"Kommissionen" spöade "Idol 2005"

Det finns fortfarande hopp. Andra avsnittet av "Kommissionen", som sändes i går kväll på SVT, sågs av 1,4 miljoner tittare. En timme tidigare hade knappt 1,1 miljoner bänkat sig framför burkarna för att se premiärsändningen av "Idol 2005" i TV4.

"Kommissionen" är enligt mitt tycke riktigt bra tv-dramatik med svenska mått mätt. Det känns därför trevligt att serien fortsätter att locka publik även efter första avsnittet. Visserligen tappades nästan 300000 åskådare från förra veckan, men det var väntat.

När jag ändå pratar tittarsiffror så har "CSI" börjat repa sig från de första höstavsnittens bottennapp. Måndagskvällens avsnitt i Kanal 5 sågs av 590000 människor, vilket innebär att det fortfarande är en bit upp till vårens siffror, men det går i alla fall åt rätt håll.

Och så en helt annan sak: jag har inte glömt bort att tv-hösten nu börjat rulla igång så smått även i USA, med bland annat HBO:s "Rome" och FOX:s "Prison break". Jag har inte glömt dem och kommer självklart att skriva rapporter om vad jag anser, men jag har helt enkelt inte hunnit se dem ännu. Hav förtröstan.

No more tv-topp, no no

Traditioner är ju till för att brytas, och jag har ju inte hunnit rota mina traditioner så värst djupt i min blogg, så det känns inte så där tokigt jobbigt att bryta mitt löfte om att varje vecka presentera veckans tv-topp. Jag orkar helt enkelt inte, den känns ändå ganska ointressant ur dramaseriesynpunkt. Den här veckan ligger visserligen SVT:s "Kommissionen" etta och TV4:s "Lost" placerar sig på åttonde plats, men ändå - hur kul är det att skriva om program som "Doobidoo" och trötta repriser av "Svensson Svensson"? Inte så värst.

Jag tycker dock att tittarsiffror kan vara rätt så intressanta, så jag kommer att fortsätta kolla in hos MMS med ojämna mellanrum för att se hur serierna i de svenska tablåerna mår. Men ingen tv-topp. No more!

Dr House is in da house!

Ja ja, jag vet att det är en flåshurtig rubrik, men jag kan helt enkelt inte hjälpa det, inte när det gäller "House". På torsdag kväll klockan 22 är det äntligen svensk premiär i Canal Plus för en av senare års absolut bästa tv-serier. Hugh Laurie gör sitt livs roll som den elake, bitske, olycklige men ack så älskvärde Gregory House, en läkare som avskyr patienter (främst för att han inte är särskilt förtjust i dumma människor, ett epitet han lägger på sisådär 98 procent av befolkningen), men som samtidigt är väldigt intresserad av deras mystiska sjukdomar. Till sin hjälp har han ett team av unga handplockade läkare, som han älskar att mästra och överbevisa (genom att visa att de är dumma).

En del har redan skrivits i svensk press om "House". Dagens Nyheter hade en helt okej intervju med seriens skapare David Shore i dag, och Kjell Häglund har skrivit en lååång och välgenomtänkt text om serien på Weird Science. Jag tänker inte tillägga särskilt mycket om seriens kvaliteter för det känns fånigt att upprepa det andra redan skrivit, det vill säga att Hugh Laurie är briljant och att serien har högsta kvalitet in i minsta detalj. Se själva och bedöm om ni inte redan gjort det.

Jag är lite kluven till att Canal Plus rycker åt sig såna här serier. Visserligen tycker jag så klart att det är bra att en svensk kanal sänder den överhuvudtaget, men jag är av den åsikten att bra tv ska kunna ses av så många som möjligt. Skulle SVT, vilket vore den logiska kanalen för "House" enligt min mening, köpa serien nu drabbas vi av samma problem som i fallet med "Six feet under" - enorma väntetider innan serien kan visas. Okej, fallet med "SFU" är ju extremt eftersom SVT nu ligger två säsonger efter USA, men ändå.

Men det är väl ingen anledning att lägga sig ner och gråta. "House" börjar ju faktiskt på svensk tv på torsdag. Det är väl gott nog.

Långtråkig väntan på amerikansk tv-höst

Åh, detta känns som några av de tråkigaste veckorna på året för en tv-fanatiker. Luften står stilla inför den amerikanska höstsäsongen, som fortfarande ligger några veckor fram i tiden. Visserligen har man då tid att kolla ikapp serier man inte hunnit se under säsongerna ("Boston legal" ligger och väntar på mig, jag har helt enkelt inte haft tid att följa den tidigare, men snart så), men det är ändå en långsam tid, fylld av förväntan och ovisshet.

I kväll startar visserligen HBO:s nya historiska storsatsning "Rome", som enligt förhandsrapporterna lovar rätt gott. Men det är ändå en klen tröst. Kan det inte vara runt den 20 september snart, när allt brakar loss på allvar? Det har visserligen varit en helt okej sommarsäsong, men det är nog nu. Snälla klocka gå fortare.

Exponering i media hjälper inte alltid

Den svenska tv-säsongen har börjat på allvar den här veckan. I tisdags kväll startade SVT "Kommissionen", och i går kväll hade "Lost" höstpremiär i TV4. Redan förra veckan startade Kanal 5:s amerikanska flaggskepp "CSI".

Kan man utröna något av tittarsiffrorna så här långt? Tja, det man kan säga är att medieexponering verkar hjälpa, men inte alltid. Den senaste veckan har varje svensk dagstidning jag kan komma på haft minst en artikel eller fler inför starten av "Lost" och "Kommissionen". I det senare fallet betalade det sig. Enligt MMS så bänkade sig 1,665 miljoner tittare för att se den explosiva premiären, en siffra som jag tycker måste betraktas som väldigt bra. Gårdagskvällens siffra för "Lost" blev 980000, vilket jag skulle vilja kalla en besvikelse för TV4. "Lost" har fått en massiv medieexponering, och är dessutom ett redan inarbetat program hos publiken. Okej att det inte är långt till toppsiffrorna som legat en bit över 1,1 miljoner, men jag tror att kanalen hade väntat sig mer av premiären efter all uppmärksamhet.

"CSI" har också startat svagt den här hösten. Under vårsäsongen sågs avsnitten ibland av uppåt 700000 tittare, vilket är en väldigt hög siffra för Kanal 5. De två program som hittills sänts i höst har också nått 700000 - men bara om man lägger ihop siffrorna för avsnitten... Kanske har inte publiken hittat tillbaka till sofforna efter sommaren ännu. Det är nog vad Kanal 5 hoppas i alla fall.

Fast okej då, djupare tittaranalyser bör man nog vänta med till en bra bit in i september innan man ger sig på.

"Six feet unders" värdiga avsked

Observera att detta inlägg innehåller spoilers.

Så har då det sista avsnittet av "Six feet under" sänts. Och jag har sällan känt mig så tagen efter ett tv-program som jag gjorde när Claire reste bort mot solnedgången på väg mot sitt nya liv. Jag har vid många tillfällen under de fem år serien sänts tvivlat, känt att kvaliteten sjunkit eller misären blivit för djup, men något har alltid väntat runt hörnet, som fått mig att få förnyad tro på en av de mest genomtänkta tv-dramer som skapats.

Och vilken resa det har varit. Jag gråter mer eller mindre av princip aldrig av film eller tv, men oj, om det någonsin varit läge så var det väl efter den här finalen. Inför omgångsstarten i juni i USA läste jag i en artikel att Alan Ball ursprungligen inte hade för avsikt att göra en femte säsong av "Six feet under", men att HBO lyckades övertala honom på ett tidigt stadium. Då tog jag det som ett dåligt tecken, men i kväll känner jag mig lycklig över att det skedde.

På något sätt var det väl väntat att det skulle gå så här, att det skulle gå vägen och bli något ljust till sist. För det "Six feet under" gjort under sina fem år är ju att lära oss att till syvende og sist är döden och avskedet något vackert. Även om jag erkänner att det ibland suttit VÄLDIGT långt inne.

Slutscenen, där Claire bryter upp och ensam reser med bil över den amerikanska kontinenten mot New York och vi i vackert motljus får se hur Ruth, Keith, David, Rico, Brenda och till sist Claire möter döden i den redan skrivna framtiden, var ju på sätt och vis det enda möjliga slutet för en serie som i varje avsnitt inletts med en dödsruna. Men även om det må ha varit en smula förutsägbart så var det det värdiga slut jag tror att vi alla ville se. Och att Nate till sist fick finna frid i döden efter att ha bitchat upp alla i sin omgivning och särskilt Brenda i de senaste avsnittens drömsekvenser, var också en lättnad.

Jag kommer att sakna "Six feet under" mycket. Men med facit i hand är jag glad att det är över.

Totalslam för SVT1 på tv-toppen

Det blev totalslam för SVT:s breda kanal SVT1 på tv-toppen den här veckan. Ingen annan kanal lyckades slå sig in bland de tio översta. Faktum är att TV4 kommer in först på plats nummer 13 med sändningen från fredagens Golden League-gala i friidrott (685000 tittare), även plats 11 och 12 plockas av SVT1 (genom programmen "Älskade dumburk" och "Solens mat").

"Morden i Midsomer" fick sin första placering överst på listan,
troligen på grund av att det inte fanns någon allsång som sändes
timmen före i samma kanal (som annars brukar dra lite större publik).

Veckans topp tio:
1. Morden i Midsomer, SVT1 tisdag, 1700000
2. Sommartorpet, SVT1 måndag, 1165000
3. Svensson Svensson, SVT1 söndag, 1155000
4. Sportspegeln, SVT1 söndag, 1140000
5. Har du hört den förut?, SVT1 söndag, 1035000
6. Djurgalen, SVT1 måndag, 985000
7. Uppdrag granskning, SVT1 tisdag, 940000
8. Harry Potter och de vises sten, SVT1 fredag, 905000
9. Fläskfarmen, SVT1 onsdag, 890000
10. Rose och Maloney, SVT1 måndag, 885000
Källa: MMS

Här är din tv-höst

I veckan som gick kängade Kjell Häglund välförtjänt till DN:s tv-bevakning i en krönika i tidningen Journalisten. Kanske var det den bredsidan som fick även DN att vakna till och i dag göra en "här är din tv-höst"-artikel. Och då kan väl inte jag vara sämre antar jag. Så här följer en guide till vad jag tycker är värt att se på svensk tv i dramaväg i höst och seriernas dagsform:

Fast just ja - innan jag glömmer det - jag håller helt med Kjell Häglund i hans kritik. Fast jag skulle vilja gå ännu längre, och säga att det tyvärr gäller hela DN:s nöjesbevakning. Fortfarande år 2005 skrivs i Dagens Nyheter de flesta kortare nöjesartiklar och notiser med en ironisk von oben-attityd som känns otroligt bajsnödig och därtill väldigt feg. Det är liksom "okej okej, vi skriver om det här, men tro för fan inte ens för en tiondel att vi tar det på allvar" över hela rapporteringen. Jag vet inte vilka det är som de är så rädda att stöta sig med att de måste anlägga en sån ton, men nån är det uppenbarligen.

Och nu - tillbaka till tv-hösten:

SVT:
De flesta av SVT:s svenska dramasatsningar är ju fortfarande oskrivna kort, så dem lämnar jag nästan därhän. Dock ser jag fram emot "God morgon alla barn", "Lasermannen" och "Örnen" mer än de övriga.

"Kommissionen" börjar sändas på tisdag. Den tolvdelade serien om vad som händer i Sverige efter en massiv terrorattack där större delen av riksdagshuset och Rosenbad förintas efter att en båt fullastad med sprängmedel körts in i Norrström är av de fyra första avsnitten att döma en ytterst kompetent och välgjord serie. Visst finns det skönhetsfläckar - specialeffekterna runt själva attentatet och när man ska få se ruinerna av stadskärnan känns till exempel lite väl mossiga - men vi är ju i Sverige och vi kan väl inte räkna med Hollywoodeffekter tyvärr. Storyn är rejält genomarbetad, skådespelarna är av toppklass och i stort känns produktionen väldigt genomtänkt. Jag blev väldigt glad av att se "Kommissionen", inte för att det är kul att se uppåt 2000 svenskar dö i en terrorattack, men för att det ambitiösa projektet håller.

"Vita huset": den sjätte säsongen som SVT börjar visa i höst är i mitt tycke en av de bättre. President Bartlets tid börjar rinna ut, demokraterna söker med ljus och lykta efter en ny kandidat och republikanerna vädrar vårvind i form av den starke senatorn Arnold Vinick (Alan Alda). En bit in i säsongen skiftar serien fokus litegrann, när Josh ger sig ut på vägarna som kampanjledare för Matt Santos (Jimmy Smits) valkampanj. När sen Donna blir headhuntad att haka på under vicepresident Bob Russells (Gary Cole) kampanj, ja, då är det upplagt för catfight. Kampanjavsnitten varvas sedan med "vanliga" avsnitt från stabens arbete i Washington. Säsongens sista avsnitt, när det till sist ska avgöras vilken som blir demokraternas nye presidentkandidat, är ett av de bästa "Vita huset"-avsnitten någonsin.

TV3:
"The closer": Har jag skrivit om förut. Välgjort och spännande, och Kyra Sedgwick är ypperlig i huvudrollen. Lär dock knappast bli en kioskvältare publikmässigt, den är inte lika publikfriande som "CSI" ...

... vilket inte heller "The 4400" är, vars andra säsong det är tänkt att TV3 ska visa i höst. Ganska bra science fiction, men andra säsongen har varit svagare än den första. Även den här serien har jag skrivit om tidigare.

"Cityakuten": Om några avsnitt försvinner Noah Wyle ur serien, vilket innebär att det inte finns någon som varit med hela vägen i det som jag på sätt och vis tycker är tidernas bästa tv-serie. Men det var ett tag sedan den var det. "Cityakuten" levererar fortfarande bra underhållning, men det har gått på tomgång i några år. Återstår att se om säsong tolv, som börjar om några veckor i USA, kan vända trenden. Jag är inte särskilt hoppfull.

TV4:
"Lost": Börjar på onsdag kväll, sex avsnitt kvar av första säsongen. Kanalen har lovat att de ska börja sända säsong två så snart de bara kan, vilket innebär att de kommer att ligga rätt tätt inpå den amerikanska sändningen. Det känns som att det blivit lite kutym bland många tv-älskare att dissa "Lost", men jag tycker att det är en av senare års bästa tv-serier, punkt slut. Jag har stora förväntningar på säsong två.

"24": TV4 börjar sända säsong fyra senare i höst. Till skillnad från den rätt saggiga tredje årgången, så är den fjärde upplagan riktigt vass. Jack Bauer jobbar inte längre på CTU utan för försvarsministern, men hans vägar korsas snart med den forna arbetsgivarens. Självklart är handlingen och det som hinner hända under dygnet som följer rätt så osannolikt, men det hör liksom nästan till. Oerhört driven historia, där nästan varje avsnitt har en lyckad cliffhanger. Avslutningen lovar dessutom gott inför säsong fem, som FOX börjar visa i januari.

TV4 börjar också sända Patricia Arquettes jag-kan-prata-med-de-döda-och-är-därför-en-hejare-på-att-lösa-brott-serie "Medium". Serien är välgjord, men inget man behöver ligga sömnlös över om man missar.

Fortsätter gör också "Numbers", som hör till "Medium"-kategorin. Jag har varit väldigt förtjust i Rob Morrow ända sedan han slog igenom i "Northern exposure" under första halvan av 90-talet, men det har inte hjälpt mig att hålla intresset uppe oavbrutet. Lite synd.

Sedan har ju TV4 slagit på trumman ordentligt över sin egna satsning "Medicinmannen". Än så länge har de bara skickat ut en liten dvd i singelformat till medier och liknande som innehåller en ganska menlös trailer och inte så mycket mer, men förpackningen var påkostad i alla fall. De hävdar att serien ska vara beroendeframkallande, men det återstår att se.

Kanal 5:
Överlag skulle jag vilja utnämna Kanal 5 som vinnaren bland de svenska kanalerna i antalet sevärda amerikanska serier med fulla säsonger (okej att SVT har "Sopranos" och Six feet under" vilket gör dem kvalitetsmässigt svårslagna tillsammans med "Vita huset", men de två förstnämnda sänds ju med kortare säsonger och med längre intervall mellan årgångarna). De har en bredd som de andra kanalerna saknar. Förstauppställningen med tre "CSI"-serier, "The OC" och "Desperate housewives" är svårslagen. Jag har sannerligen inte drabbats av någon desperat hemmafru-feber (har egentligen någon i Sverige det?), men jag följer serien med stort intresse ändå.

Original-"CSI" har en bra svensk höst framför sig med Tarantinoavsnittet som stilsäker final framåt november, när de rundar av säsong fem. "CSI: NY" söker fortfarande sin form, men jag har gott mod och hyser stort förtroende för Gary Sinise och Melina Kanakaredes i huvudrollerna. Och New York är ju liksom New York, så helt uppåt väggarna blir det aldrig. Serien har inte nått samma popularitet i USA som sina två syskon (en viss överdosering går ju att ana) och säsong två blir nog avgörande för framtiden. Jag hoppas på en uppryckning. Och "CSI: Miami" då? Tja, vad ska man säga. Om inte David Caruso ständigt var så mycket ... David Caruso, så skulle jag nog älska även den. Hans sätt att ständigt vänta två sekunder för länge varje gång han ska leverera en punchline och sedan viska fram dem med sin skrovliga röst för att skapa ökad teatral dramatik går mig på nerverna. Men jag kan ändå inte sluta titta. Det är väl ett bra betyg för manusförfattarna antar jag.

Och så har vi ju "The OC". Ojojoj, jag blir som ett barn när jag ser den serien. Okej, säsong två var en blek kopia av det fenomenala första året, men det är fortfarande dramatik av yttersta klass. En del vänner till mig fnyser och säger att "The OC" är en serie för tonåringar. I sånt fall vill jag aldrig bli vuxen. Det jag hoppas på inför säsong tre (som väl Kanal 5 kommer fram till nån gång i november-december skulle jag gissa), är att manusförfattarna släpper loss den riktige Ryan igen. Han har varit tråkigt mesig under år två, och nästan aldrig tillåtits låta sin godhjärtade bullyism explodera. Och det tror jag var andra årets största miss.

Nytt på Kanal 5 i höst är "Grey's anatomy", en serie om ett gäng unga läkare som försöker överleva sin AT-tjänst. Jag skulle vilja kalla den för läkargenrens "Ally McBeal", inte så till vida att den har den crazyhumor som den serien hade, men de har samma sentimentala ådra (tänk Ally vandrar sakta genom gatorna i ett lätt snöande Boston ackompanjerad av Vonda Shephard-sånger, vilket ju var hur ungefär alla "Ally McBeal"-avsnitt slutade). Jag blir inte riktigt klok på "Grey's", men jag har hittills sett varje avsnitt och blivit alldeles varm inombords efteråt. Det är jobbigt att bli vuxen, du kommer att trilla på näsan längs vägen men ställer dig starkare upp efteråt, är litegrann av seriens devis. Och som den sentimentala, romantiska sucker jag längst längst inne är, faller jag för det. Och Patrick Dempsey är ju med - bara det.

Ja, det var min högst subjektiva sammanställning av de serier jag tycker man ska följa på svensk tv i höst. Fast just ja, det finns ju en till. Har ni Canal Plus FÅR ni inte missa "House", som troligen är den bästa tv-serien som gjorts på den här sidan av millennieskiftet. Hugh Laurie är så briljant som cynisk, bitter, genialisk och ytterst älskvärd läkare att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva det. Så jag stannar här istället.

"Graven" vinner viktigaste Kristallen

Så har de svenska tv-kanalerna fått rumpan ur vagnen och till sist kommit överens om formerna för Sveriges stora unisona tv-pris Kristallen. Så här såg nomineringarna ut när de presenterades i går (galan sänds sedan 12 september i SVT):

Årets dramaprogram: "Fyra nyanser av brunt", SVT, "Graven", SVT, "Saltön", SVT, "Om Stig Petrés hemlighet", SVT

Årets fakta/nyhetsprogram: "Insider", TV3, "O som i Ortmark", TV8, "Uppdrag granskning", SVT, "Plus", SVT, "Rapport", SVT

Årets magasinsprogram: "Roomservice", Kanal 5, "Bygglov", TV4, "Antikrundan", SVT, "Toppform", SVT, "Kobra", SVT

Årets dokumentärprogram: "Lite stryk får de tåla", TV4, "Skotten i Knutby", TV4, "Prostitution bakom slöjan", SVT, "Könskriget", SVT, "Livräddarna", SVT

Årets underhållningsprogram: "High Chaparall", Kanal 5, "Idol 2004", TV4, "Melodifestivalen 2005", SVT, "Så ska det låta", SVT, "Tv-huset", SVT

Årets reality/dokusåpaprogram: "Expedition Robinson", TV3, "Paradise Hotel", TV4, "Melkers krogakut", TV4, "Riket", SVT, "Wild kids", SVT

Årets humorprogram: "Rallarsving", ZTV, "100 höjdare", Kanal 5, "Parlamentet", TV4, "Hey baberiba" TV4, "Ulveson & Herngren", SVT

Årets barnprogram: "Grynets megashow", SVT, "Hjärnkontoret", SVT, "Livet enligt Rosa", SVT, "Raggadish", SVT, "Rea", SVT

Årets programledare, man: Hasse Aro, TV3, Martin Timell, TV4, Adam Alsing, Kanal 5, Jonas Leksell, SVT

Årets programledare, kvinna: Renée Nyberg, TV3, Linda Isacsson, TV4, Emma Andersson, Kanal 5, Kattis Ahlström, SVT

Årets programledare, nyheter/sport: Claes Runheim, TV3, Bengt Magnusson, TV4, Tommy Åström, Kanal5, Peter Jihde, SVT

Årets program - tittarnas pris: "Efterlyst", TV3, "Parlamentet", TV4, "Roomservice", Kanal 5, "Livräddarna", SVT

Kommentarer på det? Tja, några saker slår mig. Det produceras mycket bra tv i Sverige, men överlag är tv-klimatet rätt dassigt. Vi är för få helt enkelt, och människors smak är överlag inte tillräckligt sofistikerad för att de ska kunna ta till sig kvalitet i någon större mängd. Då blir det så här, ganska slätstruket, men helt okej. Jag har inga direkta invändningar mot någon av nomineringarna, men jag inser med lite sorg i hjärtat när jag ser listan att "jaha, det är så här det är. Roligare är vi inte". En fundering dock - hur kommer det sig att det traditionellt så manliga gebitet nyheter/sport är en unisex-klass, medan "vanliga" programledare fållas in i en manlig och kvinnlig sådan? Har de redan fastslagit att kvinnor inte kan komma ifråga? Och finns det egentligen överhuvudtaget någon anledning till att separera manliga och kvinnliga programledare? Okej att fysiska förutsättningar gör att det blir en smula orättvist på löparbanorna att låta kvinnor och män tävla i samma klass, men i tv-rutan? Kom igen, det är ändå år 2005. Men jag antar att de cementerar könssegregationstänkandet enbart för att få upp klassantalet. Fler glada vinnare i rutan är bra tv. Då står sig jämlikheten slätt.

Den enda klassen jag egentligen intresserar mig för är dramaklassen. Min favorit är "Graven". Där vågade man på SVT gå ifrån det eviga tänket om att kvalitetsdrama bara kan göras i tre eller på sin höjd fyra delar som miniserier. Åtta ypperliga avsnitt, där man vågade strunta i tittarsiffrorna när man planerade, och istället gjorde det lite bökigt för tittarna att komma in i serien. Och det betalade ju sig också, publiken växte vecka efter vecka och den repriseras redan nu i sommar. Övriga nominerade då? Jag gillade "Stig Petré" skarpt, men den var ju stöpt i formen som jag just dissat därovan, så den faller på det. "Saltön" är det folkliga alternativet som lagts till i listan för sakens skull, den har inte en chans när det kommer till kritan. Inte heller "Fyra nyanser av brunt" bör vinna, då den gick inte hem i tv-rutan. Nu ska ju visserligen inte vanligt folk få rösta i den här klassen gudskelov för då hade ju "Saltön" sopat hem segern så det sjöng om det, men "Fyra nyanser" är för smalt helt enkelt, och i många avseenden inte särskilt bra. Den haussades upp till miljonpublik på tv enbart för att den sopade rent på Guldbaggegalan som långfilm. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på hur det måste ha sett ut i vardagsrummen hos de drygt en miljon svenskar som bänkade sig för att se första delen av filmen som spöade deras älskade "Såsom i himmelen" i kampen om guldbaggarna. Hur de började skruva på sig och undra vad det var de inte förstod. Hur de efter 20 minuter med total oförståelse i blicken sneglade mot sin partner och frågade "tycker du det här var nåt att se?", och deras sambo ruskade på huvudet, varvid de med en lättnadens suck kunde byta till nåt bra på TV4 istället. Läste ni insändarna i tidningarna efter SVT:s visningar av "Fyra nyanser av brunt"? Herregud, det brukar pratas om politikerförakt, men kulturelitföraktet som osade i spalterna i lokalpressen efteråt (och även i SvD) var inte att leka med. SVT valde att promota "Fyra nyanser" som en bred, hyllad serie för vanligt folk inför första avsnittet. Vad de inte tänkte på var att långfilmsversionen bara sågs av 50 000 personer på bio (cirka 40 000 bodde troligen i Stockholms innerstad), och att seriens främsta syfte var att driva med vanligt folk på den svenska vischan. Oj, jag känner att jag skulle kunna skriva en hel essä om hur fel Killinggängets film är för "vanligt" folk, men det får bli en annan gång. Den vinner i alla fall inte. Det gör "Graven".

Och nästa år vinner "Kommissionen" för den delen. De fyra första avsnitten, det första sänds på tisdag om någon lyckats missa det, är väldigt bra. Men mer om det senare.

Kyra Sedgwick gör en kvinnlig Wallander

I måndags sändes det tionde avsnittet av "The closer" på kabelkanalen TNT i USA. Kyra Sedgwick, som genom sin karriär ständigt få stå i skuggan av maken Kevin Bacon (och som ju heller inte alltid får särskilt mycket solsken på sig), har äntligen hittat hem. I rollen som Deputy chief Brenda Leigh Johnson vid Los Angeles-polisen har hon fått en riktig fullträff rollmässigt, och framgången har inte heller låtit vänta på sig. "The closer" är sommarens största succé på amerikansk kabel-tv.

Sedgwicks karaktär hämtas in från Atlanta för att leda en specialgrupp inom LA-polisen som ska lösa mord med hög medial profil. Hon har en förmåga att få vittnen och misstänkta att öppna upp sig och prata, och lyckas få "closure" på en hög procent av sina fall, därav titeln. Hon gör det genom att spela på sin kvinnlighet, sitt sydstatsarv och genom att utstråla en charmig virrighet som lurar de flesta i fällan. Privat är hon på många sätt och vis en kvinnlig variant av kriminalvärldens alla Kurt Wallanders. Hon äter bara skräpmat (helst sötsaker), hennes kontor och hem behöver rensas av Anticimex med jämna mellanrum, hon har ett komplicerat kärleksliv och hon lever enbart för sitt jobb. Än så länge saknar hon spritproblem, men hon halsade rätt mycket tequila i ett avsnitt härom veckan, så det kan nog bli ordning på det området också.

När Deputy chief Johnson stolpar in på stationen tas hon föga förvånande inte emot med öppna armar av den mycket mansgrisiga kultur som fått odlas fritt i alla tider, hennes underhuggare lägger tvärtom in om kollektiv förflyttning vid hennes ankomst, men sakteliga börjar hon få över dem på sin sida. Birollerna är också genomarbetade och känns äkta. Kanske kan de till och med börja framstå som sympatiska vad det lider.

Finns det då inget negativt att säga om "The closer"? Nja, inte så himla mycket tycker jag. Den ger lite motstånd, historierna är inte alltid inbjudande och den flirtar inte med "CSI"-publiken genom att ge samma skruvade typer av fall. Serien är bara ... ja, bra helt enkelt.

Fast en sak känns jobbigt - synen på brott och straff. Som svensk inbillar man sig ofta att de "goda" i amerikanska kriminalserier ska dela våra värderingar angående dödsstraff och liknande när det väl kommer till kritan. Glöm det när det gäller "The closer". Sedgwicks karaktär har ett rejält söderbagage att bära, och hennes syn på lagens strängaste straff går det inte att tveka om. Det är öga för öga, tand för tand hela vägen. Sånt har jag lite svårt att smälta.

"The closer" börjar sändas på TV3 i höst.

Ingen friidrott på min tv-topp tack

Tänkte att jag skulle göra det till en vana att kommentera veckans svenska tv-topp. Men så tittade jag på hur den såg ut den här veckan, och den domineras ju helt av friidrotts-VM. Och inte för att jag har något emot friidrott, men personligen tröttnade jag helt så fort Carolina Klüft sjukampat klart och Kajsa och Emma rott hem sina höjdhoppsmedaljer. Så jag har helt enkelt strukit allt som har med regnet i Helsingfors att göra (förutom "Sportspegeln" då), och presenterar en helt friidrottsfri tv-topp:

1. Allsång på Skansen, SVT1 tisdag, 1760000
2. Morden i Midsomer, SVT1 tisdag, 1525000
3. Potatishandlaren, SVT1 söndag, 1485000
4. Sportspegeln, SVT1 söndag, 1275000
5. Svensson Svensson, SVT1 söndag, 930000
6. Rose och Maloney, SVT1 måndag, 785000
7. Betty tur och retur, SVT1 fredag, 755000
8. Metro, TV4 lördag, 550000
9. Secondhand, SVT2 onsdag, 535000
10. Karl för sin kilt, SVT1 fredag, 495000
Källa: MMS
Fotnot: På den officiella tv-toppen återfinns allsången (3), "Midsomer" (5), "Potatishandlaren" (7) och "Sportspegeln" (9), resten är friidrott.

Vad kan man utläsa av det här då? Tja, jag tänker inte tjata mer om att jag gillar "Rose och Maloney" bra mycket mer än "Morden i Midsomer" men att den stora tv-publiken inte verkar hålla med mig (eller ja, det gjorde jag ju just ändå), men annars måste ju personerna bakom det ganska så utskällda programmet "Secondhand" (som den enda gång jag sett faktiskt kändes rätt småtrevligt) tycka att det är roligt att de faktiskt ligger på topp tio. Ja, eftersom friidrott inte existerar alltså.

Att repriserna av "Svensson Svensson" drar uppåt en miljon i publik mitt i sommaren säger en enda sak: svenskarna är svältfödda på bra komedier, och svensk television av idag är helt värdelös på att skapa nya breda sitcoms som håller. I höst startar TV4 sin stora satsning "Hon och Hannes" (ett helt hopplöst namn som alla kommer att sammanblanda med filmen "Hans och hennes" för övrigt), och situationen kommer troligen inte att ha ändrats efter det, tyvärr.

"Over there" tillför inget nytt

Under stort mediepådrag har Fox-dotterbolaget FX i sommar börjat visa krigsserien "Over there", som handlar om en grupp amerikanska färska fotsoldater i Irak. Debatten har handlat om huruvida det ens går att göra en serie om ett pågående krig, och hur man i sånt fall ska välja att tackla ämnet.

Eftersom det är ett Fox-bolag som gör serien, är det lätt att tro att den ska vara tokpatriotisk och per automatik ställa in sig i Bushledet. Riktigt så enkelt är det dock inte. I förhandssnacket har seriens skapare Steven Bochco sagt att hans ambition inte är att ta aktiv ställning vare sig för eller emot kriget, utan bara skildra det utifrån soldaternas synvinkel. Vad man tycker om det är väl högst individuellt, men i mina öron låter det som en serieskapares variant av när amerikanska politiker säger att de är emot kriget, men för USA:s trupper. Man står tryggt mot väggen men kan ändå känna sig lite edgy, liksom.

Hur går han i land med uppgiften då? Tja, av vad jag hittills sett har inte "Over there" något nytt att tillföra genren. Vi vet redan att krig är ett helvete, det har vi sett en miljon gånger förut och kanske allra mest under de första 20 minutrarna av "Rädda menige Ryan". Kanske vill "Over there" säga att krig FORTFARANDE är ett helvete, trots allt tal om kliniska krig och smarta bomber. De unga soldaterna i serien (18-22 år gamla) är rädda, tafatta och vill mest av allt hem till sin mamma, hustru eller make (jepp, det är ju ändå 2000-talet så det finns kvinnor i armén också, även om de behandlas som andra klassens människor av befälen), men växer med sin uppgift, får skinn på krigsnäsan och vänjer sig vid att leva med att döden när som helst kan knacka på genom en kulsprutekrevad i ansiktet eller en landmina i vägkanten. War is hell. Nähä, skojar du?

"Grave danger" guld för Kanal 5

Så har det då blivit dags för den svenska premiärvisningen av Quentin Tarantinos "CSI"-avsnitt "Grave danger". I kväll sänder Canal Plus dubbelavsnittet, och i morgon inleder Kanal 5 de ordinarie sändningarna, där det återstår elva avsnitt fram till Tarantinoavsnittet. Så för majoriteten av tittarna som inte har Canal Plus blir det alltså en ny chans att se det omtalade programmet i slutet av oktober/början av november.

För Kanal 5 är Canal Plus-visningen guld värd. Varje tidning har i dagarna flaggat för att nu är det dags för Tarantino att ta sig an "CSI", och självklart även nämnt att Kanal 5 börjar sända igen i morgon (precis som jag nu gjort med andra ord). Gratisreklam är alltid gott, och intresset för serien verkar vara på topp.

Hur bra är då "Grave danger"? Tja, så där superspektakulärt är det ju inte. Nick Stokes blir levande begravd av en skurk på ett rätt så raffinerat (och i ärlighetens namn ganska osannolikt) sätt, och det blir upp till resten av teknikergänget att hitta honom innan det är för sent. Tarantino sätter så klart sin prägel på showen, vilket dock får till följd att karaktärerna beter sig på ett för serien ganska konstigt sätt ibland. Men visst är det spännande, ytterst välgjort och påkostat. Och har man anlag för klaustrofobi ska man nog hålla sig borta från det avsnittet, scenerna inifrån Stokes kista är väldigt närgångna och otäcka.

Men det jag kommer att minnas mest från "Grave danger" är slutscenen mellan Grissom och Ecklie. Den rymmer en värme och ömhet man sällan tillåts se Grissom uttrycka. Och den pekar även på att det kanske kan bli ordning på "CSI"-torpet inför säsong sex, som startar den 22 september på CBS.

För övrigt ska det bli intressant att se om Kanal 5 tänker fortsätta sitt hårdnackade motstånd till 16:9-sändningar i höst. De tre "CSI"-serierna har alla ett ypperligt foto, de förtjänar ett bättre öde än stympade 4:3-versioner. Mitt stalltips - fortsatt stympning, men när de sänder "Grave danger" blir det plötsligt widescreen för en kväll, och därefter tillbaka till 4:3. Tråkigt men ytterst troligt.

"Musikbyrån" hallå!

Besökte "Allsång på Debaser" här i Stockholm i går kväll. Och när jag stod i den genomsvettiga folkmassans mitt och skrålade mig fördärvad till Oasis "Champagne supernova" med allsångshäftet i näven, så slog det mig att det är väldigt konstigt att inte SVT:s "Musikbyrån" sprattlat till liv i sommarregnet och gjort en upptagning från ett av de här arrangemangen. För jag tror att det skulle ha suttit som en smäck för sändning om en månad eller så. Jag är inte mycket för masspsykoser vanligen, men herregud så många tindrande 70-talistögon det fanns där inne i natt, mina inbegripna. Och trycket som uppstod när Andreas "Popsicle" Mattsson dök upp på scenen som hemlig gäst och drämde av örhänget "Not forever" med Weeping Willows som kompband – god almighty!

Men "Musikbyrån" har vad jag vet inte varit på plats, och nattens allsång var den sista. Kanske är Debasers lokal lite för illa anpassad för tv, och kanske har arrangemanget varit en smula för kaotiskt, eller så har de bara inte tänkt på det. Men snacka om att bygga för framtiden. SVT skulle ju ha säkrat allsångens vara i rutan för 50 år framåt om man införlivade popnördarna redan nu. Och Håkan Hellström är ju gjuten som brygga mellan programmen. Bara en sån sak.

Kanske onödigt elak?

Det slår mig att jag i den här bloggen hittills mest varit kritisk mot TV4 och ingen annan. Det har inte funnits någon tanke bakom det, det har bara blivit så. Men jag tycker att det var rätt korkat av den breda kanalen TV4 att köpa in de rätt avancerade serierna "Deadwood" och "Arrested development", eftersom det inte känns som att de klarat av att göra dem rättvisa.

Men de har ju gjort bra inköp också. "Lost" är kanalens största internationella succé någonsin tillsammans med "Arkiv X", och mattekriminalserien "Numbers" har också gått väldigt bra, och jag har en känsla av att även den ganska myspysiga klärvoajantkriminalserien "Medium" med Patricia Arquette i huvudrollen kommer att gå hem i stugorna när den startar. Och det är nog såna serier TV4 bör satsa på. Kompetenta alster, men som inte är cutting edge. Att "Lost" gått så otroligt bra är ju i sammanhanget nästan en gåta, eftersom den känns lite för smart och "konstig" för den riktigt breda publiken. Men det är bara att tacka och ta emot, eftersom jag själv är oerhört svag för "Lost" och gläds med dess framgångar.

Och fjärde säsongen av "24", som kanalen väl börjar visa i höst, är flera snäpp bättre än den tredje omgången. Så TV4-folket ligger nog inte sömnlöst ändå.

Tittarfiasko för "Arrested development"

Jag skrev i ett par inlägg i måndags om hur TV4 verkar försöka gömma undan några av sina med största säkerhet dyra utländska inköp, eftersom de inte lever upp till förväntningarna (vilka de nu må ha varit). Den uppskrivna komediserien "Arrested development", som hade nypremiär i måndags kväll på den smått oglamorösa tiden 23.40, sågs av 50000 tittare. Det kan tyvärr inte klassas som något annat än en dunderflopp.

"The 4400" - en serie utan fokus

Förra sommaren var kabelkanalen USA:s (jepp, den heter så) "The 4400" en av de gladare nyheterna i den amerikanska tv-floran. Upplägget, där 4400 personer som försvunnit under en 50-årsperiod helt plötsligt en dag återfinns, utan att ha åldrats en dag, ute i vildmarken var smått genialiskt. Vart hade de varit, vilka hade tagit dem och varför hade de fått olika sorters underliga krafter när de återkom?

Nu i sommar sänds säsong två, och det är inte lika roligt längre. TV3 visade första säsongen i våras, som slutar med att det uppdagas att det inte var utomjordingar, vilket man lätt kunde tro, som "stulit" de försvunna och sedan återlämnat dem, utan istället människor från vår egen framtid. Vart går man efter det? Tja, det verkar inte riktigt som att serieförfattarna vet det själva, för i nuläget har nio avsnitt av säsong två sänts, och serien har mer eller mindre stått och stampat på samma ställe hela tiden. Krutet läggs på sidohistorier om återvändare som inte hör till seriens kärntrupp, och de problem deras nya krafter ger, vilket i och för sig varit intressant ibland, men oftast frustrerande eftersom det sinkar grundstoryn.

Men än har jag inte gett upp. Jag vill väldigt gärna veta vad framtidsmänniskorna vill med oss. Men mitt tålamod är inte oändligt. Jag väntade i nio år för att få svaren i "Arkiv X". Det tänker jag inte göra igen.

"Weeds" lovar riktigt gott

Jag vet att det finns fler än jag som är svag för Mary-Louise Parker. Hennes roll som Amy Gardner i "Vita huset" och dennes katt och råtta-lek med Josh har varit en av seriens guldkornsstorys över åren. I "Angels in America" gjorde hon den psykiskt svaga Harper, som ändå lyckades göra sig fri från sin homosexuelle, vänstrande make. Mary-Louise Parker är helt enkelt cool.

Nu har hon fått en egen serie, på betalkanalen Showtime, som verkar vilja bli det nya HBO (de gör ju också "The L word"). "Weeds" följer delvis i spåren av "Desperate housewives" så till vida att den utspelar sig i ett skruvat amerikanskt Suburbia, men den känns (visserligen efter bara efter ett avsnitt) som något mer överförbar till svenska förhållanden, då den inte frossar lika mycket i hemmafrumyten. Mary-Louise Parker spelar en mamma vars trygghet försvinner när hennes make dör av en hjärtinfarkt. Vad göra för att klara ekonomin och försörja sina barn? Börja kränga marijuana på grossistnivå till förortens suktande light-narkomaner är ju en toppenidé!

Eftersom det är amerikansk betal-tv vi pratar om, så ligger svordoms- och snuskribban på en helt annan nivå än i ABC:s "Housewives". I första avsnittet avhandlas 15-årigt tonårssex (såväl hetero- som homosexuellt), en hel del marijuana och en hög moraliskt förkastbara kraftuttryck.

Tio avsnitt är beställda av kanalen hittills. Jag tror det blir fler.

Nedåt för "Rose och Maloney"

Tredje avsnittet av den ypperliga deckarserien "Rose och Maloney" i går kväll, och tittarsiffran var den sämsta hittills, 785000. I kväll, när "Allsång på Skansen" har säsongsavslutning, får väl efterföljande "Morden i Midsomer" ÄNNU högre tittarsiffror än vanligt. Trist. Men folk vill väl inte ha realism under sommarmånaderna. De vill ha overkliga mord i en prunkande berså på landsbygden. Håhåjaja.

Om jag någonsin ger mig på deckargebitet i mitt skrivande ska jag förlägga historien till en storstad. Det funkar inte annars. Det går inte att mörda på vettiga sätt i längden på landet. Varför finns det för den delen nästan inga moderna svenska deckare som utspelar sig i Stockholm? Underligt.

Mysteriet del två - "Arrested development"

Det är inte bara med "Deadwood" som TV4 misslyckats med att hitta en publik för en välgjord serie. Klockan 23.40 ikväll börjar de sända nya avsnitt av den hyllade komediserien "Arrested development", ett inköp som de presenterade med stora rubriker under senvintern.

Men kanalens agerande har varit knasigt hela vägen. Bara en sån sak som att ge den rätt avancerade serien den svenska buskistiteln "Firma Ruffel & båg" kan ju göra vem som helst mörkrädd. Att de ändå hade mod nog att krypa till korset och pensionera namnet efter några avsnitt var väl hedervärt, men då var det så dags.

Frågan är om de ens förstod vad det var de köpte in. "Arrested development" är inte en serie som lockar den stora sitcom-publiken, varken här eller i USA (det var i våras högst osäkert om serien skulle få en tredje säsong eftersom så få ser den, men FOX valde till sist att ge den ännu en chans), däremot är den väldigt uppskattad bland kritiker och hos Emmy-juryn (fem statyetter hittills).

Att först lägga ett så smalt program på den stora publiktiden 20.30 är dödsdömt, människorna som sitter nedsjunkna i tv-soffan då knäpper bort den konstiga serien efter fyra minuter. Men att gå därifrån till strax före midnatt, det är inget annat än ett nackskott. TV4 verkar vilja smyga ut "Arrested development" ur tablån. Synd.

Sorgligt på tv-toppen

Jaha, så var det dags igen. Dags att se hur svenskarna flockas framför rutan för att tralla med Anders Lundin. Fast det är väl inte så farligt, rätt harmlöst. Tråkigare är ju att inse att människor inte har mer vett än att de sedan sitter kvar för att se "Morden i Midsomer" direkt efter, som vid det här laget är så urvattnat att det är löjligt. Ännu tristare blir det när man ser att "Rose och Maloney", som till skillnad från "Midsomer" är en riktigt bra brittisk deckarserie med samma längd (90 minuter), bara lockar ungefär hälften så många att titta. Vad det bevisar? Att folk inte tar sitt tv-tittande på allvar. Ikväll klockan 21 sänds del tre av "Rose och Maloney" i SVT1. Hjälp dem högre upp på listan!

Topp tio vecka 31:
1. VM i friidrott, TV4 söndag, 2120000
2. Allsång på Skansen, SVT1 tisdag, 1915000
3. Film: Hälsoresan, SVT1 fredag, 1820000
4. Morden i Midsomer, SVT1 tisdag, 1530000
5. VM i friidrott, SVT2 lördag, 1250000
6. Svensson Svensson, SVT1 fredag, 1245000
7. Sommartorpet, SVT1 måndag, 1140000
8. Har du hört den förut?, SVT1 söndag, 830000
9. Rose och Maloney, SVT1 måndag, 810000
10. Kunglig toilette, SVT1 söndag, 805000
Källa: MMS

Mysteriet "Deadwood"

Under nästan lika stort buller och bång som när de köpte
"Lost" (nåja) presenterade TV4 stolt att de skulle börja visa HBO:s
prisade västernserie "Deadwood" i våras. Nu har de kört den välgjorda
serien rakt ner i graven. Mitt i sommaren, runt klockan 22.30 på
fredagskvällar, prånglar de ut purfärska avsnitt av serien, och inte
en jäkel bryr sig. Det är en synd och skam. De nya programmen (de
visade säsong ett i våras och sänder nu säsong två) ses av färre än
250000 personer, fredagens avsnitt sågs bara av 155000. Det är en
liten kulturskandal.

Hur kunde det bli så här? Det känns som att TV4 inte riktigt förstått
vad det var för serie de köpte. "Deadwood" är en brutal västernsaga,
som följer på en logisk linje efter "Sopranos" och "Six feet
under" (fast linjen går bakåt i tiden på nåt sätt då alltså, öh, ni
fattar vad jag menar). Den passar helt enkelt inte hos TV4, som är
för myspysigt för den här typen av program. Visst, "Lost" är också
udda på sina sätt, men det är ändå en bred serie som går hem hos
större delen av mainstreampubliken (utom hos dem som har
inprogrammerat i ryggraden att man inte kan se nåt som är en gnutta
övernaturligt). "Deadwood" är visserligen minst lika hyllat som
"Lost", men i USA sänds det på den smala betalkanalen HBO, och har
aldrig utsatts för den breda publikens öga. TV4 verkar inte ha
förstått vart de skulle göra av den, och nu begraver de den. Sorgligt.

"Deadwood" borde ha köpts in av SVT, och sänts på den givna tiden
söndagar klockan 21.15, som ända sedan "Sopranos" inträde i tablån
för fem år sedan varit den givna tiden för amerikanskt
kvalitetsdrama. Då hade "Deadwood" gått hem här också.

Åh herre min skapare

Observera att det här inlägget innehåller spoilers.

Shit pommes frites. Inget som händer hos familjen Fischer borde kunna vara oväntat vid det här laget, men luften gick ur mig helt när jag såg vad som avslutade det nionde programmet (av totalt tolv) av den sista säsongen av "Six feet under" tidigare idag. Det smög sig på, nästlade sig in, verkade inte kunna ske, men så - PANG! Nate är död.

Och när jag tänker efter så var det väl inte så konstigt. Det lär ju knappast innebära att han inte blir med i seriens finalspurt. Pappa Nathaniel dog ju för 60 avsnitt sedan, och han hänger fortfarande med. Och han fick glida iväg vackert, värdigt. Men oj vad sorgligt det var.

Även i övrigt har den femte säsongen av "SFU" verkligen frossat i misär. Psykisk ohälsa, missfall, skilsmässor, mentala sammanbrott, känslomässig förnedring och fan och hans moster. Kanske fick serien hålla på lite för länge, kanske borde de ha slutat efter år fyra. De första avsnitten av den här säsongen var verkligen en plåga att se, inte för att de egentligen var dåliga, utan bara för att allt verkligen var nattsvart. Men nu, ja, det slutar nog fint ändå, på nåt sätt. Och Nate får nog komma till himlen. Hoppas jag.

"Battlestar Galactica" uppfinner en genre på nytt

När "Battlestar Galacticas" andra säsong började för några veckor sedan på Sci-Fi Channel kändes det som att väntan hade varit alltför lång. I en genre som känts tröttkörd i "Star trek"-, "Star wars" och "Stargate"-världarna kom den som en frisk fläkt för några år sedan, först som en pilot-miniserie och därefter som "vanlig" serie.

Någon kanske minns den gamla serien, som säkerligen har kultstatus här och där, från 1970-talets slut. Den nya serien lämnar dock originalet långt bakom sig.

Vad är grejen då? Tja, storyn är att människan skapat slavliknande robotar - cylons - som till sist slår tillbaka och näst intill utrotar mänskligheten. De knappt 50000 personer som överlevt på människans tolv kolonier finns nu utspridda i ett fåtal rymdskepp, kämpandes mot ett övermäktigt motstånd. Deras sista hopp består i att vända sig till de urgamla religiösa skrifterna, där en 13:e, mytisk och väldigt avlägsen människokoloni nämns. Deras mål är nu att hitta denna koloni innan fienden gör det. Kolonins namn? Jorden.

Seriens styrkor är flera. Dels ställer den många sanningar och regler inom genren på ända. Bara en sån detalj som att se hur de små stridsskeppen vänder i rymden gör den värd att se. Sedan så är serien så jämställd den kan bli. I och med att den inte utspelas i "vår" mänsklighet, utan med twisten att vår planet bara är en avlägsen koloni (som enligt de flesta troligen inte ens existerar), så har inte seriens författare behövt ta med vårt bagage av könssegregering in i projektet. Kvinnorna och männen i armén är precis lika tuffa, och verkar inte besitta några direkta fysiska olikheter heller.

Serien är skapad av den gamle "Star trek"-författaren Ronald D Moore, som verkar ha gått i spinn av glädje över att kunna skapa en helt ny arena. "Battlestar Galactica" är också särdeles mörk och stundtals rätt brutal. Edward James Olmos (som väl för alltid kommer att vara mest känd för sin roll som karg kommissarie i "Miami Vice") och Mary McDonnell går allt som oftast i klinch i sina roller som Galacticas befälhavare och koloniernas president, men även övriga roller är välbesatta.

Ingen svensk tv-kanal har köpt in "Battlestar Galactica", och risken är väl stor att det heller aldrig sker. Science fiction i tv-format har aldrig gått hem i svenska stugor, och med tanke på att "Star trek: Enterprise" sänts i SVT på barnprogramtid så är väl inte kunskapen så stor hos programinköparna heller. Det är synd, för "Galactica" är riktigt bra.

Tv-sommar i USA

Min tv-sommar har inte varit så grå som man lätt kan tro. Även om tv-kanalerna i USA precis som i Sverige oftast stänger ner sina stora succéserier i maj, så har det sänts en hel del bra och nyproducerat även i sommar. Bäst? Tja, juryn överlägger fortfarande, men de fyra första avsnitten av säsong två av scifi-serien "Battlestar Galactica" har varit grymma. Säsong två av "The 4400" (vars första säsong just nu går i repris i TV3), är inte lika bra som den första, men klart sevärd. Annat som varit över förväntan är "The closer", som visserligen är ännu en polisserie som följer i spåren efter "CSI", men som i jakt efter en ny vinkel valt en något mer sansad variant än "Numbers" (alla brott kan lösas med matte!) och "Medium" (alla brott kan lösas med hjälp av spöken!). Finfina Kyra Sedgwick spelar helt enkelt en polis med en osedvanligt god förmåga att få vittnen att öppna upp sig och prata.

Steven Spielberg har varit med och producerat den ambitiösa western-satsningen "Into the west", en sorts krönika i sex 90-minutersavsnitt om hur den västamerikanska kontinenten övervanns (och indianer slaktades). Den har varit förvånande pro-indiansk (de tillåts till och med prata sina egna språk rakt igenom!) och en rätt bra historielektion, men tyvärr har det stora tidsspannet (från 1820- till 1890-talet) gjort det hela rätt fragmentariskt och inte särskilt engagerande. Men välgjort var det helt klart.

"Six feet unders" femte och sista säsong sänds för fullt just nu, och känns som den svartaste av dem alla. Alla är så olyckliga och traumatiserade att det nästan är löjligt. Men Lisa-storyn är äntligen död och begraven (mer eller mindre), och det är ju en välgärning så god som någon. Den nya omgången har dock hyllats av den psykiatriska läkarkåren i USA, den är tydligen väldigt realistisk i skildrandet av psykisk sjukdom. Alltid något. Men förra veckans avsnitt (31 juli) bjöd på en vändning jag aldrig anat.

Jag tänker skriva några separata inlägg om vissa av serierna senare. Återkommer.

Varför denna blogg?

Jag ser väldigt mycket på tv. Jag kan en hel del om tv. Och jag har kollat och kollat och kollat, och tycker inte att jag hittat någon blogg, eller annan sajt heller för den delen, som skriver om tv på det sätt jag vill, varken på svenska eller engelska. Så nu gör jag det själv istället.

Vi får väl se hur det hela utvecklar sig. Min ambition är i alla fall hög. Jag vill skriva om det jag ser, och reflektera över det på olika sätt. Förra säsongen följde jag ett 15-tal amerikanska tv-serier, och det finns en risk att det blir ännu fler i höst. För en sak är säker - det amerikanska tv-dramat i dess otaliga former är för tillfället inne i en guldålder.

Självklart blir det inte bara amerikanska serier, även om 90 procent av mitt tv-tittande kommer från andra sidan Atlanten. Jag kommer även att ta upp svensk produktion, kommentera vad de svenska kanalerna sänder, och även försöka förklara varför vissa serier bombar och andra lyfter.

Som jag skrivit i presentationstexten till höger kommer jag först och främst att skriva om amerikansk tv när den sänds i USA. Men jag ska försöka att vara snäll, och inte utan förvarning skriva om omvälvande händelser, som vad de strandsatta stackarna i "Lost" hittar när de till sist får upp den mystiska luckan, till exempel.