Vart sjutton ska de ta vägen nu då?

På Weird Science skrev Kjell Häglund i morse ett inlägg om ett särdeles korkat telefonsamtal som Jack Bauer gjorde i gårdagens avsnitt av "24". Jag håller med, det var väldigt långt under världens främste superagents normala intelligensnivå, men precis som någon kommenterade - det är kanske sånt man får stå ut med i Jacks sällskap, storyn måste ju framåt på nåt sätt.

Den främsta frågan som cirklar runt i mitt huvud efter den senaste nagelbitarsittningen är: Hur i helvete ska de orka hålla det här tempot resten av säsongen? De sex första timmarna har varit som en ångvält (spoilervarning ahead) - vi har bjudits på ett presidentmord, en terroristattack, varit millimeter från något jag bara kan kalla en statskupp, två förrädare har redan avslöjats, Michelle är död, Tony ligger i koma (visserligen inte första gången...) och Chloe har nästan haft en pojkvän!

Missförstå mig inte, jag har älskat varje sekund, men frågan återstår: Hur i helvete ska de orka?

"Surface" överrumplar mig

I mellandagarna skrev jag ett inlägg om att jag efter mycket om och men tagit mig tid att kolla på "Surface", en serie jag lagt ner tittandet på i början av hösten eftersom jag inte tyckte den höll måttet. Efter att ha kollat ikapp fördömde jag dock min tidigare dissning, och utnämnde istället serien till en rasande underhållande bagatell, till vissas uttryckliga förtret. Nu tänker jag gå ett steg längre - efter att ha sett det näst sista avsnittet för säsongen (avslutning nästa måndag) tänker jag kalla "Surface" för årets mest underhållande nykomling whatsoever.

För "Surface" överraskar mig genom att fortsätta byta skepnad. Serien, som för övrigt kommer på Canal Plus i vår, har gått från att vara - och härefter är det spoilervarning - en serie om hur utomjordingarna anfaller från vattnet (visade sig vara falskt) till att vara en serie om hur människan förlorar tätplatsen i toppen av näringskedjan till dinosaurieliknande sjömonster (även det visade sig vara falskt) till att bli en serie om kloning, Noaks ark och en tsunamivåg av otäckt realistiskt slag, om man får tro trailern inför nästa vecka.

Dessutom är "Surface" förvånande rå. I början såg jag en lagom otäck serie för nästan hela familjen framför mig, med minihavsmonstret Nimrod som kelgris i centrum. Istället har "Surface" visat sig vara mörkare än "Invasion", där karaktärernas personligheter varit rätt fastspikade från början. I "Surface" har försäkringstjänstemannen Rich gått från att vara den typiskt vänlige småstadsamerikanen alla vill ha som granne till att bli en tickande bomb fylld av missriktat våld och paranoida personlighetsdrag, och fjortonårige Miles - ursprungligen bara missförstådd av sina föräldrar - har förvandlats till en Edward Scissorhands som visserligen må sakna saxfingrar, men oj vad lynchmobben i hans stad vill döda honom.

Men samtidigt är det något med "Surface" som gör att jag garderar mig genom att säga att det är den mest 'underhållande' nykomlingen, och inte den bästa. Något jag inte kan sätta fingret på. Men kanske är det som någon skrev i ett kommentarsinlägg på Tv Squad:

'This is the best half hour of television on each week. The only problem is you have to fast forward through a half hour of total crap to enjoy the good stuff. Thank God for Tivo.'

Själv skulle jag aldrig få för mig att spola och tycker att åsikten är rätt överdriven, men jag förstår poängen.

Första säsongen av "Surface" innehåller bara 15 avsnitt. Till nästa veckas final har utlovats en 'semi-closure', som enligt NBC ska kunna fungera som ett serieslut ifall de bestämmer sig för att inte ge den förnyat förtroende i höst.

2005 års bästa tv-avsnitt utsett

När jag själv gjorde en årslista för snart en månad sedan mäktade jag med en tio i topp över de serier jag tyckte var förra årets bästa. Men vi vet ju alla att i USA måsta man göra allting större. Den senaste veckan har således The futon critic publicerat sin topplista över 2005 års 50 bästa tv-avsnitt, med tio avsnitt i stöten. Hela listan finns nu att avnjutas på deras sajt.

Det är väldigt trevlig läsning, fylld av 'ja just ja!'-känslor. Problemet när man följer ett 20-tal serier varje vecka är ju att en hel jäkla massa bilder åker in genom ögonen och ut genom näsan, eller ja, ni förstår vad jag menar. De där alldeles speciella godbitarna kan vara svåra att minnas ibland ett halvår efteråt eller så. Så jag är glad att någon hållit bättre koll på detaljerna än jag gjort.

Så här ser deras fem i topp ut:

1. House, 'Three stories' (säsong ett, episod 21)
2. Veronica Mars, 'Leave it to the beaver' (säsong ett, episod 22)
3. Lost, 'Man of science, man of faith' (säsong två, episod ett)
4. Battlestar Galactica, '33' (säsong ett, episod tre)
5. Six feet under, 'Everyone's waiting' (säsong fem, episod tolv)

Det är ju inte så mycket att säga om topplaceringarna, det är i mina ögon ypperliga avsnitt allihop, som helt klart förtjänar sina platser på listan. "Six feet under"- och "Lost"-avsnitten har jag själv skrivit om tidigare, som ni kan se av länkarna. Intressant att nämna är att ettan 'Three stories' är del ett i ett dubbelavsnitt som avslutades med 'The honeymoon' veckan därpå. Fantastisk tv.

Bra ny tv-funktion i IMDb

IMDb må vara en av världens mest geniala sajter på många sätt, men när det kommer till tv-serier har den alltid varit lite knölig. Det har varit lite svårt att hitta bra info om olika säsonger, och ännu svårare har det varit om man vill se vilka som gästspelat i ett särskilt avsnitt. Nu har det dock blivit ändring på det meddelar Tv Squad, och sanna mina ord om de inte har rätt. Det går nu att kolla in enskilda säsonger, och därefter kan man klicka på separata avsnitt för att se vem som gästspelade just då, och så vidare och så vidare. Kalasfunktion.

Så här ser det till exempel ut om man vill se exakt vilka som spelade i avsnittet av "Vita huset" som sändes på SVT i måndags.

Veronica Mars förutspår slutet i "Lost"

"Lost" kommer aldrig att få något riktigt slut. Inte om man får tro min favoritdetektiv Veronica i alla fall. För i onsdagskvällens avsnitt av "Veronica Mars" gav hon sin syn på hur det kommer att gå för de strandsatta på den mystiska ön. 'True love stories never have endings. 4 8 15 16 23, 42' stod det på lappen som hon i slutscenen fäste på sin spegel. Hurleys nummerserie minsann - i Neptune, California! Vad gjorde den där?

Egentligen bör man nog inte se det som mer än en blinkning från en hyllad serie till en annan, Rob Thomas säger hej hej till Damon Lindelof och kompani helt enkelt. "Veronica Mars" och "Lost" sänds ju dessutom samtidigt på onsdagskvällarna i USA, den mest korkade kanalkrocken av dem alla om ni frågar mig.

För Veronicas personliga skull betyder dock lappen, som kom från en kinesisk lyckokaka, troligen mycket mer. Meddelandet, sparat av en 18-åring fylld av sturm und drang-känslor, tyder på att hon anser att hennes kärlek för Duncan (som avsnittet cirklade kring) har Romeo och Julia-storlek. Det gör mig lite nedslagen, för Veronica, som jag helt objektivt påstår verkar vara världens bästa tjej någonsin, är värd någon minst hundra gånger bättre än den obotlige träbocken Duncan. Han är ju så tråkig att klockorna stannar. De har tydligen jätteproblem på det där stora atomurscentret i Schweiz varje gång han kommer i bild.

Men kanske är användandet av Hurleys siffror ändå en välsignelse. För vi vet ju alla vad som hände när han använde dem. Visst, han vann visserligen inledningsvis 150 miljoner dollar på lotto, men sedan drabbades han av världshistoriens största omgång otur. Förhoppningsvis smittar det av sig så pass att Veronicas kärleksliv framöver blir botten. Bye bye Duncan, med andra ord.

För övrigt var "Lost"-referensen inte den enda blinkningen i veckans avsnitt. I en scen befinner sig Veronica framför en anslagstavla, där ett av anslagen gör reklam för något som påstås heta 'TWOP - Teenage Women of Propriety'. I verkligheten är det inget annat än en flirt med tv-sajten Television Without Pity, som brukar förkortas just så.

Och nu ytterligare några nedläggningar...

Det känns som att jag inte gör annat än skriver om serier som lagts ner (eller falskeligen återuppstått) nu för tiden. Och here we go again:

Enligt The futon critic har "Jake in progress", vars första säsong sedan några veckor tillbaka sänds på TV3 under det kortare namnet "Jake", fått besked om nedläggning. Tio avsnitt av säsong två har tydligen hunnit spelas in, men bara ett har hittills visats. Om resterande episoder kommer att dyka upp i tablån är än så länge oklart.

UPPDATERING 060127: Beskedet om "Jake in progress" var visst en smula förhastat. Jane Espenson, som stod bakom uppgifterna som tolkades som en nedläggning, har nu nyanserat sig lite. Tydligen så arbetar fortfarande ABC med att hitta en 'lämplig' plats för serien i tablån, och de utesluter inte en tredje säsong. Men bara faktumet att serien drogs in efter ett avsnitt och därefter lagts i malpåse på obestämd tid gör mig skeptisk till dess framtid. Men jag har haft fel förr! Tack till Fredrik för länken till de nya uppgifterna.

"The book of Daniel" blev ännu mer kortlivad. Fyra av åtta avsnitt hann visas av serien om prästen som kunde tala med hästar - förlåt, jag menar Jesus (jaja - jag vet att jag använt det där skämtet en gång förut). Den kristna högern i USA gick i taket över serien, vilket ledde till att det blev svårt att sälja reklam. Att sedan ingen ville kolla på den gjorde väl inte saken bättre heller. Vilken som än var orsaken så har NBC nu i alla fall meddelat att resterande avsnitt inte kommer att sändas.

Dessutom har det kommit besked om att TNT-serien "Wanted", som hade Gary Cole i huvudrollen som stenhård LA-polis och visades under hösten, inte får någon andra säsong.

Tv-kartan ritas om i USA

Den amerikanska tv-marknaden krymper. Kanalerna WB och UPN, som båda funnits i cirka tio år och aldrig riktigt kunnat slåss mot de fyra stora (klassiska ABC, CBS, NBC samt uppkomlingen Fox), slår ihop sina påsar och startar från och med i höst kanalen The CW. Det betyder att WB-serier som "Supernatural", "Smallville", "Gilmore girls", "One Tree Hill" samt "Ewerwood" hamnar i samma tablå som UPN:s "Veronica Mars" och "Everybody hates Chris", förutsatt att alla serierna får grönt ljus för nya omgångar till hösten då, så klart.

Kommentarerna från USA om sammanslagningen, som blir ett 50-50-ägt bolag mellan CBS (UPN:s ägare) och Warner Brothers (som äger WB), är försiktigt positiva. Den direkta effekten blir att den nya kanalen kommer att nå en större del av befolkningen än de två kanalerna gjort var för sig, det talas om 95-procentig hushållstäckning, vilket torde innebära större möjligheter för att fäktas mot den stora kvartetten. Samtidigt blir det så klart trängre i tablån, någon eller några serier lär få stryka på foten. Orosmoln har siktats kring "Veronica Mars", som trots att den nästintill kramas ihjäl av kritiker har haft svårt att lyfta sig över en publik på fyra miljoner.

Själv tror jag dock att det här ökar chanserna för ett tredje år med fröken Mars. Tillsammans med "Supernatural", "Smallville" och "Gilmore girls" blir "Veronica Mars" den sista länken i en ypperlig kvartett riktad mot den unga amerikanska publiken.

"Vänner"-återförening var en bluff

I går skrev jag ett inlägg om att "Vänner" verkade vara på väg tillbaka till NBC med fyra nya heltimmesavsnitt. Det verkar dock ha varit en riktig tidningsanka. Till mitt försvar vill jag dock säga att jag la in en brasklapp och meddelade att uppgifterna inte var bekräftade av tv-kanalen.

NBC-chefen Jeff Zucker säger nu till Access Hollywood att storyn är helt fabricerad och innehåller 'not one ounce of truth'. Ryktena om en ny spinoff med de tre manliga "Vänner"-skådisarna verkar också ha varit helt tagna ur luften.

Nåväl, förr eller senare blir det väl någon sorts "Vänner"-återförening, vare sig vi vill det eller inte. Men inte än i alla fall, verkar det som. Jag är inte särskilt ledsen för det.

Lösningen på Leo-problemet

Jag tänker inte skriva ut vad som ska hända här på bloggen, men om ni vill veta hur "Vita husets" manusförfattare tänker lösa 'Leo-problemet' som uppstod när John Spencer dog i december, kolla då in den här artikeln i LA Times.

Men bara så att ni vet, det är inte så att de bara ger en liten ledtråd om vad som kommer att hända med Leo McGarry, de avslöjar rubbet.

"Vänner" återuppstår - i olika former?

Världens mest populära vänner tillåts inte vila i frid. NBC, som har tagit kraftigt med stryk i USA de senaste åren, har beslutat sig för att väcka upp en av kanalens största succéer någonsin - "Vänner". Fyra timslånga avsnitt ska spelas in och sändas nästa år. Enligt en källa på kanalen förväntas tittarsiffror som 'will go through the roof'.

Tja, det kommer de kanske att göra, med dagens NBC-mått mätt. Men oj vilket lamt och tråkigt besked om det nu är sant (se min brasklapp i botten). "Vänner" må ha varit fantastiskt roligt och trevligt mellan år ... tja, tre och sju ungefär, men jag har väldigt svårt att se på vilket sätt detta ska göra någon lyckligare, ja förutom kanalbossarna på NBC och Aniston, Courteney Cox, Kudrow, Perry, Schwimmer och LeBlanc då, som får fem miljoner dollar var för sina insatser.

Samtidigt har det börjat ryktas att "Vänner" ska få en andra spinoff-serie. "Joey" utvecklades ju till en riktigt pinsam historia som inte ens NBC verkar vilja hålla under armarna längre (den andra halvan av säsong två förvaras i en väl undangömd låda på bolaget och har inte fått någon ny sändningstid), men skam den som ger sig. Den nya serien (i fall den blir av) går under arbetsnamnet "It's a guy thing" och ska förutom Matt LeBlanc även ha David Schwimmer och Matthew Perry i huvudrollerna.

En liten brasklapp dock: den enda egentliga källan för de här uppgifterna kommer från Hollywood.com. Inga av de stora etablerade medierna har skrivit om det ännu. Endera beror det på att det är mitt i natten i USA och de har inte kunnat få tag i någon som kan bekräfta storyn, eller så är det rena spekulationer som omvandlats till sanning.

"Vita huset" läggs ner

Det har spekulerats länge och väl, och de amerikanska tittarsiffrorna har dalat sedan flytten till söndagskvällar. I dag kom så beskedet från NBC - "Vita huset" läggs ner i maj när den sjunde säsongen avslutas. Enligt nyhetsbyrån AP var det de dåliga tittarsiffrorna som fällde avgörandet. Beslutet ska ha tagits innan John Spencer avled i mitten av december.

Det sista avsnittet kommer att sändas på NBC den 14 maj, och föregås av en timslång retrospektiv. Det har spekulerats i att seriens skapare Aaron Sorkin och Tomas Schlamme skulle återvända för att skriva och regissera finalavsnittet, men det kommer inte att ske, meddelade NBC.

Personligen tycker jag att det är ett tråkigt, men inte förvånande beslut. Det sjunde säsongen med valkampanjen mellan Santos/Vinick har inneburit en rejäl vitamininjektion, och jag tror att det hade gått att göra ett bra åttonde år med en ny president vid rodret. Fast det är klart, utan Spencers karaktär Leo McGarry som ryggrad i en ny demokratisk administration hade "Vita huset" tappat en hel del i styrka, så jag tänker inte gråta alltför länge över nedläggningsbeskedet.

Vi fick sju år av en av tidernas absolut främsta dramaserier. Det är mer än någon kan begära.

Kan du zooma in det där tror du?

Vi har alla sett det. Kriminalteknikern, polisen eller agenten står lutad över ett skrivbord och stirrar in i en datorskärm. Han eller hon kollar tillsammans med en datormupp på ett foto eller en grynig film från en övervakningskamera. 'Stanna! Där! Kan du zooma in det tror du?'

Och det kan de så klart.

Men nu är det inte själva magin i att de nästan alltd lyckas zooma in skarpa detaljer som avslöjar ansikten, födelsemärken eller tatueringar trots att övervakningskameran inte uppdaterats sedan åttiotalet som jag förundras över. Det är visserligen ofta helt orealistiskt, men det är en genväg som jag är beredd att köpa - jag vill ju för sjutton att de ska hinna lösa brottet inom avsnittets tidsram.

Nej, det jag ständigt häpnar över är istället hur det går till när de zoomar. Det slår aldrig fel - så fort datormuppen sagt 'ja, vänta lite' till kriminalteknikern/polisen/agenten så börjar de knattra på tangentbordet så att fingrarna blöder, och vips så zoomas den aktuella detaljen in (och skalas om så att den blir knivskarp). Vad är det egentligen de skriver? Kortkommandon? Glöm det, här knattras det in såna textmängder att det är mer troligt att de skriver 'okej datorn, kan du ta och zooma in den där detaljen som jag med ögonmått nu bestämt är ungefär tre centimeter från överkanten och fyra och en halv centimeter från vänsterkanten? Sjysta?'

Och vips så har magin skett.

Den som kan förklara det här för mig, hör av er. Är det jag som är datoranalfabet när jag med hjälp av datormusen väljer förstoringsglaset och sedan markerar önskat område i Photoshop när jag vill zooma? Och sedan kanske använder ett kortkommando om jag vill blåsa upp det ännu mer? Vad är det de vet som inte jag lärt mig? Varför använder de aldrig musen på tv?

Det här är del två i serien om udda datorbeteende i tv- och filmvärlden. Del ett handlade om de pipande datorernas förbannelse.

"The OC" reser sig på nio

Hoppet var nästan ute. Domaren hade hunnit räkna till åtta och verkade inte ha några planer på att sluta. Han stod med bister min lutad över "The OC", som låg där på golvet - uddlös, utmattad och snart uträknad. Men samtidigt som domaren pressade tungspetsen mot området där tandraden övergår till gomme för att triumfatoriskt spotta ut ordet nio slog "The OC" upp ögonen. En vild blick mötte domarens uttråkade ögon, ett galet ögonkast som fick honom att rygga tillbaka och låta nian hänga outtalad i luften. Snart satt "The OC" upp, harklade sig och spottade lite blod. Publiken visste inte vad den skulle tro, satt blick stilla, med ögonen fixerade på den slagne hjälten som med stöd av repen tog sig upp till stående ställning. "The OC" såg själv förvånad ut. Men så syntes ett leende i det sönderslagna ansiktet. Publikens reaktion var ögonblicklig - jubel.

Tolka nu inte min klyschiga boxningsscen alltför bokstavligt. Den härrör inte från något djupare än att jag läste en lång text om "Cinderella man" i går. Men ändå, gläds med mig, för "The OC" är tillbaka. Tacka Kaitlin Cooper för det. Och just ja, du som följer "The OC" på Kanal 5 och inte vill veta när serien egentligen ska vakna till liv igen, sluta läs nu.

För sedan Kaitlin Cooper som odräglig och ponnyälskande elvaåring skeppades iväg på internatskola under förstasäsongen och aldrig sågs av igen, så har "The OC" gradvis förfallit. Missförstå mig inte, förfallet berodde verkligen inte på hennes frånvaro eftersom hennes roll var helt meningslös då det begav sig, men de två sakerna sammanföll ändå.

Men nu är hon tillbaka. Elvaåringen har blivit en fjortonåring, som visserligen ser avsevärt äldre ut, men ändå de facto spelas av Willa Holland, som är just fjorton. Att hon fortfarande är ett barn verkar dock inte stoppa seriens manusförfattare från att spela rätt hårt på hennes sexualitet, det blir uppenbart redan i första scenen att återkomsten främst ska röra till det i skallarna på seriens killar.

Scenen hon gör återentré i säger egentligen allt om hur "The OC" mått under en lång tid. Seth och Ryan står och gör frukost, och Seth är bekymrad. 'Vi är för lyckliga', säger han. 'Du och Marissa är lyckliga, jag och Summer är lyckliga. Och du vet vad som händer när man är lycklig - olyckan knackar på. Det slår aldrig fel.' När han tystnar ringer det på dörren.

För grundproblemet i "The OC" är ju att alla när det kommer till kritan är så förbannat lyckliga hela tiden, hur olyckliga de än verkar vara. Redan i pilotavsnittet föll Ryan för Marissa och Seths kärlek för Summer avslöjades. Två och ett halvt år har gått, och paren håller fortfarande ihop, trots en under perioder vinglig färd. Sandy och Kirsten har också vinglat till, men står stadigare än någonsin i seriens mitt. Det är helt enkelt inte särskilt spännande, hur många harmlösa gupp de än lägger i deras väg.

Men när den nya Kaitlin Cooper plingar på familjen Cohens dörr och får både Ryan och Seth att tappa hakan över att 'mini-Cooper' inte är så mini längre, så har "The OC" fått tillbaka en karaktär de saknat ett tag. Hon må se ut som en fyra år yngre klon av storasystern Marissa (hon är ruskigt lik Mischa Barton), men till personligheten är hon sin mamma Julie upp i dagen, och hennes syfte i serien är att vara en ärkebitch. Jag tycker visserligen att det är unket att det blev en fjortonåring som fick iträda rollen (och i grund och botten är det ju tragiskt att jag tycker att det behövs en sådan överhuvudtaget), men det går inte att komma ifrån att serien genast fick förnyad fart.

För hur spännande har egentligen fartguppen i serien varit? Alla avskydde den idiotiska tråden som serieproducenterna spann ihop när Jeri 'Seven of Nine' Ryan dök upp i början av år tre. Och när Marissa sparkades ut från Harbor och skeppades iväg till helvetet (läs det kommunala gymnasiet) uppstod visserligen en del komik och spänning, men det varade i ungefär ett halvt avsnitt innan träbocken numero uno dök upp - surfaren Johnny. En halv säsong senare är han fortfarande kvar, och alla utom seriens manusförfattare undrar varför i helvete Marissa vill vara vän med någon som sprider lika mycket värme som en grådaskig snöklump och har utstrålning som en trasig lyktstolpe.

Kaitlin Coopers comeback var den tredje grej som Josh Schwartz och kompani försökt hajpa i "OC"-världen på kort tid. Först var det julavsnittet, som skulle bli the best chrismukkah ever. Det blev istället en gäspning och den sämsta julen hittills. Därefter var det 'free Marissa'-debaclet, som skulle tjäna som en homage till "Beverly Hills"-avsnittet där de sjösatte det famösa 'Donna Martin graduate'-uppropet. Och nu har 'trouble has a new face'-tråden spunnits varv efter varv i reklamen för "The OC" på Fox. Och det verkar som att tredje gången gillt faktiskt gäller ibland.

För efter avsnittet 'The sister act' vågar jag tro att "The OC" fortfarande har en framtid. På drygt 40 minuter lyckades Kaitlin ställa till med mer problem än vad någon annan gjort på ett halvår.

Spökjakt med glimten i ögat

I början av hösten visste jag inte om jag skulle ta "Supernatural" på allvar eller inte. Serien, om ett brödrapar som i jakten på sin försvunna pappa (och i förlängningen det onda väsen som dödade deras mamma när de var små) som i varje avsnitt stöter på olika former av övernaturligheter de måste förgöra, gjorde mig till en början besviken. Det var uppenbart att seriens producenter flirtade med "Arkiv X"-publiken (X-veteranen Kim Manners har ett finger med i spelet här också), men samtidigt sökte få in en ny generation tittare genom att låta två unga, vilt munhuggande och bedårande söta hunkar spela brödraparet (som självklart springer på riktiga pinglor till tjejer i varje avsnitt som måste räddas från ondskan på olika sätt). Inget fel i det, men jag tyckte att genomförandet lämnade en del att önska. Men ändå - något höll mig kvar.

Nu är jag glad att jag stannade. Berättelserna har vuxit, serien har fått fast form och sedan någon månad tillbaka håller jag "Supernatural" som en av höstsäsongens allra mest underhållande debutantserier. Visst, den är på många sätt en bagatell, en klackspark, ett tidsfördriv, men oj vilket roligt sätt det är att döda tid på. Samspelet mellan Jared Padalecki och Jensen Ackles som bröderna Sam och Dean Winchester är strålande, och särskilt Deans ständiga munsvada, kaxighet och totala nonchalans även när han står öga mot öga med hin håle själv får mig att le förtjust. Som när Sam till sin stora förvåning - och fasa - insett att han inte bara är spökjägare utan även har en förmåga att se andar på ett helt annat sätt än brodern. Dean är måttligt imponerad, och frågar blaserat: 'So, who do you think's the hottest psychic - Patricia Arquette, Jennifer Love Hewitt, or you?'

Storyn är att deras pappa gjort det till sin livsuppgift att finna sanningen om vad som dödade hans fru (plagieringen av Mulders livslånga sökande efter den försvunna systern kunde ha varit ... ja, lite mer subtilt kanske). Sam och Dean har således drillats under hela sin uppväxt till att bli spökjägare. Det finns inga former av väsen, demoner, varulvar, liemän eller helt enkelt vanliga spöken som de inte stött på. Men nu, med fadern försvunnen, står de ensamma mot andevärlden. Trots att fadern förbjudit dem att leta efter honom, så gör de självklart det ändå, och då och då nystas en bit av seriens 'story arc' upp (om någon har en bra svensk översättning till det uttrycket - hör av er, för 'huvudberättelse' låter särdeles trist). Tyvärr känns denna som en av seriens svagheter så här långt, det verkar vara en lite väl överkryddad ockultsoppa, om man säger så.

Desto mer glädjande är det därför att se hur lekande lätt de behandlar de enskilda historierna. Den amerikanska folkloren åker rutschkana i varje avsnitt, och man kan sitta med sin penna och bocka av övernaturliga urban legends vecka efter vecka. Spökliftaren, Bloody Mary, 'The hook man', Wendigo (som för övrigt Mulder och Scully också gav sig på), poltergeists samt småstadsbor som offrar ynglingar till levande fågelskrämmor för att få god skörd - inget är för svårt för bröderna Winchester när de rattar sin Chevy Impala -67, med stereon ständigt matad med tung bredbent rock, över den amerikanska kontinenten. Nästa vecka ger de sig i kast med Route 666 - kanske inte lika känd som Route 66, men desto mera ökänd. Jag längtar.

"Supernatural" kommer att börja visas på SVT under året.

Heather Grahams serie blev kortlivad

Ibland förstår jag mig inte på de amerikanska tv-kanalerna. Eller det beror ju på hur man ser det, jag förstår dem, men samtidigt inte. Åh, det där var ju väldigt klargörande. Okej, vi försöker så här då:

Förra veckan sågade jag Heather Grahams nya komediserie "Emily's reasons why not" rätt så ordentligt. Det var jag inte ensam om, och tittarsiffrorna var också väldigt låga på premiärkvällen. Den här veckan kom så först beskedet att veckans avsnitt skulle skjutas upp till nästa vecka, utan någon förklaring varför. Detta är i sig aldrig ett gott tecken. Dagen efter kom så beskedet att produktionen av serien hade stoppats tills vidare. Detta är nästan alltid ett katastrofalt tecken. Nu säger ABC att de inte vet när eller om resterande inspelade avsnitt (fem) ska visas. Och det är nu jag säger: ibland förstår jag mig inte på de amerikanska tv-kanalerna.

För ingen kan ha trott att "Emily's reasons why not" skulle bli något annat än en flopp. Den var dödsdömd redan innan den sändes. Varför skickade de ens upp en testballong? De tvingas ju bara stå där med brallorna neddragna. Dessutom har de promotat serien stenhårt veckorna innan premiären, vilket ju gör det hela ännu pinsammare.

Jag vet inte ens varför jag är upprörd. Kanske för att jag la ner tid på att skriva ett recenserande inlägg om en serie som inte ens blev en bebistumme.

Nåja, kontentan är alltså: "Emily's reasons why not" är med all sannolikhet nedlagd och begravd, även om inget definitivt besked kommit i frågan. Dessutom så ser det mörkt ut för "Jake in progress" också, för även den drogs in från tablån i måndags efter att första avsnittet sänts av säsong två. Inte heller den återkommer nästa vecka, vilket var ursprungsbeskedet. Men någon order om stopp för produktionen har mig veterligen inte skett för den ännu.

Möt Ed. Nej, inte han - den NYE Ed.

Tom Cavanaghs nya serie "Love monkey" fick, redan samma dag som serien hade premiär i USA (tisdags), en helsida i Dagens Nyheter. Nu var det ju visserligen inte tv-programmet i sig de var intresserade av, utan mer faktumet att artister kommer att lanseras via serien i ett samarbete mellan Columbia Records och CBS. Eftersom jag inte tycker att det är ett dugg upprörande eller ens anmärkningsvärt, så lämnar jag det därhän, och fokuserar mig på serien istället. För "Love monkey" verkar, om piloten ska vara ett rättesnöre, faktiskt lovande.

Serien handlar om New York-bon Tom Farrell, som efter cirka en kvart blir dumpad av såväl flickvän som arbetsgivare. Tom är dock inte killen som ger sig, och om skivbolaget han jobbat för inte längre vill ha hans brinnande intresse för musik, well screw them, det går alltid att starta eget bolag och funkar inte det så finns det andra skivbolag som vill ha honom. Väl? Och som singel har han dessutom hela Manhattans singelkvinnor att ta sig för av. Om han bara kan sluta obsessa över exet, vill säga.

Runt sig har han ett kompisgäng av den typen som man måste ha i en modern dramedi (hm, jag vet inte om det ordet brukar översättas, men det verkar ju gå utmärkt) - en tjejkompis, en gift kompis, en casanovakompis, en bögkompis och en syster som är gift med den gifta kompisen. Dessutom har han hela New York som fond, vilket i sammanhanget inte är illa, för till skillnad från de flesta andra tv-serier som utspelar sig i The Big Apple, så är faktiskt "Love monkey" inspelad där också, vilket syns klart och lockande tydligt.

Tom Cavanagh gör i "Love monkey" mer eller mindre samma roll som han gjorde i "Ed". Faktum är att han enligt ett tv-forum jag läste till och med använder exakt samma Timbuk2-väska som han gjorde i "Ed". I övriga roller syns bland andra Jason Priestley (den gifta kompisen) och Judy Greer (tjejkompisen). Och just ja, när jag ändå nämner Priestley - det är verkligen helt hopplöst, men det går inte att sluta tänka 'nämen titta, där är ju Brandon' varje gång han dyker upp i bild. Stackars sate. Med Judy Greer är det lättare, det känns mer okej att få vaga "Arrested development"-vibbar, även om jag visserligen glatt erkänner att jag såg varenda avsnitt av "Beverly Hills" när det begav sig.

Men åter till saken. Jag gillar "Love monkey". Den har potential att bli en serie som skulle kunna klassas som kvalitativ trevlighet. Ed - förlåt - Tom är en sympatisk kille med ett trivsamt "High fidelity"-syndrom som omger sig med sjysta människor. Om vi tillåts se lite skarpare konturer i trevligheten framöver kan det till och med bli riktigt bra.

Och om ni undrar - ja, jag är lika förvånad som ni över mängden kursiverade ord i den här texten.

Best. Season. Yet.

Oh herre Jesus - förlåt - jag menar Jack. Vill bara helt kort meddela att jag, efter att till sist ha hunnit kolla på avsnitt tre och fyra, är beredd att utnämna säsong fem av "24" till den bästa hittills. I know I know, det är helt vansinnigt att göra det när bara en sjättedel av dygnet har tickat, men oj. Jag säger bara det. Oj.

Richard Schiff talar ur skägget

I en intervju med Upstage Magazine talar Richard Schiff rätt frispråkigt om vad han anser om dagsformen för "Vita huset" och sin rollkaraktär Toby Ziegler. Han verkar rätt färdig med serien, om man säger så. Och om ni följer "Vita huset" på svensk tv och inte har lust att veta hur landet ligger i mitten av den i USA pågående säsong sju, sluta läsa nu.

Schiff om sin framtid i "Vita huset":
– Det har varit hög tid för mig att gå vidare rätt länge nu faktiskt [...] men betalningen har varit väldigt bra särskilt de sista två åren, så jag gick med på en kompromiss så att de kunde skriva ut mig gradvis. Då kom de på att de skulle sparka Toby. Det var knappast vad jag tänkt mig!

Schiff om vad han anser om Tobys roll i 'läck-affären':
– Mellan dig och mig, och du får citera mig, Toby skulle aldrig ha kunnat göra det! Men det är inte jag som bestämmer.

Schiff om seriens framtid:
– Jag vill, helt ärligt, inte göra en till säsong nu när John Spencer är död. Och jag kan inte tänka mig "Vita huset" utan Toby Ziegler och heller inte utan Leo McGarry. Det går inte. De fortsätter kanske ändå, fast då blir det en annan serie. Men det är viktigt att folk förstår att jag verkligen älskat min karaktär [...] och att människorna som gjort serien är min familj och att jag älskar dem innerligt. Men det är dags att gå vidare.

Intervjun öppnar för spekulationer. Kommer serien att få ett åttonde år eller inte, Schiff verkar helt klart tycka att sju år är mer än fullt tillräckligt? Och ÄR det verkligen så att det faktiskt är Toby och ingen annan som stått för den där knasiga läckan? Jag har trott benhårt på att det ligger något annat bakom, något vi kommer att få uppdagat senare under säsongen. Jag blir otroligt besviken om så inte är fallet.

Hela intervjun, utan min stapplande och på sina håll sammanfattande översättning, går att läsas här.

Itunes höjer tv-seriers tittarsiffror

Enligt amerikanska Tv Week har försäljningen av tv-serier via Itunes Music Store i USA lett till ökade tittarsiffror av den vanliga tv-sändningen i flera fall. NBC sägs vara övertygade om att den ökning "The office" sett bland publiken beror på Itunesförsäljningen, och en liknande effekt sägs kunna utläsas ur ABC-serierna "Lost" och "Desperate housewives" tittarstatistik.

Det sägs dock i artikeln att det är oerhört svårt att entydigt slå fast vad som ligger bakom de här ökningarna, många faktorer spelar in. Men eftersom NBC själva gått ut och sagt att de tror att Itunes är orsaken, så får man väl anta att de vet vad de pratar om.

Det här är intressant på flera sätt. Dels visar det att tv-bolagens initiala rädsla för att den här typen av försäljning skulle skada tittarsiffrorna var fel, vilket öppnar för att fler program görs tillgängliga, och förhoppningsvis även i andra format än för Ipodar på längre sikt. Dessutom ger det på vissa sätt nytt bränsle till den eviga frågan om hur nedladdningar, må det vara illegala eller legala, påverkar försäljningen av fysiska produkter, även om det inte riktigt är samma sak.

Försäljningen av tv-avsnitt (de kostar 1.99 dollar styck) via Itunes Music Store fungerar bara i USA, eller mer specifikt så måste man ha ett betalkort som är registrerat till en amerikansk postadress. Avsnitten blir oftast tillgängliga för försäljning dagen efter att de visats på amerikansk tv. Kanal 5 sa i höstas att de var intresserade av att sälja program på liknande sätt via svenska Itunes Music Store, men det har inte lett till något konkret ännu.

Apple meddelade förra veckan att de sålt åtta miljoner tv-avsnitt via Itunes Music Store. Populärast är "Lost", "The office", "Battlestar Galactica" och "Desperate housewives".

Åh jag är så korkad

Jag skrev ett inlägg om "Commander in chiefs" tittarsiffror från i går kväll, och var snabb att utnämna deras magra storlek till en katastrof för TV4. En läsare med huvudet på skaft skrev då en kommentar och påpekade att TV4 ju sände de där avsnitten redan i helgen. Och det är ju helt korrekt. Avsnitt tre och fyra visades ju såväl i går kväll som i lördags som i söndags. Det har jag ju till och med redan skrivit om.

Men jag tänkte ungefär lika långt som nästippen räckte. Sorry för det. Jag har plockat bort inlägget eftersom dess relevans är lika med noll, och lovar att jag ska tänka mig för både en och två gånger innan jag ens nämner "Commander in chief" igen.

Nå, blev det en Golden Globe-dumstrut?

I natt svensk tid arrangerades Golden Globe-galan i Los Angeles. Jag hade förhandstippat tv-klasserna, och lovade att förödmjuka mig själv om jag skämde ut mig i gissningstävlingen. Resultatet? Well... Det blev tre av sex rätt. Vad ska man säga om det? Det är ju inte dumstrut i skamvrån-dåligt, men det är ju heller inte lysande, långt ifrån. Så vi gör så här - så fort jag skrivit det här inlägget klart går jag och ställer mig i ett hörn ett tag och kontemplerar, men jag struntar i struten. Deal?

Okej, vinnarna blev:

Bästa dramaserie: "Lost" RÄTT
Utgången kändes given. "Lost" har ritat om tv-kartan och är den första 'genre series' (jag kommer fasiken inte på någon bra svensk översättning) sedan "Arkiv X" som blivit en rumsren världshit. "Lost" har dock tagit framgången till nästa nivå. Men snälla, håll inte på i nio år ni också, okej?

Bästa manlige skådespelare, drama: Hugh Laurie, "House" RÄTT
Den här segern glädjer mig mest. Inte för att den var svårast att förutse för det borde den inte ha varit, men för att de faktiskt gav priset till världens mest briljante, bittre och charmige läkare. Eller ja, mannen som spelar honom då.

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Geena Davis, "Commander in Chief" FEL
Jag tippade Kyra Sedgwick i "The closer" som vinnare. Men världens mest berömda Sandviken-bo (ni har väl inte missat kvällstidningarnas artiklar) tog hem segern istället. Nu var det väl dock knappast på grund av hennes äventyr som 17-årig utbytesstudent i Sverige som hon prisades, men ändå, det är ju rolig kuriosa. Jag tycker inte att det är något fel på "Commander in chief" som serie, jag ser den med behållning varje vecka, men att påstå att Geena Davis porträtt av Mackenzie Allen är årets bästa skådisinsats är ren och skär lögn. Men hon har störst star quality - och hade jag röstat med hjärnan istället för hjärtat så kanske jag hade fått rätt.

Bästa komediserie: "Desperate housewives" RÄTT
Ja, vad finns att säga egentligen - konkurrenterna hade troligen inte ens skuggan av en chans. USA fortsätter att älska sina hemmafruar.

Bästa kvinnliga skådespelare, komedi: Mary-Louise Parker, "Weeds" FEL
Jag tippade Felicity Huffman i "Desperate housewives", men det här valet glädjer mig mer. Kanske borde man ha kunnat gissa att juryn skulle välja den enda skådisen som INTE tillhörde "DS", men det vore att nedvärdera Mary-Louise Parker. Hon är en fantastisk skådespelare, och hennes agerande i "Weeds" som mamman som säljer marijuana för att kunna fortsätta med sitt suburban upper middle class-liv a la "Desperate housewives" när maken gått och dött var strålande. Och Huffman var nog för övrigt sprudlande glad efteråt ändå, hon fick ju priset för bästa kvinnliga skådespelare i en dramafilm för "Transamerica".

Bästa manlige skådespelare, komedi: Steve Carell, "The office" FEL
Jag tippade Zach Braff, och det ... ja, återigen, när man ser facit så känns det ju inte så konstigt att Carell vann. Med honom i spetsen har det amerikanska "The office" klivit ur Ricky Gervais stora skugga och blivit en helt egen serie som jag personligen får ut mycket mer av än den brittiska (men så är jag ju som jag påpekat någonstans tidigare rädd för Ricky Gervais också). Men jag hade verkligen unnat Zach Braff en seger.

Så, det var det det. Just ja - som parentes kan väl nämnas att Sandra Oh från "Grey's anatomy" vann klassen bästa kvinnliga biroll inom tv också (jag hoppade dumt nog över de klasserna), och Paul Newman fick den manliga birollen för sin insats i "Empire falls", en serie som för övrigt även vann miniserieklassen.

Okej, nu går jag till hörnet. Ses senare.

Jack's back - with a vengeance

Okej, jag skojar inte: Om du inte vill veta vad som händer i de första avsnitten av säsong fem av "24", sluta läs här.

Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet var det äntligen dags för en ny säsong av "24". Jack Bauer, numera förvandlad till en vandrande vålnad, hade han äntligen lyckats finna frid? Ryktet gick att han försörjde sig som diversearbetare på ett oljefält, att han blivit inneboende hos en varm och omtänksam kvinna och hennes 16-årige son. Att han till sist funnit en enkel plats i tillvaron, där han kunde sitta och lukta på blommorna under en ek. Men likt Ferdinand varje jul är förutbestämd att sätta sig på en humla och därefter löpa amok, så kan man ge sig fan på att Jack Bauer snart är jagad igen. Det ligger i hans natur.

Jag kan verkligen se framför hur seriens producenter kliade sig i skägget både en och två och tre gånger i somras innan de kom på hur i hela fridens namn de skulle kunna toppa förra säsongen. Hur fånga publikens intresse? 'Vad sägs om en smäll rakt i solar plexus redan i inledningen?' föreslog någon. 'Nej, det räcker inte', svarade en annan. Men den förste stod på sig: 'Ja men två smällar då?'

Och vilka smällar sedan. Jag trodde aldrig att de skulle ha mage att döda ex-president Palmer. Men jodå, världens bästa tv-president efter Jed Bartlet fick en kula i halsen redan efter tre minuter och sen var det tack och adjöss. Och tio minuter senare: Tomtebolycka mellan Tony och Michelle, numera pensionerade från CTU. Den senare bestämmer sig för att åka in i alla fall, hennes hjälp kanske behövs nu när Palmer är död. Kaboom! Hennes bil exploderar och hon är död.

Vad som ligger bakom de här morden - egentligen - känns meningslöst att spekulera om redan. Visst, Rysslands president är i Los Angeles och ska träffa president Logan (Jag slutar aldrig förvånas över att världen (läs USA) konstant fortsätter att vara centrerad kring LA i "24") och det finns terrorister i faggorna som har långt ifrån rent mjöl i påsen, och i slutet av avsnitt två börjar de prata om att de ska snart ska tillkännage sina krav efter att ha tagit en massa människor till fånga på en flygplats, men det här kan ju inte vara något så uppenbart som tjetjenska rebeller. Det måste vara något mer, något större, något jävligare, något riktigt kalas-over the top.

Och självklart skylls de här morden på stackars Jack. Herregud, lämna karln i fred! Har han inte fått utstå nog redan? Ni har just dödat två av hans ... fyra existerande vänner! Räcker inte det?

Fortsättning följer redan i kväll amerikansk tid, då Fox visar timme tre och fyra. Kalla mig gärna barnslig, men oj vad jag saknat min cliffhanger-fix.

Dags för Golden Globe-galan

I natt, med start klockan 02.00 svensk tid, arrangeras lillsyskonet till Oscarsgalan - Golden Globe Awards. Råkar man inneha kanalen Star! i sitt digital-tv-abonnemang så kan man till och med se galan i svensk tv live. Och det vill man ju, för det delas ju ut en massa tv-priser på Golden Globe till skillnad från på storebrorsans kalas. Visserligen ligger fokuset så klart på rörliga bilder av det längre slaget även här, men det kan vi ju strunta högaktningsfullt i tycker jag.

I början av december, när nomineringarna presenterades, gick jag igenom tv-klasserna och spådde vinnare. Nu har jag gått igenom listan igen, och har några nya kommentarer:

Bästa dramaserie:
"Commander in chief"
"Grey's anatomy"
"Lost"
"Prison break"
"Rome"

Jag tippade "Lost" som segrare, och jag tror fortfarande att serien vinner. "Lost" är det största tv-kulturella fenomenet på 2000-talet inom drama, och dessutom fick serien priset vid Emmy-galan i höstas, en fingervisning så god som någon.

Bästa manlige skådespelare, drama:
Patrick Dempsey, "Grey's Anatomy"
Matthew Fox, "Lost"
Hugh Laurie, "House"
Wentworth Miller, "Prison Break"
Kiefer Sutherland, "24"

Jag tippade Hugh Laurie som segrare, och jag tror fortfarande att han vinner, men jag tycker i dag att det är en mer svårtippad klass än jag gjorde för en månad sedan. Men Laurie är briljant vecka efter vecka i "House", så om livet är rättvist så står han där och visar upp en helt annan sorts glädje i natt än Gregory House någonsin skulle klara av.

Bästa kvinnliga skådespelare, drama:
Patricia Arquette, "Medium"
Glenn Close, "The Shield"
Geena Davis, "Commander in Chief"
Kyra Sedgwick, "The Closer"
Holly Walker, "Rome"

Jag tippade Kyra Sedgwick som vinnare, och ... tja, vinner hon? Svårt svårt. Jag tycker verkligen att hon var otroligt bra i "The closer", men Geena Davis har ju fått sjukt mycket uppmärksamhet för sin presidentroll i "Commander in chief", och Glenn Close var ju också enastående. Fast nej, jag står vid mitt ord, Kyra vinner.

Bästa komediserie:
"Curb your enthusiasm"
"Desperate housewives"
"Entourage"
"Everybody hates Chris"
"My name is Earl"
"Weeds"

Jag tippade "Desperate housewives", och står fast vid det. Trots andrasäsongsdippen rent generellt samt att den där vi-har-en-snubbe-inlåst-i-källaren-storyn är otroligt urbota meningslös, så tror jag på seger. Ingen av de nominerade serierna är för övrigt någon 'klassisk' sitcom med burkskratt och soffa-mitt-vardagsrummet-scenografi.

Bästa kvinnliga skådespelare, komedi:
Marcia Cross, "Desperate housewives"
Teri Hatcher, "Desperate housewives"
Felicity Huffman, "Desperate housewives"
Eva Longoria, "Desperate housewives"
Mary-Louise Parker, "Weeds"

Jag tippade Felicity Huffman och det vidhåller jag, helhjärtat. Och jag skrev det i december och jag gör det återigen - den här nomineringslistan är ju egentligen rätt löjlig. SÅ bra är inte den där kvartetten.

Bästa manlige skådespelare, komedi:
Zach Braff, "Scrubs"
Steve Carell, "The office"
Larry David, "Curb your enthusiasm"
Jason Lee, "My name is Earl"
Charlie Sheen, "Two and a half men"

Jag tippade Zach Braff, och det ... ja, uj det är svårt. Men jag vidhåller min tidigare motivering: han var nominerad även förra året men gick lottlös hem. Visserligen var Charlie Sheen och Larry David det också, men Charlie Sheen är en för usel skådis för att få priset och Larry David är för smal. Dessutom skulle det vara en liten knäpp på näsan mot NBC, som behandlat serien ganska taskigt innan de till sist började visa den nya säsongen häromveckan.

I morgon bitti vet vi. Och jag lovar att vältra mig i förödmjukelse om mina tippningar visar sig vara galna. Min tidigare genomgång kan läsas här.

Tack och lov - "Sopranos" blir inte långfilm

Det har länge ryktats om att "Sopranos", när serien väl var slut, skulle yngla av sig en långfilm. Seriens skapare David Chase har nu, enligt Tv Squad, bestämt sagt att så inte kommer att ske. De 20 nya avsnitt som har spelats in blir obönhörligen de sista. Den sjätte säsongen, bestående av 12 avsnitt, börjar visas i mars på HBO. De åtta avslutande kommer sedan att sändas i början av nästa år, som en sorts mini-säsong sju. Därefter är det slut, the end, finito.

Personligen tycker jag att det här är bra. Jag förstår inte varför vissa hetsar upp sig över att "24", efter åratal av rykten, till sist verkar vara på väg mot den vita duken till exempel. Det är ju upplagt för besvikelse. Okej att explosionerna och effekterna blir mer spektakulära eftersom budgeten fokuseras på två timmar istället för 17 (vilket ju "24" egentligen är om man tar bort reklamen), men det är ju inte för specialeffekternas skull jag ser på "24", det är för det otroligt drivna berättandet, de halsbrytande vändningarna och de beroendeframkallande cliffhangers som avslutar varje episod. Jag är övertygad om att "24" i långfilmsformat kommer att bli en otroligt välgjord actionfilm, men det räcker inte, inte på långa vägar.

Och "Sopranos" är inte annorlunda. Faktum är att det bara skulle ha blivit ännu mer meningslöst än "24", för vi hade inte ens kunnat förvänta oss en larger than life-upplevelse, vilket en maxad budget, Rigolettostor bioduk och THX-ljud kanske kommer att bidra till i "24"-fallet. Nej, här skulle vi istället troligen få se ett urvattnat "Sopranos" där en del karaktärer måste strykas eller skäras ner till nära noll på grund av utrymmesbrist, och där karaktärerna som blir kvar sedan måste etableras på nytt innan något ens kan börja hända. En långfilms främsta mål är ju att locka så många som möjligt till biograferna, och det innebär att långt fler än seriens vanliga tv-publik ska lösa biljett, och den publiken måste få huvudpersonerna presenterade för sig. Som när Mulder och Scully ska introduceras i "Arkiv X"-långfilmen, och tvingas igenom en lång och totalt meningslös telefonkonversation (uppe på ett hustak i Dallas när de låtsas leta efter en bomb) för att deras karaktärer och relationer till varandra ska bli förståeliga för publiken som aldrig sett dem i det 'lilla' formatet - karaktärer och relationer som de jobbat med i fem år på tv. Resultatet blir bara pinsamt och meningslöst för alla seriens fans, de som gått till biografen i tron om att den här filmen är gjord för dem.

Nej, jag vill inte tvingas genomlida något liknande igen. Låt oss istället hoppas att David Chase ger "Sopranos"-publiken precis det som Alan Ball lyckades med i sista säsongen av "Six feet under" - en värdig vandring till den sista vilan. Det mår vi alla bättre av i det långa loppet.

Fox avrättar "Arrested development"

Nej, självklart är det inte så illa, men nära nog. Den sönderhyllade serien, som under sina tre år håvat in kritikerpris men aldrig blivit någon större publiksuccé, har dragits med nedläggningsrykten ungefär sedan pilotavsnittet visades. Efter 13 episoder av säsong tre och ett otal olika sändningsdagar och tider tyckte Fox att det slutligen fick vara nog. Fair enough, tv är ju business först och främst, och fyra miljoner tittare på ett nationellt tv-bolag är inte mycket, inte ens på Fox.

Men hade de inte kunnat avsluta seriens gång lite snyggare? För Fox har nämligen bestämt sig för att sända seriens fyra återstående avsnitt under en enda kväll i ett två timmar långt block. En fredagskväll, veckans näst sämsta tv-kväll. Ja ja, det hade ju kunnat vara värre. Mm, det är det också. De tänker nämligen sända det samtidigt som NBC visar invigningen av vinter-OS.

Visserligen är inte USA särdeles intresserat av vintersporter överlag och skiter högaktningsfullt i saker som backhoppning, skidåkning (åtminstone vår 'cross country'-variant, skidskytte tycker de är lite tufft på grund av gevären) och bob, men det finns en sak som amerikaner går igång på: konståkning. Jag har aldrig fattat varför, men konståkning är nästan som en religion i USA. Så i den mån de ens tittar på tv en fredagskväll, så kommer de att kolla in när konståkarna vinkar in i kameran från Turin.

Tråkigt, men nästan lite väntat. Och det hade ju kunnat vara värre, kanalen hade kunnat välja att strunta i att sända de sista redan färdiginspelade avsnitten, vilket ibland händer när nedläggningsbeslut kommer innan en serie visats klart (hände så sent som förra våren med den rätt underhållande ABC-deckaren "Eyes" till exempel). Nu minimerar de istället skadan eftersom de vet att ändå ingen kommer att kolla på deras kanal den här kvällen, så what the heck, varför inte visa den där konstiga serien om familjen Bluth?

Det har ryktats att någon kabelkanal, exempelvis Showtime, kanske kan tänka sig att köpa över "Arrested development" till sin kanal. Men än så länge har inget definitivt sagts i saken.

Farmor gillar "Veronica Mars"?

Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen att kolla upp hur många som såg den svenska tv-premiären av "Veronica Mars" i går kväll. Enligt MMS rattade 470000 tittare in pilotavsnittet, en siffra som väl får betecknas som okej med tanke på att SVT inte direkt slagit på stora trumman. Och jag skulle tro - och hoppas - att siffran stabiliserar sig kring en halv miljon vad det lider.

Men nu undrar kanske någon om man verkligen rattar in tv-kanaler år 2006? Har man ens någonsin gjort det? Ja, om man har riktigt gamla tv-apparater så kan det finnas en snurrmojäng som man ändrar kanal med. Och ska man någon gång använda epitetet, så är det kanske just i det här fallet, för statistiken är nämligen lite mystisk. För av de 470000 tittarna var bara 75000 i åldern 15-39 år, vilket enligt alla sätt att se på det bör vara "Veronica Mars" huvudsakliga målgrupp. Istället var det kategorin 60+ (om du är 61 eller 95 när du kollar på tv spelar ingen roll - du betecknas i vilket fall som helst som gammal och ointressant ur marknadsföringssynpunkt) som sopade banan - 215000 potentiella pensionärer rattade in serien.

Hur det här kommer sig har jag ingen aning om, men jag ser bara två möjliga svar:

1. Reklamspottarna för serien har legat i direkt anslutning till "Go' kväll".
2. Pensionärer hatar Mat-Tina som SVT1 bjöd på samtidigt.

Nya serier granskas under lupp

Januari är månaden då hugade producenter ser sina drömmar gå i uppfyllelse eller slås i kras av de amerikanska tv-bolagen. Det är månaden då de flesta seriers existens avgörs - vilka hamnar i papperskorgen och vilka omvandlas till piloter och sedermera (kanske) till en fullfjädrad serie? Well, bara framtiden kan utvisa hur det går med årets skörd, men Hollywood Reporter har i alla fall koll på hur det ser ut hittills med årets nya piloter. Och även om jag inte direkt faller i trans över någon av idéerna, så finns det ändå en del piloter som sticker ut mer än andra:

"Jericho", som ska produceras och regisseras av Jon Turteltaub för CBS, sägs handla om vad som händer med en liten stad som skärs av totalt från resten av världen efter en 'nuclear disaster'. Jag antar att det skulle kunna betyda såväl kärnkraftsolycka som kärnvapenkrig, men tippar på att det är det förstnämnda.

"Six degrees", där arbetsmyran J J Abrams håller i trådarna, görs för ABC och är en historia om sex olika människor i New York vars liv plötsligt flätas samman. Hur det går till är ännu oklart, men en sak är säkert, det låter stillsammare än Abrams tidigare arbete med "Alias", "Lost" och "Mission: impossible 3" i alla fall.

Tony och Ridley Scott tillsammans med David Zucker står bakom "Orpheus" för CBS. Serien ska handla om en mans kamp för att få loss sin flickvän från en 'sofistikerad, modern kult'.

Och så finns ju det vi definitivt sett förut:

"Faceless", som är beställd av Fox, handlar om en åklagare som under hemlig identitet nästlar sig in i den undre världen. Okej att det verkar ovanligt att en åklagare blir undercoveragent, men det känns som att vi sett det förut i olika varianter, senast i fantastiska "Sleeper cell".

NBC-piloten "Seeing Red" handlar om en polis som pratar med de döda för att lösa brott. Tycker inte kanalen att de redan har en serie som handlar om exakt det här i "Medium"? Nej just ja, Allison DuBois jobbar ju för åklagarmyndigheten och inte för polisen, det är ju en helt annan femma.

Under rubriken 'lite mer udda' lägger vi slutligen:

"Heroes", dubbelpilot för NBC. Ett gäng helt vanliga människor upptäcker en dag att de har superkrafter. Ungefär som Bruce Willis i M Night Shyamalans "Unbreakable" med andra ord. Superhjältenörden djupt inom mig blev genast lite glad.

"Underfunded", för kabelkanalen USA, ska handla om en agent vid kanadensiska (!) Secret Service som trots sin byrås rätt blygsamma finansiering lyckas lösa en hel del brott.

Hollywood Reporter har mer, däribland en serie för UPN som ska produceras av Alicia Keys.

Och de rätta svaren är...

... ja vilka var de egentligen?

Men först, för er som inte fattar vad jag yrar om: Förra veckan skrev jag ett jättelångt inlägg om något så obskyrt som ett fantastiskt "Star trek"-avsnitt från 1967, och för att peppa och belöna dem som tog sig igenom hela texten, så slängde jag in en tävling i botten. Den första, men troligen inte sista, tävlingen i 43 minuters historia dessutom.

Tävlingen såg ut så här:

Titeln på "Star trek"-inlägget (som var 'Best. Episode. Ever.') är snodd och förvanskad från ett uttalande som någon inom tv-världen gjorde förra året.

1. Vad sa den personen?
2. Vem sa det?
3. Vad åsyftades?

Därefter utlovade jag att vinnaren skulle presenteras tillsammans med de rätta svaren 12 januari, vilket är i dag.

Svaren är:

1. Best. Show. Ever.
2. Joss Whedon (skaparen av "Buffy the vampire slayer")
3. "Veronica Mars"

Mejlen har vällt in (nja, men ganska många kom det i alla fall), och därför har jag bestämt mig för att utöka prisutdelningen, det blir nu tre vinnare istället för en. De får en varsin dvd-film tillsänd sig med det bästa "Star trek"-avsnittet någonsin, plus tre andra finfina episoder från seriens första år.

De tre lyckliga vinnarna är Johan Lange, Carl Hörnsten och Karin Rebas. Grattis grattis. Priset kommer med posten nästa vecka.

Och just det ja - självklart fanns det en baktanke med att jag skrev att de rätta svaren skulle avslöjas just i dag. Det var ju i själva verket en inbyggd ledtråd. Jag har redan nämnt det i mitt förra inlägg och gör det så gärna igen: I kväll börjar "Veronica Mars" sändas på SVT. Missa inte det.

Bilden är från när Joss Whedon gästade "Veronica Mars" i höstas.

Jepp, det finns definitivt liv på Mars

Nej, det här är inte ett inlägg om "Veronica Mars" (men glöm för all del inte att den fantastiska serien börjar sändas på SVT klockan åtta i kväll), det här är något så ovanligt som ett inlägg om en brittisk tv-serie på 43 minuter.

Manchesterpolisen Sam Tyler har det lite jobbigt. År 2006 är han på jakt efter en seriemördare som inte bara haft mage att döda flera kvinnor, nu verkar han ha kidnappat Tylers flickvän också. I sin desperata iver att komma till platsen där flickvännen försvann krockar han nästan vid påfarten till motorvägen. Chockad stannar han bilen, hör att Ipoden börjar spela David Bowies "Life on Mars", kliver ur för att rensa skallen, och PANG! så blir han överkörd. I nästa sekund står han på en byggarbetsplats, kostymen är utbytt mot skinnpaj, skjortkragar stora som grytlappar och utsvängda brallor. I bilstereon spelas fortfarande David Bowies "Life on Mars", men nu på en 8-trackspelare. Året är 1973. Lite jobbigt som sagt.

Inledningen av den åttadelade BBC-serien "Life on Mars" är briljant. Det febriga tempot och det fantastiska fotot griper tag direkt och vägrar släppa. Vad i helvete?! är den återkommande känslan. Vad i helvete innebär det här? Sam Tyler ställer sig frågan både en och två och tre gånger, och jag med honom. Är det en dröm? Är det en tidsresa? Är det bådadera? Eller har vi alla bara gått och blivit spritt språngande galna?

När den första chocken lagt sig är det dags för nästa. Sam Tyler är nämligen fortfarande polis, även om han borde vara fyra år gammal. När han kommer till stationen inser han snart att 1970-talets Manchesterpolis inte riktigt tillhör den kår han fostrats i. Inte nog med att alla kriminalare ser ut som hallickar hämtade från "Taxi driver", de har lite andra arbetsmetoder också. Misshandel av vittnen tillhör förhörsmetoderna, de kvinnliga kuttersmycken till poliser som finns på stationen är till för att nypas i rumpan och råkar man spilla lite fish'n'chips över bevismaterialet är det visserligen beklagligt, men hey, det går ju att torka av.

Men det förflutna, eller vänta nu - framtiden menar jag - pockar ständigt på uppmärksamhet. Det händer saker som tyder på att Tyler ligger i koma på ett sjukhus, eller försöker någon bara spela honom ett spratt? En sak är dock säker, mördaren från år 2006 var verksam redan 1973, och det säkraste sättet att förhindra flickvännens kidnappning 33 år senare verkar vara att sy in honom redan nu. Men hur påverkar det framtiden? Det kan bara ... framtiden utvisa. Eller hur var det nu?

När jag satt mig ner för att börja se "Life on Mars" visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Men vad jag än trodde, så trodde jag fel, som Arja Saijonmaa nästan sjöng i Melodifestivalen. "Life on Mars" är, trots sci-fi-vibbarna, förvånande realistiskt. Och mest av allt fascinerar kulturkrocken. Att skillnaderna mellan 1970-talets samhälle och dagens skulle upplevas som så stora trodde jag aldrig, inte ens i det engelska bakvattnet de befinner sig i.

Roligast blir det när Sam Tyler fått lättare hjärtsvikt efter att ha insett vilken stenålder han kommit till rent kriminaltekniskt, bara för att några scener senare råka hamna utanför en skivbutik där 'Baba O'Riley' spelas på hög volym. År 1973 var det en rätt fräck The Who-låt. I Sam Tylers värld är det främst den där sången som spelas under förtexterna till "CSI: NY". Ch-ch-changes, som Bowie sa.

Mysterielösardags i "Lost"?

Observera att det här inlägget innehåller "Lost"-spoilers.

Ett av de de mer enerverande mysterierna i "Lost" har hela tiden varit det fruktade monstret i djungeln, som publiken fick bekanta sig med redan i pilotavsnittet, då bland annat flight 815:s pilot käkades upp (?) av det. Monstret har dock lyst med sin frånvaro rätt länge, och vi har aldrig fått se hur det ser ut, eller ens haft en aning om vad det egentligen är. Den enda som sett kreaturet och överlevt är Locke, och han är ju inte direkt killen som delar med sig av sina tankar, om man säger så.

Men om man får tro på Evangeline Lilly, som spelar Kate i serien, kan detta komma att ändras redan i kväll när "Lost" återstartar på ABC efter juluppehållet. I programmet "Live with Regis and Kelly" nu på morgonen (USA-tid) 'råkade' hon, efter att Regis sagt att han ville slå vad med henne om att monstret är en dinosaurie, nämna dels att han hade fel, samt att han skulle få se bevis på detta redan i kväll.

Direkt efter uttalandet ska hon ha ångrat sig och försökt släta över vad hon sagt, men jag gissar att det hela var ett välplanerat pr-trick för att öka intresset för det nya avsnittet. Ett trick som jag nu hjälper till att sprida även i Sverige i såna fall, med andra ord.

Tv Squad har en mer detaljerad redogörelse.

Magplask för Heather Graham

Ända sedan jag för första gången såg Special agent Dale Cooper berätta pingvinskämtet för sin blivande flickvän Annie Blackburn i en av "Twin Peaks" allra varmaste scener, har jag haft en särskild plats i mitt hjärta för Heather Graham. Ärligt talat minns jag inte riktigt hur skämtet gick, och mina videokassetter med alla "Twin Peaks"-avsnitt ligger tyvärr undanstoppade på vinden (säsong två finns ju fortfarande inte på dvd), men jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den finstämda episoden. Jag hade just börjat gymnasiet, och Heather Graham fick mitt hjärta att smälta när hon skrattade åt Coopers blyga, rätt tafatta men ack så älskvärda försök att närma sig henne. Sedan dess har hon lyst upp tillvaron varhelst hon dykt upp, må det så ha varit i "Swingers", "Boogie nights", "Austin Powers", "From hell", "Scrubs" eller i "Arrested development".

Men när jag ett och ett halvt decennium efter den där pingvinincidenten ser Heather Graham göra huvudrollen i den nya ABC-komediserien "Emily's reasons why not", inträffar följande:

1. Jag funderar förskräckt på vad Graham, vars hela uppenbarelse utstrålar essensen av godhet, sysslat med för fanstyg i lönndom för att förtjäna huvudrollen i en så urbota korkad serie som på 22 minuter inte lockar fram ens ett halvhjärtat fniss ur min strupe, utan endast ett stort frågetecken i hela min kropp. Ingenting stämmer ju! Tajmingen är gräslig, karaktärerna plattare än A4-papper och Graham går runt med ett konstant plågat ansiktsuttryck. Det skulle jag också göra.

2. Jag undrar om det kan finnas en människa i hela universumet som tycker att "Emily's reasons why not" är en bra titel på ett tv-program.

3. Jag fastslår att "Emily's reasons why not" är den andra serien på kort tid som har ett 'list-tänk' som koncept. Grundtanken är att Emily i varje avsnitt i fem punkter ska lista varför inte något är som hon först trott (i pilotavsnittet varför inte Stan på ekonomiavdelningen skulle vara en bra pojkvän). Earls de-här-259-sakerna-måste-jag-stryka-från-min-elaka-saker-jag-gjort-i-mitt-liv-lista-innan-jag-blir-en-bra-människa-tänk i "My name is Earl" känns faktiskt mycket mindre krystat, hur konstigt det än må låta.

4. Jag häpnar över faktumet att "Emily's reasons why not" tydligen är baserad på en framgångsrik roman.

5. Jag kommer med sorg i hjärtat på att jag med lätthet kan göra ett 'fem orsaker varför inte'-blogginlägg om varför man inte bör se "Emily's reasons why not", hur mycket jag än gillar Heather Graham.

Trevande start för "Commander in chief"

I går kväll hade slutligen "Commander in chief" premiär på TV4 efter kanalens största reklamsatsning någonsin för en utländsk dramaserie. De två inledande avsnitten, som sändes klockan 20 respektive 21, sågs av 670000 samt 650000 tittare, en siffra som bör vara långt under kanalens mål. Visserligen har publiken fler chanser (många fler till och med...) att se de inledande avsnitten, men frågan är ändå om siffrorna kommer att orka upp över 700000 tittare i längden. Jag tvivlar. Större än så är inte intresset för amerikansk politik i svensk tv. "Vita huset", som till skillnad från "Commander in chief" är en av de bästa dramaserierna någonsin, har sällan dragit en större publik än 350000 i Sverige.

För TV3 ser det dock ljusare ut. Tredje delen av "Prison break" sändes samtidigt som andra timmen av Geena Davis första vacklande steg som president, och sågs av 560000 personer. Det är en ökning med 20000 personer sedan förra veckans dubbelpremiär.

Ett freak of nature värt att älska

Observera att det här inlägget innehåller "CSI"-spoilers.

Att påstå att "CSI"-seriernas manusförfattare genom åren ibland gått lite för långt i försöken att boosta intresset vore en grov underdrift. Visst är USA ett extremt land där floran av udda marginalföreteelser är rik, och i den konstgjorda och depraverade staden Las Vegas - där ju ur-"CSI" nu är inne på sitt sjätte år - kan man säkerligen hitta allehanda skumma företeelser, men faktum kvarstår: stundtals tas det i "CSI" i så att karaktärerna nästan spricker, i ivern att skapa 'bra tv'.

Kanske vreds kranen på ordentligt i säsong två i avsnittet 'Slaves of Las Vegas', när Gil Grissom första gången kom i kontakt med S&M-klubbägaren Lady Heather, efter att en av de anställda på klubben mördats. Det uppstod en smygande sexuell laddning, något som blev rätt ekivokt med tanke på att Grissom tidigare bara gått igång på larver i döda kroppar. Sedan var flödet ohejdbart. Lady Heather återkom året efter i ett ännu mer laddat dubbelavsnitt, men snart var det uppenbart att det krävdes mer än lite läder och dominatrixer för att tämja "CSI"-björnen. Intrigerna blev alltmer skruvade, oftast med en bisarr sexkrydda. Som i 'Suckers', där Catherine och Warrick undersöker ett mordoffer som tömts på blod och hamnar i en goth-subkultur vars utövare blir kåta av att agera mänskliga vampyrer. Eller i "King baby", där det visar sig att en mördad kasinoägare har ett rum inrett som en barnkammare, där han struttat runt i blöjor och smetat ner sig med bajs för att kunna bli upphetsad. Eller i paradexemplet "Fur and loathing", där en man i tvättbjörnsdräkt hittas mördad i öknen efter att ha medverkat vid en konferens för 'furries', personer som bara kan ha sex om de är utklädda till djur.

Men inte alla "CSI"-utflykter i avvikande terräng är sexuellt laddade eller spekulativa. En del är bara genuint sorgliga och fyllda av respekt. Förra veckans avsnitt, 'Werewolves', var ett fint exempel på det. En man som lider av hypertrichosis, vanligen kallat varulvssyndrom vilket yttrar sig i ovanligt riklig hårväxt över hela kroppen, hittas mördad. Hans tillstånd har dock inte varit allvarligare än att han ser 'normal' ut påklädd. Under utredningen hittar dock Catherine ett hemligt rum i mannens bostad, ett rum där hans tvillingsyster Allison gömt sig i alla år. Hennes situation är helt annorlunda, hon är täckt av hår, även i ansiktet. Hon har inte visat sig för någon annan än sin bror eller mamma sedan sex års ålder, då mamman tog beslutet att gömma henne undan omvärldens kommentarer om att hon borde placeras på en tredje klassens cirkus som ett sideshow freak. Men sedan ett tiotal år tillbaka är mamman död, berättar Allison. Efter mordet på brodern är hon helt ensam i världen.

Skildringen av den hårtäckta Allison är oerhört vacker. Hennes utsatthet, skörhet och totala ensamhet väckte känslor i mig på ett sätt som det var länge sedan "CSI" lyckades med. Scenerna mellan Allison och Catherine är försiktiga och återhållna på ett för "CSI" ovanligt sätt. Samhällets oförståelse och avsky inför Allison och hennes likar är hjärtskärande, och visas tydligt. Först på bårhuset, där CSI-assistenterna Archie och Hodges kränker den mördade brodern Hayden genom att glatt plåta varandra tillsammans med detta freak of nature. Sedan visar det sig att mordet också är relaterat till sjukdomen, Hayden har dödats av sin bäste vän efter att haft mage att bli ihop med vännens syster. Det kunde accepteras så länge de bara dejtade, men inte när de började prata om giftermål. Vännen förklarar krasst att han gjorde sin syster en tjänst genom att döda det där jävla monstret. Slutligen visar det sig att hypertrichosis-syskonens mamma inte alls är död, hon har helt enkelt bara lämnat dem och fejkat sin egen död, ett faktum som Allison hela tiden vetat om i hemlighet och accepterat - för hur skulle en mamma kunna leva med att tvingas se på något så fult varje dag?

'Werewolves' slutar dock i en gnutta av ljus. Catherine letar upp mamman, som visar sig ha våndats över sitt gruvliga svek dagligen. I avsnittets sista scen går hon med osäkra steg mot Allisons hus, på väg mot en möjlig förlåtelse.

De tre "CSI"-serierna har vid det här laget genererat mer än 230 avsnitt totalt. På sistone har jag börjat fundera över om det kanske inte är dags att tänka på refrängen, konceptet börjar kännas mer än lovligt trött emellanåt. Men avsnitt som 'Werewolves' får mig att glömma alla sådana tankar. Än lever "CSI" och har hälsan. I alla fall ibland.

Det här kollar USA på - egentligen

De senaste veckorna har såväl TV3 som TV4 försökt få den svenska publiken att tro att "Prison break" och "Commander in chief" är höstens stora succéserier i USA. Och visst är det helt klart så att de två nykomlingarna går bra och fått mycket uppmärksamhet, men ska vi vara riktigt ärliga så ligger de faktiskt långt ifrån toppen. Så här ser USA:s topplista ut för serier (alla kategorier), höstsäsongen 2005:

1. CSI, 26.5 miljoner tittare i medel
2. Desperate housewives, 23.6
3. Brottskod: Försvunnen, 19.5
4. Survivor: Guatemala, 18.3
5. CSI: Miami, 17.9
6. Grey's anatomy, 17.7
7. Lost, 17.1
8. Monday night football, 16.1
9. Navy CIS, 15.9
10. Kalla spår, 15.6
10. Extreme makeover: Home edition, 15.6
12. Två och en halv män, 15.3
13. 60 minutes, 15.0
14. CSI: NY, 14.8
14. Law and order: SVU, 14.8
16. Commander in chief, 14.7
17. Criminal minds, 13.6
17. Cityakuten, 13.6
19. House, 12.9
20. My name is Earl, 12.4

Källa: Nielsen Media Research via Entertainment Weekly

Hur är den här listans dramaserier fördelade bland de svenska kanalerna då? Ja, det är uppenbart att Kanal 5 är mest på hugget. De sänder fyra av USA:s tio populäraste dramaserier ("CSI", "Desperate housewives", "CSI: Miami" och "Grey's anatomy"), medan TV4 och TV3 bara har en serie var ("Lost" och "Navy CIS"). Men den stora överraskningen för många tror jag är att de i Sverige rätt anonyma SVT-serierna "Brottskod: Försvunnen" och "Kalla spår" faktiskt är bland USA:s populäraste. Särskilt "Brottskod: Försvunnen" har firat allt större triumfer i USA för varje säsong. Varför SVT inte ger den serien ett bättre öde än sena lördagar är en gåta.

"Commander in chief" är alltså USA:s 16:e hetaste serie. "Prison break" då? Nja, höstens mest spektakulära rymning är en bra bit från toppen, med ett medel runt nio miljoner tittare per vecka.

Mesig synd är aldrig riktigt bra synd

Pastor Daniel Webster (Aidan Quinn) har en del problem. Hans fru dricker för mycket, hans dotter säljer marijuana, en av hans tvillingsöner är homosexuell, den andre har dött i leukemi, fostersonen ligger med way to många småtjejer, hans svåger har blivit dödad efter att ha stulit 3,2 miljoner dollar från deras kyrka och svägerskan har en affär med sekreteraren som misstänks för mordet. Dessutom har hans mamma långt gången alzheimers och pappan, som är biskop, har en affär med en annan biskop, som också råkar vara pastor Websters chef. Som grädde på moset är han själv beroende av Vicodin och samtalar regelbundet med Jesus. Och allt detta på premiärkvällen.

Serien är "The book of Daniel". Uppmärksamheten har i förväg varit stor i landet där man på allvar betvivlar om människan härstammar från aporna, och som ett brev på posten har också fyra lokala NBC-stationer i den amerikanska mellanvästern tagit beslutet att inte sända blasfemin, med hänsyn till att tittarna kanske kan få hjärtstillestånd till följd av chocken, antar jag.

Pastor Webster är en hygglig kille, han försöker göra det bästa av sin lätt kaotiska familjesituation och är i alla avseenden en modern (anglikansk) präst. I predikstolen försöker han framföra budskapet att lite frestelse och synd kan göra nytta, för om inte det fanns, vilken nytta skulle man då ha av syndernas förlåtelse? När han träffar ett par som börjat tveka inför bröllopet ger han äktenskapliga råd som leder till att paret bestämmer sig för att fortsätta leva i synd istället - för deras sexliv tjänar på det. Jesus, mer hippielik än vanligt, hummar en smula missnöjt i bakgrunden, men verkar också instämma i att Daniel Webster i grund och botten är en rätt skön kille att hänga med.

Innan jag såg den inledande dubbelpiloten av "The book of Daniel" såg jag framför mig cirka 86 minuter "Six feet under" i lightversion. Och visst finns det solklara beröringspunkter, men de är av ytlig natur. Exempelvis är dottern Grace kusligt lik en ung Claire, och samtalen mellan Jesus och pastor Webster ekar av de återkommande besök som döde pappa Fisher gjorde hos sina efterlevande i "Six feet under" (minus ångesten som de träffarna alltid nästan framkallade), men det ska mycket till innan serierna ens hamnar i angränsande divisioner.

Men "The book of Daniel" liknar egentligen "Desperate housewives" mer än någon annan serie, manusmässigt och till tonläget. Det är en smula skruvat, det är lite edgy, det drivs med den välbärgade amerikanska medelklassen och det pratas om sex och droger lite mer otvunget än 'normalt', men i grund och botten så är det mesta ganska mysigt och oförargligt.

Ska "The book of Daniel" komma någon vart, måste serien hitta en egen stil rätt snart. Annars tvingas nog bibelpuritanerna leta efter ett nytt hatobjekt redan framåt mitten av februari. Stackare.

Kronologi? Äh, sånt bryr sig ingen om.

Ja, det här är en sajt om tv-drama. Men jag är inte dogmatisk av mig, och har inga problem med att bryta mot gränserna litegrann om det är för ett gott syfte: I augusti gick den första av de sex nya Nesser-filmatiseringarna av Van Veeteren-böckerna upp på bio. Boken som var först ut var "Carambole", som handlar om ett brott där Van Veeterens kåkfararson Erich dör och där den pensionerade kommissarien sedan rusar runt som en ursinnig vilde genom hela filmen för att få fatt i sin sons mördare. En helt okej filmatisering, även om det så klart är vansinne att skala ner tjocka deckare till 90 minuter tv-film (för det är vad det är, även om den gick på bio).

I mitten av december släpptes så de två efterföljande filmatiseringarna, "Borkmanns punkt" och "Münsters fall", på dvd. Om man inte läst Nessers böcker, men med glädje sett "Carambole" på bio och därefter sett fram emot två nya filmer under granen vid juletid, torde man bli väldigt förbryllad när man stoppar in filmerna i sin dvd-spelare.

För såväl "Borkmanns punkt" som "Münsters fall" utspelar sig före "Carambole", de är bok två och sex i Nessers tiodelade Maardam-svit ("Carambole" är nummer sju). Det innebär att den tidigare döde Erich helt plötsligt lever, han sitter i fängelse men kämpar för att få lite ordning på sitt liv under en permission. Slutet är ljust, den tvivlande Van Veeteren återförenas med sin son och det verkar som att denne kanske kommer att få ordning på tillvaron när han kommer ut ur finkan. Men nej, det kommer han inte. Vi såg redan i augusti att Eva Moreno kommer att hitta honom mördad vid en vägkant, och Münster sedan tvingas meddela nyheten till Van Veeteren, som dessutom i "Carambole" är i full färd med att renovera sitt antikvariat, som han funderar på att köpa i "Borkmanns punkt". Dessutom är han sedan länge tillsammans med Ulrike, som han träffar i, just det, "Borkmanns punkt". Idioti.

Varför gör de så här? Varför visar producenterna publiken så lite respekt? Varför väljer man att bryta kronologin och visa film tre före film ett och två? Såväl "Borkmanns punkt" som "Carambole" vilar ju på Van Veeterens komplicerade förhållande till sin son, och det är en relation som såväl i bok- som filmform skildras väl. Men det blir ju helt meningslöst och ointressant att se när vi redan vet hur det ska gå. Idioti som sagt.

Jag antar att producenterna tänkt att "Carambole" är en 'större' historia, som bättre passar på bioduken. Det kan de mycket väl ha rätt i, men då hade de väl kunnat lämna "Borkmanns punkt" i fred istället, eller åtminstone påtalat situationen för publiken. Men det bryr de sig inte om.

När SVT inledningsvis hade rättigheterna till filmatiseringarna av Van Veeteren-böckerna, valde man att hoppa över "Borkmanns punkt", och gjorde tv-serier av "Det grovmaskiga nätet", "Återkomsten" och "Kvinna med födelsemärke" istället (bok ett, tre och fyra). Varför de gjorde det vet jag inte, men när nu SF/TV4 står för produktionen, så gör de den skadan ogjord men skapar istället bara större oreda genom sitt släppschema.

Visst, jag förstår att de vill göra sex filmer (man kan släppa två dvd-boxar med tre filmer i varje, den första trilogin är redan ute) - men det konstiga är att det innan den här filmatiseringsrundan fanns sju Van Veeteren-böcker kvar att välja mellan, och producenterna valde istället bort roman nummer fem, "Kommissarien och tystnaden". Om man filmat den och lämnat "Borkmann" i fred hade karaktärerna fått utvecklats på det sätt Håkan Nesser ursprungligen tänkt, och publiken hade sluppit sitta i mellandagarna och klia sig i huvudet. Men det är klart, då har de ju redan köpt eller hyrt filmen och pengarna är hemräknade för produktionsbolaget.

De sex nya Van Veeteren-filmerna kommer så småningom att visas på först Canal Plus och sedan TV4. De tre ännu ovisade filmerna kommer att dyka upp under 2006 - faktiskt i kronologisk ordning till och med.

En underhållande snöstormsbagatell

Jag hade inte särskilt stora förväntningar på tv-filmatiseringen av "27 sekundmeter snö", romanen av Kjerstin Göransson-Ljungman som brukar sägas vara den svenska urmodersdeckaren. Det har inte talats särskilt mycket om den, och när dvd-utgåvan släpptes i mitten av december passerade den mer eller mindre obemärkt. Jag utgick ifrån att det berodde på att den helt enkelt inte var särskilt speciell.

Upplägget är på sant pusselmanér enkelt men samtidigt intrikat. Vintern 1939 befinner sig ett skidande sällskap på tur, utan tidigare kopplingar till varandra (luras vi att tro inledningsvis i alla fall). De fastnar på en fjällstation när en storm med vindstyrka 27 sekundmeter slår till. Efter en natt med mycket spring i trappor och tasande på tå i mörka korridorer finner sällskapet dagen efter vid frukosten att en i sällskapet mördats medelst knivhugg i ryggen. Whodunnit? Tja, eftersom stormen fortfarande rasar och de är totalt isolerade blir det upp till dem själva att lösa gåtan.

Efter att ha sett den första delen nu i kväll måste jag säga att jag blev glatt överraskad - jag tyckte det var en stundtals skamligt underhållande bagatell. Pusseldeckargenren hade visserligen sitt bäst före-datum redan på 1950-talet i Sverige när Maria Lang (i bokform) och Arne Mattsson (i filmform) härjade som värst, men ändå, den här pastischen var gjord med kärlek. Visst, skådespeleriet var stundtals väl stolpigt och replikerna så grovt tillyxade att det kändes som om de stod och läste rakt upp och ner ur romanen, men Miss Marple-mossigheten tilltalade mig och var precis vad jag behövde den här sega fredagskvällen. Dessutom går det inte att komma ifrån att det är väldigt sött att se karlar gå runt i knickersbyxor på fullt allvar.

Avslutningen visas i morgon kväll på SVT.

"Sleeper cell" inköpt av SVT

Den tiodelade miniserien "Sleeper cell", som sändes i början av december på Showtime i USA och var en så finfin serie att den tog sig upp på plats sex på min topplista över året, har köpts in av SVT enligt ett pressmeddelande. När den ska sändas anges inte, vilket brukar innebära att den detaljen inte är löst ännu. Hoppas bara att de inte gör en "Veronica Mars" och väntar i ett och ett halvt år med att sända detta panginköp.

Jag gjorde en recension av "Sleeper cell" förra månaden. Läs den här.

Jon Stewart leder Oscarsgalan

Det här är lite vid sidan om det jag vanligen skriver om, och därtill bara ett rykte, men det var ett så roligt sådant att jag skriver ändå - enligt Steve Pond i LA Times, som skriver krönikan 'Oscar beat', kommer det senare i dag att presenteras att Jon "The daily show" Stewart ska leda Oscarsgalan.

Humorankaret ska tydligen inte ha varit förstavalet, men vad i hela fridens namn gör det? Äntligen ett skäl att försöka hålla sig vaken genom den såsiga tillställningen! Hur vågar producenterna? Okej, jag antar (om det nu är sant) att Stewart kommer att tvingas hålla sig någorlunda ... tja vad ska man säga ... liberalt nedtonad, men ändå, tydligen ska han ta med sig sitt vanliga författarteam till Los Angeles, och jag ser plötsligt för mitt inre öga hur hela galan förvandlas till en Jon Stewart & Stephen Colbert Show, där den senare dyker upp via länk, håller en dräpande monolog om tillståndet i världen vilket genast får Bill O'Reilly (om han nu inte redan sedan länge bojkottat tillställningen) att med resoluta steg vandra ut ur The Kodak Theatre i högljudd protest. Ja, förutsatt att han av någon anledning blivit inbjuden då. Men det känns ju nästan som att Jon Stewart måste se till att det sker.

Senast en pratshowvärd från New York tilläts leda galan var 1995, då David Letterman gjorde ett försök. Det föll inte så väl ut hos många, om man uttrycker det milt. Med det i åtanke känns det här valet extra vågat. Men samtidigt alldeles, alldeles underbart.

The Academy Awards arrangeras söndag den 5 mars, och i min värld höjdes just temperaturen kring arrangemanget väsentligt.

Uppdatering: Senare på torsdagen skrev såväl Reuters (via Hollywood Reporter) och Variety att Stewart inom kort presenteras som galavärd, så jag tar härmed bort frågetecknet från rubriken.

Vad? Sänds "Commander in chief" på TV4?

Tro mig, det finns ingen risk att någon kommer att kunna säga det i mitten på nästa vecka. Cheeezus vilken överdosering TV4 ägnar sig åt för tillfället.

I dagens SvD skriver Martin Jönsson en läsvärd artikel om TV4:s agerande inför megalanseringen av den amerikanska serien. Men han har missat att skriva om det galnaste - TV4:s tablå. Det är där man upptäcker den elefantiasis kanalen ägnar sig åt för tillfället, även om man bortser från den reklamkampanj i mångmiljonklassen de lagt som en våt vinterfilt över landet. Så här ser det ut i TV4 mellan måndag 9 januari och måndag 16 januari:

Måndag 9 januari 2006
20:00 Commander in chief. Del 1 av 18.
21:00 Commander in chief. Del 2 av 18.

Onsdag 11 januari 2006
23:15 Commander in chief. Del 1 av 18. Repris från 9/1.
00:05 Commander in chief. Del 2 av 18. Repris från 9/1.

Lördag 14 januari 2006
20:00 Bonusvisning: Commander in chief. Del 1 av 18.
21:00 Bonusvisning: Commander in chief. Del 2 av 18.
22:15 Bonusvisning: Commander in chief. Del 3 av 18.
23:05 Bonusvisning: Commander in chief. Del 4 av 18.

Söndag 15 januari 2006
13:30 Bonusvisning: Commander in chief. Del 1 av 18. Repris från 14/1.
14:25 Bonusvisning: Commander in chief. Del 2 av 18. Repris från 14/1.
15:15 Bonusvisning: Commander in chief. Del 3 av 18. Repris från 14/1.
16:10 Bonusvisning: Commander in chief. Del 4 av 18. Repris från 14/1.

Måndag 16 januari 2006
20:00 Commander in chief. Del 3 av 18.
21:00 Commander in chief. Del 4 av 18.

På åtta dagar tänker alltså TV4 sända "Commander in chief" fjorton gånger. Och det i huvudkanalen. Ärligt talat, har de inget bättre att fylla tablån med?

Jag skulle vilja påstå att TV4 sköter "Commander in chief"-lanseringen helt uppåt väggarna galet. De promotar en kompetent men ytterst normal tv-serie som the second coming. Visst, det är väl ett intressant experiment ur marknadsföringssynpunkt att se om man kan blåsa tv-publiken, men kom igen - proportioner någon?

"Commander in chief" kommer att gå bra i Sverige. Serien kommer att få långt mer än dubbelt så många tittare som "Vita huset" hade under sin glansperiod i SVT. Den är enkel, charmig och flirtar direkt mot den breda massan, det har aldrig "Vita huset" gjort. Men jag tror den kommer att stabilisera sig någonstans i samma publikregion som "Medium" har i samma kanal, det vill säga runt 700000 tittare.

Och dit hade de nått utan mångmiljonkampanjen.

Best. Episode. Ever.

Förra veckan råkade jag nämna "Star trek"-avsnittet 'The city on the edge of forever' i ett inlägg, ett avsnitt om vilket jag skrev 'kanske det bästa och sorgligaste-"Star trek"-avsnitt som någonsin gjorts'. Jag har funderat på det där med ordet 'kanske' sedan dess. För jag har ju alltid hållit det närmast hjärtat. Ändå var jag tvungen att gardera mig, varför?

Det enda raka var att se om avsnittet, för att se om ordet 'kanske' har någon bäring år 2006. Min övertygelse grundar ju sig på när jag med tårat ansikte såg avsnittet första gången: tidigt 1990-tal, gymnasiet, dålig vhs-kopia som min kompis med kabel-tv spelat in åt mig från TV5 Nordic, samtidigt läste vi "Den unge Werthers lidanden" på svenskan, jag var allmänt sturm und drangig och olyckligt kär i en tjej i klassen under - jag menar, jag kan ju ha varit påverkad av det.

'The city on the edge of forever', som ursprungligen sändes på NBC i april 1967, inleds med att Enterprise hamnar i en tidsstörning. I tumultet råkar Dr McCoy injicera sig själv med stora mängder av ett läkemedel som kan framkalla paranoia. I sitt förvirrade tillstånd, övertygad om att någon försöker mörda honom, använder han skeppets transportör för att fly och tar sig ned till en planet i närheten, centrumet för tidsstörningen. Kapten Kirk, Spock och ett team följer efter, och finner sig stå framför en levande tidsportal - 'The guardian of forever' - genom vilken de får se mänsklighetens brutala förflutna passera revy i snabb fart. McCoy, som gömt sig i närheten, ser sin flyktchans och hoppar in i tidsportalen. Ögonblicket senare har världen i den form de känner den slutat existera. Kirk, Spock och de andra är fångar i ett för dem tomt universum. Dr McCoy har på något sätt ändrat historiens skeende.

De lyckas få tidsportalen att spela upp Jordens historia igen, och med hjälp av en beräkning hoppar Kirk och Spock in i det förflutna vid rätt ögonblick för att stoppa McCoy. De hamnar i ett av depressionen märkt New York år 1930.

I sin jakt på doktorn - de lyckas inte tajma tidshoppet exakt - försörjer sig Kirk och Spock som diversearbetare på ett missionscenter, skött av den vackra Edith Keeler (Joan Collins). Medan Spock på kvällarna är upptagen med att modifiera en tricorder med hjälp av 1930-talsteknik, som ska tala om för dem exakt när McCoy ändrar historiens gång, börjar Kirk förälska sig i Keeler. Samtidigt har hon, utan Kirks och Spocks vetskap, tagit hand om McCoy, som febersjuk och svag stapplat in på missionscentret några dagar efter deras ankomst.

När Spock finner svaret de sökt chockar det honom. Edith Keeler är nyckeln. För att de ska kunna ändra tillbaka historien måste de låta henne dö i en trafikolycka. Om de tillåter McCoy att rädda henne - vilket han nu är ämnad att göra - kommer hon att grunda en pacifistisk massrörelse som ett decennium senare försenar USA:s inträde i andra världskriget, något som ger Nazityskland möjlighet att utveckla atombomben först vilket leder till tysk krigsseger och en helt annan framtid. Spock konfronterar Kirk med uppgiften, men denne tror honom inte.

"Men Spock, jag tror att jag älskar henne."
"Jim, Edith Keeler måste dö."

Fortfarande tvivlande beger sig Kirk iväg, han har lovat ta med Edith på bio. När de kommit över den livligt trafikerade gatan utanför centret säger han något som får henne att utbrista "men tänk, precis så där uttrycker sig Dr McCoy också". Med den nyvunna kunskapen rusar Kirk tillbaka till centret för att söka efter doktorn, lagom för att se McCoy komma ut genom porten. Edith betraktar dem från andra sidan gatan, och vänder för att gå till dem när hon ser att de omfamnar varandra. I mitten av gatan skriker hon plötsligt till, en lastbil närmar sig i hög fart. Kirk inser till sist vad som måste ske, och håller i McCoy som desperat försöker kasta sig ut i gatan för att stoppa olyckan. Samtidigt som Spock kommer ut genom dörren dör Edith Keeler.

"Jim, jag hade kunnat rädda henne! Du höll tillbaka mig med flit. Förstår du vad du har gjort?!"
"Han vet doktorn, han vet...", säger Spock, med en röst fylld av mer känsla än han tidigare frammanat under hela serien.

Kameran zoomar in Kirks ansikte. Uttrycket säger allt. Historien är räddad. Men han har dödat kvinnan han älskar.

Med 'The city on the edge of forever' föll en mängd bitar på plats i "Star trek". Såväl Kirks som Spocks karaktärer utvecklas, de blir för första gången riktiga personer. Kirk, som hittills varit en hopplös kvinnotjusare, faller handlöst för en kvinna, och är helt utom sig av vrede, sorg och maktlöshet när han måste ta sitt livs värsta beslut. Spock, även om han aldrig kommer att erkänna det, visar upp ett helt register av känslor trots att han genom hela avsnittet tror sig agera på det enda vulkanska sätt han känner till - nämligen logiskt.

Det är en hjärtskärande sorglig episod. Men det märkvärdiga är att den aldrig ens kommer i närheten av att vara sentimental. Den är bara realistiskt hemsk i all sin 60-talskitschighet. Trots att jag visste hur det skulle gå är jag alldeles tagen när Kirk i slutscenen, nästan i tårar inför besättningen vid deras återkomst, med väsande röst ger ordern "let's get the hell out of here".

Samtidigt är det i all sorg ett osedvanligt humoristiskt avsnitt. Scenen där Kirk försöker förklara Spocks annorlunda utseende och spetsiga öron för en 1930-talspolis med att han är en kines som trillat ner i en automatisk risplockningsmaskin som barn skulle visserligen aldrig passera manusstadiet i dag, men den är ofantligt rolig. Likaså den i grund och botten hemska scenen när Dr McCoy, fortfarande paranoid och febersjuk, blir bestulen på sin faserpistol av en hemlös. Denne börjar fingra på pistolen vilket orsakar en kortslutning som genast förintar honom. Collateral damage år 1967. I dag? Don't think so. Och Spocks bittra haranger om hur han tvingas bygga en 'mnemoteknisk minneskrets med hjälp av stenknivar och björnskinn' - aldrig har den spetsörade logistikern varit buttrare.

Redan på 1960-talet sågs det här "Star trek"-avsnittet som seriens höjdpunkt. Det har påverkat de kommande serierna på fler än ett sätt, och Nazityskland-vann-andra-världskriget-temat har återkommit vid flera tillfällen, senast med katastrofalt resultat manusmässigt i "ST: Enterprise"-dubbelavsnittet 'Storm front'. Även utanför "Star trek"-världen har episoden satt sitt märke, den första "Tillbaka till framtiden"-filmen bygger exempelvis på samma grund och "South Park" snodde titeln rakt av i ett avsnitt, och lät ifall någon inte fattade vinken en av skoleleverna i avsnittet bära Stjärnflotteuniform.

Så svaret är slutligen nej, ordet 'kanske' hade ingen bäring. Det är det bästa avsnitt som någonsin gjorts i någon av de fem "Star trek"-serierna, även år 2006.

Till sist - på tal om att sno titlar och för er som kan er nutids-tv-trivia och därtill orkat läsa så här långt om något så gammalt: det har blivit tävlingsdags!

Titeln på det här inlägget har snotts och förvanskats en smula från ett uttalande som någon inom tv-världen gjorde förra året.

1. Vad sa den personen?
2. Vem sa det?
3. Vad åsyftades?

Den förste som skickar de korrekta svaren till min mejladress får det bästa "Star trek"-avsnittet som någonsin gjorts tillsänt sig på en dvd tillsammans med de tre övriga mest minnesvärda avsnitten från "Star treks" första år. Skynda skynda, för den 12 januari avslöjar jag vinnaren!