De pipande datorernas förbannelse
I fredags hade DN en stor artikel om hur fysikens lagar ibland sätts ur spel inom filmvärlden, eftersom publiken tros kräva att vissa saker ska hända. Därför exploderar saker med eld, rök och dån även ute i rymden, trots att det inte finns något syre där vilket torde omöjliggöra såna händelser, och därför exploderar bilar så fort man råkar stöta till dem med kofångaren ungefär, trots att det på riktigt är väldigt ovanligt att sånt sker ens efter riktigt otäcka bilkrascher.
Visst var det rolig läsning, men en sak slog mig efteråt. Inget av det här stör ju mig egentligen. Jag skulle nog faktiskt tycka att det var lite tråkigt om inte rymdskepp exploderade efter ett maffigt battle uppe i himlavalvet. Okej att det är riktigt illa om det är så som det stod i DN:s artikel, att delar av den amerikanska befolkningen väljer att inte använda bilbälte för att de tror att de måste kunna ta sig ur en bil blixtfort efter en krock eftersom Hollywood lärt dem att de slukas av ett eldinferno annars, men jag kan inte låta bli att tycka att det mest säger en del om hur korkade människor är ibland.
Det jag stör mig på inom tv- och filmvärlden är istället något helt annat - datorer. Fortfarande år 2005 existerar nästan inte en dator på den lilla eller stora duken som inte piper så fort man rör den. Det är så korkat att jag knappt kan finna ord för det. Faktum är ju att det ibland nästan låter som på magnetbandens tid (och då snackar vi alltså pre-Matthew Broderick i "Wargames" tidsräkningsmässigt), det rasslar och frustar så att man tror att burken ska explodera när som helst.
Allra värst i klassen är "CSI: NY". Varje gång de ska matcha fingeravtryck med hjälp av databasen AFIS måste jag nästan blunda, gränssnittet de försöker inbilla oss att verklighetens kriminaltekniker ens skulle gå i närheten av är så urbota idiotiskt, fult, orealistiskt och blipp-bloppande att jag vill skrika rakt ut. Och övertydligheten när de får en lyckad matchning är ju pricken över i:et - hela skärmen fylls av det blinkande meddelandet "MATCH FOUND" i neonskimrande färger och en kakafoni av pip. Yeah right att det skulle hända. Nu bör jag visserligen erkänna att jag aldrig varit i närheten av ett kriminallaboratorium, men om det är så där i verkligheten ska jag gladeligen äta upp min halsduk - och den är rätt stor vill jag meddela.
Missförstå mig inte nu - jag stör mig inte på att det inte är som på riktigt - jag tycker inte att det per automatik är fel att förvanska verkligheten för att nå målet "bra tv". Det som stör mig är att jag inte fattar varför de gör så här - för det finns väl för guds skull ingen som sitter och läser det här vid en dator som piper så fort ni trycker in något och slår enter? Snälla, säg inte att det är så.
Överhuvudtaget så är det väldigt sällan man stöter på en tv-serie där det används datorer med verkliga gränssnitt eller operativsystem. Ett undantag är "Veronica Mars". Vore jag Apple skulle jag älska varje sekund av den serien (okej, jag älskar ju den visserligen också, men av andra skäl) för det måste vara tv-världens mest lyckade datorproduktplacering. Det går inte ett avsnitt utan att Veronica tar hjälp av operativsystemets inbyggda standardprogram när hon löser brott. Det enda som behövs för att bli en superdeckare är uppenbarligen en Powerbook, webbläsaren Safari, mejlprogrammet Mail och chatprogrammet Ichat, sedan sitter boven oftast bakom lås och bom. Och det utan - nästan - onödiga datorpip. Tack för det.
Visst var det rolig läsning, men en sak slog mig efteråt. Inget av det här stör ju mig egentligen. Jag skulle nog faktiskt tycka att det var lite tråkigt om inte rymdskepp exploderade efter ett maffigt battle uppe i himlavalvet. Okej att det är riktigt illa om det är så som det stod i DN:s artikel, att delar av den amerikanska befolkningen väljer att inte använda bilbälte för att de tror att de måste kunna ta sig ur en bil blixtfort efter en krock eftersom Hollywood lärt dem att de slukas av ett eldinferno annars, men jag kan inte låta bli att tycka att det mest säger en del om hur korkade människor är ibland.
Det jag stör mig på inom tv- och filmvärlden är istället något helt annat - datorer. Fortfarande år 2005 existerar nästan inte en dator på den lilla eller stora duken som inte piper så fort man rör den. Det är så korkat att jag knappt kan finna ord för det. Faktum är ju att det ibland nästan låter som på magnetbandens tid (och då snackar vi alltså pre-Matthew Broderick i "Wargames" tidsräkningsmässigt), det rasslar och frustar så att man tror att burken ska explodera när som helst.
Allra värst i klassen är "CSI: NY". Varje gång de ska matcha fingeravtryck med hjälp av databasen AFIS måste jag nästan blunda, gränssnittet de försöker inbilla oss att verklighetens kriminaltekniker ens skulle gå i närheten av är så urbota idiotiskt, fult, orealistiskt och blipp-bloppande att jag vill skrika rakt ut. Och övertydligheten när de får en lyckad matchning är ju pricken över i:et - hela skärmen fylls av det blinkande meddelandet "MATCH FOUND" i neonskimrande färger och en kakafoni av pip. Yeah right att det skulle hända. Nu bör jag visserligen erkänna att jag aldrig varit i närheten av ett kriminallaboratorium, men om det är så där i verkligheten ska jag gladeligen äta upp min halsduk - och den är rätt stor vill jag meddela.
Missförstå mig inte nu - jag stör mig inte på att det inte är som på riktigt - jag tycker inte att det per automatik är fel att förvanska verkligheten för att nå målet "bra tv". Det som stör mig är att jag inte fattar varför de gör så här - för det finns väl för guds skull ingen som sitter och läser det här vid en dator som piper så fort ni trycker in något och slår enter? Snälla, säg inte att det är så.
Överhuvudtaget så är det väldigt sällan man stöter på en tv-serie där det används datorer med verkliga gränssnitt eller operativsystem. Ett undantag är "Veronica Mars". Vore jag Apple skulle jag älska varje sekund av den serien (okej, jag älskar ju den visserligen också, men av andra skäl) för det måste vara tv-världens mest lyckade datorproduktplacering. Det går inte ett avsnitt utan att Veronica tar hjälp av operativsystemets inbyggda standardprogram när hon löser brott. Det enda som behövs för att bli en superdeckare är uppenbarligen en Powerbook, webbläsaren Safari, mejlprogrammet Mail och chatprogrammet Ichat, sedan sitter boven oftast bakom lås och bom. Och det utan - nästan - onödiga datorpip. Tack för det.
posted by 43 minuter at 19:04
3 Comments:
Håller med om datorblippandet.
Än värre är väl då datorer används som spänningshöjare. Typ: nervös datahacker sitter vid skärm med HJÄLTEN bredvid sig och de liksom MÅSTE kracka lösenordet innan DET DÄR HEMSKA händer. Fingrarna rasslar över tangentbordet. Det blippas och svettas. Och precis innan SKURKEN klampar in så lyckas det!
Sällan realistiskt. Sällan särskilt bra.
Håller med om Veronica Mars, mycket mer realistiskt. Så är det oftast även i de flesta japanska filmer jag sett, då använder de dock Windows. Men inte något märkligt operativsystem som blinkar och tjuter NEW MAIL i röd text över skärmen i alla fall, eller några helt bisarra webbläsare som de använder i Threshold (där deras förklaringar av "hackningar" för övrigt hellre hade kunnat utelämnas så att man fått använda sin fantasi istället för att tvingas lyssna på deras idiotiska förklaring). Tack för att jag också fick skriva av mig och instämma i frustrationen :-)
Å andra sidan är det ett jävla blippande på datorer nu för tiden. Efter att man har installerat Windows r ju det första man måste göra att stänga av alla jädra ljud.
Excat varför skall det låta "bidibidbidi" när jag scrollar igen en meny? Anser Microsoft att dom har en skyldighet att få datorer att uppföra sig ika korkat som på film? :)
Skicka en kommentar
<< Home