Dödsstraff-lobbying i "Bones"

Jo, jag vet att det är skillnad på Sverige och USA. Vissa åsikter som här ses som rent hårresande är där normal praxis. Dödsstraffet är väl den mest slående skillnaden. Ibland när jag tittat tillräckligt länge på amerikanska tv-serier lockas jag att tro att det nog inte är så ändå, för inte kan de väl ... ja, tycka att det är okej att staten sanktionerar avlivandet av människor? Och så pang - så kommer det något som väcker mig ur slummern. I somras var det ett avsnitt av "The closer" som träffade mig i magen, ett avsnitt där det med isande tydlighet visades att Kyra Sedgwicks förtjusande karaktär inte bara accepterade dödsstraffet, utan även applåderade det.

Och nu var det dags för nästa smäll, i rättsantropologdeckaren "Bones". I förra veckans avsnitt verkade det som att en man som suttit på death row (finns det ett bra svenskt ord för det?) i sju år eventuellt var oskyldigt dömd. Tiden för avrättningen var inne, och klockan började ticka på sant "24"-manér, fast baklänges ner mot noll då. FBI-hårdingen Seeley Booth (David Boreanaz) börjar få kalla fötter, var verkligen killen som han såg till att sy in den som mördat en 17-årig tjej? En idealistisk lagd advokat, som hatar dödsstraffet, tror på hans oskuld och jagar nya bevis, det fanns oklarheter som man bortsåg från under rättegången. Med den mästerliga rättsantropologen Temperance "Bones" Brennan (Emily Deschanel) vid sin sida beger sig Booth ut på jakt efter sanningen. I ett upphettat samtal mellan den idealistiska advokaten och Bones fäller den senare kommentaren: "Jag tror faktiskt på dödstraffet". Vad menar du? "Jo, det finns faktiskt människor som inte förtjänar att leva." Hon drar sedan upp folkmordet i Rwanda, och pekar på att individer där slaktade hundratals helt oskyldiga människor. De förtjänar att dö.

Nu är ju inte det här ett manusmässigt ovanligt drag. Den 'normala' twisten hade ju varit att death row-killen visat sig vara oskyldig, och Bones hade tvingats se över sitt sätt att se på världen i svart och vitt. Nu är dock twisten lite mer avancerad än så. Booth och Bones lyckas verkligen stoppa avrättningen, och i slutscenen tackas de av den anklagade, som nu slipper dö inom åtminstone överskådlig framtid. Deras äcklade miner säger dock allt. Killen de nu räddat undan döden visade sig nämligen inte vara oskyldig till mordet på tjejen, han hade dessutom mördat flera andra unga flickor, och dessa mord måste nu utredas, vilket kan ta år med nya rättegångar och överklaganden. Det hela är väldigt effektivt genomfört, till och med den idealistiska advokaten verkar vackla i sin övertygelse om dödsstraffets idioti. De stirrar på en man som förtjänar att dö, men nu har de stoppat rättvisa från att skipas, det hela har varit ett rävspel uttänkt av mördaren, en smart strategi som tvingar myndigheterna att skjuta upp avrättningen inom överskådlig framtid. Budskapet är tydligt: ni liberala idioter som tycker illa om dödsstraffet, kolla vad er mesiga inställning leder till. Den här killen förtjänar nackskott, men nu får han leva, och det är ert fel. Ridå.

Jag tänker inte veckla in mig i en långrandig utläggning om dödsstraffet. Jag kan bara säga att jag rent personligt håller med Emily Deschanels rollfigur när hon säger att det finns monstruöst onda människor som inte förtjänar att leva. Men jag kommer aldrig att acceptera att en människa eller en myndighet ges rätten att avgöra var gränsen för den här monstruösiteten går. Jag har inte den kapaciteten, och anser inte att någon annan har den heller. Det argumentet räcker. Att dödsstraffet förr eller senare alltid leder till att oskyldigt dömda avrättas är bara grädde på absurditetsmoset.

Men som sagt, det är väl bara nyttigt att inse att vi inte är amerikaner, även om vi förleds till att tro det ibland. I övrigt gillar jag verkligen "Bones", främst för den underliga kemi som skapas mellan träbocken Booth och den charmigt urtråkiga Bones.

"Bones" är inköpt av TV3. När det börjar sändas har jag dock ingen aning om.

"Reunion" nästa serie till stupstocken

Attans också. Efter en trevande start tyckte jag faktiskt att "Reunion" började arta sig. Fox-serien, som gick ut på att ett mord som skett i nutid har sin grund i händelser som startar då ett gång vänner tar high school-examen 1986, varefter ett år avhandlas per avsnitt fram tills vi skulle sitta med mordgåtans lösning 20 episoder senare, är nästa serie att läggas ner, enligt Hollywood Reporter. Den senaste tiden har ju även "Threshold", "Arrested development" och "Alias" fått besked om produktionsstopp.

Ja ja, de hade bara hunnit sända sex avsnitt av "Reunion", så vi som tittade hade precis hunnit avhandla grungevågen och på torsdag skulle år 1992 avhandlas. Enligt Fox officiella tablå ligger avsnittet fortfarande kvar där, men frågan är väl om vi får se något mer efter det. Låga tittarsiffror anges, som så ofta, ligga bakom nedläggningsbeslutet. Man kan ju undra vad de hoppades på egentligen när de körde serien på torsdagkvällar klockan 21, när hela USA sitter och kollar på "CSI".

Veronica vs Buffy - en fajt som inger hopp

Fans-matchen är nog fortfarande en smula ojämn här i Sverige eftersom jag vet att det finns en del sjukt passionerade Buffy-iter där ute - men i vilket fall som helst:

Tv Squad har gjort en liten sammanställning över vilka saker som förenar "Veronica Mars" och "Buffy the vampire slayer". Det som glädjer mig med deras text är att den får mig att hoppas att "Veronica Mars" kan få ett lika långt liv som "Buffy" fick, trots att serien sänds på en lika crappy kanal (UPN) som "Buffy" gjorde (WB).

För trots att många skriker sig hesa över hur bra "Veronica Mars" är (jag går med ständigt halsont) så ses ju inte serien av särskilt många tittare i USA. Faktum är att den i snitt har sämre tittarsiffror än en annan kritikersuccé - "Arrested development" - och vi vet ju alla vid det här laget att den serien nyligen fick yxan i huvudet. Okej att kanalen Fox ("AD":s hem) överlag har mycket högre tittarsiffror än UPN vilket gör att jämförelsen haltar, men ändå - jag skulle bli otroligt ledsen om min favvo-tonårsdeckare inte fick mer än två år i rampljuset.

Men som sagt, Buffy fick ju slåss mot vampyrer i sju år, så jag tar det här som ett ljust tecken.

Och alla ni som börjar få utslag när ni hör ordet Buffy - tro nu inte för ett ögonblick att "Veronica Mars" och "Buffy the vampire slayer" egentligen är särskilt snarlika på det där speciella sättet som jag vet att ni tänker på. Den enda abnormala kraft Veronica besitter är att hon är övernaturligt bra på att lösa brott, och hon behöver inte ta med sig vitlök och spetsiga pålar när hon är på spaning.

Och jag menar heller inte att allt som UPN och WB gör är skräp (för skriver jag det får jag väl alla "Gilmore girls"-fanatiker på mig också). Men de är rätt crappy i storlek jämfört med de stora fyra - ABC, CBS, NBC och Fox (UPN ägs för den delen av CBS), och kan heller inte ses riktigt över hela USA. Så därför tycker jag att uttrycket kan användas.

Fast en sak är lite skum med Tv Squads text. De nämner inte att "Buffy"-skaparen Joss Whedon, som medverkade i "Veronica Mars" i en biroll i ett av höstens avsnitt, själv kallat serien för: "Best. Show. Ever." Så alla ni små-Buffys där ute i stugorna - sug på den ni.

"Veronica Mars" börjar sändas i januari på SVT. Ett och ett halvt år för sent om ni frågar mig.

Orgier i "Grey's anatomy" månne?

Ibland blir jag bara så trött. I dag har den mycket tv-intresserade Harry Amster skrivit en nöjeskrönika i Svenska Dagbladet. Dessa avslutas alltid med en bra sak (uppåtpil) och en dålig sak (just det - nedåtpil). I dag är "Grey's anatomy", som Kanal 5 började visa förra veckan, uppåtpil. Gott så, det är ju en finfin serie som jag tycker bör få all uppmärksamhet den kan få. Men...

Jo, saken är den att han beskriver "Grey's" som den 'nya sex- och sjukhusserien'. Och det var det som fick mig att tappa tekoppen i bordet av besvikelse. För det är den sortens svepande och infantiliserade beskrivningar jag hatar. Om vi för ett ögonblick väljer att dissekera meningen, så kan jag inte tolka den på annat sätt än att "Grey's anatomy" är en sexserie som utspelar sig i sjukhusmiljö. Och då infinner sig genast frågan, vad i hela fridens namn är en sexserie?

Är det: en serie där vi får se ångande påsättningar? Om du tycker att svaret bör vara ja - kolla inte på "Grey's anatomy". Trots att serien i USA sänds på den med deras sexmått mätt liberala tiden 22.00, så tror jag inte att det knappa 20-tal avsnitt som hittills sänts innehållit en enda riktig sexscen.

Är det: en serie där huvudpersonerna inleder relationer med människor de är attraherade av, attraktion som ofta leder till att personerna har sex med varandra? Tja, det skulle visserligen passa in på "Grey's", men vänta nu ett ögonblick, stämmer inte det in på nästan varje tv-serie där relationer står i fokus, till skillnad från i kriminalserier där oftast brottet tar störst utrymme? Jo. Så var och varannan tv-serie är sålunda en sexserie? Japp - så släng er på telefonerna och ring kvällstidningarna, för här kan det skapas löpsedlar.

Visst visst visst - "Grey's anatomy" har marknadsförts som en 'sexig' serie av Kanal 5 och även av ABC i USA. Sex säljer ju. Men jag blir bara ledsen när medier sväljer det med hull och hår. "Grey's" är en serie om relationer, om unga osäkra människor som söker kärleken och som ibland misstar lust för känslor. Det är till och med en serie där ett avsnitt centreras kring ett syfilisutbrott bland sjukhuspersonalen, och det är en serie där ett par som vill hålla sin relation hemlig ibland träffas i ett vilorum. Men nej - det är ingen sexserie. Trust me.

UPPDATERING 051129: Okej okej, det var väl dags för någon sorts gud att slå mig i skallen antar jag. Bara för att jag råkar skriva ett inlägg med tesen att "Grey's anatomy" inte är en sexserie, så slår de till med det mest sexcentrerade avsnittet någonsin direkt efter (en patient/one night stand till Meredith får ett stånd som vägrar lägga sig samtidigt som Alex inte kan få upp sin pickadoll vilket får den sexabstinensdrabbade Izzie att klättra längs väggarna och och så vidare och så vidare). Livet är helt enkelt inte rättvist. Men jag vidhåller min tes.

De pipande datorernas förbannelse

I fredags hade DN en stor artikel om hur fysikens lagar ibland sätts ur spel inom filmvärlden, eftersom publiken tros kräva att vissa saker ska hända. Därför exploderar saker med eld, rök och dån även ute i rymden, trots att det inte finns något syre där vilket torde omöjliggöra såna händelser, och därför exploderar bilar så fort man råkar stöta till dem med kofångaren ungefär, trots att det på riktigt är väldigt ovanligt att sånt sker ens efter riktigt otäcka bilkrascher.

Visst var det rolig läsning, men en sak slog mig efteråt. Inget av det här stör ju mig egentligen. Jag skulle nog faktiskt tycka att det var lite tråkigt om inte rymdskepp exploderade efter ett maffigt battle uppe i himlavalvet. Okej att det är riktigt illa om det är så som det stod i DN:s artikel, att delar av den amerikanska befolkningen väljer att inte använda bilbälte för att de tror att de måste kunna ta sig ur en bil blixtfort efter en krock eftersom Hollywood lärt dem att de slukas av ett eldinferno annars, men jag kan inte låta bli att tycka att det mest säger en del om hur korkade människor är ibland.

Det jag stör mig på inom tv- och filmvärlden är istället något helt annat - datorer. Fortfarande år 2005 existerar nästan inte en dator på den lilla eller stora duken som inte piper så fort man rör den. Det är så korkat att jag knappt kan finna ord för det. Faktum är ju att det ibland nästan låter som på magnetbandens tid (och då snackar vi alltså pre-Matthew Broderick i "Wargames" tidsräkningsmässigt), det rasslar och frustar så att man tror att burken ska explodera när som helst.

Allra värst i klassen är "CSI: NY". Varje gång de ska matcha fingeravtryck med hjälp av databasen AFIS måste jag nästan blunda, gränssnittet de försöker inbilla oss att verklighetens kriminaltekniker ens skulle gå i närheten av är så urbota idiotiskt, fult, orealistiskt och blipp-bloppande att jag vill skrika rakt ut. Och övertydligheten när de får en lyckad matchning är ju pricken över i:et - hela skärmen fylls av det blinkande meddelandet "MATCH FOUND" i neonskimrande färger och en kakafoni av pip. Yeah right att det skulle hända. Nu bör jag visserligen erkänna att jag aldrig varit i närheten av ett kriminallaboratorium, men om det är så där i verkligheten ska jag gladeligen äta upp min halsduk - och den är rätt stor vill jag meddela.

Missförstå mig inte nu - jag stör mig inte på att det inte är som på riktigt - jag tycker inte att det per automatik är fel att förvanska verkligheten för att nå målet "bra tv". Det som stör mig är att jag inte fattar varför de gör så här - för det finns väl för guds skull ingen som sitter och läser det här vid en dator som piper så fort ni trycker in något och slår enter? Snälla, säg inte att det är så.

Överhuvudtaget så är det väldigt sällan man stöter på en tv-serie där det används datorer med verkliga gränssnitt eller operativsystem. Ett undantag är "Veronica Mars". Vore jag Apple skulle jag älska varje sekund av den serien (okej, jag älskar ju den visserligen också, men av andra skäl) för det måste vara tv-världens mest lyckade datorproduktplacering. Det går inte ett avsnitt utan att Veronica tar hjälp av operativsystemets inbyggda standardprogram när hon löser brott. Det enda som behövs för att bli en superdeckare är uppenbarligen en Powerbook, webbläsaren Safari, mejlprogrammet Mail och chatprogrammet Ichat, sedan sitter boven oftast bakom lås och bom. Och det utan - nästan - onödiga datorpip. Tack för det.

Därför är "Cityakuten" min bästa tv-vän

En bra tv-serie bör vara som ens bästa vän. Någon att lita på i alla lägen. En trygg punkt i ett liv stadd i ständig förändring. En kompis som likt en hund trofast väntar hemma med ett varmt sinnelag, även om man för tillfället kanske inte förtjänar kärlek.

Min bästa tv-vän har alltid varit ”Cityakuten”. Inte för att det är den bästa serien som finns, för det är den inte, inte längre åtminstone. Nej, ”Cityakuten” är min bästa tv-vän för att den varit mig nära längre än någon annan, i över tio år.

"Cityakuten", nu inne på sin tolfte säsong, började sändas i september 1994. Hur mycket av det som då var jag kan jag fortfarande stå för i dag? Shit, är det ens något? Jag bodde fortfarande hemma. Bara några år tidigare hade jag kört moped. Om någon sagt att jag drygt elva år senare skulle skriva en hyllningskrönika till en snart tonårig serie om en akutmottagning i Chicago, så skulle jag visserligen inte sagt att det var galenskap, men jag skulle ha tvivlat.

För så speciellt tyckte jag inte att det var i början. Enda anledningen till att jag började kolla var att Michael Crichton, som ju skrivit förlagan till den otroligt tuffa filmen ”Jurassic Park”, låg bakom serien. Kanske fortsatte jag titta mest för att jag väntade på att dinosaurierna skulle dyka upp. För det var ju så även i den första ”Jurassic Park” – det tog JÄTTELÅNG tid innan någon ödla syntes i bild.

Men snart fastnade jag. Något liknande hade jag aldrig sett på tv. Tempot var ursinnigt, realismen knivskarp (trodde jag i alla fall, mina egna besök på akutmottagningar inskränkte sig till halsfluss under en påskhelg några år tidigare) och spänningen låg ständigt på topp. Blodet sprutade, liv och död, kärlek och hat, bilolyckor, skottskador oc h inälvor över hela operationsbordet, cheezus, vilken show. Lärorikt var det också. Jag lovar – om bara någon gav mig chansen så skulle jag kunna intubera. Jag har sett det utföras så många gånger att jag ser det framför mig ibland innan jag somnar. Och efter tolv säsonger är det fortfarande ett moment som varje ny läkarstudent som kommer innanför de där konstiga dörrarna (som mest liknar något man hittar på lastkajer) måste klara av, och till sist gör de ju alltid det, efter att ha svettats mängder och snäst ”I can do it!” till de mer erfarna läkarna som står bredvid och vill få sin chans att rädda den arma satens liv. Nej, underhållning blir inte bättre än när det är intuberingsdags på ett nedsölat operationsbord i Chicago.

Hm, jag kom en bit från ämnet, det var ju min uppväxt det handlade om. Sorry, intubering kan göra sådant med mig.

Snart blev i alla fall ”Cityakuten” en kär vän, den enda som följt mig vart jag än flyttat och vad jag än tagit mig för. Sure, jag har fortfarande kompisar kvar sedan gymnasieåren, men inga som följt mig genom livets alla faser. Nej, den enda som varit med mig är Noah Wyle. Hans Dr John Carter vandrade in i serien som osäker och osnuten läkarstudent och har följt mig genom alla prövningar, vi har vandrat hand i hand och sakteliga blivit allt mer mogna i tillvaron. Efter elva år kände han sig redo att lämna skutan i våras, han lirkade loss sina fingrar ur mitt grepp och låter mig nu vandra stigen ensam. Men jag är inte arg på honom, han har ju några år upp på mig och det är bara naturligt att han blev riktigt vuxen först. Min tid kommer.

När Noah Wyle slutade i ”Cityakuten” tyckte serieskaparna att det var en händelse av sådan dignitet att de köpte helsidesannonser i amerikanska magasin så att ingen skulle kunna missa händelsen. Det kommer troligen inte att ske när jag lämnar serien bakom mig. Eller tja, det beror ju på hur man ser det. För när det sker slutar även alla andra att se ”Cityakuten”, för jag ämnar att stanna till den bittra dag då någon i beslutsfattning säger "nu är det nog". Den dagen lär ingen kunna missa det, för en sådan strålande epok inom amerikansk tv-historia som ”Cityakuten” dör inte i tysthet.

"Cityakuten" sänds, sedan längre än någon kan minnas, på måndagskvällar i TV3.

"Alias" och "Threshold" läggs ner

Det här är ju egentligen två helt olika nyheter, men effekterna är snarlika, så jag klumpar ihop dem:

Efter fem år så har ABC bestämt sig för att lägga ner "Alias". Med andra ord så får Jennifer Garner se sig om efter ett annat sätt att flänga runt jordklotet, för om det var något som gjorde att jag aldrig kunde ta "Alias" på allvar, så var det faktumet att Garner ALDRIG uppvisar någon form av jet lag, trots att hon i varje avsnitt befinner sig i minst tre olika världsdelar, ofta bara med några timmars mellanrum, i jakten på allehanda bad guys.

"Alias" har tappat tittare under den här säsongen, kanske främst för att ABC valt att visa serien samtidigt som CBS sänder "Survivor". I vilket fall som helst - no more "Alias" efter maj. Men fem år är ju inte fy skam.

CBS-serien "Threshold" framstår däremot i och med nedläggningsbeskedet som den stora förloraren i den trio 'världsrymden anfaller, och de kommer från vattnet'-serier som haft premiär i höst (som jag skrivit om här och här). "Invasion" och "Surface" har båda fått grönt ljus för fulla säsonger, men "Threshold" fick alltså yxan i huvudet istället. Uppgifterna om seriens nedläggning är ännu ganska knappa, så jag vet i dagsläget inte hur många fler avsnitt som kommer att sändas, om ens några. Vad som gör nedläggningen av "Threshold" lite skum är att serien sedan ett avsnitt tillbaka fått en ny sändningstid på tisdagar, samt att det bara för någon dag sedan rapporterades att Catherine Bell från "På heder och samvete" (TV3-serien alltså, inte 'You can't handle the truth'-filmen med Nicholson och Cruise) skulle ansluta till serien.

Såväl "Alias" och "Threshold" är TV4-serier i Sverige. "Threshold" börjar visas på TV4 Plus på lördag. Bad timing.

Uppgifterna om nedläggningarna kommer från TV Squad.

Ett Sverige värt att skämmas över

Jag minns att jag mådde illa redan när jag läste boken 2002. Minns att jag först inte kunde förstå hur i helvete det kunde vara möjligt att det var så där det var, för bara elva år sedan. Så kom jag ihåg. Påmindes om att jag hade kompisar som ansåg att Ny Demokrati faktiskt hade mer eller mindre rätt. Okej att Bert verkade lite slimy och att Ian såg ut som en galen friherre (trots att han i verkligheten var en galen greve), men de SA JU SOM DET VAR när de stod på landets torg och staplade ölbackar. De här kompisarna sa att de skulle rösta på Ian och Bert i september 1991. Själv hade jag inte hunnit fylla 18 och funderade inte så mycket över deras ord.

Nu var det som att jag hade hunnit glömma igen. Glömma hur jäkla galet snett ute Sverige var så sent som för 14 år sedan. Tack Mikael Marcimain för att du upplyser mig. Men allra mest tack till dig, Gellert Tamas, som gjort det fantastiska fotarbetet som resulterade i boken "Lasermannen - en berättelse om Sverige", en av de bästa reportageböcker som skrivits i det här landet.

"Lasermannen" är en djupt tragisk historia. Det är en berättelse om ett tragiskt samhälle där en tragisk människa begår tragiska handlingar som får djupt tragiska konsekvenser för elva individer och deras familjer. Elva människor vars enda gemensamma är att de i gärningsmannens ögon inte ser tillräckligt svenska ut.

Det har skrivits spaltkilometer om Lasermannen John Ausonius, Gellert Tamas bok och nu Mikael Marcimains filmatisering. Jag tänker därför inte berätta historien om Lasermannen igen. Jag vill bara säga att jag tycker att den första delen i tv-filmatiseringen av boken var riktigt bra. Återhållen, respektfull men ändå ärlig i skildringen av det svenska samhället och den störde man som kommit att symbolisera den här svarta tiden med allt vad det innebar i form av Ny Demokrati, brinnande flyktingförläggningar och "We shall overcome"-trallande ministrar. Och David Dencik var ruskigt trovärdig i huvudrollen.

Tyvärr missade jag visningen som SVT anordnade av hela serien häromveckan, så jag kan inte uttala mig om resten utan tänker titta på de två återstående delarna som en vanlig dödlig. Men jag ser ingen anledning att tvivla på resten, det jag såg i kväll var SVT-drama av den sort som får mig att vara väldigt glad över att vi har public service-tv i det här landet.

En fundering dock: hade Sverige anno 1991 verkligen en så där tung öststatshinna över sig utseendemässigt? Fick man verkligen röka inomhus? Har jag inte bara förträngt hur det svenska samhället var, utan också hur det såg ut? Det kändes som att den enda egentliga skillnaden mellan 70-talsbilderna och de från 90-talet var bilarnas utseende. Skumt.

Och just det ja - jag är medveten om att mycket av det mörker som tvingas fram i ljuset i den här boken och filmatiseringen fortfarande är aktuella samhällsproblem, Sverige är kanske egentligen inte ett dugg bättre i dag än för 14 år sedan och jag borde kanske skriva mer om hur illa jag tycker det faktumet är, men det här är ett inlägg om mina känslor inför "Lasermannen" som tv-serie. Och därför sätter jag punkt här.

Jaså även du, min Brutus

Nej, han sa ju inte det när han till sist fick ta emot de 23 knivhuggen från de lika många sammansvurna senatorerna. Ja, inte i "Rome" i alla fall, vill säga. Om Julius Caesar yttrade 'et tu, Brute' i verkligheten låter jag vara osagt, det hävdas ju dessutom ibland att han egentligen sa frasen 'kai sy, teknon', vilket är grekiska och översätts 'även du, mitt barn'.

Nåväl, det må vara hur det vill med den saken, men när Julius Caesar programenligt dråsade i senatsgolvet i sista avsnittet av första säsongens "Rome", då skedde det i tysthet.

Det är dock något man inte kan säga om "Rome" som serie, som istället gjorde mer väsen av sig ju fler avsnitt som visades. En andra säsong är beställd och jag applåderar det beslutet, stående till på köpet. Efter de två första programmen var jag skeptisk och tyckte att HBO mest var ute efter att trycka in så mycket sex som möjligt i serien, men i takt med att den tendensen avtog, så växte mitt intresse som den puritan och kristdemokrat jag är. (Nej, det där sista är inte sant, men jag påstods vara det i en kommentar efter att ha vågat kritisera HBO:s knullfascination.)

Men nog om det. För "Rome" utvecklades ju till en serie i hästväg, som visserligen aldrig kommer att bli något nytt "Sopranos" men som visar att den något stukade kanalen fortfarande kan uträtta stordåd. "Rome" blev ett mästerstycke i skitig vardagsrealism, och det trots att folk går runt i toga hela tiden, ett knivskarpt psykologiskt drama om vänskap, svek och den tunna gränsen mellan kärlek och hat.

Bäst kommer jag att minnas vänskapen. Lucius Vorenus och Titus Pullo - jag tror inte att jag sett manlig vänskap skildras finare sedan Helan och Halvans dagar. Deras totalt disparata karaktärer som på något sätt klickade i varandra fullständigt - ren magi. Och vilka karaktärer de var! Vorenus, den rakryggade idealisten som gradvis förvandlas till det han avskytt, utan att någonsin förlora åskådarens respekt, och Pullo, den simple sällen som trots alla sina moraliska tillkortakommanden förblir seriens mest älskvärda gestalt. Jag vet inte hur manusförfattarna lyckades, men på något sätt skedde det.

Frågan nu är väl vad som ska hända härnäst. Även fast "Rome" ju varit dödsdömt förutsägbart så till vida att alla fattade att det skulle kulminera med, tja, låt oss kalla det världshistoriens mest kända mord, så har ju en del av fascinationen legat i att man ville ta del av den enastående maktsaga som kulminerade med Caesars död på det där golvet. Okej, det finns ju en hel del mer att ta av när Markus Antonius, Brutus, Octavianus, Kleopatra och gänget ska göra upp så småningom, men ändå, det känns som att kulmen nåddes med de där 23 knivhuggen. Men jag hoppas att jag har fel.

"Rome" börjar sändas på Canal Plus i januari.

Tips för alla "Vita huset"-älskare

Isobel Hadley-Kamptz har gjort en väldigt ambitiös sammanställning av sina favoritavsnitt av "Vita huset" på sin blogg, väl värd att kolla in för alla som är svaga för en av tidernas bästa dramaserier. Mina kommentarer till listan? Tja, det går ju egentligen inte att klaga på innehållet, med en sådan avsnittsskatt blir det ju hårklyverier om vilka som ska få platsa och vilka som inte gör det.

Men två av mina favoritavsnitt återfinns inte:

'Commencement' från år fyra, avsnittet där Zoey kidnappas. Den sista kvarten är så vackert och suggestivt filmad/fotad/klippt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen när jag såg det första gången.

'2162 votes', sista avsnittet av år sex, när demokraternas presidentvalskandidat ska utses på konventet. Santos avslutningstal gav känslosuckern i mig gåshud en masse.

Kolla in hennes lista här.

Ja, jag vet att bilden jag la in har några år på nacken. Men det känns ju helt naturligt i sammanhanget, det är ju ändå en retrospektiv det här handlar om.

Dags att gnälla lite på DN igen

Usch, jag känner mig verkligen en smula fånig när jag skriver det här, men ändå - jag har inget bättre för mig just nu. Känns inte som att jag gör annat än att gnälla över DN:s och SvD:s texter om tv. För jo, det är alltså dags igen.

I dag (söndag) har Dagens Nyheter en stor artikel med titeln 'Doktorsboom i teverutan'. Gott så, det är ju ett faktum sedan ganska länge, och det är väl inget fel i att de skriver om det, texten är till och med rätt intressant på flera sätt. Den direkta orsaken till artikeln är starten av "Grey's anatomy" på Kanal 5 på tisdag kväll, som jag ju förklarade min stora kärlek till för några veckor sedan. Ja men vad är det som stör mig då, undrar kanske vän av ordning? Jo, den är så SEN i varje viktig aspekt. Check this out:

1. Boomen för läkarserier är gamla nyheter. Redan i juni skrev till exempel Kjell Häglund en lååång text om det nygamla fenomenet.

2. Texten blandar friskt ihop kriminalgenren och läkargenren för att presentera artikelns egentliga "nyhet" - att boomen för läkar- och kriminalteknikerserier (läs "CSI" och dess efterföljare) har skapat en skev bild hos allmänheten om hur det går till på verklighetens sjukhus och i våra rättssalar. Dessutom har serierna skapat ett sug hos unga att utbilda sig inom de här numera glamorösa yrkeskategorierna. Vad är egentligen nytt här? Inget. Vi delar in punkten i två underkategorier:

2 A. Att populära tv-serier och filmer höjer ett yrkes status visste redan Hedenhös - själv ville jag till exempel på åttiotalet bli advokat efter att ha sett Corbin Bernsen och Harry Hamlin i "Lagens änglar", stridspilot efter att ha sett Tom Cruise ha lekstuga med sovjetiska MIG-plan i "Top gun" samt privatdetektiv efter att ha sett Pierce Brosnan och Stephanie Zimbalist charma brallorna av varandra i "Remington Steele". Och jo, hade jag bott i USA skulle jag helt seriöst ha blivit FBI-agent efter att ha förälskat mig i "Twin Peaks" och den übercoole agent Dale Cooper, för att inte tala om... nä, det räcker väl nu.

2 B. Problemen för rättsväsendet efter att allmänheten indoktrinerats till att tro att allt är lika lätt i verkligheten som i "CSI" är också gammal skåpmat. Redan i februari skrev flera svenska medier om det här, efter att BBC publicerat en artikel i ämnet. Okej att DN:s artikel delvis har en svensk vinkling, men ändå.

Så, nu tänker jag inte gnälla mer.

"Grey's anatomy" börjar som sagt på tisdag kväll i Kanal 5. Kolla om ni inte redan gör det.

"Invasion" växer för varje vecka

Fredagsmörkret sänker sig och jag saknar inspiration. Men jag tänkte i alla fall sända ut några rader om ABC-serien "Invasion", en av de tre "världsrymden anfaller - typ i alla fall"-serier som börjat i USA i höst. Att jag skriver "typ" beror här på att det är en smula oklart varifrån hotet kommer, även om det är uppenbart att man ska hålla sig långt borta från vatten, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg.

Nåväl, jag ska hålla mig kort. Jag ville bara berätta att jag för var vecka som går blir mer och mer fascinerad av "Invasion". Efter den här veckans avsnitt skulle jag till och med vilja sträcka mig så långt som att säga: oj vad bra det blivit!

Till skillnad från i "Threshold" avhandlas inte en minihandling i varje avsnitt i "Invasion" (jag har slutat kolla på den tredje serien "Surface", så jag uttalar mig inte om hur det funkar där), utan serieskaparna har mer eller mindre satsat fullt ut på seriens huvudhandling - att ett område i södra Florida efter en kraftig orkan verkar ha invaderats av något okänt, och att vissa människor verkar ha bytts ut mot kopior. Ibland pekas det mot att utomjordingarna vandrar vid vår sida, och ibland verkar det som att det kanske istället rör sig om någon sorts militär pryl som gått käpprätt åt skogen. I vilket fall, serien har efter en rätt så sövande inledning tagit fart ordentligt, och på köpet blivit krypande otäck.

Så, jag gör precis det som Hanna Fahl på The Jet Set Junta gjorde tidigare i veckan, nämligen utnämner "Invasion" som vinnare i nykomlingskriget i fotspåren efter "Lost", vilket ju på sätt och vis är helt logiskt eftersom "Invasion" sänds direkt efter denna serie på ABC.

Mig veterligen har ingen svensk kanal köpt in "Invasion" ännu. Däremot så börjar TV4 Plus sända "Threshold" nästa lördag.

Svensk bakom "Losts" mysterium?

Okej, jag vet att det finns löjligt många teorier om vad som egentligen försiggår i "Lost", den ena mer uppåt väggarna än den andra. Men jag snubblade just över en teori jag inte sett tidigare, och som med svenska ögon är rätt intressant - en teori som går ut på att seriens mystiske dansk Alvar Hanso, magnaten som grundade The Hanso Foundation och The Dharma Initiative, är baserad på den svenske vetenskapsmannen och nobelpristagaren Hannes Alfvén.

Hannes Alfvén föddes 1908 i Norrköping och doktorerade vid Uppsala universitet 1934 där han sedan innehade en docenttjänst. Han blev sedermera professor på KTH i ämnena teoretisk elektroteknik, elektronik samt plasmafysik. Han tilldelades nobelpriset i fysik 1970 för "grundläggande insatser och upptäckter inom magnetohydrodynamiken med fruktbärande tillämpningar inom olika områden av plasmafysiken". Han avled 1995. Det finns sedan 1990 ett Alfvénlaboratorium vid KTH, som är uppkallat efter honom.

Teorin som någon "Lost"-fanatiker klurat ut och lagt ut på ett forum är rätt avancerad och jag vet ärligt talat inte om jag förstår den till fullo, men den handlar om att de överlevande har placerats på ön för att delta i ett experiment om elektromagnetism, för att se om människan kan överleva om Jordens magnetiska poler byter plats, något som enligt viss forskning kan komma att ske i framtiden. Att just Hannes Alfvén pekas ut bygger bland annat på:

1. Hans forskning inom elektromagnetism var världsledande
2. Hans namn är snarlikt Alvar Hanso - Alfvén, Hans O(lof)
3. Han i sin forskning var intresserad av ett optiskt fenomen kallat "green flash" som i bland uppstår vid solnedgångar. I ett av de tidiga avsnitten av "Lost" läste Walt en spansk serietidning som var en cross over mellan superhjältarna Green Lantern och Flash (samma serietidning där den mystiska isbjörnen först dök upp).
4. Han spenderade tid på Fijiöarna, vilket får antas vara i samma region av Stilla havet där de överlevande befinner sig.

Ännu en galen teori som kommer att spricka eller är skribenten något på spåren? Kanske både och. Själv tycker jag att den känns lite för teknisk och vetenskaplig för att gå hem hos den breda publiken. Men det vore ju lite tufft.

Teorin kan läsas här.
Mer om Hannes Alfvén finns här.

För övrigt tyckte jag att onsdagens "Lost"-avsnitt på ABC, där vi fick se vad som hänt de överlevande från flygplanets bakre del fram till dag 48, var riktigt starkt.

Det är soligt värre i Philadelphia

Låt er inte luras av titeln på det här inlägget. Efter att ha sett de sju existerande avsnitten av "It's always sunny in Philadelphia", så kan jag lova att det inte direkt känns som att solen skiner över Peter Forsbergs nya hemstad särskilt ofta. För om solsken varit mer förekommande under de fyra huvudpersonernas uppväxt - ja, låt oss bara säga att de nog inte varit fullt så uppfuckade.

"It's always sunny in Philadelphia" visades på kabelkanalen FX under sommarsäsongen. Jag såg den ärligt talat inte då, vilket utmålats lite som en synd i en del kommentarsinlägg här på sidan. Så jag tänkte what the heck, sunny Philly, it's you and me now. Och herre Jesus vilken resa det blev.

Serien handlar om kompisarna Mac, Dennis och Charlie, någonstans kring de 30, som tillsammans äger den halvsunkiga irländska puben Paddy's. I baren jobbar också Dennis syster Sweet Dee - men hon är inte delägare, så henne tycker de om att stampa lite extra på. Kvartetten är som folk är mest, bara så mycket mer. De är smårasistiska, gör vad som helst för att få sex, hatar gamla människor, kliver gärna över lik om det passar deras egna egoistiska syften, skyr allt som kan tänkas likna känsloprat likt pesten och ... ja just ja, de får årtusendets kick när de köper en pistol till baren efter att deras kassaskåp blivit snott. De är svin helt enkelt, men svin på det där sättet att man ändå känner igen sig själv, trots att man aldrig skulle erkänna det för någon.

Det var länge sedan en komediserie gav mig så mycket oförfalskad gjädje. Jag vet inte ens om jag vill kalla serien en komedi, för mestadels känns den främst tragiskt. Vanligen brukar jag ha svårt för humor där komiken pressas fram genom att situationen personerna befinner sig i är så pinsam att man vill gömma sig bakom soffan, men trots att "It's always..." kryllar av liknande stunder, drabbas jag inte av panik och letar flyktvägar, utan istället skrattar jag, högt dessutom. Kanske beror det på att personerna, trots att de är uppenbara karikatyrer, ändå utstrålar värme, något jag tycker saknas till exempel i pinsamhetsfrosseriets "The office". Jag känner verkligen med Charlie när han äntligen får en chans att gå på en high school-avslutningsbal - må så vara att hans dejt är drygt tio år yngre och inte myndig - han får ÄNTLIGEN chansen, bara för att i slutscenen krossas när han brädas av en 17-årig fjant i ful smoking till tonerna av Alphavilles "Forever young". Heartbreaking är bara förnamnet.

Bäst är avsnittet där Dennis och Mac via Dee får nys om hur lätt det är att ragga tjejer på Pro life- respektive Pro choice-demonstrationer. Sagt och gjort, de väljer varsin sida och skrider till verket. Mac får ihop det med en mycket lidelsefull abortmotståndare (utmärkta Autumn Reeser från "The OC") medan Dennis blir rätt missnöjd med de mer feministiskt lagda abortförespråkarna, de faller inte lika enkelt för hans knep helt enkelt. Sagt och gjort, mitt under en hätsk demonstration utanför en abortklinik byter han sida genom att klättra över staketet som skiljer kombatanterna åt, vilket tolkas som ett stormningsförsök av båda sidorna, vilket får katastrofala följder.

Nivån i "It's always..." är oftast riktigt låg. Det är inte sparkar mot pungregionen som gäller, snarare vilda yxhugg mot hälsenan. Det är den typen av humor som amerikaner odlat i decennier i tonårstuttfilmer och liknande, skillnaden är bara att "It's always..." aldrig blir flåshurtig eller tillrättalagd, den skildrar istället bara råhet i full blom - livet handlar om att så ofta som möjligt dricka sig kräkfull och att få knulla, gärna samtidigt om det är möjligt. Det är inte moget någonstans, men oj vad roligt det är. Samtidigt vore det ren lögn att kalla serien grovkornig, den är ytterst skarp i den skruvade skildringen av gängets degraderade liv.

"It's always sunny in Philadelphia" har fått grönt ljus för en andra säsong, som kommer att sändas i början av nästa år. Jag längtar redan.

Nya bud om "Arrested development"...

På måndagskvällen svensk tid uppstod ett nytt rykte angående Fox-serien "Arrested development", vars nedläggning jag skrev om så sent som i fredags. Enligt Tv Squad cirkulerar spekulationer om att kabelkanalen Showtime kan vara på väg att ta över serien. Showtime, som bland annat gjort utmärkta "Weeds" på sistone, känns ju helt klart som ett mer logiskt hem för en så pass smal komediserie som "AD", men håll i hattarna, det är som sagt bara rätt så löst snack ännu...

Ryktet gör dock också gällande att Showtime i sånt fall skulle välja att lägga "Arrested development" i anslutning till "Weeds", för att skapa dubbel draghjälp för de båda serierna.

Mer lär följa.

"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ

Det är med kluvna känslor jag skriver det här inlägget.

En av de absolut bästa science fiction-serier som någonsin gjorts, och i mitt tycke en av senare års största höjdpunkter inom tv-dramat rent generellt, ska nu få svensk premiär. Ja, nästan i alla fall. För det sker på ett så anonymt sätt att det nästan känns som att det inte händer, på riktigt.

"Battlestar Galactica", som jag skrivit om vid flera tillfällen tidigare (bland annat här och här), kommer att visas på Kanal 5 natten till onsdag och torsdag. De två avsnitt som ska visas är den miniserie som gjordes innan den "riktiga" första säsongen tog vid (just nu har halva säsong två visats på Sci-fi Channel i USA). Vad som skett på Kanal 5 är troligen det att de fått "BG"-miniserien "på köpet" vid inköp av något annat, och nu vill de låta skadan bli så liten som möjligt (för science fiction vill ju ingen vettig normalt funtad människa se så klart, det är ju för kids och nördar allena) och begraver den på en tid då absolut ingen tittar på tv. Och man gör det dessutom utan någon som helst reklam för sändningen, en sökning på "Battlestar Galactica" på Kanal 5:s hemsida genererar dessutom noll träffar, vilket i och för sig säger mer om hemsidan eftersom det ju finns åtminstone tablåinfo om programmet på sajten, men det är en annan historia.

Anledningen till att jag känner mig kluven till att skriva det här är att jag tycker att det är rent skamligt att Kanal 5 gör så här. För nu finns det ju inte en chans i helvetet att de kommer att köpa in och sända de två riktiga säsongerna av serien. "Varför skulle vi göra det när ändå ingen såg miniserien som vi ju faktiskt sände?", lär bli svaret som kanalens inköpare skickar tillbaka när stackars utsvultna svenska sci fi-fans mejlar och frågar om de är riktigt kloka i huvudet.

Och eftersom jag tycker att deras agerande är skamligt, så vill jag egentligen inte heller uppmuntra någon till att titta. Det finns ju dessutom en risk att jag lurar hundratals stackare i fördärvet, för om ni stannar uppe halva natten på tisdag och onsdag så kommer ni förutom att vara väldigt trötta dagen efter även att tvingas köpa den ypperliga dvd:n med säsong ett av serien via import - för ni kommer att skrika efter att se fortsättningen, så bra är nämligen serien. Men det fattar inte Kanal 5. Det må vara idioti på hög nivå, men det är verkligheten.

Men vad borde Kanal 5 ha gjort då? Tja, man skulle ju kunna ha lagt ut lagom mycket reklam för sändningarna och promotat dem med några av de otroliga superlativ som serien genererat från seriösa tv-tyckare i USA och Storbritannien (hey, de hade gärna fått använda mina inlägg om serien också om det hade hjälpt) och sedan åtminstone sänt det hela ... ja, självklart inte på prime time men det hade ju varit trevligt med en starttid före midnatt i alla fall. Då tror jag helt ärligt att serien hade kunnat generera hyggliga tittarsiffror även i ett land där det verkar finnas ett konsensus om att science fiction är för barn och övervintrade finniga tonåringar och inga andra.

För kära Kanal 5 - ni vet ju att jag har koll på vad jag pratar om. Jag skrev ju för en tid sedan ett inlägg där jag förklarade min obestridliga kärlek för "Grey's anatomy", en serie som ni därefter valt att sälja in så hårt att man knappt kan vända sig om på stan utan att se en reklampelare med Ellen Pompeo och Patrick Dempsey på. I det fallet tror ni ju på mig, så varför inte i fallet med "Battlestar Galactica"?

Så slutsatsen är alltså denna: Jag uppmanar inte någon att titta på Kanal 5 på tisdag natt mellan 00.55 och 02.40, och heller inte på onsdag natt mellan 02.25 och 03.55. Men då sänds det i alla fall - årets bästa tv.

UPPDATERING 051118: Enligt MMS sågs de två "Battlestar Galactica"-avsnitten som Kanal 5 sände av 45000 (del ett) respektive 20000 (del två) tittare.

"Arrested development" läggs ner

Serien som alla älskar att krama men ingen tycker om att se, Fox-komediserien "Arrested development", verkar sjunga på sista versen. Enligt de amerikanska branschtidningarna har kanalen dragit ner antalet avsnitt för den pågående tredje säsongen från 22 till 13. Och som inte det vore nog så väljer de nu att visa repriser av actiondramat "Prison break" istället för nya episoder av "Arrested development" under sweeps-perioden i november, detta för att minska "skadan" serien genererar genom de låga tittarsiffrorna (runt fyra miljoner tittare per vecka). Nya avsnitt kommer att fortsätta visas i december.

Något officiellt besked om nedläggning finns dock inte ännu, men då det länge var osäkert om serien, vars två första säsonger sammanlagt belönats med sex Emmys i komediklasserna, ens skulle en tredje omgång, ser det onekligen ganska så becksvart ut.

I Sverige sänds "Arrested development" sent på måndagskvällarna i TV4. De senaste tre avsnitten har i snitt setts av drygt 100000 tittare, enligt MMS.

UPPDATERING: På fredagseftermiddagen svensk tid kom så det officiella beskedet - "Arrested development" läggs obevekligen ner efter att den förkortade tredje säsongen sänts klart.

DN skriver om tv - med tveksamt resultat

Dagens Nyheter har sakteliga börjat förstå att det kanske är populärt att kolla på tv-serier nu för tiden, och har den senaste tiden skrivit några texter av varierande längd i ämnet. Resultatet är dock sådär. I dagens tidning, och på onsdagseftermiddagen som en stor dragare på förstasidan på dn.se, skriver de om att CBS i dagarna bestämt sig för att göra de tre inledande avsnitten av "Threshold" tillgängliga via webben, och detta "innan serien ens haft premiär i tv-rutan".

Vänta nu ett tag - har inte jag sett "Threshold" fram till avsnitt åtta? Sände inte CBS det i fredags kväll? Nej, jag måste nog ha drömt det. Konstigt, jag kunde ha svurit på motsatsen.

Missförstå mig inte, det är jättebra om svenska morgontidningar börjar skriva om tv på det sätt man skriver om film, men snälla, gör det inte med vänsterhanden. Det är inte svårt att kolla fakta. Det tar 30 sekunder. Använd tv.com eller något liknande. Snälla.

Opinionschock: Republikanerna vann tv-debatten!

Observera att det här inlägget innehåller "Vita huset"-spoilers.

En och annan ansvarig för "Vita huset" har nog huvudvärk nu. Visserligen blev den direktsända tv-debatten i söndags kväll mellan seriens två presidentkandidater, demokraternas Matt Santos (Jimmy Smits) och republikanernas Arnold Vinick (Alan Alda), ett lyft tittarmässigt jämfört med tidigare under säsongen, men en opinionsundersökning gjord efter debatten som publiceras i Washington Post uppvisar en övertygande seger för republikanernas kandidat Vinick i den viktigaste tittarmålgruppen, 18-29-åringar (56 procent mot 42 för Santos). Santos tog visserligen en jordskredsseger i ålderskategorin över 65 år (68 procent mot 27 för Vinick), men för NBC, som desperat försöker skaffa en yngre publik till kanalen, är det inget annat än en Pyrrhysseger.

Varför är det här då en mardröm? Tja, man behöver inte vara kärnfysiker för att ana att seriens skapare nog helst ser att det blir en demokratisk president som vinner det val den pågående sjunde säsongen är tänkt att avslutas med. En åttonde säsong (som visserligen är långt ifrån huggen i sten med tanke på att serien brottats med sjunkande tittarsiffror) skulle ju vid en republikansk seger bli en helt ny sådan, hela skådespelarstaben förutom Alda måste bytas ut. Vid en planenlig Santosseger kan ju åtminstone delar av den ordinarie ensemblen följa med in i det nya presidentskapet. Jimmy Smits har också haft en helt annan framträdande roll i serien ända sedan förra säsongen jämfört med Alan Alda, även om det gjorts tappra försök att skildra livet i den republikanska kampanjen ur en "mänsklig" synvinkel också. Men hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma ifrån - i det universum som är "Vita husets", så är demokraterna de goda och republikanerna de onda. Något annat finns inte.

Men som sagt - på NBC är man desperata efter att föryngra sin publik, och det är inte alls omöjligt att det här utslaget får långtgående effekter. Jaså kidsen gillar republikanernas kandidat, ja men vilka är då vi att förvägra dem honom?!

Och hur kunde det då gå så här? Ja, helt logiskt är det inte. Smits är en betydligt yngre herre än den grånande Alda, och torde locka yngre tittare. Med samma tanke borde Alda locka pensionärerna, men icke sa Nicke. Visserligen kändes Alda mer laddad på scenen, men det var samtidigt uppenbart att Smits fått bättre repliker, vassare punchlines. Tyckte deltagarna i undersökningen synd om republikanernas Vinick, var Santos för bra, för rättrådig, för mycket? Tja, något var det uppenbarligen i alla fall.

För övrigt anser jag att debattavsnittet var en konstig föreställning som jag inte riktigt får grepp om. Till sin form var det en mycket mer "äkta" debatt än verklighetens presidentdebatter i USA (den spöade även svenska valdebatter med hästlängder), med "äkta" känslor, "äkta" tal, "spontan" ilska och sällan hörd medryckande retorik. Självklart visste alla som tittade att allt var regisserat, men det var ändå direktsändning, och oj så verkligt det verkade, och oj så arga de blev på varandra på slutet. Men samtidigt hade NBC gjort fiktionen så bra att man undrade var det riktiga världen tog vid. I loggan i rutans nederkant stod det "Live NBC News", precis som vid den "riktiga" äkta varan, och debatten leddes av verklighetens NBC-nyhetsankare Forrest Sawyer. Det brukar talas om att amerikanska nyhetsprogram sedan länge gett upp tanken på att leverera information till sina tittare, och istället satsar på infotainment. Det här var en annan sida av samma mynt - det var som på riktigt, bara så mycket bättre.

TV4 börjar sända "Commander in chief"

Höstens största tittarframgång bland nykomlingsserierna i USA, "Commander in chief" där Geena Davis gör rollen som USA:s första kvinnliga president, har köpts in av TV4 och kommer att börja sändas tidigt nästa år. Serien, som jag själv här på 43 minuter tidigare liknat vid ett "Vita huset" i lightformat, har setts av runt 16 miljoner amerikaner varje vecka, och har alltså ungefär dubbelst så många tittare som "Vita huset" har nu för tiden.

I "Commander in chief" gör Geena Davis rollen som Mackenzie Allen, från början obunden vicepresident i en republikansk administration, ditsatt som en sorts marionett för att locka röster från traditionellt demokratiska sympatisörer. När så presidenten avlider i sviterna av en hjärtinfarkt förväntas det inom partiet att Allen ska avsäga sig sin post, och bana väg för Nathan Templeton (Donald Sutherland), majoritetsledare i representanthuset, som ny president. Men eftersom han är ett högerspöke av extrema mått, så vägrar hon att göra dem till viljes under mer eller mindre kuppartade former. Och voila - USA har fått sin första kvinnliga president.

Sex avsnitt har hittills sänts av serien i USA (sjunde i kväll). Dessa sex avsnitt var de som skaparen Rob Lurie hann göra innan ABC bestämde sig för att anlita Steven Bochco som exekutiv producent för serien istället. Det ska bli intressant att se om han kan dra åt tumskruvarna en aning, och göra det här politiska dramat vassare. Det har varit lite väl mycket fokus på presidentens familj och en smula konturlöst hittills. Mackenzie Allen har framställts som en ängel, och Nathan Templeton som en djävul. Lite mer användande av gråskalor vore välkommet.

Roxette-revival i "Reunion"

Det har ju stötts och blötts en hel del i olika medier om att svensk musik, som The Perishers och Jose Gonzalez, har dykt upp i serier som "The OC" och "One Tree Hill" de senaste åren. Nu har svensk musik varit på tapeten igen, men kanske riktigt lika aktuell sådan... Fox-serien "Reunion", som går ut på att ett mord som skett i nutid har sin grund i händelser som startar med att ett gäng vänner tar examen från high school 1986 varefter ett år avhandlas per avsnitt fram till vi sitter med lösningen på mordet 20 episoder senare, har gjort det till ett signum att dränka varje avsnitt med tidstypisk musik. Förra veckan var det 1989 års tur, och Roxettes Billboardetta "Listen to your heart" fick spela en av huvudrollerna i några synnerligen dramatiska bröllopsscener.

Jag tyckte att det första avsnittet av "Reunion" var bra, men serien tappade fart under de följande episoderna. Efter det långa baseballuppehållet som Fox haft vilket gjort att nästan alla deras serier har legat i träda i en dryg månad, tycker jag dock att den fjärde delen uppvisade lite större stabilitet, så jag fortsätter nog titta.

Som en skandinavisk parentes kan också nämnas att norska Annies smittande elektrohit från häromåret, "Chewing gum", dök upp i söndagskvällens avsnitt av "Grey's anatomy".

Men trots allt - än har väl inget hänt i svensk tv-musikväg som spöar The Cardigans klassiska livespelning i "Beverly Hills"-avsnittet från maj 1997 när gänget tog examen från college och David och Donna hade sex för första gången.

"God morgon alla barn" håller - nästan

Något ligger och puttrar i det lilla samhället Kroka. Ett långkok inlett i Roy Anderssons evigt glåmiga 1970-tal, och sedan bortglömt, aldrig avtaget från spisen. Nu är tiden kommen. Ett par rejäla grytlappar i form av en Luciautröstning enligt "Robinson"-modell samt en skolinspektör direkt från Hades visar sig vara allt som behövs. Kroka kommer aldrig att vara sig likt igen.

Låt mig säga det direkt - "God morgon alla barn" är ett rätt så genialiskt försök att uppdatera det vi brukar kalla svenskt tv-drama. Sällan har jag sett en svensk serie som känns så genomarbetad när det kommer till detaljer. Man sitter helt enkelt och gapar över scenografin, och skådespelarnas rörelser är koreograferade som vore det dans. Men det är mer än utseendet som skiljer ut "God morgon alla barn" från mängden. Historien, i sig inte särskilt märkvärdig (men heller inte banal), berättas på ett sätt som vi inte riktigt är vana att se på prime time. Serien kräver en hel del av tittaren, och av den dryga miljonpublik som bänkar sig på måndag kväll för att se vad de tror ska bli den här höstens "Om Stig Petrés hemlighet", kommer troligen en tredjedel att byta kanal redan efter 20 minuter och inte återvända. För "God morgon alla barn" är inget enkelt drama.

Men vad är det då? Tja, berättelsen handlar om vad som händer när en skola i en liten håla bestämmer sig för att ändra på reglerna för hur årets Lucia i skolan ska väljas. Istället för framröstning så blir det dokusåpeutröstning där en efter en av 12-åriga tjejerna får slaget i ansiktet - du duger inte. Detta rör upp oanade känslor i en håla som är märkligt omärkt av det vi brukar kalla samhällsutveckling. Att en fruktad skolinspektör ryktas vara på ingående för en oannonserad inspektion gör heller inte saken bättre, särskilt inte när skolan är på väg att falla isär av inre stridigheter.

Men "God morgon alla barn" är i grund och botten en historia om tre kvinnors frigörelse från konventioner. Det är kring den traditionsbundna läraren Gun (Lotta Tejle), bröllopsbutiksägaren Ann-Kristin (Cecilia Frode) vars höjdpunkt i livet inträffade för 25 år sedan när hon valdes till skolans Lucia, samt den spirande feministen i form av 12-åriga Karin (Kajsa Angleflod), som serien kretsar. Alla drivs de av ett begär att få känna lite lycka, ett begär som till sist manifesterar sig på ett ... tja, lite oväntat sätt kan vi väl säga, i seriens avslutande del när Lucia äntligen ska firas.

Skådespeleriet i "God morgon alla barn" är genomgående superbt. Doldisen Lotta Tejle är otrolig i huvudrollen som den hämmade Gun, och Cecilia Frode gör ett lysande porträtt av den kärlekstörstande Ann-Kristin, för evigt fast i sitt rosa helvete. Även de manliga huvudrollerna, i form av Reine Brynolfsson, Claes Ljungmark och Magnus Krepper, ros hem med den äran. Men först och främst är det här damernas föreställning.

Men det finns ju ett "nästan" i min rubrik. Och den betyder ju så klart något. Rättare sagt tre saker:

1. "God morgon alla barns" avslutande del. Det spårar nämligen ur. Den obestämbara wackyness som legat som en lätt hinna över föreställningen fram till dess blir alltför flippad när skolinspektör Anton Karlqvist (Allan Svensson) dyker upp och skruvar upp storyn ett par varv så att den mer liknar ett drömspel, eller ja, ett mardrömsspel då kanske. Det blir aldrig en riktig freakshow, men det är tyvärr ganska nära.

2. Jag förstår inte riktigt poängen med den "pedofili light"-historia som ligger insprängd i den större berättelsen. Inte så att den är direkt osmaklig, för det är den inte, men jag tycker inte att den passar i sammanhanget. Det hade gott kunnat bli en helt egen historia.

3. Okej att Kroka verkar vara en avkrok av Guds nåde - men varför i hela fridens namn har inte skolan, som i slutscenerna ändå verkar bestå av elever nog att fylla en aula av standardmodell, mer personal än en rektor, en lärare och en vaktmästare? Okej att de troligen la alla pengarna på den vackra scenografin och koreografin, men några statister hade de väl kunnat slänga in i scenerna från lärarrummet?

Men att den debuterande regissören Jens Jonsson och manusförfattaren Stina Sturesson går en lysande framtid till mötes tvivlar jag inte ett ögonblick på.

"God morgon alla barn" sänds i tre delar med start på måndag kväll klockan 20 i SVT1.

Krigsdramat "Over there" läggs ner

Krigsdramat "Over there", som fått stor uppmärksamhet för att det var den första amerikanska tv-serie som handlade om ett pågående krig, läggs ner efter första säsongens 13 avsnitt. Serien, som handlar om en grupp nyanlända fotsoldaters vardag i Irak, har tittarmässigt blivit en besvikelse för kabelkanalen FX. I medel sågs serien av 2,1 miljoner tittare per vecka, en siffra som inte är särskilt mycket att hurra över i USA.

Tv-legendaren Steven Bochco var ett av namnen bakom serien. Han har redan gått vidare till att bli ny boss över höstens största tittarframgång bland nykomlingsserierna, "Commander in chief".

Personligen tycker jag att "Over there" repade sig efter en trevande start, och var ett stycke väldigt god tv-dramatik så länge det varade, även om serien kanske först och främst hamrade in budskapet 'war is hell' i våra skallar, och det visste vi väl ändå redan.

Huka er: sweeps-vansinnet är här!

Några gånger per år går de amerikanska tv-kanalerna bonanza i sina försök att övertrumfa varandra i spektakuläritet. Oväntade vändningar i tv-serier, gästinhopp av kända filmstjärnor, cross-overs mellan olika serier, live-sändningar, you name it. Fenomenet kallas sweeps, och ja, nu är det dags igen.

Fyra gånger per år - i februari, maj, juli och november, inträffar dessa sweeps-perioder, som oftast är runt fyra veckor långa. I korthet så kan man säga att det redan i vanliga fall så statistikälskande amerikanska folket låter siffernissarna på Nielsen Ratings gå igång på sjukt många Jolt Cola och grotta ner sig i olika sorters målgruppsstatistik. Utifrån de väldigt detaljerade siffror som till sist trillar ut och visar vem som sett vad, när de gjort det och på vilket sätt det skett, bestäms sedan priserna för reklamplatser i de olika programmen och på de olika kanalerna. Och på den gigantiska tv-marknaden i USA handlar det här inte direkt om kaffepengar, så programmakarna gör sitt allra allra bästa för att just deras serie ska locka tittare, och då allra helst de som räknas främst, nämligen målgruppen 18-49-åringar.

De här sweeps-fönstren är den främsta orsaken till att det amerikanska tv-året är så uppstyckat. På ett helt annat sätt än vi i Sverige är vana vid så tar serier uppehåll lite då och då under säsongerna, bara för att kunna tajma säsongstopparna till det är sweeps-dags. Under de här uppehållen kör man oftast repriser av äldre avsnitt, samtidigt som man kör ut reklamspottar in absurdum för nästa nya avsnitt, som enligt trailarna ligger på ungefär samma dramatiknivå som när Jesus gick på vatten.

Sweeps-säsongen som inleds nu är inget undantag. Nästa veckas "Lost"-avsnitt beskrivs som en "shocker" det kommer att pratas om hela det kommande året, och på internet kokar forumen av spekulationer om vem av karaktärerna som ska få bita i gräset (för någon ska dö, det verkar alla övertygade om). På söndag direktsänds "Vita huset" när det blivit dags för den stora presidentvalsdebatten, något som fått ungefär lika stort medieutrymme som den verkliga varan mellan Bush och Kerry förra hösten (och även rapporterats om i svensk press), och för att höja "CSI"-temperaturen så kommer nästa veckas "CSI: Miami" och "CSI: NY" att bli en stor cross-over där Horatio Caine (David Caruso) måste få hjälp av Mac Taylor (Gary Sinise) med ett komplicerat fall i ett dubbelavsnitt som inleds i Florida men slutar på Manhattan. Och som inte det räcker, så har de även sett till att göra en mediegrej av att Madonnas Abba-singel "Hung up" ska spelas i båda avsnitten, fast i olika mixar (japp, därmed behöver ni inte fundera längre på varför jag illustrerat det här inlägget så som jag gjort).

Men tv-kanalerna tar också till mer enkla knep för att locka tittare. I senaste numret av Entertainment Weekly intervjuas Lake Bell, en av skådisarna i NBC:s nya sci fi-serie "Surface", där hon bland annat berättar att hon är förvånad över att hon bara behövt visa upp sig i bikini en gång hittills i serien. Ja, fram till nu i november då, då hon visserligen inte kommer att synas i badkläder, men i underkläder. "Long story how I get there", säger hon och skrattar, "but, um, sweeps!"


Uppdatering 051104: Nu har TV Squad skrivit en text om vad som är att vänta under november månads sweeps.