att det var galenskap, men jag skulle ha tvivlat.

För så speciellt tyckte jag inte att det var i början. Enda anledningen till att jag började kolla var att Michael Crichton, som ju skrivit förlagan till den otroligt tuffa filmen ”Jurassic Park”, låg bakom serien. Kanske fortsatte jag titta mest för att jag väntade på att dinosaurierna skulle dyka upp. För det var ju så även i den första ”Jurassic Park” – det tog JÄTTELÅNG tid innan någon ödla syntes i bild.

Men snart fastnade jag. Något liknande hade jag aldrig sett på tv. Tempot var ursinnigt, realismen knivskarp (trodde jag i alla fall, mina egna besök på akutmottagningar inskränkte sig till halsfluss under en påskhelg några år tidigare) och spänningen låg ständigt på topp. Blodet sprutade, liv och död, kärlek och hat, bilolyckor, skottskador oc h inälvor över hela operationsbordet, cheezus, vilken show. Lärorikt var det också. Jag lovar – om bara någon gav mig chansen så skulle jag kunna intubera. Jag har sett det utföras så många gånger att jag ser det framför mig ibland innan jag somnar. Och efter tolv säsonger är det fortfarande ett moment som varje ny läkarstudent som kommer innanför de där konstiga dörrarna (som mest liknar något man hittar på lastkajer) måste klara av, och till sist gör de ju alltid det, efter att ha svettats mängder och snäst ”I can do it!” till de mer erfarna läkarna som står bredvid och vill få sin chans att rädda den arma satens liv. Nej, underhållning blir inte bättre än när det är intuberingsdags på ett nedsölat operationsbord i Chicago.

Hm, jag kom en bit från ämnet, det var ju min uppväxt det handlade om. Sorry, intubering kan göra sådant med mig.

Snart blev i alla fall ”Cityakuten” en kär vän, den enda som följt mig vart jag än flyttat och vad jag än tagit mig för. Sure, jag har fortfarande kompisar kvar sedan gymnasieåren, men inga som följt mig genom livets alla faser. Nej, den enda som varit med mig är Noah Wyle. Hans Dr John Carter vandrade in i serien som osäker och osnuten läkarstudent och har följt mig genom alla prövningar, vi har vandrat hand i hand och sakteliga blivit allt mer mogna i tillvaron. Efter elva år kände han sig redo att lämna skutan i våras, han lirkade loss sina fingrar ur mitt grepp och låter mig nu vandra stigen ensam. Men jag är inte arg på honom, han har ju några år upp på mig och det är bara naturligt att han blev riktigt vuxen först. Min tid kommer.

När Noah Wyle slutade i ”Cityakuten” tyckte serieskaparna att det var en händelse av sådan dignitet att de köpte helsidesannonser i amerikanska magasin så att ingen skulle kunna missa händelsen. Det kommer troligen inte att ske när jag lämnar serien bakom mig. Eller tja, det beror ju på hur man ser det. För när det sker slutar även alla andra att se ”Cityakuten”, för jag ämnar att stanna till den bittra dag då någon i beslutsfattning säger "nu är det nog". Den dagen lär ingen kunna missa det, för en sådan strålande epok inom amerikansk tv-historia som ”Cityakuten” dör inte i tysthet.

"Cityakuten" sänds, sedan längre än någon kan minnas, på måndagskvällar i TV3.