Farväl New York

Jag trodde att det skulle kännas jobbigare. Jag har trots allt satt lite av en heder i att inte ge upp en serie. Men när jag väl kom till beslutet kändes det enklare än jag hade trott. Så farväl "CSI: NY".

Till viss del handlar det om tidsbrist. Allt här i livet är ju faktiskt inte tv. Men först och främst handlar det om brist på intresse. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats uppbåda någon egentlig entusiasm för den tredje "CSI"-upplagan, detta trots att jag älskar New York som stad och alltid varit svag för Gary Sinise och faktiskt kollade på rätt så bleka "Providence" slaviskt bara för Melina Kanakaredes skull.

I "CSI"-serierna har alltid kriminalfallen kommit först och karaktärerna sedan. Jag menar - efter sex år är fortfarande Gil Grissom ett fullkomligt mysterium. Vem är karln egentligen? Hur har han kunnat bli så udda? Varför är han så ensam, och varför verkar han så nöjd med det? Men trots att vi bara matas med små smulor av information här och där, så framstår karaktärerna som levande. Den främsta anledningen till att jag fortfarande ser ur-"CSI" med behållning varje vecka är just personligheterna. Grissom med sitt inneboende mörker och insektsintresse, Catherine som försöker komma tillrätta med sin bakgrund som showgirl och dotter till den skumme kasinoägaren Sam, Sara med sin olyckliga kärlek till Grissom och sitt alkoholproblem, Nick som ... ehm, ständigt slåss mot sin egen präktighet, Warrick med sin bakgrund som spelmissbrukare och Greg - allas vår älskling Greg, som beter sig likt Bambi på den frusna tjärnen varje gång han släpps ut på fältet. Och även birollsgalleriet är starkt, med kommissarie Jim Brass som självklar stjärna.

Och ni ser ju vart det här är på väg. I ett inlägg där jag ska försöka förklara varför jag inte vill se "CSI: NY" längre sitter jag istället och skriver om de varma känslor jag har för personerna i kriminallaboratoriet i Las Vegas. Symptomatiskt antar jag, för det är ju där skon klämmer. Manusförfattarna har misslyckats totalt med att skapa liv i den tredje "CSI"-serien. Istället har vi ett gäng pappfigurer som med bekymrade miner traskar runt på Manhattan mellan utstuderat spektakulära mordfall. De är tråkiga, djupa som vattenpölar efter ett duggregn, träiga, mesiga och överlag helt enkelt inte särskilt lätta att tycka om.

Som ni ser har jag inte skrivit en rad om "CSI: Miami" ännu. Det beror helt enkelt på att jag aldrig följt den serien riktigt. Jag pallar helt enkelt inte det sjuka överspel David Caruso ägnar sig åt i rollen som Horatio Caine. Men trots att jag bara kollar in ett avsnitt då och då, för att se hur serien mår, så känns det som att jag bryr mig mer om karaktärerna där än i den tredje upplagan.

Det är sorgligt, för som sagt, jag älskar New York. Men "CSI: NY" skapar bara en känsla av likgiltighet. Så farväl New York.