Texas forever

Jag kommer att sakna Tim Riggins.

Visserligen måste jag erkänna att jag störde mig grundligt på hans beteende när han väl kom in i handlingen igen framåt finalavsnitten av "Friday night lights". För även om jag ogillar uttrycket, så har Tim Riggins för mig alltid personifierat talessättet "ta det som en man". Han må ännu inte vara 20 år fyllda, men man oh man har han tagit smällarna och baksmällorna som kommit hans väg som en man i säsongerna fem. Trots detta är han, när han släpps från fängelsestraffet han i slutet av säsong fyra accepterade efter att ha tagit på sig sin storebrors brott, fylld av hat mot brodern Billy. Visst, det skulle jag kanske också vara om jag tvingats krypa in i finkan för någon annan, men för det första är jag inte Tim Riggins, och för det andra så var det ingen som tvingade honom, han tog på sig straffet självmant. Att i det läget gå runt och sura när han blivit fri och hota med att flytta till Alaska i flera avsnitt innan försoningen slutligen kommer, känns bara ologiskt, särskilt med tanke på att brodern Billy verkligen har tagit tag i sitt liv och gjort exakt det Tim krävde innan han kröp in i finkan.

Du är för fan Tim Riggins. Ta det som en man.

Jösses vad jag kommer att sakna "Friday night lights". Jag vet inte om jag kan minnas en annan serie där det amerikanska småstadslivet har skildrats bättre. Dillon må vara en extrem plats där hela stadens kollektiva välgång vilar på ett gäng ännu inte myndiga high school-killars förehavanden på en fotbollsplan, men det finns få platser jag hellre skulle vilja besöka. Jag skulle troligen få utslag inom en timme av de konservativa "Texas forever"-vibbarna – minns den rena skräcken i Julie Taylors ögon när hon insåg att hon sagt ja till Matt Saracens frieri utan att Matt först frågat hennes pappa om lov – men jag tänker mig att det också är en plats fylld av kärlek och värme, en plats där traditionella värden inte bara behöver vara av ondo och där man tar hand om sina medmänniskor på riktigt.

Oj, nu börjar jag låta som en kristdemokrat igen.

Och visst var det fint att under sista säsongen få återse alla gamla ansikten igen. Möjligen blev det väl sockersött, alla större karaktärer fick lyckliga slut vilket kan verka udda i en serie som inte blundat för svärta under åren som gått, men i ärlighetens namn, hade jag önskat mig något annat? Hade jag velat ha en "Six feet under"-liknande känsla i epilogen, där somliga ju faktiskt blev misslyckade och gick ond bråd död till mötes?

Nej. Med Eric och Tami Taylor som nav byggde "Friday night lights" på ett persongalleri så fingerkänsligt utmejslat att jag aldrig i hela livet skulle önska mig något annat än lycka för dem. För hur mycket jag än älskade Tim Riggins – det var paret Taylor och kemin mellan skådespelarna Kyle Chandler och Connie Britton som gjorde serien unik.

Best. Leading. Duo. Ever.

Träda

Det har blivit dags igen. Jag har beslutat mig för att göra slut med 43 minuter. Redan i september gjorde jag ju ett halvhjärtat försök som jag gav upp efter bara någon dag. Nu är det alltså dags igen.

Men vis av erfarenheten så handlar inte det här om en nedläggning. Istället väljer jag att kalla det träda. Jag tänker fortsätta kolla lika mycket på tv. Jag tänker fortsätta att konsumera lika många texter om tv. Men jag tänker göra det i ensamhet tills jag känner mig redo att pränta ner mina intryck igen.

Varför? Tja, trots att jag kanske inte uppdaterar min blogg dagligen längre, så tänker jag på den ständigt känns det som. Och jag orkar helt enkelt inte tänka på ett tag. Inte på bloggen. Därför kommer jag inte att låta såsen stå och småputtra, jag stänger av spisen istället och drar ur sladden också. Det gäller ju att vara på den säkra sidan. Och det är jag den här gången. Säker alltså.

Det kan röra sig om två månader, det kan handla om fyra. Inte så mycket mer tror jag, men heller troligen inte särskilt mycket mindre.

Ta hand om er där ute. Själv tänker jag fira in trädan med det rykande färska "Prison break"-avsnitt som sänds först på måndag på Fox, samt veckans "The OC", "My name is Earl", "Cityakuten", "In justice" och "Sons and daughters". Det kommer att bli en härlig lördag.

Oj, det regnar faktiskt lite utanför mitt fönster. Betyder det att det kommer att bli vår i år också?

Folk har ju börjat dö...

...som flugor i amerikanska tv-serier på sistone. New York Times hade en intressant artikel i ämnet i gårdagens upplaga. Men tänk på att den innehåller potentiella spoilers, om ni ogillar sånt.

Jag tror på kärleken tror jag

Observera att det i det här inlägget figurerar "Vita huset"-spoilers.

Egentligen skulle jag vilja bildsätta det här inlägget annorlunda. Jag skulle vilja visa i bild det som förekom i söndagens "Vita huset"-avsnitt. Men jag väljer att inte göra det. Det finns två orsaker:

1. Jag har fortfarande inte hämtat mig från att jag kallades kristdemokrat efter att ha kritiserat "Romes" sexscener i augusti.

2. Vissa läsare blir upprörda när de får veta saker de önskar att de inte visste. Jag försöker blidka dem genom spoilervarningen, men jag får ju erkänna att bilder är svårare att blunda för än textmassa. Fast jag kommer aldrig att förstå mejlaren som uppbragt skrev att jag förstört "Romes" slutavsnitt för honom, eftersom jag i bild visade att Julius Caesar skulle bli mördad.

Egentligen bryr jag mig bara om en av de där orsakerna. Ni får gissa vilken själva.

Men till saken! För efter sju sorger och femtioåtta bedrövelser (läs 145 avsnitt) fick ju alla shippers där ute sitt lystmäte, jag inkluderad. För det hände ju. Josh och Donna möttes i en kyss, som blev två kyssar, som blev tre kyssar, som blev ... nej, inte så mycket mer (och nu censurerar jag inte av kyskhetsskäl om nu någon tror att det var orsak ett som var den korrrekta där uppe). Och vad var det då som efter dessa 145 avsnitt äntligen fick de förutbestämda att slutligen förena sina tungor? Självklart en politisk sådan, det var glädjefnattet efter att Santos äntligen kommit ikapp Vinick i presidentvalsrallyt som fick känslorna att svalla.

Nu ska ju vi som vandrar runt på rosa moln efter detta inte tro att det betyder att de här två älskvärda varelserna vandrar obekymrat in i solnedgången hållandes hand - nej - slutscenen där Josh tvekade lite för länge när Donna försökte ge honom sin rumsnyckel visade med all tydlighet att det kommer att fortsätta tvekas, missförstås och dunkas huvuden i väggar ett bra tag framöver innan de slutligen går i mål. Man får ju heller inte glömma att Joey Lucas och Amy Gardner är på väg tillbaka lagom till slutavsnitten. There'll be more trouble in paradise. Men det ska nog lösa sig till sist. Låt oss så länge glädjas över KYSSEN.

Fotnot: Shippers kallas de personer som, i första hand på internet, fantiserar om att ett förhållande ska komma till stånd mellan två fiktiva personer. Fenomenet, som etymologiskt förvanskats från 'relationship', dök upp efter att fans börjat fantisera om att Mulder och Scully skulle få ihop det i "Arkiv X". Vissa hävdar att begreppet egentligen skapades av några amerikanska Pokémon-fans, men det är enligt mitt sätt att se det på ren rappakalja. Långt innan ordet 'shipper' etablerades kallades ett liknande fenomen 'slash' eller 'K/S', vilket grundades redan på 70-talet när "Star trek"-anhängare började fantisera ihop homoerotiska berättelser där Kirk och Spock fick ihop det. Och därmed var bildsättningen förklarad.

Blue in the face

Observera att det här inlägget innehåller spoilers om säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica".

66 minuter och 50 sekunder pågick säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica". Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit så på helspänn genom ett helt tv-avsnitt. Oh my gods, som de säger i serien. Jag kunde inte andas.

För det spelar liksom ingen roll att jag skrivit det hundra gånger tidigare här för det tål att sägas om och om och om igen - "Battlestar Galactica" är det bästa som sänds på tv. Säsongsavslutningen för år levde upp till varje förväntning jag kunde tänkas ha haft och svämmade sedan över, även om den första kvarten innehöll ett par logiska ... nja inte luckor men däremot genvägar men det spelar ingen roll för det som hände sedan fick mig att glömma allt utom perfektionen. Människan är rutten, den goda är ond, den onda är ... öh, också ond, men ändå. Fatta att president Roslin riggade valet. Fatta att befälhavare Adama tvingade henne att ge upp segern när han fick reda på det, trots att han visste att exakt alla skulle förlora big time på det, trots att han fick reda på att den blivande president Baltar var den som sålde ut mänskligheten till cylonerna. Fatta att han hinner vara president i ungefär tio sekunder innan en femtedel av mänskligheten har utplånats. Fatta att manusförfattarna helt sonika spolar fram ett år i tiden, fatta att Adama har skaffat mustasch, fatta att vi tvingas se människorna leva spillror av liv i en flyktinglägerliknande tillvaro som de inbillar sig är frihet innan vi inser att flyktinglägerskänslan snart ska bli ett koncentrationsläger när den oundvikliga cylon-invasionen kommer och vi tvingas se på när mänskligheten kapitulerar villkorslöst under maskinerna som marscherar in på Leni Riefenstahl-vis, maskiner som de en gång själva skapade.

Nej, jag klarar inte att sätta ord på det. Jag har sovit alldeles för lite den senaste tiden och därtill lider jag av baksmälla vilket helt säkert påverkar det intryck som de här 66 minutrarna och 50 sekundrarna har på mig och även min förmåga att fästa tankarna och intrycken och känslorna på pränt, men det spelar ingen roll för jag har just bevittnat tv-historia. Det har viskats på nätet om att något var på väg att ske, men jag vågade inte tro att manusförfattarna skulle ge sig på att styra om historien så ofantligt inom loppet av en dryg timme. Men det gjorde de.

I oktober börjar säsong tre, och jag fattar inte vad jag ska sysselsätta mig med till dess. Förutom att kolla på dvd-boxen av säsong ett igen då, och vänta på att säsong två släpps. Inget annat känns viktigt just nu.

En snabb midseason-sammanfattning

Oj vad lite bloggtid jag har kunnat avsätta den här veckan, det är nästan genant. Men what the heck, det handlar ju bara om tv! Det är ju inte som att världen står och faller med min tystnad. Vacklar en smula kanske javisst, men i den mån det bör talas om fallhöjd pratar vi nog centimetrar.

I vilket fall som helst - jag vill ju visa att jag är med i matchen någorlunda i alla fall. Så här ser min korta nya midseasonsummering ut:

"Conviction" (NBC): Förbannat träigt om åklagare i New York. Inte direkt tråkigt eller dåligt, men det känns inte som om formatet utvecklats ett dyft på två decennier. Och snälla, kan någon förklara för mig vad kvinnor påstås se i Eric Balfour? Jag tycker att han är något av det fulaste som gått i ett par skor. Att han ska föreställa en womanizer är ju bara löjligt.

"Free ride" (Fox): Jag älskar återvändarteman. Det gör att jag tycker att "Free ride" om en kille som efter misslyckade collegestudier återvänder hem till sin lilla håla där livet fortsatt utan honom och inget har förändrats (eller?) håller. Fast förstaavsnittet var ganska vingligt. Men som sagt - jag är svag för såna här berättelser.

"The unit" (CBS): David Mamets nya militärserie med Dennis "världens bäste tv-president" Haysbert i huvudrollen lämnade mig tyvärr som ett stort frågetecken efter piloten. Inhamrandet av de traditionella könsrollerna är säkerligen väldigt korrekta så till vida att det nog är så där det går till på en amerikansk militärbas där maken åker ut på farliga uppdrag för att rädda demokratin undan terrorism och fruarna står hemma vid spisen och stoiskt står upp för sin make och i förlängningen den amerikanska drömmen eller nåt sånt (oj vilken lång mening!) - men det berörde mig inte. Men jag ger det några fler avsnitt innan jag lägger ner.

"Sons and daughters" (ABC): Har inte hunnit se dubbelpiloten ännu, men alla andra verkar gilla den här serien mest av de senaste veckornas nykomlingar, så jag har vissa förväntningar.

Och nu - ajöss så länge.

SVT satsar på svenskans roligaste ord

SVT har börjat bombardera mig med pressmeddelanden. Jag har ingen lust att bli en megafon, men i dag fick jag ett mejl som jag faktiskt gick igång på. Det är nämligen dags för inspelningsstart av "Snapphanar", som ska bli en av årets julsatsningar hos SVT.

Jag har alltid tyckt att ordet snapphane är något av det härligaste vi har i det svenska språket. Jag menar, betänk att det där otroligt söta namnet fick svenska kungar under andra halvan av 1600-talet att skaka av vrede. Det låter ju som hämtat ur en Mästerdetektiven Blomkvist-bok av Astrid Lindgren. Men ack nej.

I vilket fall som helst, i jul ska det snapphanas i SVT i 'en mustig äventyrsberättelse i två 90-minutersavsnitt om hjältemod, jakt på hämnd och förbjuden kärlek'. André Sjöberg, Tuva Novotny, Anders Ekborg och Gustaf Skarsgård syns i de ledande rollerna, manuset är skrivet av Niklas Rockström, och Måns Mårlind och Björn Stein - männen bakom "Storm" - regisserar.

Snapphane. Det kan bli hur kul som helst det här. Om ni inte har koll på vad de här ljusskygga typerna sysslade med, kolla in deras historik hos Wikipedia.