Här är din tv-höst

I veckan som gick kängade Kjell Häglund välförtjänt till DN:s tv-bevakning i en krönika i tidningen Journalisten. Kanske var det den bredsidan som fick även DN att vakna till och i dag göra en "här är din tv-höst"-artikel. Och då kan väl inte jag vara sämre antar jag. Så här följer en guide till vad jag tycker är värt att se på svensk tv i dramaväg i höst och seriernas dagsform:

Fast just ja - innan jag glömmer det - jag håller helt med Kjell Häglund i hans kritik. Fast jag skulle vilja gå ännu längre, och säga att det tyvärr gäller hela DN:s nöjesbevakning. Fortfarande år 2005 skrivs i Dagens Nyheter de flesta kortare nöjesartiklar och notiser med en ironisk von oben-attityd som känns otroligt bajsnödig och därtill väldigt feg. Det är liksom "okej okej, vi skriver om det här, men tro för fan inte ens för en tiondel att vi tar det på allvar" över hela rapporteringen. Jag vet inte vilka det är som de är så rädda att stöta sig med att de måste anlägga en sån ton, men nån är det uppenbarligen.

Och nu - tillbaka till tv-hösten:

SVT:
De flesta av SVT:s svenska dramasatsningar är ju fortfarande oskrivna kort, så dem lämnar jag nästan därhän. Dock ser jag fram emot "God morgon alla barn", "Lasermannen" och "Örnen" mer än de övriga.

"Kommissionen" börjar sändas på tisdag. Den tolvdelade serien om vad som händer i Sverige efter en massiv terrorattack där större delen av riksdagshuset och Rosenbad förintas efter att en båt fullastad med sprängmedel körts in i Norrström är av de fyra första avsnitten att döma en ytterst kompetent och välgjord serie. Visst finns det skönhetsfläckar - specialeffekterna runt själva attentatet och när man ska få se ruinerna av stadskärnan känns till exempel lite väl mossiga - men vi är ju i Sverige och vi kan väl inte räkna med Hollywoodeffekter tyvärr. Storyn är rejält genomarbetad, skådespelarna är av toppklass och i stort känns produktionen väldigt genomtänkt. Jag blev väldigt glad av att se "Kommissionen", inte för att det är kul att se uppåt 2000 svenskar dö i en terrorattack, men för att det ambitiösa projektet håller.

"Vita huset": den sjätte säsongen som SVT börjar visa i höst är i mitt tycke en av de bättre. President Bartlets tid börjar rinna ut, demokraterna söker med ljus och lykta efter en ny kandidat och republikanerna vädrar vårvind i form av den starke senatorn Arnold Vinick (Alan Alda). En bit in i säsongen skiftar serien fokus litegrann, när Josh ger sig ut på vägarna som kampanjledare för Matt Santos (Jimmy Smits) valkampanj. När sen Donna blir headhuntad att haka på under vicepresident Bob Russells (Gary Cole) kampanj, ja, då är det upplagt för catfight. Kampanjavsnitten varvas sedan med "vanliga" avsnitt från stabens arbete i Washington. Säsongens sista avsnitt, när det till sist ska avgöras vilken som blir demokraternas nye presidentkandidat, är ett av de bästa "Vita huset"-avsnitten någonsin.

TV3:
"The closer": Har jag skrivit om förut. Välgjort och spännande, och Kyra Sedgwick är ypperlig i huvudrollen. Lär dock knappast bli en kioskvältare publikmässigt, den är inte lika publikfriande som "CSI" ...

... vilket inte heller "The 4400" är, vars andra säsong det är tänkt att TV3 ska visa i höst. Ganska bra science fiction, men andra säsongen har varit svagare än den första. Även den här serien har jag skrivit om tidigare.

"Cityakuten": Om några avsnitt försvinner Noah Wyle ur serien, vilket innebär att det inte finns någon som varit med hela vägen i det som jag på sätt och vis tycker är tidernas bästa tv-serie. Men det var ett tag sedan den var det. "Cityakuten" levererar fortfarande bra underhållning, men det har gått på tomgång i några år. Återstår att se om säsong tolv, som börjar om några veckor i USA, kan vända trenden. Jag är inte särskilt hoppfull.

TV4:
"Lost": Börjar på onsdag kväll, sex avsnitt kvar av första säsongen. Kanalen har lovat att de ska börja sända säsong två så snart de bara kan, vilket innebär att de kommer att ligga rätt tätt inpå den amerikanska sändningen. Det känns som att det blivit lite kutym bland många tv-älskare att dissa "Lost", men jag tycker att det är en av senare års bästa tv-serier, punkt slut. Jag har stora förväntningar på säsong två.

"24": TV4 börjar sända säsong fyra senare i höst. Till skillnad från den rätt saggiga tredje årgången, så är den fjärde upplagan riktigt vass. Jack Bauer jobbar inte längre på CTU utan för försvarsministern, men hans vägar korsas snart med den forna arbetsgivarens. Självklart är handlingen och det som hinner hända under dygnet som följer rätt så osannolikt, men det hör liksom nästan till. Oerhört driven historia, där nästan varje avsnitt har en lyckad cliffhanger. Avslutningen lovar dessutom gott inför säsong fem, som FOX börjar visa i januari.

TV4 börjar också sända Patricia Arquettes jag-kan-prata-med-de-döda-och-är-därför-en-hejare-på-att-lösa-brott-serie "Medium". Serien är välgjord, men inget man behöver ligga sömnlös över om man missar.

Fortsätter gör också "Numbers", som hör till "Medium"-kategorin. Jag har varit väldigt förtjust i Rob Morrow ända sedan han slog igenom i "Northern exposure" under första halvan av 90-talet, men det har inte hjälpt mig att hålla intresset uppe oavbrutet. Lite synd.

Sedan har ju TV4 slagit på trumman ordentligt över sin egna satsning "Medicinmannen". Än så länge har de bara skickat ut en liten dvd i singelformat till medier och liknande som innehåller en ganska menlös trailer och inte så mycket mer, men förpackningen var påkostad i alla fall. De hävdar att serien ska vara beroendeframkallande, men det återstår att se.

Kanal 5:
Överlag skulle jag vilja utnämna Kanal 5 som vinnaren bland de svenska kanalerna i antalet sevärda amerikanska serier med fulla säsonger (okej att SVT har "Sopranos" och Six feet under" vilket gör dem kvalitetsmässigt svårslagna tillsammans med "Vita huset", men de två förstnämnda sänds ju med kortare säsonger och med längre intervall mellan årgångarna). De har en bredd som de andra kanalerna saknar. Förstauppställningen med tre "CSI"-serier, "The OC" och "Desperate housewives" är svårslagen. Jag har sannerligen inte drabbats av någon desperat hemmafru-feber (har egentligen någon i Sverige det?), men jag följer serien med stort intresse ändå.

Original-"CSI" har en bra svensk höst framför sig med Tarantinoavsnittet som stilsäker final framåt november, när de rundar av säsong fem. "CSI: NY" söker fortfarande sin form, men jag har gott mod och hyser stort förtroende för Gary Sinise och Melina Kanakaredes i huvudrollerna. Och New York är ju liksom New York, så helt uppåt väggarna blir det aldrig. Serien har inte nått samma popularitet i USA som sina två syskon (en viss överdosering går ju att ana) och säsong två blir nog avgörande för framtiden. Jag hoppas på en uppryckning. Och "CSI: Miami" då? Tja, vad ska man säga. Om inte David Caruso ständigt var så mycket ... David Caruso, så skulle jag nog älska även den. Hans sätt att ständigt vänta två sekunder för länge varje gång han ska leverera en punchline och sedan viska fram dem med sin skrovliga röst för att skapa ökad teatral dramatik går mig på nerverna. Men jag kan ändå inte sluta titta. Det är väl ett bra betyg för manusförfattarna antar jag.

Och så har vi ju "The OC". Ojojoj, jag blir som ett barn när jag ser den serien. Okej, säsong två var en blek kopia av det fenomenala första året, men det är fortfarande dramatik av yttersta klass. En del vänner till mig fnyser och säger att "The OC" är en serie för tonåringar. I sånt fall vill jag aldrig bli vuxen. Det jag hoppas på inför säsong tre (som väl Kanal 5 kommer fram till nån gång i november-december skulle jag gissa), är att manusförfattarna släpper loss den riktige Ryan igen. Han har varit tråkigt mesig under år två, och nästan aldrig tillåtits låta sin godhjärtade bullyism explodera. Och det tror jag var andra årets största miss.

Nytt på Kanal 5 i höst är "Grey's anatomy", en serie om ett gäng unga läkare som försöker överleva sin AT-tjänst. Jag skulle vilja kalla den för läkargenrens "Ally McBeal", inte så till vida att den har den crazyhumor som den serien hade, men de har samma sentimentala ådra (tänk Ally vandrar sakta genom gatorna i ett lätt snöande Boston ackompanjerad av Vonda Shephard-sånger, vilket ju var hur ungefär alla "Ally McBeal"-avsnitt slutade). Jag blir inte riktigt klok på "Grey's", men jag har hittills sett varje avsnitt och blivit alldeles varm inombords efteråt. Det är jobbigt att bli vuxen, du kommer att trilla på näsan längs vägen men ställer dig starkare upp efteråt, är litegrann av seriens devis. Och som den sentimentala, romantiska sucker jag längst längst inne är, faller jag för det. Och Patrick Dempsey är ju med - bara det.

Ja, det var min högst subjektiva sammanställning av de serier jag tycker man ska följa på svensk tv i höst. Fast just ja, det finns ju en till. Har ni Canal Plus FÅR ni inte missa "House", som troligen är den bästa tv-serien som gjorts på den här sidan av millennieskiftet. Hugh Laurie är så briljant som cynisk, bitter, genialisk och ytterst älskvärd läkare att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva det. Så jag stannar här istället.