"Over there" tillför inget nytt
Under stort mediepådrag har Fox-dotterbolaget FX i sommar börjat visa krigsserien "Over there", som handlar om en grupp amerikanska färska fotsoldater i Irak. Debatten har handlat om huruvida det ens går att göra en serie om ett pågående krig, och hur man i sånt fall ska välja att tackla ämnet.
Eftersom det är ett Fox-bolag som gör serien, är det lätt att tro att den ska vara tokpatriotisk och per automatik ställa in sig i Bushledet. Riktigt så enkelt är det dock inte. I förhandssnacket har seriens skapare Steven Bochco sagt att hans ambition inte är att ta aktiv ställning vare sig för eller emot kriget, utan bara skildra det utifrån soldaternas synvinkel. Vad man tycker om det är väl högst individuellt, men i mina öron låter det som en serieskapares variant av när amerikanska politiker säger att de är emot kriget, men för USA:s trupper. Man står tryggt mot väggen men kan ändå känna sig lite edgy, liksom.
Hur går han i land med uppgiften då? Tja, av vad jag hittills sett har inte "Over there" något nytt att tillföra genren. Vi vet redan att krig är ett helvete, det har vi sett en miljon gånger förut och kanske allra mest under de första 20 minutrarna av "Rädda menige Ryan". Kanske vill "Over there" säga att krig FORTFARANDE är ett helvete, trots allt tal om kliniska krig och smarta bomber. De unga soldaterna i serien (18-22 år gamla) är rädda, tafatta och vill mest av allt hem till sin mamma, hustru eller make (jepp, det är ju ändå 2000-talet så det finns kvinnor i armén också, även om de behandlas som andra klassens människor av befälen), men växer med sin uppgift, får skinn på krigsnäsan och vänjer sig vid att leva med att döden när som helst kan knacka på genom en kulsprutekrevad i ansiktet eller en landmina i vägkanten. War is hell. Nähä, skojar du?
Eftersom det är ett Fox-bolag som gör serien, är det lätt att tro att den ska vara tokpatriotisk och per automatik ställa in sig i Bushledet. Riktigt så enkelt är det dock inte. I förhandssnacket har seriens skapare Steven Bochco sagt att hans ambition inte är att ta aktiv ställning vare sig för eller emot kriget, utan bara skildra det utifrån soldaternas synvinkel. Vad man tycker om det är väl högst individuellt, men i mina öron låter det som en serieskapares variant av när amerikanska politiker säger att de är emot kriget, men för USA:s trupper. Man står tryggt mot väggen men kan ändå känna sig lite edgy, liksom.
Hur går han i land med uppgiften då? Tja, av vad jag hittills sett har inte "Over there" något nytt att tillföra genren. Vi vet redan att krig är ett helvete, det har vi sett en miljon gånger förut och kanske allra mest under de första 20 minutrarna av "Rädda menige Ryan". Kanske vill "Over there" säga att krig FORTFARANDE är ett helvete, trots allt tal om kliniska krig och smarta bomber. De unga soldaterna i serien (18-22 år gamla) är rädda, tafatta och vill mest av allt hem till sin mamma, hustru eller make (jepp, det är ju ändå 2000-talet så det finns kvinnor i armén också, även om de behandlas som andra klassens människor av befälen), men växer med sin uppgift, får skinn på krigsnäsan och vänjer sig vid att leva med att döden när som helst kan knacka på genom en kulsprutekrevad i ansiktet eller en landmina i vägkanten. War is hell. Nähä, skojar du?
posted by 43 minuter at 13:55
4 Comments:
På en punkt har du rätt: "Riktigt så enkelt är det inte." Själv tycker jag att Over There är väldigt bra, på många sätt, och jag får väl återkomma till det på Weird Science. Jag berör även serien i min krönika i denna veckas nummer av tidningen Journalisten.
För övrigt tycker jag att det är väldigt kul att se denna blogg, jag ser också bland kommentarerna att fler är sugna på att göra liknande grejer.
Vad gäller Weird Science kommer sajten i en ny version i september, där den nya formen kommer att tillåta snabbare, kortare material, med uppdateringar flera gånger i veckan. Självklart även med RSS-feeds. 43 Minuter har fungerat som en blåslampa!
Kalassjyst att höra att Weird Science kommer i ny form med snabbare uppdateringar. Sajten behövs lika mycket nu som förra sommaren när ni drog igång.
"minutrarna"? Allvarligt talat...
Ja, jag tycker det låter mycket sötare än minuterna.
Skicka en kommentar
<< Home