43 minuter

Texas forever

2011-03-20T17:48:00.000+01:00

Jag kommer att sakna Tim Riggins.

Visserligen måste jag erkänna att jag störde mig grundligt på hans beteende när han väl kom in i handlingen igen framåt finalavsnitten av "Friday night lights". För även om jag ogillar uttrycket, så har Tim Riggins för mig alltid personifierat talessättet "ta det som en man". Han må ännu inte vara 20 år fyllda, men man oh man har han tagit smällarna och baksmällorna som kommit hans väg som en man i säsongerna fem. Trots detta är han, när han släpps från fängelsestraffet han i slutet av säsong fyra accepterade efter att ha tagit på sig sin storebrors brott, fylld av hat mot brodern Billy. Visst, det skulle jag kanske också vara om jag tvingats krypa in i finkan för någon annan, men för det första är jag inte Tim Riggins, och för det andra så var det ingen som tvingade honom, han tog på sig straffet självmant. Att i det läget gå runt och sura när han blivit fri och hota med att flytta till Alaska i flera avsnitt innan försoningen slutligen kommer, känns bara ologiskt, särskilt med tanke på att brodern Billy verkligen har tagit tag i sitt liv och gjort exakt det Tim krävde innan han kröp in i finkan.

Du är för fan Tim Riggins. Ta det som en man.

Jösses vad jag kommer att sakna "Friday night lights". Jag vet inte om jag kan minnas en annan serie där det amerikanska småstadslivet har skildrats bättre. Dillon må vara en extrem plats där hela stadens kollektiva välgång vilar på ett gäng ännu inte myndiga high school-killars förehavanden på en fotbollsplan, men det finns få platser jag hellre skulle vilja besöka. Jag skulle troligen få utslag inom en timme av de konservativa "Texas forever"-vibbarna – minns den rena skräcken i Julie Taylors ögon när hon insåg att hon sagt ja till Matt Saracens frieri utan att Matt först frågat hennes pappa om lov – men jag tänker mig att det också är en plats fylld av kärlek och värme, en plats där traditionella värden inte bara behöver vara av ondo och där man tar hand om sina medmänniskor på riktigt.

Oj, nu börjar jag låta som en kristdemokrat igen.

Och visst var det fint att under sista säsongen få återse alla gamla ansikten igen. Möjligen blev det väl sockersött, alla större karaktärer fick lyckliga slut vilket kan verka udda i en serie som inte blundat för svärta under åren som gått, men i ärlighetens namn, hade jag önskat mig något annat? Hade jag velat ha en "Six feet under"-liknande känsla i epilogen, där somliga ju faktiskt blev misslyckade och gick ond bråd död till mötes?

Nej. Med Eric och Tami Taylor som nav byggde "Friday night lights" på ett persongalleri så fingerkänsligt utmejslat att jag aldrig i hela livet skulle önska mig något annat än lycka för dem. För hur mycket jag än älskade Tim Riggins – det var paret Taylor och kemin mellan skådespelarna Kyle Chandler och Connie Britton som gjorde serien unik.

Best. Leading. Duo. Ever.

Träda

2006-03-18T13:55:00.000+01:00

Det har blivit dags igen. Jag har beslutat mig för att göra slut med 43 minuter. Redan i september gjorde jag ju ett halvhjärtat försök som jag gav upp efter bara någon dag. Nu är det alltså dags igen.

Men vis av erfarenheten så handlar inte det här om en nedläggning. Istället väljer jag att kalla det träda. Jag tänker fortsätta kolla lika mycket på tv. Jag tänker fortsätta att konsumera lika många texter om tv. Men jag tänker göra det i ensamhet tills jag känner mig redo att pränta ner mina intryck igen.

Varför? Tja, trots att jag kanske inte uppdaterar min blogg dagligen längre, så tänker jag på den ständigt känns det som. Och jag orkar helt enkelt inte tänka på ett tag. Inte på bloggen. Därför kommer jag inte att låta såsen stå och småputtra, jag stänger av spisen istället och drar ur sladden också. Det gäller ju att vara på den säkra sidan. Och det är jag den här gången. Säker alltså.

Det kan röra sig om två månader, det kan handla om fyra. Inte så mycket mer tror jag, men heller troligen inte särskilt mycket mindre.

Ta hand om er där ute. Själv tänker jag fira in trädan med det rykande färska "Prison break"-avsnitt som sänds först på måndag på Fox, samt veckans "The OC", "My name is Earl", "Cityakuten", "In justice" och "Sons and daughters". Det kommer att bli en härlig lördag.

Oj, det regnar faktiskt lite utanför mitt fönster. Betyder det att det kommer att bli vår i år också?

Folk har ju börjat dö...

2006-03-15T20:14:00.000+01:00

...som flugor i amerikanska tv-serier på sistone. New York Times hade en intressant artikel i ämnet i gårdagens upplaga. Men tänk på att den innehåller potentiella spoilers, om ni ogillar sånt.

Jag tror på kärleken tror jag

2006-03-14T19:40:00.000+01:00

Observera att det i det här inlägget figurerar "Vita huset"-spoilers.

Egentligen skulle jag vilja bildsätta det här inlägget annorlunda. Jag skulle vilja visa i bild det som förekom i söndagens "Vita huset"-avsnitt. Men jag väljer att inte göra det. Det finns två orsaker:

1. Jag har fortfarande inte hämtat mig från att jag kallades kristdemokrat efter att ha kritiserat "Romes" sexscener i augusti.

2. Vissa läsare blir upprörda när de får veta saker de önskar att de inte visste. Jag försöker blidka dem genom spoilervarningen, men jag får ju erkänna att bilder är svårare att blunda för än textmassa. Fast jag kommer aldrig att förstå mejlaren som uppbragt skrev att jag förstört "Romes" slutavsnitt för honom, eftersom jag i bild visade att Julius Caesar skulle bli mördad.

Egentligen bryr jag mig bara om en av de där orsakerna. Ni får gissa vilken själva.

Men till saken! För efter sju sorger och femtioåtta bedrövelser (läs 145 avsnitt) fick ju alla shippers där ute sitt lystmäte, jag inkluderad. För det hände ju. Josh och Donna möttes i en kyss, som blev två kyssar, som blev tre kyssar, som blev ... nej, inte så mycket mer (och nu censurerar jag inte av kyskhetsskäl om nu någon tror att det var orsak ett som var den korrrekta där uppe). Och vad var det då som efter dessa 145 avsnitt äntligen fick de förutbestämda att slutligen förena sina tungor? Självklart en politisk sådan, det var glädjefnattet efter att Santos äntligen kommit ikapp Vinick i presidentvalsrallyt som fick känslorna att svalla.

Nu ska ju vi som vandrar runt på rosa moln efter detta inte tro att det betyder att de här två älskvärda varelserna vandrar obekymrat in i solnedgången hållandes hand - nej - slutscenen där Josh tvekade lite för länge när Donna försökte ge honom sin rumsnyckel visade med all tydlighet att det kommer att fortsätta tvekas, missförstås och dunkas huvuden i väggar ett bra tag framöver innan de slutligen går i mål. Man får ju heller inte glömma att Joey Lucas och Amy Gardner är på väg tillbaka lagom till slutavsnitten. There'll be more trouble in paradise. Men det ska nog lösa sig till sist. Låt oss så länge glädjas över KYSSEN.

Fotnot: Shippers kallas de personer som, i första hand på internet, fantiserar om att ett förhållande ska komma till stånd mellan två fiktiva personer. Fenomenet, som etymologiskt förvanskats från 'relationship', dök upp efter att fans börjat fantisera om att Mulder och Scully skulle få ihop det i "Arkiv X". Vissa hävdar att begreppet egentligen skapades av några amerikanska Pokémon-fans, men det är enligt mitt sätt att se det på ren rappakalja. Långt innan ordet 'shipper' etablerades kallades ett liknande fenomen 'slash' eller 'K/S', vilket grundades redan på 70-talet när "Star trek"-anhängare började fantisera ihop homoerotiska berättelser där Kirk och Spock fick ihop det. Och därmed var bildsättningen förklarad.

Blue in the face

2006-03-12T20:35:00.000+01:00

Observera att det här inlägget innehåller spoilers om säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica".

66 minuter och 50 sekunder pågick säsongsavslutningen av "Battlestar Galactica". Jag tror inte att jag någonsin tidigare varit så på helspänn genom ett helt tv-avsnitt. Oh my gods, som de säger i serien. Jag kunde inte andas.

För det spelar liksom ingen roll att jag skrivit det hundra gånger tidigare här för det tål att sägas om och om och om igen - "Battlestar Galactica" är det bästa som sänds på tv. Säsongsavslutningen för år levde upp till varje förväntning jag kunde tänkas ha haft och svämmade sedan över, även om den första kvarten innehöll ett par logiska ... nja inte luckor men däremot genvägar men det spelar ingen roll för det som hände sedan fick mig att glömma allt utom perfektionen. Människan är rutten, den goda är ond, den onda är ... öh, också ond, men ändå. Fatta att president Roslin riggade valet. Fatta att befälhavare Adama tvingade henne att ge upp segern när han fick reda på det, trots att han visste att exakt alla skulle förlora big time på det, trots att han fick reda på att den blivande president Baltar var den som sålde ut mänskligheten till cylonerna. Fatta att han hinner vara president i ungefär tio sekunder innan en femtedel av mänskligheten har utplånats. Fatta att manusförfattarna helt sonika spolar fram ett år i tiden, fatta att Adama har skaffat mustasch, fatta att vi tvingas se människorna leva spillror av liv i en flyktinglägerliknande tillvaro som de inbillar sig är frihet innan vi inser att flyktinglägerskänslan snart ska bli ett koncentrationsläger när den oundvikliga cylon-invasionen kommer och vi tvingas se på när mänskligheten kapitulerar villkorslöst under maskinerna som marscherar in på Leni Riefenstahl-vis, maskiner som de en gång själva skapade.

Nej, jag klarar inte att sätta ord på det. Jag har sovit alldeles för lite den senaste tiden och därtill lider jag av baksmälla vilket helt säkert påverkar det intryck som de här 66 minutrarna och 50 sekundrarna har på mig och även min förmåga att fästa tankarna och intrycken och känslorna på pränt, men det spelar ingen roll för jag har just bevittnat tv-historia. Det har viskats på nätet om att något var på väg att ske, men jag vågade inte tro att manusförfattarna skulle ge sig på att styra om historien så ofantligt inom loppet av en dryg timme. Men det gjorde de.

I oktober börjar säsong tre, och jag fattar inte vad jag ska sysselsätta mig med till dess. Förutom att kolla på dvd-boxen av säsong ett igen då, och vänta på att säsong två släpps. Inget annat känns viktigt just nu.

En snabb midseason-sammanfattning

2006-03-10T10:20:00.000+01:00

Oj vad lite bloggtid jag har kunnat avsätta den här veckan, det är nästan genant. Men what the heck, det handlar ju bara om tv! Det är ju inte som att världen står och faller med min tystnad. Vacklar en smula kanske javisst, men i den mån det bör talas om fallhöjd pratar vi nog centimetrar.

I vilket fall som helst - jag vill ju visa att jag är med i matchen någorlunda i alla fall. Så här ser min korta nya midseasonsummering ut:

"Conviction" (NBC): Förbannat träigt om åklagare i New York. Inte direkt tråkigt eller dåligt, men det känns inte som om formatet utvecklats ett dyft på två decennier. Och snälla, kan någon förklara för mig vad kvinnor påstås se i Eric Balfour? Jag tycker att han är något av det fulaste som gått i ett par skor. Att han ska föreställa en womanizer är ju bara löjligt.

"Free ride" (Fox): Jag älskar återvändarteman. Det gör att jag tycker att "Free ride" om en kille som efter misslyckade collegestudier återvänder hem till sin lilla håla där livet fortsatt utan honom och inget har förändrats (eller?) håller. Fast förstaavsnittet var ganska vingligt. Men som sagt - jag är svag för såna här berättelser.

"The unit" (CBS): David Mamets nya militärserie med Dennis "världens bäste tv-president" Haysbert i huvudrollen lämnade mig tyvärr som ett stort frågetecken efter piloten. Inhamrandet av de traditionella könsrollerna är säkerligen väldigt korrekta så till vida att det nog är så där det går till på en amerikansk militärbas där maken åker ut på farliga uppdrag för att rädda demokratin undan terrorism och fruarna står hemma vid spisen och stoiskt står upp för sin make och i förlängningen den amerikanska drömmen eller nåt sånt (oj vilken lång mening!) - men det berörde mig inte. Men jag ger det några fler avsnitt innan jag lägger ner.

"Sons and daughters" (ABC): Har inte hunnit se dubbelpiloten ännu, men alla andra verkar gilla den här serien mest av de senaste veckornas nykomlingar, så jag har vissa förväntningar.

Och nu - ajöss så länge.

SVT satsar på svenskans roligaste ord

2006-03-08T09:28:00.000+01:00

SVT har börjat bombardera mig med pressmeddelanden. Jag har ingen lust att bli en megafon, men i dag fick jag ett mejl som jag faktiskt gick igång på. Det är nämligen dags för inspelningsstart av "Snapphanar", som ska bli en av årets julsatsningar hos SVT.

Jag har alltid tyckt att ordet snapphane är något av det härligaste vi har i det svenska språket. Jag menar, betänk att det där otroligt söta namnet fick svenska kungar under andra halvan av 1600-talet att skaka av vrede. Det låter ju som hämtat ur en Mästerdetektiven Blomkvist-bok av Astrid Lindgren. Men ack nej.

I vilket fall som helst, i jul ska det snapphanas i SVT i 'en mustig äventyrsberättelse i två 90-minutersavsnitt om hjältemod, jakt på hämnd och förbjuden kärlek'. André Sjöberg, Tuva Novotny, Anders Ekborg och Gustaf Skarsgård syns i de ledande rollerna, manuset är skrivet av Niklas Rockström, och Måns Mårlind och Björn Stein - männen bakom "Storm" - regisserar.

Snapphane. Det kan bli hur kul som helst det här. Om ni inte har koll på vad de här ljusskygga typerna sysslade med, kolla in deras historik hos Wikipedia.

Världen är hemsk ibland

2006-03-07T23:00:00.000+01:00

Har precis sett gårdagskvällens dubbelavsnitt av "24". Var de tvungna att göra så där? Var de tvungna att göra mig tårögd? Var de verkligen tvungna att vara så grymma?

Jag känner mig tom.

En annan "24"-fundering: Hur kommer det sig egentligen att de anställda på USA:s (påhittade) antiterrorbyrå går med på att jobba i en grå betongbunker år efter år? Visst, någon kanske kan hävda att det beror på säkerhetsskäl, men kom igen, det där stället läcker ju som ett såll vareviga år, och blir infiltrerat minst en gång per säsong och utsätts för allehanda attentat - betongen verkar ju göra nada nytta. Och även om det nu är så viktigt att de sitter i en fönsterlös bunker - kan de åtminstone inte måla väggarna för trivselns skull?

Jädra geishor säger jag bara

2006-03-06T08:32:00.000+01:00

Jaha, det var det det. Årets Oscarsgala är över, tidsschemat hölls, Stewart var rätt så rolig och skandalerna uteblev.

Men nu undrar ju alla hur det gick med min tippning. Well, nja, nä - jag är rätt missnöjd. 15 rätt av 24 blev det, och det känns inte okej. Man bör ha minst 17 för att vara med i matchen.

Men vi tar det positiva först - i de tio tunga klasserna (skådespelare, film, regi, manus, dokumentär plus icke-engelskspråkiga räknar jag dit) hade jag nio rätt. Jag missade "Crash" som bästa film, men det gjorde å andra sidan nästan alla andra också. Faktum är att jag personligen tyckte den var bättre än "Brokeback Mountain", så det är inget jag gråter mig till sömns över i kväll.

Min stora miss var att jag felbedömde juryns intresse för "En geishas memoarer" och "Good night, and good luck". Jag trodde att juryn skulle gilla Clooneys fantastiskt fina film mer än den urtråkiga geishafilmen, men tji fick jag. Och ändå lovade jag mig själv att inte rösta med hjärtat. Men ni vet ju hur det är, man kommer ALDRIG undan sina känslor helt och fullt, och hjärtat är bedrägligast av allt som JT Leroy sa, även fast han nu råkade vara en bluff. Det kostade mig tre pinnar på olika sätt.

Nåja, här är hela listan med mina kommentarer:

Bästa film: Crash FEL
Shit alltså, i den tyngsta klassen av dem alla gick jag (och nästan alla andra) på pumpen. Men jag nämnde någonstans att "Crash" fick sjukt mycket hyllningar i USA förra sommaren. Det mindes uppenbarligen juryn.

Bästa regi: Ang Lee RÄTT
När nu inte "Brokeback Mountain" fick filmpriset, så hade något annat än det här varit en omöjlighet.

Bästa skådespelare, kvinnlig: Reese Witherspoon RÄTT
Det är bara att konstatera det jag skrev i går: Hollywood har äntligen fått en ny leading lady efter Julia Roberts.

Bästa skådespelare, manlig: Philip Seymour Hoffman RÄTT
Kommer knappast att bli någon leading man av rang, men han är strålande i "Capote".

Bästa skådespelare, kvinnlig biroll: Rachel Weisz RÄTT
Jag är rätt nöjd med att jag lyckades pricka in båda birollsklasserna, de är oftast helt hopplösa.

Bästa skådespelare, manlig biroll: George Clooney RÄTT
Se ovan.

Bästa originalmanus: Crash RÄTT
Komplicerad och snyggt ihopsydd, så det var väntat.

Bästa manus utifrån annan förlaga: Brokeback Mountain RÄTT
Kvällens två tunga filmer fick manuspriserna. Så jämlikt att det nästan känns svenskt.

Bästa animerade film: Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse RÄTT
Som sagt - det räckte att den konstige japanen fick det senast.

Bästa icke-engelskspråkiga film: Tsotsi RÄTT
Juryn vågade inte rösta på "Paradise now". Eller så ville de inte.

Bästa dokumentär: Pingvinresan RÄTT
Något annat var en omöjlighet efter de här djurens framfart på amerikanska biografer.

Bästa foto: En geishas memoarer FEL
Jag tippade på "Good night, and good luck". Jag trodde verkligen att Clooneys film skulle få en statyett här, men ledamöterna tyckte annorlunda. Oh well, geishafilmen var ju rätt snygg antar jag.

Bästa klippning: Crash RÄTT
Ja, vad ska man säga, det gick som jag anade.

Bästa scenografi: En geishas memoarer FEL
Juryn VILLE inte ge något till "Good night", så jag gick bet igen. Jädra geishor.

Bästa kostym: En geishas memoarer RÄTT
Fast det var ju tur att jag tippade den som vinnare på nåt ställe...

Bästa smink: Berättelsen om Narnia - häxan och lejonet RÄTT
Djuren var ju rätt fint sminkade.

Bästa filmmusik: Brokeback mountain FEL
Jag var helt övertygad om att John Williams skulle få priset, han hade ju två nomineringar i den här klassen ("Geisha" och "München"), men tji fick jag.

Bästa sång: Hustle & Flow FEL
Jag var inte ens på kartan i den här klassen. Har inte sett vinnarfilmen, och således inte hört låten 'It's hard out here for a pimp' av Three 6 Mafia.

Bästa ljudredigering: King Kong RÄTT
Det small och brakade rätt skönt som sagt.

Bästa ljudmix: King Kong FEL
Jag trodde på "Walk the line". Men Oscarsjuryn gillade apan mer än Reese och Joaquin.

Bästa specialeffekter: King Kong RÄTT
Kanske kvällens minst överraskande vinst.

Bästa kortfilm: Six shooter FEL
Jag hade inte sett någon av filmerna. Min gissning på tyska "Ausreisser" blev helt åt skogen fel.

Bästa animerade kortfilm: The moon and the son FEL
Jag trodde på "9" eftersom Tim Burton ska producera en långfilmsversion av den.

Bästa kortfilmsdokumentär: A note of triumph FEL
Jag gissade på att Sydafrika skulle få sin andra Oscar för kvällen här. Not so.

I natt så smäller det

2006-03-05T15:10:00.000+01:00

I kväll, eller rättare sagt i natt, så är det dags för Jon Stewart att leda Oscarsgalan. Och trots att inte Oscarsgalan premierar tv, så kan jag inte hålla mig från att sia om hur det ska gå. Det är ju ändå en tv-sänd gala (inför-sändningen börjar klockan 01.00 på Kanal 5, galan i sig en timme senare), och det är en tv-kille som leder den. Så utan vidare krusiduller, here we go, i alla 24 klasserna. Observera att det här är en helt osentimental lista, där jag inte röstar med hjärtat utan med hjärnan, så gott det nu går. Facit för hur jag presterade kommer i morgon.

Bästa film: Brokeback Mountain
Jag tycker att alla fem filmerna ("Capote", "Crash", "Good night, and good luck" och "München") är finfina filmer, men det ska liksom vara en gay-western i år. Helt ohotad segrare.

Bästa regi: Ang Lee
Som sagt, det ska vara en gay-western i år. Nuff said.

Bästa skådespelare, kvinnlig: Reese Witherspoon
De enda två som kan komma ifråga om att vinna är Witherspoon och Felicity Huffman för "Transamerica". Fram till i fredags kväll, när jag såg "Walk the line", så höll jag Huffman som favorit, för jag tycker att hon var helt suverän som transsexuell. Men så såg jag Witherspoon leverera i biosalongen på ett sätt som gjorde att tiden stannade. Ända sedan "Legally blonde" har jag tyckt att hon är något av det charmigaste som går i ett par skor. Efter i kväll har Hollywood en ny leading lady efter Julia Roberts.

Bästa skådespelare, manlig: Philip Seymour Hoffman
Bländande i "Capote". Enda motståndaren skulle väl kunna vara Heath Ledger från "Brokeback Mountain", men han måste i den filmen slåss mot lika starka Jake Gyllenhaal och Michelle Willams om utrymmet på duken, vilket gör att han inte syns lika mycket. Så Hoffman vinner.

Bästa skådespelare, kvinnlig biroll: Rachel Weisz
Tillsammans med den manliga birolls-klassen den svåraste att tippa. Men jag tror att Weisz vinner för sin insats i "The constant gardener" över Michelle Wiliams från "Brokeback". Anledningen? Well, de är svåra att välja mellan, men Williams är alltför känd som tv-skådis från "Dawson's Creek" för att falla tillräckligt många i den åldersstigna juryn i smaken. Och jo, jag vet att Hilary Swank var mest känd för sin roll i "Beverly Hills" när hon vann sin första Oscar för "Boy's don't cry", men hon gjorde en förvandlingsnummer-roll i den, och sånt faller juryn nästan alltid för.

Bästa skådespelare, manlig biroll: George Clooney
Clooney är nominerad i tre klasser (bästa regi och originalmanus för "Good night" och biroll för "Syriana"), men eftersom han inte vinner någon av de andra två klasserna, så får han den här.

Bästa originalmanus: Crash
Främsta utmanaren är "Good night", men "Crash" är komplicerad och snyggt ihopsydd, så den vinner. Faktumet att den inte vinner någon av de andra tunga klasserna den är nominerad i (film, regi och manlig biroll) spelar självklart också in. Synd bara att det sker på "Good night, and good lucks" bekostnad, som inte får en enda tung statyett med sig hem. Men det tycker Oscarsjuryns medlemmar att de kompenserar genom att ge Clooney birollsstatyetten för "Syriana".

Bästa manus utifrån annan förlaga: Brokeback Mountain
Därför att det (nästan nästan) alltid finns en film som måste sopa hem någorlunda i de tunga klasserna. Personligen skulle jag ge det till "The constant gardener". Men så funkar det ju inte.

Bästa animerade film: Wallace & Gromit - Varulvskaninens förbannelse
Jag tror att juryn tycker att Burtons "Corpse bride" är lite för skruvad, och att det får vara nog med Oscars till mystiska japanska animerade filmer (Miyazaki, som är nominerad för "Det levande slottet", vann ju med "Spirited away" härom året).

Bästa icke-engelskspråkiga film: Tsotsi
Jag skulle vilja säga "Paradise now", men jag tror inte att juryn vågar. Sydafrika är inte lika laddat som palestinska självmordsbombare.

Bästa dokumentär: Pingvinresan
Må ha passerat rätt obemärkt förbi här hemma, men i USA blev den ett fenomen.

Bästa foto: Good night, and good luck
Jag tror att Clooneys film får en sympatistatyett här, eftersom "Good night" inte får någon av de tunga priserna. "Brokeback" ligger näst bäst till.

Bästa klippning: Crash
Ännu en kompensationsstatyett. "Crash" överöstes med beröm i USA förra året, och juryn tycker nog att den premierat den lite för lite i de tunga klasserna.

Bästa scenografi: Good night, and good luck
Den är sjukt snygg i all sin svartvithet. Bara för det går säkert "En geishas memoarer" och vinner. Men jag VILL inte det, för jag tyckte den var mördande tråkig.

Bästa kostym: En geishas memoarer
Den här jättetråkiga filmen har ändå sex nomineringar, och ett par vinner den säkert. Den här är en av dem.

Bästa smink: Berättelsen om Narnia - häxan och lejonet
Skulle kunna gå till "Star wars", men nej, jag tror inte det.

Bästa filmmusik: En geishas memoarer
John Williams är nominerad både för "München" och "En geishas memoarer", men musiken i geishafilmen är mer traditionell. Det går hem här.

Bästa sång: Crash
Jag skulle vilja säga att Dolly Partons låt 'Travelin' thru' för "Transamerica" ska vinna eftersom jag gillar Dolly, men jag har inte ett minne av den låten. Däremot minns jag 'In the deep' av Kathleen 'Bird' York och Michael Becker i "Crash". Det gör nog juryn också.

Bästa ljudredigering: King Kong
Peter Jacksons film lär inte gå hem helt tomhänt. Och jädrar vad det small och brakade ibland.

Bästa ljudmix: Walk the line
För att såväl Reese Witherspoon som Joaquin Phoenix sjunger själva, och det låter helt fantastiskt.

Bästa specialeffekter: King Kong
För slutscenerna på toppen av Empire State Building när Kong slåss mot stridsplanen. Makalöst imponerande gjort.

Bästa kortfilm: Ausreisser
För att ... nä, jag skojade bara, jag har faktiskt inte sett en enda av dem. Men tyska Ausreisser ligger bäst till hos de flesta andra siare, så jag hakar på.

Bästa animerade kortfilm: 9
Samma sak här. Och för att Tim Burton tydligen ska producera en långfilmsversion av den.

Bästa kortfilmsdokumentär: The death of Kevin Carter
För att den kommer från Sydafrika, och jag tror att de belönas med två priser i kväll.

USA och tv-aborten - en tragisk historia

2006-03-04T11:20:00.000+01:00

Senast jag nämnde tidningen Bon här i bloggen hade jag ont i foten. Den här veckan när tidningen damp ner i brevinkastet var jag lyckligtvis inte hemma, och därför slapp luntan ge mig ett blåmärke. Tack för det.

I vilket fall som helst har Johanna Koljonen skrivit en läsvärd artikel om aborter inom tv och film. En artikel vars ämne jag själv funderat över hur många gånger som helst, men när jag väl satt mig framför datorn för att försöka summera tankarna, har de känts för stora. Det finns för många serier, för många tonårsgraviditeter, för många korkade lösningar. Men hon gjorde det. Tack för det.

För när man ser på amerikansk tv är det ju som om aborten inte existerade. Eller jo, den existerar som teori, men i slutändan praktiseras den aldrig. En tjej som bestämt sig för att göra abort (ordet 'abortion' uttalas dock väldigt sällan) ångrar sig alltid i sista ögonblicket, bara för att några veckor senare drabbas av missfall medelst fall nerför trappa eller bilolycka eller liknande, ofta med sterilitet som följd - hon bör ju straffas för att hon ens tänkt tanken på att mörda fostret inom sig.

Att det ser ut så här, och att utvecklingen faktiskt gått bakåt, lär bero på att de konservativa grupper som oftast klumpas ihop som kristen höger befunnit sig på frammarsch rätt länge nu i USA. I artikeln nämner Koljonen en tv-abort i serien "Maude" från 1972. Året därpå, när USA:s högsta domstol kom fram till att abortförbud bröt mot den amerikanska konstitutionen (intrång i privatlivet) vilket gav effekten att aborter blev lagliga i hela landet, startade en ny fas i den ständigt infekterade striden mellan pro life- och pro choice-anhängare. En strid som i dag blivit så bitter att den ibland kallats ett inbördeskrig. Och ju mer högljudd debatten blivit, desto fegare agerar tv- och filmindustrin.

Varje gång det vankas en graviditet i en amerikansk serie hoppas jag. Hoppas att de faktiskt ska våga skildra verkligheten. Att de ska ta ordet abort i sin mun, och att de faktiskt ska skildra ett realistiskt förlopp - det vill säga låta en tjej genomgå en abort. Men icke. Förutom i "Six feet under" då, där ju faktiskt Claire gjorde det. Men så pratar vi också om "Six feet under", vilket ju inte direkt är "The OC".

I artikeln finns en siffra som säger att 1,3 miljoner amerikanska kvinnor gör abort varje år. Ibland är det tur att människor inser att allt inte är som på tv.

Bon har en otroligt avancerad hemsida. Det går nästan att läsa texten där utan att få brytningsfel på ögonen. Artikeln börjar på sida 198.

Donna + Josh MÅSTE bli = sant

2006-03-02T12:43:00.000+01:00

Åh vad jag har längtat efter att vi i slutscenerna av "Vita huset" äntligen ska få se Josh och Donna bli ihop. Jag har räknat benhårt med att det inte kan gå på något annat sätt. Sju år av trånande, blickar av kärlek och gnabb, gnabb, gnabb. Skulle det kunna sluta på något annat sätt än att de äntligen får varandra? FÅR det sluta på något annat sätt än att de får varandra?

Well, efter gårdagens definitiva besked om att en hel drös skådisar från förr ska återkomma i slutavsnitten, så är jag inte så säker längre. För även om Rob Lowes medverkan så klart är den stora nyheten, så berör Mary-Louise Parkers återinträde som Amy Gardner, samt Marlee Matlins som Joey Lucas, mig djupare. För vad kan de tänkas ha där att göra nu igen, förutom att sätta käppar i hjulet för turturduvorna?

Missförstå mig inte, jag avgudar Parker, och Matlins porträtt av den döva Lucas har alltid varit klockrent och högst älskvärt, men TÄNK om manusförfattarna tänker jävlas med oss, tänk om ett gemensamt återinträde av de tre damerna i Joshs liv rör till det så grundligt i den stackars förvirrade mannens skalle att allt går åt skogen? Jag kan se det framför mig - jag kan se hur den redan sönderstressade, långt över gränsen gångne valkampanjsledaren på valkvällen totalt bryter ihop när Donna, Amy och Joey leker honom rakt ner i vansinnet.

Det kommer självklart att bli stor underhållning. Det kan faktiskt bli hur fantastiskt som helst. Men hörru John Wells, jag lovar att svär att jag aldrig ska vila förrän jag hittat var du bor om du INTE ser till att Josh och Donna blir ihop när "Vita husets" sista eftertexter rullar.

En gråtmild morgon

2006-03-02T07:58:00.000+01:00

I går gick jag på ordentligt och kritiserade först TV4 och sedan ZTV för hur de behandlar "24" respektive "It's always sunny in Philadelphia". Och så i morse när jag vaknade så såg jag att Weird Science delar ut en stor gruppkram till de svenska tv-kanalerna, för att de faktiskt ändå försöker och på sistone tagit sig i kragen och ändå ligger i bräschen inom Norden när det gäller nya serier.

Och jag blev alldeles gråtmild när jag läste det. Det kan visserligen bero på att jag sov rent ut sagt uruselt i natt och känslorna därmed sitter på utsidan, men ändå - okej då svenska tv-kanaler - jag kramar er också eftersom jag faktiskt ändå tror att de allra flesta av er faktiskt älskar tv.

På tal om att inte promota ...

2006-03-01T17:30:00.000+01:00

... serier i den omfattning de förtjänar, del två:

ZTV har tydligen börjat sända "It's always sunny in Philadelphia". Serien, som jag hyllade i höstas, måste ses av alla som har något vett i skallen. Vett verkar de däremot inte ha på ZTV, eftersom jag inte kan erinra mig att jag hört ett ljud knystas om att den dragit igång hos dem. Eller är det återigen jag som lever i en bubbla (vilket jag på intet sätt utesluter).

Oh well, hur som helst, i kväll klockan 00.20 (jaja, tekniskt sett i morgon) repriseras första avsnittet. Ordinarie sändning sker på måndagar klockan 22. Kolla!

Sönderrostat kaffe skrev först.

"24"-våldschock i TV4 i kväll!

2006-03-01T11:20:00.000+01:00

I USA går "24" som ett expresståg och är populärare än någonsin bland tv-tittarna. Säsongen, som hittills pågått i tio timmar, är chockerande stark, troligen den bästa av dem alla.

I Sverige har "24" däremot behandlats illa av TV4 på sistone. Säsong fyra snabbspolades igenom i höstas, sent på kvällarna, först med en visning per vecka, men senare med tre-fyra avsnitt i veckan. Min pappa, som aldrig varit någon tv-tittare av rang men som helt förståeligt fastnat stenhårt för Jack Bauer, var helt förtvivlad över att han var tvungen att kolla på tv vid halv elva-tiden nästan varje vardagskväll i slutet av november (han har ingen video).

Och nu verkar tokerierna vara på gång igen. För i kväll börjar TV4 visa säsong fem. Klockan 22.35 startar, utan någon som helst pompa, ståt eller fanfar, "24:s" bästa stund hittills. Jag ska villigt erkänna att jag inte tittat på TV4 en endaste sekund under OS-veckorna och ytterst sparsmakat även innan sportdåren inom mig vaknade till liv, men hallå - ska verkligen säsongspremiären av USA:s kanske profilstarkaste serie passera så här obemärkt förbi? Eller är jag onödigt taskig nu? Har TV4 lagt in "24"-trailer efter "24"-trailer i reklamavbrotten i "Let's dance" de senaste veckorna, trailers som jag missat? Vet alla svenska "24"-fans att de ska sätta sig framför tv-apparaterna i kväll, har de insett att de kommer att ha hakorna i knät senast klockan 22.45 efter den våldsamma chocköppningen? Har budskapet gått fram? Till min pappa hade det inte det.

Och även nu kommer det att bli viss snabbspolning. På TV4:s hemsida står det att säsongen kommer att vara avklarad före fotbolls-VM (start 9 juni), alltså om 14 veckor. Åtminstone den här veckan och nästa blir det avsnitt både onsdag och torsdag. Jag hoppas att de håller sig till två sändningar per vecka. Annars kommer pappa att gå i taket.

Tillägg: Jag borde kanske klargöra mig lite. Jag tycker helt ärligt att det är jättebra att TV4 är föredömligt snabba med visningen av "24", precis som de är med "Lost", men ändå - jag kan inte komma ifrån känslan att de försöker gömma undan och bli av med den på något sätt. När man sänder en sån toppserie som "24" flera kvällar i veckan på en dålig tid och dessutom gör det utan att promota den ordentligt - nej, då tar man den inte på allvar, då ses den som ett problem. Jag kan inte tolka agerandet på något annat sätt.

1973 även 2007

2006-03-01T07:15:00.000+01:00

Åh vad glad jag är över att det inte blev något riktigt slut på BBC-serien "Life on Mars", utan att Sam Tyler kommer att fortsätta jaga bovar år 1973 även 2007. Årets vackraste, smartaste och på vissa sätt sorgligaste tv-serie får en fortsättning, och ingen är gladare än jag. Nu hoppas jag bara att SVT meddelar att de köpt in serien snart också, så att jag kan se den igen utan att behöva sitta på absolut helspänn för att tyda den ibland helt hopplösa Manchesterdialekten.

Häromdagen skrev jag i en kommentar på Weird Science att jag höll med Kjell Häglund om att den kortlivade och underskattade serien "LAX" hade senare års bästa förtexter. Jag tar tillbaka det nu. "Life on Mars" är snyggare. Jag får rysningar varje gång jag ser introt. Tack BBC.

Whitford + Sorkin = sant!

2006-02-28T17:20:00.000+01:00

Min allra käraste "Vita huset"-skådis, Bradley 'Josh Lyman' Whitford, har skrivit på för att vara med i Aaron Sorkins nya serie "Studio 60 on the Sunset Strip". Serien såg redan ut att bli höstens mest efterlängtade nykomling, men nu steg temperaturen ytterligare 20 grader celsius. Redan tidigare var det klart att Matthew Perry, Amanda Peet, Steven Weber och Timothy Busfield kommer att vara med i serien.

Tv Squad skrev först.

Världens bäste tv-siare!

2006-02-28T12:46:00.000+01:00

I söndags förutspådde jag att "Kronprinsessan" skulle få en publik på 1,5 miljoner när serien premiärvisades i går kväll. Resultatet blev 1,475 miljoner enligt MMS, vilket jag tycker är nära nog. Jag är därmed inte längre världens sämste tv-siare, utan lägger raskt in mig i toppen istället.

Stackars "Commander in chief" går däremot riktigt knackigt på TV4. Gårdagens avsnitt, som sändes samtidigt som Alexandra Rapaport blev miljöminister, sågs bara av 455 000 tittare. Knappast vad TV4 hade hoppats på när de drog igång med buller och bång i januari.

SvD-DN 1-0

2006-02-27T08:30:00.000+01:00

Det känns nästan lite väl taskigt att sparka på Dagens Nyheter dessa dagar efter förra veckans infekterade Elitlistedebatt. Eftersom den handlade väldigt lite om tv så tänkte jag inte orda om den, men min egen inställning ligger tråkigt nog ganska så mittemellan, jag tyckte att Anna Hellsten uttryckte det rätt bra på sin blogg. Mest underhållande var dock Linda Skugges käftsmäll i Expressen mot Maria Schottenius.

Men ändå, kom igen nu DN! I dag har storsatsningen "Kronprinsessan" premiär, delar av svenska skådiseliten dyker upp, ämnet är brännande hett (ränker, intriger och falskspel inom sossetoppen, kan det bli mer aktuellt?) men tycker DN Kultur att det är värt att recensera? Nä. Varför då? Det är ju bara tv. Inte riktig kultur.

Ja, jag spekulerar ju så klart bara över deras motiv, men det är i alla fall beklämmande. Svenska Dagbladet har däremot en helt okej recension. Bra jobbat! Fortsätt så här nu.

Så: SvD-DN 1-0.

Lång "Sopranos"-drapa rakt ner i datorn

2006-02-26T19:59:00.000+01:00

Tänkte bara tipsa om att New York Times har en finfin och riktigt lång drapa om "Sopranos" i dag inför säsongspremiären den 12 mars. Trevlig läsning, som kan läsas här.

Nu ska jag kolla på Palmedokumentären på SVT2.

Det är för jävligt när drevet drar igång

2006-02-26T10:30:00.000+01:00

Socialdemokraterna ligger risigt till. Ett år före valet är opinionssiffrorna usla, Sverige går sämre än på decennier och det verkar uppenbart att det borgerliga blocket ska få ta över efter valet. I ett desperat drag bestämmer sig statsminister Per Viksten för att låta den unga up and coming-miljöaktivisten Charlotte Ekeblad (Alexandra Rapaport) bli landets nya miljöminister. Att hon är snygg är heller ingen nackdel, så klart. "Kronprinsessan" kan börja.

Så följer det en treåring kunnat räkna ut, och som väl sammanfattas bäst med 'upp som en sol, ner som en pannkaka'. Till en början älskar medierna den nya ministern. Sossarnas siffror går spikrakt upp, Charlotte Ekeblad är en frisk fläkt i de gubbtunga korridorerna. Men bakom hennes rygg gnälls det, ränker smids, den elake finansministern (Reine Brynolfsson) vill inget hellre än att punktera henne. Hans unge lakej Jakob Steen, politiskt sakkunnig på miljödepartementet och förbigången vid ministerutnämningen, är mer än villig att hjälpa till för att stjälpa uppkomlingen som har mage att tro att hon är något. Samtidigt rämnar så klart Charlottes familjeliv. Den moderne maken (Ulf Friberg), som till en början säger sig stå bakom hustrun till 110 procent, inser snart att det visst inte var så glamoröst att vara negligerad hemmapappa, och börjar söka tröst hos Charlottes väninna. Snart börjar också mediebilden krackelera, ett misstag föder ett annat, och till sist har Charlotte Ekeblad hela Sveriges samlade journalist- och sossekår emot sig. Det blåser snålt på toppen, om det nu fanns någon som inte trodde det.

Nu menar jag inte att låta sarkastisk. Inte överdrivet mycket i alla fall. För "Kronprinsessan" är bra, stundtals till och med riktigt bra. Men storyn är ... tja, låt oss säga sjukligt förutsägbar. Men anledningen till att det inte stör mig så mycket är att jag tror att det tyvärr är så här det skulle bli. Om Göran Persson utsåg en snygg, drygt 30-årig gift tvåbarnsmamma med ett lätt radikalt förflutet och en god relation till medierna till minister, så skulle troligen exakt samma sak ske som i "Kronprinsessan". För vi - människor, medier, samhälle - är ju så förbannat förutsägbara.

Den fyrdelade produktionen är av den där sorten som SVT kan göra i sömnen. Kompetent in i minsta biroll, medryckande, spännande och bra på det där trygga, fina, lagoma sättet. Kanske hade jag hoppats på lite mer udd, lite mer svärta, lite mer engagemang.

Jag har inte läst Hanne-Vibeke Holsts roman som tv-serien bygger på, men om jag har förstått saken rätt så har hennes bok inspirerats av Mona Sahlin-affären, men romanen anpassades till danska förhållanden och utspelar sig i Köpenhamn. I tv-serien är det dock Sverige, Stockholm och Rosenbad som gäller. Den anpassningen är välgjord. Det känns äkta, serien är inspelad i de riktiga miljöerna, och man har tack och lov inte som i "Kommissionen" försökt göra en svensk "Vita huset". Det är ett bra stycke tv-drama helt enkelt, som helt säkert kommer att locka sisådär 1,5 miljoner i publik (men betänk att jag numera titulerar mig världens sämste tv-siare).

Men jag kan inte låta bli att undra - varför måste alltid journalister framställas som så sjukt endimensionella i såna här serier? Murveln Magnus Svensson på tidningen Kvällspressen må visserligen eventuellt ha hjärtat på rätta stället längst längst inne i kroppen, men oj vilken schablon han är. Och jösses Amalia - vi ska inte ens prata om Ameliareportern som dyker upp för att göra ett mjukt och kvinnligt porträtt av Charlotte medan hon fortfarande är mediernas gunstling. Jeezus.

Och tyvärr punkteras den här välgjordheten jag tidigare prisade vid några tillfällen. Varje gång som den påhittade blaskan Kvällspressen dyker upp i bild (och det gör den rätt ofta) så slås man av hur oerhört taffligt redigerad den är. Rubriksättningen på artiklar och löpsedlar är så övertydligt gjorda att de blir löjeväckande. Dessutom har de dabbat sig rätt ordentligt vid ett tillfälle. I början av avsnitt två sitter Charlotte Ekeblad och läser en artikel som ska handla om henne i Kvällspressen, men när kameran zoomar in på reporterns bildbyline ser man klart och tydligt att texten är tagen ur Expressen, och egentligen är en politisk krönika om vem som ska ta över statsministerposten om Göran Persson avgår. I texten utläser man enkelt namn som Pär Nuder, Ulrica Messing, Thomas Östros, Margot Wallström och Mona Sahlin. Klantigt, eftersom ingen av de här personerna existerar i "Kronprinsessans" politiska landskap. Hur svårt hade det varit att skriva ihop en falsk text? Krönikan hon läser är för övrigt skriven av den nu avlidne Per Wendel, och var publicerad i Expressen 16 mars förra året (internet är bra ibland).

Men som sagt - i stort gillar jag "Kronprinsessan". Första avsnittet sänds i morgon kväll klockan 20 i SVT1.

Och glöm nu för allt smör i Småland inte ...

2006-02-25T16:58:00.000+01:00

... att SVT har "Veronica Mars"-maraton i kväll med start klockan 23. Så alla ni där ute i stugorna som inte har kollat tidigare, se till att göra det i kväll. För vad kan vara bättre än fyra avsnitt på raken av den coolaste och mest varmhjärtade serien sedan Hedenhös var king of the hill? Inte mycket hävdar jag.

För kolla bara vad många inlägg jag skrivit som handlat om "Veronica Mars":

VM högaktuellt trots OS
Jag presenterar världens sämste tv-siare!
Veronica Mars förutspår slutet i "Lost"
Farmor gillar "Veronica Mars"?
Och de rätta svaren är...
Tv-året 2005 i ett nötskal
Veronica vs Buffy - en fajt som inger hopp
SVT blundar och försöker vrida klockan bakåt
Who killed Lilly Kane?

Herre gud, jag måste nog skaffa mig ett liv.

OS i skuggan av "Idol"

2006-02-25T15:55:00.000+01:00

Det är inte bara här hemma som tv-tablån är mäkta urvattnad de här dagarna. Även i USA går det mesta på tomgång, med repris efter repris.

Till viss del beror det så klart på OS - CBS och ABC tycker inte att det är lönt att sända nya avsnitt av sina serier eftersom NBC maratonsänder vintersport kväll efter kväll - sändningar som ända drar till sig en publik på drygt 20 miljoner. Men frågan är om inte "American Idol" på Fox är lika skyldigt för tablåutseendet. För maken till program att spöa skiten ur allt annat har väl sällan skådats i amerikansk tv.

NBC:s OS-sändningar (som sänds på prime time även om tävlingarna avgjorts tio timmar tidigare - att visa det på dagtid live ses som ett kommersiellt självmord och finns inte ens på kartan) har inte en chans att hävda sig mot de nykläckta idolerna. Kväll efter kväll (tisdag, onsdag, torsdag) knäcker "Idol" övriga kanalers uppställningar utan att ens bli andfått. Det är läskigt att beskåda.

Och faktum är - om man låter tanken vandra lite - att "Idols" popularitet i USA på sätt och vis hotar OS i den form vi känner det. För de moderna olympiska spelen kan helt enkelt inte klara sig ekonomiskt utan de bisarra miljardsummor som IOK drar in på sändningsrättigheterna i USA. Och när nu sändningarna får stryk av ett sketet talangjaktsprogram, ja, då börjar så klart kanalerna fundera över om det är värt att sända överhuvudtaget. NBC har redan betalat runt sex miljarder kronor för att sända även Vancouver-OS 2010, men vad som händer sedan, ja det börjar nog en del slipsnissar på IOK svettas över snart.

Som grädde på moset har NBC promotat OS in absurdum som Bode Millers privata eriksgata, han skulle i stort sett bara ställa ut skidorna och därefter hänga fem alpina guld runt halsen. Av det blev det inte ens en tumme, Miller hade före lördagen inte tagit en enda medalj och i sin sista chans slog han nyss till med en uråkning i slalomens första åk. Den som kom på den briljanta marknadsföringsidén på NBC är nog arbetslös på måndag.

Men i morgon, efter att Sverige dängt till Finland i hockey-finalen, är det över för den här gången. Vi får tillbaka våra normala tv-tablåer. Tack för det.

Hittills har 87 personer...

2006-02-23T18:47:00.000+01:00

...kommenterat en minikrönika som Erika Hallhagen skrev i dagens SvD om att hon inte klarar av att kolla på "Commander in chief" längre. Kommentarerna går i princip ut på två saker - endera står det 'du har rätt, fy fan för USA' eller så står det 'du har fel, fy fan för dig'. Med vissa undantag givetvis.

Jag blir rätt trött när jag läser först krönikan och sen kommentarerna. Dels för att folk orkar gå igång så otroligt på en rätt intetsägande krönika. Vilket för mig in på min andra anledning: usch vad trött jag är på de vidöppna dörrar som Hallhagen slår in. För kan vi inte en gång för alla inse några saker och för the love of god acceptera att:

Amerikaner är sentimentala.
Amerikaner älskar storvulna känslor.
Amerikaner tror på gud.
Amerikaner tycker om att vifta med sin flagga.

De här sakerna kommer ALDRIG att förändras, hur många gånger vi än förfasas över dem. Tro mig, jag blir också less på det emellanåt. Men snälla snälla snälla, kan vi inte sluta gnälla över det? För hur högt vi än skriker kommer de aldrig att lyssna.

House tillbaka i undersökningsrummet

2006-02-22T09:25:00.000+01:00

Det här inlägget innehåller lite spoilers från senaste "House".

I de senaste fem-sex avsnitten av "House" har vi av någon okänd anledning inte fått ta del av Dr Houses påtvingade timmar i undersökningsrummet där han måste ta emot 'vanliga' patienter på order av Dr Cuddy. I veckans episod var han dock tillbaka i skrubben, och så fort han öppnade dörren och gav den stackars mannen som satt därinne en blick blandad av leda, ointresse och lätt avsmak, insåg jag att jag verkligen saknat de här scenerna. Ofta har de inte tillfört något storymässigt utan bara tjänat som avbrott där House tillåts bitcha mot intet ont anande människor som varit dumma nog att vända sig till sjukvården med sina krämpor, men de har varit små tacksamma komiska ljuspunkter i det djupa medicinska mumbojumboland House och hans tre underhuggare oftast rör sig i (med det menar jag inte att de inte vet vad de pratar om, bara att jag ibland inte förstår de oerhört komplexa sjukdomsfallen de löser vecka efter vecka).

Den här veckans undersökning visade sig dock leda House på rätt spår, mannen som led av sympatigraviditet förde självklart Houses tankar vidare till att hans supermodellpatient egentligen var hermafrodit och led av testikelcancer. Hur han kom till den slutsatsen övergår mitt förstånd, men så är jag ju inte Dr Gregory House heller.

Till tonerna av Ryan Adams 'Desire' fick vi också grotta ner oss djupare i Houses söndertrasade ben. Den utlämnande scenen när han droppar byxorna inför Cuddy och vi får se operationsärret på hans högra lår fick mig nästan att vilja börja knapra Vicodin också. Summa summarum: ett riktigt bra avsnitt av "House".

En liten fundering dock: Det här var andra gången på en månad som det dreglas över VÄLDIGT unga tonåriga tjejer i amerikanska dramaserier. För en månad sedan var det fjortonåriga Kaitlin Cooper i "The OC", och nu en femtonårig supermodell vars perfekta bröst och rumpa påtalades sisådär tio gånger av House. Okej att den mannen inte har några som helst spärrar när det gäller vad som kommer ut ur hans mun, men snälla - kan vi inte skippa peddovibbarna framöver?

TILLÄGG: Flera kommenterar att mitt fastslående att Houses undersökningar av 'vanliga' patienter oftast inte har något med avsnittets huvudhandling att göra är helt uppåt väggarna fel. Okej då, mitt minne är kanske lika vattentätt som en spaghettidurk. Jag tar ödmjukt tillbaka det påståendet.

Tänk så mycket en "Sopranos"-bild kan säga

2006-02-21T20:37:00.000+01:00

På Tv Squad diskuteras det för tillfället vad man kan utläsa ur den officiella bilden inför den kommande "Sopranos"-säsongen. Så djupt tänker inte jag nörda ner mig, men jag kan ändå konstatera att min puls höjdes en aning när jag såg bilden. För det var ju nästan två år sedan "Sopranos" sändes senast, och det är sannerligen hög tid att knyta ihop säcken för en av det senaste decenniets mest banbrytande tv-serier. För om man ska försöka ge sig på att utkristallisera en sak som gjorde HBO till ... öh, ja - HBO, så var det ju "Sopranos". Och efter att den femte säsongen åter tagit sig upp till de höjder de första "Sopranos"-åren befann sig på, så är jag sjukt taggad inför avslutningen. Fast det kommer ju att dröja ett tag innan vi går om mål:

Det har spelats in 20 nya avsnitt. Den sjätte säsongen, bestående av 12 avsnitt, börjar sändas den 12 mars. De åtta avslutande kommer sedan att sändas i början av nästa år, som en sorts mini-säsong sju. Det kommer INTE att bli någon långfilm sedan, vilket det tidigare ryktats om. Jag skrev mer om det i mitten av januari.

Och när jag nu ändå babblar om HBO så upptäckte jag att kanalens nya stora satsning "Big love", som jag nästan är helt säker på tidigare hade ett premiärdatum i juni, nu startar samma dag som "Sopranos". Serien, som kretsar kring polygami i Utah och har Bill Paxton, Jeanne Tripplehorn och Chloê Sevigny i huvudrollerna, har fått en hel del tidig mediauppmärksamhet även i Sverige. Dock inte på grund av serien i sig, utan för att svenska Hello Saferides låt "Long lost penpal" ska spelas under 1.23 minuter av premiäravsnittet, om jag inte minns fel...

Jag har upptäckt att ...

2006-02-21T09:21:00.000+01:00

... det sedan en tid finns en filmblogg som heter 128 minuter. Jag har ingen aning om ifall jag har hjälpt till att inspirera till namnet, men jag vill i alla fall dementera att jag skulle ligga bakom även den bloggen, som någon trodde i ett mejl. Jag håller mig till lägre siffror.

Som man bäddar får man dödsstraff-ligga

2006-02-19T22:44:00.000+01:00

Observera att följande inlägg bjuder på spoilers från senaste "In justice".

Ibland borde man hålla käften stängd. För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om att jag börjat digga Kyle MacLachlan-serien "In justice" mer och mer. Dock efterlyste jag lite mer svärta i serien, i form av att de skulle lyckas frikänna en dömd som sedan visar sig vara skyldig som synden eller liknande. Efter att ha sett det senaste avsnittet kan jag fastslå en sak - man ska akta sig för att önska något, för har man otur kan det bli verklighet på helt fel sätt.

Gänget på National Justice Project gick nämligen på en mina av rang - när klockan var fem i tolv (bokstavligen) lyckades de hitta om inte så bevis så i alla fall mycket starka indicier som visade att en dödsdömd förståndshandikappad svart man var oskyldig till det mord han anklagats för. Domaren visar sig dock vara svårare att övertyga än vad Swain (MacLachlan) trott. Efter att ha rusat genom hela rådhuset och slutligen hunnit ifatt honom vid utgången, avslutas deras konversation med "but sir, give me a day, at least give me eight hours! Sir, we can fix this! Once it's done, it can't be undone!". Domaren tittar bara på Swain och svarar "That's just it, at some point it has to be done. It's over mr Swain." Så börjar 'Amazing Grace' spelas och vi får se den ack så oskyldige mannen göra sin dead man walking-promenad på väg mot fastspänningen i den korsliknande stolen och därefter följa giftinjektionens väg in i hans blod inför publik. Död. Kaputt. Game over. Ridå.

Det var ju inte så här jag ville att det skulle gå till. Seriens unga ideellt arbetande juristpraktikanter skulle ju inte få sitt skinn på näsan genom att tvingas titta på när en oskyldig man avrättas. Men så blev det. Och det var mitt fel. Jag ska aldrig önska något igen.

Det här är för övrigt mitt andra inlägg som på ett eller annat sätt handlar om USA:s sjuka inställning till brott och dödsstraff.

VM högaktuellt trots OS

2006-02-18T14:55:00.000+01:00

I den stora världen handlar det mesta om OS nu (även i min tv), men på 43 minuter har det mesta kretsat kring VM. Ja, världens bästa privatdeckare Veronica Mars alltså. Mitt i all hast ihopskrivna vredesutbrott över svenskarnas ointresse inför den coolaste serien av dem alla just nu (ja, förutom "Battlestar Galactica" då förstås) blev mäkta omdebatterat med nytt kommentarsrekord. Därtill har breven vällt in i mejlboxen också. "Veronica Mars" må dra en liten tv-publik, men intresset hos dem som kollar är desto större.

Några reflektioner kring kommentarerna:

Även om jag tycker att de svenska tittarsiffrorna (216000 i snitt på de fyra första avsnitten) är löjligt låga, så är de relativt sett HÖGRE än de är i USA. Omräknat på befolkning så motsvarar det en amerikansk publik på nästan sju miljoner, och några såna siffror har UPN aldrig varit i närheten av för "Veronica Mars". Faktum är att siffrorna stadigt legat under hälften av det, om jag inte minns fel. Så på det sättet skulle man ju kunna påstå att SVT gjort ett kalasjobb...

Som flera har påpekat kör SVT de fyra första avsnitten av "Veronica Mars" som ett maraton nästa lördag kväll, med start klockan 23. Så skippa utekvällen - eller gå hem tidigt - och titta ikapp på serien innan de ordinarie sändningarna fortsätter torsdag den 2 mars klockan 20.

Det är helt sant att "VM" är en serie som bäst avnjuts i sträck. Jag råder alla som har möjlighet att köpa första säsongen på dvd, det är en riktigt bra box. Serien innehåller en rejäl mängd trådar, och ibland kan det dröja fem-sex avsnitt innan gamla spår plockas upp igen, vilket ger att man ibland måste vara lika skärpt som Veronica för att hänga med. Och det är ju inte det lättaste.

Det har uttryckts farhågor kring Veronicas existens efter den pågående säsong två. Sammanslagningen av kanalerna UPN och WB till CW i höst kommer ju helt klart att medföra en pressad tablå, men jag är (nästan) övertygad om att "Veronica Mars" får en tredje säsong. Hon ska ju börja på universitetet i höst, den resan in i vuxenvärlden måste vi ju för sjutton få följa!

Nej, nu ska Anja åka störtlopp snart. Dags att sjunka ner i OS-soffan med andra ord. Men kom ihåg - OS håller bara på i två veckor, men VM finns för evigt.

Hm, det var nog den töntigaste slutkläm jag någonsin tryckt ur mig.

Jag presenterar världens sämste tv-siare!

2006-02-14T21:10:00.000+01:00

För jo, det är tyvärr ingen annan än jag själv. Jag har dragit mig för att skriva det här, men jag kan inte undanhålla er sanningen längre. För så jäkla fel som jag har haft angående svenskarnas inställning till "Veronica Mars", nej usch - jag är världens sämsta tv-siare helt enkelt. Fredag den 13 januari förutspådde jag att en av mina absoluta favoritserier så småningom skulle stabilisera sig på en publik runt en halv miljon i Sverige, efter att pilotavsnittet setts av 470000. Men oj så fel jag hade. För de tre efterföljande avsnitten har nämligen bara setts i snitt av 216000 personer! Avsnitt tre sågs bara av 160000! Vad är det för fel på mig?! Fast vänta nu, den största frågan är ju - vad fan är det för fel på svenska folket?!

Är de helt enkelt bara korkade? Är det så att folk inte orkar se längre än näsan räcker? För ärligt talat, jag har många vänner som avfärdat serien utan att se en sekund av den eftersom den handlar om en 17-årig tjej och därför är en 'ungdomsserie' och således inte värd att se. Idioter! "Veronica Mars" är ju en läskigt vuxen serie! Det är en komplicerad serie, en manusmässigt krävande serie, en varm serie, en förtjusande serie, en alldeles strålande serie och ibland till och med en rätt så otäck serie. Kom igen nu sjuttiotalister, kolla för sjutton!

För jag tror tyvärr att tonåringarna är förlorade. De skulle hellre äta upp sin mobiltelefon än att kolla på SVT (det finns statistik på det, jag lovar). SVT har försummat den här publiken så länge att ingen under 20 vet om att statlig tv existerar, förutom när det blir dags för Melodifestivalen. Därför måste SVT profilera "Veronica Mars" som den fullvuxna serie det är. Snälla snälla, gör det nu. För inte förrän ni har fixat till "Veronica Mars" tittarsiffror kan jag få en annan titel än 'världens sämste tv-siare'. Och tro mig, jag heter gärna något annat.

Och jag ber om ursäkt. Jag tycker egentligen att det är undermåligt att

1. Svära på det här sättet i en text
2. Använda utropstecken på det här sättet i en text
3. Upprepa sig på det här sättet i en text

men jag kan tyvärr inte hålla mig. SÅ nära mitt hjärta ligger "Veronica Mars".

Jose Gonzalez i tv-medvind

2006-02-12T10:33:00.000+01:00

Det går bra för José González just nu. Inte nog med att albumet 'Veneer' och hans singeltolkning av The Knifes 'Heartbeats' båda ligger högt på listorna i England, han dyker upp i tv-serier här och där också. För några veckor sedan kördes hans 'Stay in the shade' i "OC"-avsnittet 'The pot stirrer' och i fredags kväll var det dags igen, när nästan hela låten 'Crosses' spelades i den känslosamma slutscenen i "In justice".

Nu är visserligen inte 'Crosses' ny i tv-sammanhang, även den snurrade ju i "The OC" förra året i avsnittet där Marissa sköt Trey.

Och som om inte det vore nog hårdpluggades ju hans 'Heartbeats'-version i en reklamfilm för en lcd-tv från Sony förra året, något som visserligen The Knife i gårdagens DN verkade tycka var det värsta som hade hänt dem någonsin, men är man så rädd för kommersialism att man bara visar upp sig på bild iförd fågelmask, så må det väl vara dem förlåtet.

Det har skrivits en hel del om att The Perishers vevats flitigt i tv-serier (jag har även nämnt det här på 43 minuter) men jag undrar om inte José González är vår nye tv-kung - hans mjuka, vemodiga gitarrpop passar ypperligt när det behöver slås på känslosträngen.

Fast han har en bit kvar innan han når Jeff Buckleys 'Hallelujah'-nivå. Efter att hans Leonard Cohen-cover använts i "Vita husets" säsongsavslutning våren 2002 (avsnittet 'Posse comitatus' där Secret Service-agenten Simon Donovan sköts ihjäl), så släppte alla fördämningar. Den har sedan figurerat i - åtminstone - "House", "Jordan, rättsläkare", "Tredje skiftet", "Scrubs", "Brottskod: försvunnen", "LAX" och "The OC".

Nya turer kring "Commander in chief"

2006-02-11T11:38:00.000+01:00

Det är konstigt att den serie jag skrivit absolut mest om i år är en som jag personligen har ett rätt så liknöjt förhållande till. Men men, här kommer nästa inlägg om "Commander in chief":

ABC har nu, trots att de tidigare sagt motsatsen, bestämt sig för att skjuta på de återstående sju avsnitten av "Commander in chief" första säsong till mitten av april. Meningen var att fyra avsnitt skulle sändas under sweeps-perioden nu i februari, och sedan de tre sista under vårens slutspurt. Så blir det nu alltså inte.

Vad det här betyder för TV4:s tänkta dramaflaggskepp i framtiden är svårt att sia om. ABC betonar att de har fortsatt förtroende för serien, och helt klart är det så att det sju avsnitt i sträck är bättre på vissa sätt än fyra först och tre till två månader senare. Men tv-publikens minne är ju ofta ack så kort. Kommer de att minnas "Commander in chief" när det gått tre månader sedan de senast såg ett avsnitt, eller har de hittat annat att fylla sina kvällar med? Svårt att säga.

Positivt för serieskaparna är dock att de nu får tid att fixa till det sjunkande skeppet. Efter en bra start såväl publikmässigt som kreativt har serien trampat ner sig i dyn. Steven Bochco, som tog över efter Rod Lurie efter de inledande avsnitten, har inte visat sig vara någon frälsare utan tvärtom gjort schabraket sämre. Dessutom är publiken som finns kvar för gammal, de är främst kvinnor över 50. Såna vill inte reklamköpare ta i med tång.

När nu "Vita huset" går i graven borde det ju finnas plats i tablån för en serie om amerikansk storpolitik. Visserligen har ju inte Geena Davis och kompani direkt följt i samma hjulspår hittills, men kom igen - ratta in det här på rätt väg nu innan det går käpprätt åt skogen.

"Love monkey" läggs på hyllan

2006-02-09T20:18:00.000+01:00

Det har blivit mycket korta nyheter på 43 minuter på sistone, men så är det ibland i livet - kort. Här kommer en till: "Love monkey", som bara hunnit sändas i tre avsnitt och som jag recenserade efter avsnitt ett, verkar bli en kortlivad historia. Enligt Variety har serien dragits in tills vidare och CBS har för tillfället inga planer på att ge den en ny plats i tablån. Jag gillade det första avsnittet, men ärligt talat har jag faktiskt helt glömt bort att se de två efterföljande, vilket kanske säger en del om dess attraktionsförmåga. Tittarsiffrorna har inte varit direkt upphetsande i USA heller.

Men det är ju synd för de som gillade "Ed" att de inte får se Tom Cavanagh göra exakt samma roll som i den serien längre.

"Night stalker"-resterna släpps till försäljning

2006-02-08T16:48:00.000+01:00

Om det råkade vara någon som gillade den nya versionen av "Night stalker" som ABC drog igång i höstas och blev mäkta förgrymmad när kanalen la ner serien efter sex visade avsnitt - dags att glädjas. De tre avsnitt som halvt bortglömda legat och samlat damm på en hylla på ABC:s huvudkontor har nu släppts till försäljning på Itunes Music Store. Ja, om du bor i USA vill säga. Men det brukar ju dröja ungefär två sekunder innan de finns att hitta på andra ställen på nätet, så all you Kolchak lovers - rejoice!

Själv gav jag upp efter två avsnitt, gruvligt besviken när jag insåg att det var långt ifrån något substitut för "Arkiv X" utan bara en rejält förvirrad soppa, helt enkelt. Men låt inte det stoppa er, gudbevars.

Sexserien lockar med ångande sex

2006-02-07T11:11:00.000+01:00

Jag har ju vid flera tillfällen klagat på Svenska Dagbladets benämning av "Grey's anatomy" som en 'sexserie' i sjukhusmiljö. Efter det senaste avsnittet, som inleds med en helt meningslös drömsekvens där Meredith, Izzie och Cristina står och löddrar in varandra med hjälp av tvättsvampar i ett ångande badrum, är jag nästan böjd att hålla med. Det var ett fånigt, meningslöst och sjukt billigt knep för att locka en ointresserad, manlig testosteronpublik att stanna kvar framför tv-apparaterna efter Super Bowl i söndags kväll.

I övrigt var dock avsnittet 'It's the end of the world' ungefär som ett sånt där over the top-dramatiskt "Cityakuten"-avsnitt som de brukar drämma till med en gång varannan säsong ungefär, fast lite blekare. Och katastrofhotet visade sig vara av en helt annan art än jag anat. Ebola my ass.

"In justice" har blivit en fröjd att följa

2006-02-06T22:05:00.000+01:00

Jag vet inte om det beror på att jag av någon anledning känner mig sentimental och hjärtnupen i kväll, men jag måste bara meddela: oj vad jag gillar ABC:s kriminal-/juristdrama "In justice". Serien om det amerikanska National Justice Project, som ideellt försöker ordna resningar för (eventuellt) oskyldigt dömda, med Kyle MacLachlan och Jason O'Mara i huvudrollerna som ett omaka chefspar, har på de sex avsnitt som sänts vuxit till sig och blivit en fullträff i det lilla. De första avsnitten var i mina ögon lite skakiga eftersom jag tyckte att birollskaraktärerna överlag var bleka, men min initiala skepsis är nu lika försvunnen som förra veckans vårväder.

De enskilda fallen de tar sig an varje vecka har hittills dessutom varit ytterst välskrivna. Jag hoppas dock att vi relativt snart tillåts stöta på en till synes oskyldigt dömd som faktiskt visar sig vara en riktig bad guy. Det skulle ge serien än mer trovärdighet och en svärta som jag hittills saknat.

Och vilken fröjd det är att se Kyle MacLachlan. Han älskar verkligen varje sekund han tillåts visa upp sig i sin roll som den självgode, streberaktige men ack så hjärtlige advokaten David Swain. Det tog 15 år, men nu är han äntligen ute ur sin egen "Twin Peaks"-skugga. Tack för det.

Och angående hjärtnupenheten: Missförstå mig inte. I grund och botten är jag en sentimental jäkel som njuter helhjärtat av att i varje slutscen tillåtas se de oskyldigt dömda, nu frigivna fångarna ta sina första stapplande steg utanför fängelsegrindarna. Men kanske vore det bra för min egen världsbild om de strävsamma NJP-nissarna gick på en mina ibland, och av misstag rentvådde en seriemördare.

"Grey's anatomy" goes Super Bowl

2006-02-05T11:06:00.000+01:00

Trots att amerikansk fotboll är näst intill ickeexisterande i Sverige så undgår det få att i dag är dagen S som i Super Bowl. Uppåt 90 miljoner amerikaner väntas bänka sig framför tv-apparaterna för att kolla in matchen mellan Pittsburgh Steelers och Seattle Seahawks i en av världens tråkigaste sporter. Förutom att spana in de biffiga killarna i rustning så kommer de också att detaljstudera de cirka 40 reklamspottarna, som kostar sisådär 630000 kronor per sekund för annonsörerna.

Desto mer intressant för den som gillar tv-drama är vad som händer efter finalen. ABC, som sänder matchen, hoppas så klart att soffpotatisarna inte ska orka röra sig efter alla öl och påsar chips som de tryckt i sig när domaren väl blåst av, och därmed kolla på "Grey's anatomy". För säkerhets skull har trailern för avsnittet, döpt till 'It's the end of the world', hårdpluggats ända sedan förra söndagen, så att ingen ska kunna missa att seriens mest maxade episod någonsin är på gång.

Och det verkar sannerligen som att serieskaparna bullat upp rätt ordentligt. Det mesta kring produktionen har varit hysch-hysch, men så mycket är känt att Christina Ricci och Kyle Chandler (aktuell i "King Kong") gästspelar och att Seattle Grace Hospital kommer att totalisoleras efter att en så kallad 'code black' uppdagats, vilket jag antar är extremt dåligt ur hälsosynpunkt för de som råkar befinna sig där. Typ ebola-dåligt. Avsnittet är en dubbel, så soffpotatisarna som går igång på dramatiken i kväll blir tvungna att kolla nästa vecka också.

Vem som vinner matchen? Tja, jag kan inte direkt påstå att jag bryr mig, men Pittsburgh är tydligen favoriter.

Sverige frossar i podd-tv

2006-02-03T12:56:00.000+01:00

I veckan slog SVT på stora trumman och basunerade ut att man nu var först i Sverige med podd-tv, alltså tv-sändningar som läggs ut på webben och per automatik kan laddas ner i datorn och i förlängningen Ipodar och andra mediespelare. Men SVT högg i sten. För de blev visserligen först med att meddela att de startar, men själva starten sker först på måndag. Så gissa att den enda sanna glädjen, just det - skadeglädjen, är högst påtaglig i dag på Expressen, då deras podd-tv-projekt startar utan vidare krusiduller.

Expressens satsning är betydligt blygsammare än SVT:s, de sänder ut sina lokalnyheter för Stockholm, Göteborg, Skåne och Östergötland varje morgon. SVT:s utbud är större, med program som "Rapport", "Agenda", "Debatt" och "Filmkrönikan", men som sagt, först hinner de inte...

Allt som kommer att sändas ut i poddversion är än så länge program av aktualitetstyp. Vanliga serier får vi än så länge se i månen efter. Som vanligt i poddsammanhang anges rättighetsproblem som orsaken till det.

Farväl New York

2006-02-03T11:35:00.000+01:00

Jag trodde att det skulle kännas jobbigare. Jag har trots allt satt lite av en heder i att inte ge upp en serie. Men när jag väl kom till beslutet kändes det enklare än jag hade trott. Så farväl "CSI: NY".

Till viss del handlar det om tidsbrist. Allt här i livet är ju faktiskt inte tv. Men först och främst handlar det om brist på intresse. Hur mycket jag än försökt har jag aldrig lyckats uppbåda någon egentlig entusiasm för den tredje "CSI"-upplagan, detta trots att jag älskar New York som stad och alltid varit svag för Gary Sinise och faktiskt kollade på rätt så bleka "Providence" slaviskt bara för Melina Kanakaredes skull.

I "CSI"-serierna har alltid kriminalfallen kommit först och karaktärerna sedan. Jag menar - efter sex år är fortfarande Gil Grissom ett fullkomligt mysterium. Vem är karln egentligen? Hur har han kunnat bli så udda? Varför är han så ensam, och varför verkar han så nöjd med det? Men trots att vi bara matas med små smulor av information här och där, så framstår karaktärerna som levande. Den främsta anledningen till att jag fortfarande ser ur-"CSI" med behållning varje vecka är just personligheterna. Grissom med sitt inneboende mörker och insektsintresse, Catherine som försöker komma tillrätta med sin bakgrund som showgirl och dotter till den skumme kasinoägaren Sam, Sara med sin olyckliga kärlek till Grissom och sitt alkoholproblem, Nick som ... ehm, ständigt slåss mot sin egen präktighet, Warrick med sin bakgrund som spelmissbrukare och Greg - allas vår älskling Greg, som beter sig likt Bambi på den frusna tjärnen varje gång han släpps ut på fältet. Och även birollsgalleriet är starkt, med kommissarie Jim Brass som självklar stjärna.

Och ni ser ju vart det här är på väg. I ett inlägg där jag ska försöka förklara varför jag inte vill se "CSI: NY" längre sitter jag istället och skriver om de varma känslor jag har för personerna i kriminallaboratoriet i Las Vegas. Symptomatiskt antar jag, för det är ju där skon klämmer. Manusförfattarna har misslyckats totalt med att skapa liv i den tredje "CSI"-serien. Istället har vi ett gäng pappfigurer som med bekymrade miner traskar runt på Manhattan mellan utstuderat spektakulära mordfall. De är tråkiga, djupa som vattenpölar efter ett duggregn, träiga, mesiga och överlag helt enkelt inte särskilt lätta att tycka om.

Som ni ser har jag inte skrivit en rad om "CSI: Miami" ännu. Det beror helt enkelt på att jag aldrig följt den serien riktigt. Jag pallar helt enkelt inte det sjuka överspel David Caruso ägnar sig åt i rollen som Horatio Caine. Men trots att jag bara kollar in ett avsnitt då och då, för att se hur serien mår, så känns det som att jag bryr mig mer om karaktärerna där än i den tredje upplagan.

Det är sorgligt, för som sagt, jag älskar New York. Men "CSI: NY" skapar bara en känsla av likgiltighet. Så farväl New York.

SVT intresserat av "Life on Mars"

2006-02-01T22:00:00.000+01:00

Enligt Suburbia så är BBC-serien "Life on Mars" på väg till SVT. Föga förvånande kanske eftersom serien är fantastiskt bra och SVT har en förkärlek för brittisk tv, men ändå, goda nyheter! Tydligen så är det inte klart ännu utan de överväger inköp, men jag tycker ändå det är värt att skriva. Och snälla, sluta fundera - köp!

Jag recenserade första delen av "Life on Mars" för några veckor sedan.

Johan T Lindwall lägger ner "Commander in chief"

2006-02-01T20:00:00.000+01:00

I dag la Expressen ner "Commander in chief", mig veterligen som enda tidning i världen. Johan T Lindwall måste ha unika källor. Det är svårt att veta vilka de är dock, för han anger inga när han skriver om 'superfiaskot'.

Sant är att "Commander in chief" tagit mycket stryk på sistone i USA. Senaste avsnittet sågs bara av drygt tio miljoner tittare, jämfört med de första avsnittens sexton. Sant är också att tappet till viss del är helt befogat, eftersom de senaste avsnitten varit rätt kassa. Men man måste också ta i beaktande att "Commander in chief" numera sänds samtidigt som "American idol" visas på Fox. Och INGET stoppar "American idol" i USA.

Sant är också att "Commander in chief" kommer att ta ett uppehåll i mars, för att sedan återkomma med sina sista avsnitt för säsongen i april. Däremot kommer serien att sändas under sweeps-perioden nu i februari, vilket torde betyda att ABC knappast tappat allt hopp för Geena Davis och kompani.

Det finns en möjlighet/risk att aprilavsnitten blir seriens sista, men det är inget som är offentligt meddelat ännu. Förutom i Expressen då.

För att få en mer sansad bild av läget, läs det här.

Vart sjutton ska de ta vägen nu då?

2006-01-31T22:44:00.000+01:00

På Weird Science skrev Kjell Häglund i morse ett inlägg om ett särdeles korkat telefonsamtal som Jack Bauer gjorde i gårdagens avsnitt av "24". Jag håller med, det var väldigt långt under världens främste superagents normala intelligensnivå, men precis som någon kommenterade - det är kanske sånt man får stå ut med i Jacks sällskap, storyn måste ju framåt på nåt sätt.

Den främsta frågan som cirklar runt i mitt huvud efter den senaste nagelbitarsittningen är: Hur i helvete ska de orka hålla det här tempot resten av säsongen? De sex första timmarna har varit som en ångvält (spoilervarning ahead) - vi har bjudits på ett presidentmord, en terroristattack, varit millimeter från något jag bara kan kalla en statskupp, två förrädare har redan avslöjats, Michelle är död, Tony ligger i koma (visserligen inte första gången...) och Chloe har nästan haft en pojkvän!

Missförstå mig inte, jag har älskat varje sekund, men frågan återstår: Hur i helvete ska de orka?

"Surface" överrumplar mig

2006-01-31T21:25:00.000+01:00

I mellandagarna skrev jag ett inlägg om att jag efter mycket om och men tagit mig tid att kolla på "Surface", en serie jag lagt ner tittandet på i början av hösten eftersom jag inte tyckte den höll måttet. Efter att ha kollat ikapp fördömde jag dock min tidigare dissning, och utnämnde istället serien till en rasande underhållande bagatell, till vissas uttryckliga förtret. Nu tänker jag gå ett steg längre - efter att ha sett det näst sista avsnittet för säsongen (avslutning nästa måndag) tänker jag kalla "Surface" för årets mest underhållande nykomling whatsoever.

För "Surface" överraskar mig genom att fortsätta byta skepnad. Serien, som för övrigt kommer på Canal Plus i vår, har gått från att vara - och härefter är det spoilervarning - en serie om hur utomjordingarna anfaller från vattnet (visade sig vara falskt) till att vara en serie om hur människan förlorar tätplatsen i toppen av näringskedjan till dinosaurieliknande sjömonster (även det visade sig vara falskt) till att bli en serie om kloning, Noaks ark och en tsunamivåg av otäckt realistiskt slag, om man får tro trailern inför nästa vecka.

Dessutom är "Surface" förvånande rå. I början såg jag en lagom otäck serie för nästan hela familjen framför mig, med minihavsmonstret Nimrod som kelgris i centrum. Istället har "Surface" visat sig vara mörkare än "Invasion", där karaktärernas personligheter varit rätt fastspikade från början. I "Surface" har försäkringstjänstemannen Rich gått från att vara den typiskt vänlige småstadsamerikanen alla vill ha som granne till att bli en tickande bomb fylld av missriktat våld och paranoida personlighetsdrag, och fjortonårige Miles - ursprungligen bara missförstådd av sina föräldrar - har förvandlats till en Edward Scissorhands som visserligen må sakna saxfingrar, men oj vad lynchmobben i hans stad vill döda honom.

Men samtidigt är det något med "Surface" som gör att jag garderar mig genom att säga att det är den mest 'underhållande' nykomlingen, och inte den bästa. Något jag inte kan sätta fingret på. Men kanske är det som någon skrev i ett kommentarsinlägg på Tv Squad:

'This is the best half hour of television on each week. The only problem is you have to fast forward through a half hour of total crap to enjoy the good stuff. Thank God for Tivo.'

Själv skulle jag aldrig få för mig att spola och tycker att åsikten är rätt överdriven, men jag förstår poängen.

Första säsongen av "Surface" innehåller bara 15 avsnitt. Till nästa veckas final har utlovats en 'semi-closure', som enligt NBC ska kunna fungera som ett serieslut ifall de bestämmer sig för att inte ge den förnyat förtroende i höst.

2005 års bästa tv-avsnitt utsett

2006-01-30T00:10:00.000+01:00

När jag själv gjorde en årslista för snart en månad sedan mäktade jag med en tio i topp över de serier jag tyckte var förra årets bästa. Men vi vet ju alla att i USA måsta man göra allting större. Den senaste veckan har således The futon critic publicerat sin topplista över 2005 års 50 bästa tv-avsnitt, med tio avsnitt i stöten. Hela listan finns nu att avnjutas på deras sajt.

Det är väldigt trevlig läsning, fylld av 'ja just ja!'-känslor. Problemet när man följer ett 20-tal serier varje vecka är ju att en hel jäkla massa bilder åker in genom ögonen och ut genom näsan, eller ja, ni förstår vad jag menar. De där alldeles speciella godbitarna kan vara svåra att minnas ibland ett halvår efteråt eller så. Så jag är glad att någon hållit bättre koll på detaljerna än jag gjort.

Så här ser deras fem i topp ut:

1. House, 'Three stories' (säsong ett, episod 21)
2. Veronica Mars, 'Leave it to the beaver' (säsong ett, episod 22)
3. Lost, 'Man of science, man of faith' (säsong två, episod ett)
4. Battlestar Galactica, '33' (säsong ett, episod tre)
5. Six feet under, 'Everyone's waiting' (säsong fem, episod tolv)

Det är ju inte så mycket att säga om topplaceringarna, det är i mina ögon ypperliga avsnitt allihop, som helt klart förtjänar sina platser på listan. "Six feet under"- och "Lost"-avsnitten har jag själv skrivit om tidigare, som ni kan se av länkarna. Intressant att nämna är att ettan 'Three stories' är del ett i ett dubbelavsnitt som avslutades med 'The honeymoon' veckan därpå. Fantastisk tv.

Bra ny tv-funktion i IMDb

2006-01-29T12:33:00.000+01:00

IMDb må vara en av världens mest geniala sajter på många sätt, men när det kommer till tv-serier har den alltid varit lite knölig. Det har varit lite svårt att hitta bra info om olika säsonger, och ännu svårare har det varit om man vill se vilka som gästspelat i ett särskilt avsnitt. Nu har det dock blivit ändring på det meddelar Tv Squad, och sanna mina ord om de inte har rätt. Det går nu att kolla in enskilda säsonger, och därefter kan man klicka på separata avsnitt för att se vem som gästspelade just då, och så vidare och så vidare. Kalasfunktion.

Så här ser det till exempel ut om man vill se exakt vilka som spelade i avsnittet av "Vita huset" som sändes på SVT i måndags.

Veronica Mars förutspår slutet i "Lost"

2006-01-27T00:01:00.000+01:00

"Lost" kommer aldrig att få något riktigt slut. Inte om man får tro min favoritdetektiv Veronica i alla fall. För i onsdagskvällens avsnitt av "Veronica Mars" gav hon sin syn på hur det kommer att gå för de strandsatta på den mystiska ön. 'True love stories never have endings. 4 8 15 16 23, 42' stod det på lappen som hon i slutscenen fäste på sin spegel. Hurleys nummerserie minsann - i Neptune, California! Vad gjorde den där?

Egentligen bör man nog inte se det som mer än en blinkning från en hyllad serie till en annan, Rob Thomas säger hej hej till Damon Lindelof och kompani helt enkelt. "Veronica Mars" och "Lost" sänds ju dessutom samtidigt på onsdagskvällarna i USA, den mest korkade kanalkrocken av dem alla om ni frågar mig.

För Veronicas personliga skull betyder dock lappen, som kom från en kinesisk lyckokaka, troligen mycket mer. Meddelandet, sparat av en 18-åring fylld av sturm und drang-känslor, tyder på att hon anser att hennes kärlek för Duncan (som avsnittet cirklade kring) har Romeo och Julia-storlek. Det gör mig lite nedslagen, för Veronica, som jag helt objektivt påstår verkar vara världens bästa tjej någonsin, är värd någon minst hundra gånger bättre än den obotlige träbocken Duncan. Han är ju så tråkig att klockorna stannar. De har tydligen jätteproblem på det där stora atomurscentret i Schweiz varje gång han kommer i bild.

Men kanske är användandet av Hurleys siffror ändå en välsignelse. För vi vet ju alla vad som hände när han använde dem. Visst, han vann visserligen inledningsvis 150 miljoner dollar på lotto, men sedan drabbades han av världshistoriens största omgång otur. Förhoppningsvis smittar det av sig så pass att Veronicas kärleksliv framöver blir botten. Bye bye Duncan, med andra ord.

För övrigt var "Lost"-referensen inte den enda blinkningen i veckans avsnitt. I en scen befinner sig Veronica framför en anslagstavla, där ett av anslagen gör reklam för något som påstås heta 'TWOP - Teenage Women of Propriety'. I verkligheten är det inget annat än en flirt med tv-sajten Television Without Pity, som brukar förkortas just så.

Och nu ytterligare några nedläggningar...

2006-01-25T00:55:00.000+01:00

Det känns som att jag inte gör annat än skriver om serier som lagts ner (eller falskeligen återuppstått) nu för tiden. Och here we go again:

Enligt The futon critic har "Jake in progress", vars första säsong sedan några veckor tillbaka sänds på TV3 under det kortare namnet "Jake", fått besked om nedläggning. Tio avsnitt av säsong två har tydligen hunnit spelas in, men bara ett har hittills visats. Om resterande episoder kommer att dyka upp i tablån är än så länge oklart.

UPPDATERING 060127: Beskedet om "Jake in progress" var visst en smula förhastat. Jane Espenson, som stod bakom uppgifterna som tolkades som en nedläggning, har nu nyanserat sig lite. Tydligen så arbetar fortfarande ABC med att hitta en 'lämplig' plats för serien i tablån, och de utesluter inte en tredje säsong. Men bara faktumet att serien drogs in efter ett avsnitt och därefter lagts i malpåse på obestämd tid gör mig skeptisk till dess framtid. Men jag har haft fel förr! Tack till Fredrik för länken till de nya uppgifterna.

"The book of Daniel" blev ännu mer kortlivad. Fyra av åtta avsnitt hann visas av serien om prästen som kunde tala med hästar - förlåt, jag menar Jesus (jaja - jag vet att jag använt det där skämtet en gång förut). Den kristna högern i USA gick i taket över serien, vilket ledde till att det blev svårt att sälja reklam. Att sedan ingen ville kolla på den gjorde väl inte saken bättre heller. Vilken som än var orsaken så har NBC nu i alla fall meddelat att resterande avsnitt inte kommer att sändas.

Dessutom har det kommit besked om att TNT-serien "Wanted", som hade Gary Cole i huvudrollen som stenhård LA-polis och visades under hösten, inte får någon andra säsong.

Tv-kartan ritas om i USA

2006-01-24T20:10:00.000+01:00

Den amerikanska tv-marknaden krymper. Kanalerna WB och UPN, som båda funnits i cirka tio år och aldrig riktigt kunnat slåss mot de fyra stora (klassiska ABC, CBS, NBC samt uppkomlingen Fox), slår ihop sina påsar och startar från och med i höst kanalen The CW. Det betyder att WB-serier som "Supernatural", "Smallville", "Gilmore girls", "One Tree Hill" samt "Ewerwood" hamnar i samma tablå som UPN:s "Veronica Mars" och "Everybody hates Chris", förutsatt att alla serierna får grönt ljus för nya omgångar till hösten då, så klart.

Kommentarerna från USA om sammanslagningen, som blir ett 50-50-ägt bolag mellan CBS (UPN:s ägare) och Warner Brothers (som äger WB), är försiktigt positiva. Den direkta effekten blir att den nya kanalen kommer att nå en större del av befolkningen än de två kanalerna gjort var för sig, det talas om 95-procentig hushållstäckning, vilket torde innebära större möjligheter för att fäktas mot den stora kvartetten. Samtidigt blir det så klart trängre i tablån, någon eller några serier lär få stryka på foten. Orosmoln har siktats kring "Veronica Mars", som trots att den nästintill kramas ihjäl av kritiker har haft svårt att lyfta sig över en publik på fyra miljoner.

Själv tror jag dock att det här ökar chanserna för ett tredje år med fröken Mars. Tillsammans med "Supernatural", "Smallville" och "Gilmore girls" blir "Veronica Mars" den sista länken i en ypperlig kvartett riktad mot den unga amerikanska publiken.

"Vänner"-återförening var en bluff

2006-01-24T01:10:00.000+01:00

I går skrev jag ett inlägg om att "Vänner" verkade vara på väg tillbaka till NBC med fyra nya heltimmesavsnitt. Det verkar dock ha varit en riktig tidningsanka. Till mitt försvar vill jag dock säga att jag la in en brasklapp och meddelade att uppgifterna inte var bekräftade av tv-kanalen.

NBC-chefen Jeff Zucker säger nu till Access Hollywood att storyn är helt fabricerad och innehåller 'not one ounce of truth'. Ryktena om en ny spinoff med de tre manliga "Vänner"-skådisarna verkar också ha varit helt tagna ur luften.

Nåväl, förr eller senare blir det väl någon sorts "Vänner"-återförening, vare sig vi vill det eller inte. Men inte än i alla fall, verkar det som. Jag är inte särskilt ledsen för det.

Lösningen på Leo-problemet

2006-01-23T14:33:00.000+01:00

Jag tänker inte skriva ut vad som ska hända här på bloggen, men om ni vill veta hur "Vita husets" manusförfattare tänker lösa 'Leo-problemet' som uppstod när John Spencer dog i december, kolla då in den här artikeln i LA Times.

Men bara så att ni vet, det är inte så att de bara ger en liten ledtråd om vad som kommer att hända med Leo McGarry, de avslöjar rubbet.

"Vänner" återuppstår - i olika former?

2006-01-23T09:20:00.000+01:00

Världens mest populära vänner tillåts inte vila i frid. NBC, som har tagit kraftigt med stryk i USA de senaste åren, har beslutat sig för att väcka upp en av kanalens största succéer någonsin - "Vänner". Fyra timslånga avsnitt ska spelas in och sändas nästa år. Enligt en källa på kanalen förväntas tittarsiffror som 'will go through the roof'.

Tja, det kommer de kanske att göra, med dagens NBC-mått mätt. Men oj vilket lamt och tråkigt besked om det nu är sant (se min brasklapp i botten). "Vänner" må ha varit fantastiskt roligt och trevligt mellan år ... tja, tre och sju ungefär, men jag har väldigt svårt att se på vilket sätt detta ska göra någon lyckligare, ja förutom kanalbossarna på NBC och Aniston, Courteney Cox, Kudrow, Perry, Schwimmer och LeBlanc då, som får fem miljoner dollar var för sina insatser.

Samtidigt har det börjat ryktas att "Vänner" ska få en andra spinoff-serie. "Joey" utvecklades ju till en riktigt pinsam historia som inte ens NBC verkar vilja hålla under armarna längre (den andra halvan av säsong två förvaras i en väl undangömd låda på bolaget och har inte fått någon ny sändningstid), men skam den som ger sig. Den nya serien (i fall den blir av) går under arbetsnamnet "It's a guy thing" och ska förutom Matt LeBlanc även ha David Schwimmer och Matthew Perry i huvudrollerna.

En liten brasklapp dock: den enda egentliga källan för de här uppgifterna kommer från Hollywood.com. Inga av de stora etablerade medierna har skrivit om det ännu. Endera beror det på att det är mitt i natten i USA och de har inte kunnat få tag i någon som kan bekräfta storyn, eller så är det rena spekulationer som omvandlats till sanning.

"Vita huset" läggs ner

2006-01-22T22:15:00.000+01:00

Det har spekulerats länge och väl, och de amerikanska tittarsiffrorna har dalat sedan flytten till söndagskvällar. I dag kom så beskedet från NBC - "Vita huset" läggs ner i maj när den sjunde säsongen avslutas. Enligt nyhetsbyrån AP var det de dåliga tittarsiffrorna som fällde avgörandet. Beslutet ska ha tagits innan John Spencer avled i mitten av december.

Det sista avsnittet kommer att sändas på NBC den 14 maj, och föregås av en timslång retrospektiv. Det har spekulerats i att seriens skapare Aaron Sorkin och Tomas Schlamme skulle återvända för att skriva och regissera finalavsnittet, men det kommer inte att ske, meddelade NBC.

Personligen tycker jag att det är ett tråkigt, men inte förvånande beslut. Det sjunde säsongen med valkampanjen mellan Santos/Vinick har inneburit en rejäl vitamininjektion, och jag tror att det hade gått att göra ett bra åttonde år med en ny president vid rodret. Fast det är klart, utan Spencers karaktär Leo McGarry som ryggrad i en ny demokratisk administration hade "Vita huset" tappat en hel del i styrka, så jag tänker inte gråta alltför länge över nedläggningsbeskedet.

Vi fick sju år av en av tidernas absolut främsta dramaserier. Det är mer än någon kan begära.

Kan du zooma in det där tror du?

2006-01-22T12:10:00.000+01:00

Vi har alla sett det. Kriminalteknikern, polisen eller agenten står lutad över ett skrivbord och stirrar in i en datorskärm. Han eller hon kollar tillsammans med en datormupp på ett foto eller en grynig film från en övervakningskamera. 'Stanna! Där! Kan du zooma in det tror du?'

Och det kan de så klart.

Men nu är det inte själva magin i att de nästan alltd lyckas zooma in skarpa detaljer som avslöjar ansikten, födelsemärken eller tatueringar trots att övervakningskameran inte uppdaterats sedan åttiotalet som jag förundras över. Det är visserligen ofta helt orealistiskt, men det är en genväg som jag är beredd att köpa - jag vill ju för sjutton att de ska hinna lösa brottet inom avsnittets tidsram.

Nej, det jag ständigt häpnar över är istället hur det går till när de zoomar. Det slår aldrig fel - så fort datormuppen sagt 'ja, vänta lite' till kriminalteknikern/polisen/agenten så börjar de knattra på tangentbordet så att fingrarna blöder, och vips så zoomas den aktuella detaljen in (och skalas om så att den blir knivskarp). Vad är det egentligen de skriver? Kortkommandon? Glöm det, här knattras det in såna textmängder att det är mer troligt att de skriver 'okej datorn, kan du ta och zooma in den där detaljen som jag med ögonmått nu bestämt är ungefär tre centimeter från överkanten och fyra och en halv centimeter från vänsterkanten? Sjysta?'

Och vips så har magin skett.

Den som kan förklara det här för mig, hör av er. Är det jag som är datoranalfabet när jag med hjälp av datormusen väljer förstoringsglaset och sedan markerar önskat område i Photoshop när jag vill zooma? Och sedan kanske använder ett kortkommando om jag vill blåsa upp det ännu mer? Vad är det de vet som inte jag lärt mig? Varför använder de aldrig musen på tv?

Det här är del två i serien om udda datorbeteende i tv- och filmvärlden. Del ett handlade om de pipande datorernas förbannelse.

"The OC" reser sig på nio

2006-01-21T13:45:00.000+01:00

Hoppet var nästan ute. Domaren hade hunnit räkna till åtta och verkade inte ha några planer på att sluta. Han stod med bister min lutad över "The OC", som låg där på golvet - uddlös, utmattad och snart uträknad. Men samtidigt som domaren pressade tungspetsen mot området där tandraden övergår till gomme för att triumfatoriskt spotta ut ordet nio slog "The OC" upp ögonen. En vild blick mötte domarens uttråkade ögon, ett galet ögonkast som fick honom att rygga tillbaka och låta nian hänga outtalad i luften. Snart satt "The OC" upp, harklade sig och spottade lite blod. Publiken visste inte vad den skulle tro, satt blick stilla, med ögonen fixerade på den slagne hjälten som med stöd av repen tog sig upp till stående ställning. "The OC" såg själv förvånad ut. Men så syntes ett leende i det sönderslagna ansiktet. Publikens reaktion var ögonblicklig - jubel.

Tolka nu inte min klyschiga boxningsscen alltför bokstavligt. Den härrör inte från något djupare än att jag läste en lång text om "Cinderella man" i går. Men ändå, gläds med mig, för "The OC" är tillbaka. Tacka Kaitlin Cooper för det. Och just ja, du som följer "The OC" på Kanal 5 och inte vill veta när serien egentligen ska vakna till liv igen, sluta läs nu.

För sedan Kaitlin Cooper som odräglig och ponnyälskande elvaåring skeppades iväg på internatskola under förstasäsongen och aldrig sågs av igen, så har "The OC" gradvis förfallit. Missförstå mig inte, förfallet berodde verkligen inte på hennes frånvaro eftersom hennes roll var helt meningslös då det begav sig, men de två sakerna sammanföll ändå.

Men nu är hon tillbaka. Elvaåringen har blivit en fjortonåring, som visserligen ser avsevärt äldre ut, men ändå de facto spelas av Willa Holland, som är just fjorton. Att hon fortfarande är ett barn verkar dock inte stoppa seriens manusförfattare från att spela rätt hårt på hennes sexualitet, det blir uppenbart redan i första scenen att återkomsten främst ska röra till det i skallarna på seriens killar.

Scenen hon gör återentré i säger egentligen allt om hur "The OC" mått under en lång tid. Seth och Ryan står och gör frukost, och Seth är bekymrad. 'Vi är för lyckliga', säger han. 'Du och Marissa är lyckliga, jag och Summer är lyckliga. Och du vet vad som händer när man är lycklig - olyckan knackar på. Det slår aldrig fel.' När han tystnar ringer det på dörren.

För grundproblemet i "The OC" är ju att alla när det kommer till kritan är så förbannat lyckliga hela tiden, hur olyckliga de än verkar vara. Redan i pilotavsnittet föll Ryan för Marissa och Seths kärlek för Summer avslöjades. Två och ett halvt år har gått, och paren håller fortfarande ihop, trots en under perioder vinglig färd. Sandy och Kirsten har också vinglat till, men står stadigare än någonsin i seriens mitt. Det är helt enkelt inte särskilt spännande, hur många harmlösa gupp de än lägger i deras väg.

Men när den nya Kaitlin Cooper plingar på familjen Cohens dörr och får både Ryan och Seth att tappa hakan över att 'mini-Cooper' inte är så mini längre, så har "The OC" fått tillbaka en karaktär de saknat ett tag. Hon må se ut som en fyra år yngre klon av storasystern Marissa (hon är ruskigt lik Mischa Barton), men till personligheten är hon sin mamma Julie upp i dagen, och hennes syfte i serien är att vara en ärkebitch. Jag tycker visserligen att det är unket att det blev en fjortonåring som fick iträda rollen (och i grund och botten är det ju tragiskt att jag tycker att det behövs en sådan överhuvudtaget), men det går inte att komma ifrån att serien genast fick förnyad fart.

För hur spännande har egentligen fartguppen i serien varit? Alla avskydde den idiotiska tråden som serieproducenterna spann ihop när Jeri 'Seven of Nine' Ryan dök upp i början av år tre. Och när Marissa sparkades ut från Harbor och skeppades iväg till helvetet (läs det kommunala gymnasiet) uppstod visserligen en del komik och spänning, men det varade i ungefär ett halvt avsnitt innan träbocken numero uno dök upp - surfaren Johnny. En halv säsong senare är han fortfarande kvar, och alla utom seriens manusförfattare undrar varför i helvete Marissa vill vara vän med någon som sprider lika mycket värme som en grådaskig snöklump och har utstrålning som en trasig lyktstolpe.

Kaitlin Coopers comeback var den tredje grej som Josh Schwartz och kompani försökt hajpa i "OC"-världen på kort tid. Först var det julavsnittet, som skulle bli the best chrismukkah ever. Det blev istället en gäspning och den sämsta julen hittills. Därefter var det 'free Marissa'-debaclet, som skulle tjäna som en homage till "Beverly Hills"-avsnittet där de sjösatte det famösa 'Donna Martin graduate'-uppropet. Och nu har 'trouble has a new face'-tråden spunnits varv efter varv i reklamen för "The OC" på Fox. Och det verkar som att tredje gången gillt faktiskt gäller ibland.

För efter avsnittet 'The sister act' vågar jag tro att "The OC" fortfarande har en framtid. På drygt 40 minuter lyckades Kaitlin ställa till med mer problem än vad någon annan gjort på ett halvår.

Spökjakt med glimten i ögat

2006-01-20T09:30:00.000+01:00

I början av hösten visste jag inte om jag skulle ta "Supernatural" på allvar eller inte. Serien, om ett brödrapar som i jakten på sin försvunna pappa (och i förlängningen det onda väsen som dödade deras mamma när de var små) som i varje avsnitt stöter på olika former av övernaturligheter de måste förgöra, gjorde mig till en början besviken. Det var uppenbart att seriens producenter flirtade med "Arkiv X"-publiken (X-veteranen Kim Manners har ett finger med i spelet här också), men samtidigt sökte få in en ny generation tittare genom att låta två unga, vilt munhuggande och bedårande söta hunkar spela brödraparet (som självklart springer på riktiga pinglor till tjejer i varje avsnitt som måste räddas från ondskan på olika sätt). Inget fel i det, men jag tyckte att genomförandet lämnade en del att önska. Men ändå - något höll mig kvar.

Nu är jag glad att jag stannade. Berättelserna har vuxit, serien har fått fast form och sedan någon månad tillbaka håller jag "Supernatural" som en av höstsäsongens allra mest underhållande debutantserier. Visst, den är på många sätt en bagatell, en klackspark, ett tidsfördriv, men oj vilket roligt sätt det är att döda tid på. Samspelet mellan Jared Padalecki och Jensen Ackles som bröderna Sam och Dean Winchester är strålande, och särskilt Deans ständiga munsvada, kaxighet och totala nonchalans även när han står öga mot öga med hin håle själv får mig att le förtjust. Som när Sam till sin stora förvåning - och fasa - insett att han inte bara är spökjägare utan även har en förmåga att se andar på ett helt annat sätt än brodern. Dean är måttligt imponerad, och frågar blaserat: 'So, who do you think's the hottest psychic - Patricia Arquette, Jennifer Love Hewitt, or you?'

Storyn är att deras pappa gjort det till sin livsuppgift att finna sanningen om vad som dödade hans fru (plagieringen av Mulders livslånga sökande efter den försvunna systern kunde ha varit ... ja, lite mer subtilt kanske). Sam och Dean har således drillats under hela sin uppväxt till att bli spökjägare. Det finns inga former av väsen, demoner, varulvar, liemän eller helt enkelt vanliga spöken som de inte stött på. Men nu, med fadern försvunnen, står de ensamma mot andevärlden. Trots att fadern förbjudit dem att leta efter honom, så gör de självklart det ändå, och då och då nystas en bit av seriens 'story arc' upp (om någon har en bra svensk översättning till det uttrycket - hör av er, för 'huvudberättelse' låter särdeles trist). Tyvärr känns denna som en av seriens svagheter så här långt, det verkar vara en lite väl överkryddad ockultsoppa, om man säger så.

Desto mer glädjande är det därför att se hur lekande lätt de behandlar de enskilda historierna. Den amerikanska folkloren åker rutschkana i varje avsnitt, och man kan sitta med sin penna och bocka av övernaturliga urban legends vecka efter vecka. Spökliftaren, Bloody Mary, 'The hook man', Wendigo (som för övrigt Mulder och Scully också gav sig på), poltergeists samt småstadsbor som offrar ynglingar till levande fågelskrämmor för att få god skörd - inget är för svårt för bröderna Winchester när de rattar sin Chevy Impala -67, med stereon ständigt matad med tung bredbent rock, över den amerikanska kontinenten. Nästa vecka ger de sig i kast med Route 666 - kanske inte lika känd som Route 66, men desto mera ökänd. Jag längtar.

"Supernatural" kommer att börja visas på SVT under året.

Heather Grahams serie blev kortlivad

2006-01-19T16:15:00.000+01:00

Ibland förstår jag mig inte på de amerikanska tv-kanalerna. Eller det beror ju på hur man ser det, jag förstår dem, men samtidigt inte. Åh, det där var ju väldigt klargörande. Okej, vi försöker så här då:

Förra veckan sågade jag Heather Grahams nya komediserie "Emily's reasons why not" rätt så ordentligt. Det var jag inte ensam om, och tittarsiffrorna var också väldigt låga på premiärkvällen. Den här veckan kom så först beskedet att veckans avsnitt skulle skjutas upp till nästa vecka, utan någon förklaring varför. Detta är i sig aldrig ett gott tecken. Dagen efter kom så beskedet att produktionen av serien hade stoppats tills vidare. Detta är nästan alltid ett katastrofalt tecken. Nu säger ABC att de inte vet när eller om resterande inspelade avsnitt (fem) ska visas. Och det är nu jag säger: ibland förstår jag mig inte på de amerikanska tv-kanalerna.

För ingen kan ha trott att "Emily's reasons why not" skulle bli något annat än en flopp. Den var dödsdömd redan innan den sändes. Varför skickade de ens upp en testballong? De tvingas ju bara stå där med brallorna neddragna. Dessutom har de promotat serien stenhårt veckorna innan premiären, vilket ju gör det hela ännu pinsammare.

Jag vet inte ens varför jag är upprörd. Kanske för att jag la ner tid på att skriva ett recenserande inlägg om en serie som inte ens blev en bebistumme.

Nåja, kontentan är alltså: "Emily's reasons why not" är med all sannolikhet nedlagd och begravd, även om inget definitivt besked kommit i frågan. Dessutom så ser det mörkt ut för "Jake in progress" också, för även den drogs in från tablån i måndags efter att första avsnittet sänts av säsong två. Inte heller den återkommer nästa vecka, vilket var ursprungsbeskedet. Men någon order om stopp för produktionen har mig veterligen inte skett för den ännu.

Möt Ed. Nej, inte han - den NYE Ed.

2006-01-19T09:30:00.000+01:00

Tom Cavanaghs nya serie "Love monkey" fick, redan samma dag som serien hade premiär i USA (tisdags), en helsida i Dagens Nyheter. Nu var det ju visserligen inte tv-programmet i sig de var intresserade av, utan mer faktumet att artister kommer att lanseras via serien i ett samarbete mellan Columbia Records och CBS. Eftersom jag inte tycker att det är ett dugg upprörande eller ens anmärkningsvärt, så lämnar jag det därhän, och fokuserar mig på serien istället. För "Love monkey" verkar, om piloten ska vara ett rättesnöre, faktiskt lovande.

Serien handlar om New York-bon Tom Farrell, som efter cirka en kvart blir dumpad av såväl flickvän som arbetsgivare. Tom är dock inte killen som ger sig, och om skivbolaget han jobbat för inte längre vill ha hans brinnande intresse för musik, well screw them, det går alltid att starta eget bolag och funkar inte det så finns det andra skivbolag som vill ha honom. Väl? Och som singel har han dessutom hela Manhattans singelkvinnor att ta sig för av. Om han bara kan sluta obsessa över exet, vill säga.

Runt sig har han ett kompisgäng av den typen som man måste ha i en modern dramedi (hm, jag vet inte om det ordet brukar översättas, men det verkar ju gå utmärkt) - en tjejkompis, en gift kompis, en casanovakompis, en bögkompis och en syster som är gift med den gifta kompisen. Dessutom har han hela New York som fond, vilket i sammanhanget inte är illa, för till skillnad från de flesta andra tv-serier som utspelar sig i The Big Apple, så är faktiskt "Love monkey" inspelad där också, vilket syns klart och lockande tydligt.

Tom Cavanagh gör i "Love monkey" mer eller mindre samma roll som han gjorde i "Ed". Faktum är att han enligt ett tv-forum jag läste till och med använder exakt samma Timbuk2-väska som han gjorde i "Ed". I övriga roller syns bland andra Jason Priestley (den gifta kompisen) och Judy Greer (tjejkompisen). Och just ja, när jag ändå nämner Priestley - det är verkligen helt hopplöst, men det går inte att sluta tänka 'nämen titta, där är ju Brandon' varje gång han dyker upp i bild. Stackars sate. Med Judy Greer är det lättare, det känns mer okej att få vaga "Arrested development"-vibbar, även om jag visserligen glatt erkänner att jag såg varenda avsnitt av "Beverly Hills" när det begav sig.

Men åter till saken. Jag gillar "Love monkey". Den har potential att bli en serie som skulle kunna klassas som kvalitativ trevlighet. Ed - förlåt - Tom är en sympatisk kille med ett trivsamt "High fidelity"-syndrom som omger sig med sjysta människor. Om vi tillåts se lite skarpare konturer i trevligheten framöver kan det till och med bli riktigt bra.

Och om ni undrar - ja, jag är lika förvånad som ni över mängden kursiverade ord i den här texten.

Best. Season. Yet.

2006-01-18T22:00:00.000+01:00

Oh herre Jesus - förlåt - jag menar Jack. Vill bara helt kort meddela att jag, efter att till sist ha hunnit kolla på avsnitt tre och fyra, är beredd att utnämna säsong fem av "24" till den bästa hittills. I know I know, det är helt vansinnigt att göra det när bara en sjättedel av dygnet har tickat, men oj. Jag säger bara det. Oj.

Richard Schiff talar ur skägget

2006-01-18T16:00:00.000+01:00

I en intervju med Upstage Magazine talar Richard Schiff rätt frispråkigt om vad han anser om dagsformen för "Vita huset" och sin rollkaraktär Toby Ziegler. Han verkar rätt färdig med serien, om man säger så. Och om ni följer "Vita huset" på svensk tv och inte har lust att veta hur landet ligger i mitten av den i USA pågående säsong sju, sluta läsa nu.

Schiff om sin framtid i "Vita huset":
– Det har varit hög tid för mig att gå vidare rätt länge nu faktiskt [...] men betalningen har varit väldigt bra särskilt de sista två åren, så jag gick med på en kompromiss så att de kunde skriva ut mig gradvis. Då kom de på att de skulle sparka Toby. Det var knappast vad jag tänkt mig!

Schiff om vad han anser om Tobys roll i 'läck-affären':
– Mellan dig och mig, och du får citera mig, Toby skulle aldrig ha kunnat göra det! Men det är inte jag som bestämmer.

Schiff om seriens framtid:
– Jag vill, helt ärligt, inte göra en till säsong nu när John Spencer är död. Och jag kan inte tänka mig "Vita huset" utan Toby Ziegler och heller inte utan Leo McGarry. Det går inte. De fortsätter kanske ändå, fast då blir det en annan serie. Men det är viktigt att folk förstår att jag verkligen älskat min karaktär [...] och att människorna som gjort serien är min familj och att jag älskar dem innerligt. Men det är dags att gå vidare.

Intervjun öppnar för spekulationer. Kommer serien att få ett åttonde år eller inte, Schiff verkar helt klart tycka att sju år är mer än fullt tillräckligt? Och ÄR det verkligen så att det faktiskt är Toby och ingen annan som stått för den där knasiga läckan? Jag har trott benhårt på att det ligger något annat bakom, något vi kommer att få uppdagat senare under säsongen. Jag blir otroligt besviken om så inte är fallet.

Hela intervjun, utan min stapplande och på sina håll sammanfattande översättning, går att läsas här.

Itunes höjer tv-seriers tittarsiffror

2006-01-18T10:20:00.000+01:00

Enligt amerikanska Tv Week har försäljningen av tv-serier via Itunes Music Store i USA lett till ökade tittarsiffror av den vanliga tv-sändningen i flera fall. NBC sägs vara övertygade om att den ökning "The office" sett bland publiken beror på Itunesförsäljningen, och en liknande effekt sägs kunna utläsas ur ABC-serierna "Lost" och "Desperate housewives" tittarstatistik.

Det sägs dock i artikeln att det är oerhört svårt att entydigt slå fast vad som ligger bakom de här ökningarna, många faktorer spelar in. Men eftersom NBC själva gått ut och sagt att de tror att Itunes är orsaken, så får man väl anta att de vet vad de pratar om.

Det här är intressant på flera sätt. Dels visar det att tv-bolagens initiala rädsla för att den här typen av försäljning skulle skada tittarsiffrorna var fel, vilket öppnar för att fler program görs tillgängliga, och förhoppningsvis även i andra format än för Ipodar på längre sikt. Dessutom ger det på vissa sätt nytt bränsle till den eviga frågan om hur nedladdningar, må det vara illegala eller legala, påverkar försäljningen av fysiska produkter, även om det inte riktigt är samma sak.

Försäljningen av tv-avsnitt (de kostar 1.99 dollar styck) via Itunes Music Store fungerar bara i USA, eller mer specifikt så måste man ha ett betalkort som är registrerat till en amerikansk postadress. Avsnitten blir oftast tillgängliga för försäljning dagen efter att de visats på amerikansk tv. Kanal 5 sa i höstas att de var intresserade av att sälja program på liknande sätt via svenska Itunes Music Store, men det har inte lett till något konkret ännu.

Apple meddelade förra veckan att de sålt åtta miljoner tv-avsnitt via Itunes Music Store. Populärast är "Lost", "The office", "Battlestar Galactica" och "Desperate housewives".

Åh jag är så korkad

2006-01-17T14:11:00.000+01:00

Jag skrev ett inlägg om "Commander in chiefs" tittarsiffror från i går kväll, och var snabb att utnämna deras magra storlek till en katastrof för TV4. En läsare med huvudet på skaft skrev då en kommentar och påpekade att TV4 ju sände de där avsnitten redan i helgen. Och det är ju helt korrekt. Avsnitt tre och fyra visades ju såväl i går kväll som i lördags som i söndags. Det har jag ju till och med redan skrivit om.

Men jag tänkte ungefär lika långt som nästippen räckte. Sorry för det. Jag har plockat bort inlägget eftersom dess relevans är lika med noll, och lovar att jag ska tänka mig för både en och två gånger innan jag ens nämner "Commander in chief" igen.

Nå, blev det en Golden Globe-dumstrut?

2006-01-17T10:10:00.000+01:00

I natt svensk tid arrangerades Golden Globe-galan i Los Angeles. Jag hade förhandstippat tv-klasserna, och lovade att förödmjuka mig själv om jag skämde ut mig i gissningstävlingen. Resultatet? Well... Det blev tre av sex rätt. Vad ska man säga om det? Det är ju inte dumstrut i skamvrån-dåligt, men det är ju heller inte lysande, långt ifrån. Så vi gör så här - så fort jag skrivit det här inlägget klart går jag och ställer mig i ett hörn ett tag och kontemplerar, men jag struntar i struten. Deal?

Okej, vinnarna blev:

Bästa dramaserie: "Lost" RÄTT
Utgången kändes given. "Lost" har ritat om tv-kartan och är den första 'genre series' (jag kommer fasiken inte på någon bra svensk översättning) sedan "Arkiv X" som blivit en rumsren världshit. "Lost" har dock tagit framgången till nästa nivå. Men snälla, håll inte på i nio år ni också, okej?

Bästa manlige skådespelare, drama: Hugh Laurie, "House" RÄTT
Den här segern glädjer mig mest. Inte för att den var svårast att förutse för det borde den inte ha varit, men för att de faktiskt gav priset till världens mest briljante, bittre och charmige läkare. Eller ja, mannen som spelar honom då.

Bästa kvinnliga skådespelare, drama: Geena Davis, "Commander in Chief" FEL
Jag tippade Kyra Sedgwick i "The closer" som vinnare. Men världens mest berömda Sandviken-bo (ni har väl inte missat kvällstidningarnas artiklar) tog hem segern istället. Nu var det väl dock knappast på grund av hennes äventyr som 17-årig utbytesstudent i Sverige som hon prisades, men ändå, det är ju rolig kuriosa. Jag tycker inte att det är något fel på "Commander in chief" som serie, jag ser den med behållning varje vecka, men att påstå att Geena Davis porträtt av Mackenzie Allen är årets bästa skådisinsats är ren och skär lögn. Men hon har störst star quality - och hade jag röstat med hjärnan istället för hjärtat så kanske jag hade fått rätt.

Bästa komediserie: "Desperate housewives" RÄTT
Ja, vad finns att säga egentligen - konkurrenterna hade troligen inte ens skuggan av en chans. USA fortsätter att älska sina hemmafruar.

Bästa kvinnliga skådespelare, komedi: Mary-Louise Parker, "Weeds" FEL
Jag tippade Felicity Huffman i "Desperate housewives", men det här valet glädjer mig mer. Kanske borde man ha kunnat gissa att juryn skulle välja den enda skådisen som INTE tillhörde "DS", men det vore att nedvärdera Mary-Louise Parker. Hon är en fantastisk skådespelare, och hennes agerande i "Weeds" som mamman som säljer marijuana för att kunna fortsätta med sitt suburban upper middle class-liv a la "Desperate housewives" när maken gått och dött var strålande. Och Huffman var nog för övrigt sprudlande glad efteråt ändå, hon fick ju priset för bästa kvinnliga skådespelare i en dramafilm för "Transamerica".

Bästa manlige skådespelare, komedi: Steve Carell, "The office" FEL
Jag tippade Zach Braff, och det ... ja, återigen, när man ser facit så känns det ju inte så konstigt att Carell vann. Med honom i spetsen har det amerikanska "The office" klivit ur Ricky Gervais stora skugga och blivit en helt egen serie som jag personligen får ut mycket mer av än den brittiska (men så är jag ju som jag påpekat någonstans tidigare rädd för Ricky Gervais också). Men jag hade verkligen unnat Zach Braff en seger.

Så, det var det det. Just ja - som parentes kan väl nämnas att Sandra Oh från "Grey's anatomy" vann klassen bästa kvinnliga biroll inom tv också (jag hoppade dumt nog över de klasserna), och Paul Newman fick den manliga birollen för sin insats i "Empire falls", en serie som för övrigt även vann miniserieklassen.

Okej, nu går jag till hörnet. Ses senare.

Jack's back - with a vengeance

2006-01-16T23:30:00.000+01:00

Okej, jag skojar inte: Om du inte vill veta vad som händer i de första avsnitten av säsong fem av "24", sluta läs här.

Efter att ha väntat i vad som känns som en evighet var det äntligen dags för en ny säsong av "24". Jack Bauer, numera förvandlad till en vandrande vålnad, hade han äntligen lyckats finna frid? Ryktet gick att han försörjde sig som diversearbetare på ett oljefält, att han blivit inneboende hos en varm och omtänksam kvinna och hennes 16-årige son. Att han till sist funnit en enkel plats i tillvaron, där han kunde sitta och lukta på blommorna under en ek. Men likt Ferdinand varje jul är förutbestämd att sätta sig på en humla och därefter löpa amok, så kan man ge sig fan på att Jack Bauer snart är jagad igen. Det ligger i hans natur.

Jag kan verkligen se framför hur seriens producenter kliade sig i skägget både en och två och tre gånger i somras innan de kom på hur i hela fridens namn de skulle kunna toppa förra säsongen. Hur fånga publikens intresse? 'Vad sägs om en smäll rakt i solar plexus redan i inledningen?' föreslog någon. 'Nej, det räcker inte', svarade en annan. Men den förste stod på sig: 'Ja men två smällar då?'

Och vilka smällar sedan. Jag trodde aldrig att de skulle ha mage att döda ex-president Palmer. Men jodå, världens bästa tv-president efter Jed Bartlet fick en kula i halsen redan efter tre minuter och sen var det tack och adjöss. Och tio minuter senare: Tomtebolycka mellan Tony och Michelle, numera pensionerade från CTU. Den senare bestämmer sig för att åka in i alla fall, hennes hjälp kanske behövs nu när Palmer är död. Kaboom! Hennes bil exploderar och hon är död.

Vad som ligger bakom de här morden - egentligen - känns meningslöst att spekulera om redan. Visst, Rysslands president är i Los Angeles och ska träffa president Logan (Jag slutar aldrig förvånas över att världen (läs USA) konstant fortsätter att vara centrerad kring LA i "24") och det finns terrorister i faggorna som har långt ifrån rent mjöl i påsen, och i slutet av avsnitt två börjar de prata om att de ska snart ska tillkännage sina krav efter att ha tagit en massa människor till fånga på en flygplats, men det här kan ju inte vara något så uppenbart som tjetjenska rebeller. Det måste vara något mer, något större, något jävligare, något riktigt kalas-over the top.

Och självklart skylls de här morden på stackars Jack. Herregud, lämna karln i fred! Har han inte fått utstå nog redan? Ni har just dödat två av hans ... fyra existerande vänner! Räcker inte det?

Fortsättning följer redan i kväll amerikansk tid, då Fox visar timme tre och fyra. Kalla mig gärna barnslig, men oj vad jag saknat min cliffhanger-fix.

Dags för Golden Globe-galan

2006-01-16T12:30:00.000+01:00

I natt, med start klockan 02.00 svensk tid, arrangeras lillsyskonet till Oscarsgalan - Golden Globe Awards. Råkar man inneha kanalen Star! i sitt digital-tv-abonnemang så kan man till och med se galan i svensk tv live. Och det vill man ju, för det delas ju ut en massa tv-priser på Golden Globe till skillnad från på storebrorsans kalas. Visserligen ligger fokuset så klart på rörliga bilder av det längre slaget även här, men det kan vi ju strunta högaktningsfullt i tycker jag.

I början av december, när nomineringarna presenterades, gick jag igenom tv-klasserna och spådde vinnare. Nu har jag gått igenom listan igen, och har några nya kommentarer:

Bästa dramaserie:
"Commander in chief"
"Grey's anatomy"
"Lost"
"Prison break"
"Rome"

Jag tippade "Lost" som segrare, och jag tror fortfarande att serien vinner. "Lost" är det största tv-kulturella fenomenet på 2000-talet inom drama, och dessutom fick serien priset vid Emmy-galan i höstas, en fingervisning så god som någon.

Bästa manlige skådespelare, drama:
Patrick Dempsey, "Grey's Anatomy"
Matthew Fox, "Lost"
Hugh Laurie, "House"
Wentworth Miller, "Prison Break"
Kiefer Sutherland, "24"

Jag tippade Hugh Laurie som segrare, och jag tror fortfarande att han vinner, men jag tycker i dag att det är en mer svårtippad klass än jag gjorde för en månad sedan. Men Laurie är briljant vecka efter vecka i "House", så om livet är rättvist så står han där och visar upp en helt annan sorts glädje i natt än Gregory House någonsin skulle klara av.

Bästa kvinnliga skådespelare, drama:
Patricia Arquette, "Medium"
Glenn Close, "The Shield"
Geena Davis, "Commander in Chief"
Kyra Sedgwick, "The Closer"
Holly Walker, "Rome"

Jag tippade Kyra Sedgwick som vinnare, och ... tja, vinner hon? Svårt svårt. Jag tycker verkligen att hon var otroligt bra i "The closer", men Geena Davis har ju fått sjukt mycket uppmärksamhet för sin presidentroll i "Commander in chief", och Glenn Close var ju också enastående. Fast nej, jag står vid mitt ord, Kyra vinner.

Bästa komediserie:
"Curb your enthusiasm"
"Desperate housewives"
"Entourage"
"Everybody hates Chris"
"My name is Earl"
"Weeds"

Jag tippade "Desperate housewives", och står fast vid det. Trots andrasäsongsdippen rent generellt samt att den där vi-har-en-snubbe-inlåst-i-källaren-storyn är otroligt urbota meningslös, så tror jag på seger. Ingen av de nominerade serierna är för övrigt någon 'klassisk' sitcom med burkskratt och soffa-mitt-vardagsrummet-scenografi.

Bästa kvinnliga skådespelare, komedi:
Marcia Cross, "Desperate housewives"
Teri Hatcher, "Desperate housewives"
Felicity Huffman, "Desperate housewives"
Eva Longoria, "Desperate housewives"
Mary-Louise Parker, "Weeds"

Jag tippade Felicity Huffman och det vidhåller jag, helhjärtat. Och jag skrev det i december och jag gör det återigen - den här nomineringslistan är ju egentligen rätt löjlig. SÅ bra är inte den där kvartetten.

Bästa manlige skådespelare, komedi:
Zach Braff, "Scrubs"
Steve Carell, "The office"
Larry David, "Curb your enthusiasm"
Jason Lee, "My name is Earl"
Charlie Sheen, "Two and a half men"

Jag tippade Zach Braff, och det ... ja, uj det är svårt. Men jag vidhåller min tidigare motivering: han var nominerad även förra året men gick lottlös hem. Visserligen var Charlie Sheen och Larry David det också, men Charlie Sheen är en för usel skådis för att få priset och Larry David är för smal. Dessutom skulle det vara en liten knäpp på näsan mot NBC, som behandlat serien ganska taskigt innan de till sist började visa den nya säsongen häromveckan.

I morgon bitti vet vi. Och jag lovar att vältra mig i förödmjukelse om mina tippningar visar sig vara galna. Min tidigare genomgång kan läsas här.

Tack och lov - "Sopranos" blir inte långfilm

2006-01-15T09:40:00.000+01:00

Det har länge ryktats om att "Sopranos", när serien väl var slut, skulle yngla av sig en långfilm. Seriens skapare David Chase har nu, enligt Tv Squad, bestämt sagt att så inte kommer att ske. De 20 nya avsnitt som har spelats in blir obönhörligen de sista. Den sjätte säsongen, bestående av 12 avsnitt, börjar visas i mars på HBO. De åtta avslutande kommer sedan att sändas i början av nästa år, som en sorts mini-säsong sju. Därefter är det slut, the end, finito.

Personligen tycker jag att det här är bra. Jag förstår inte varför vissa hetsar upp sig över att "24", efter åratal av rykten, till sist verkar vara på väg mot den vita duken till exempel. Det är ju upplagt för besvikelse. Okej att explosionerna och effekterna blir mer spektakulära eftersom budgeten fokuseras på två timmar istället för 17 (vilket ju "24" egentligen är om man tar bort reklamen), men det är ju inte för specialeffekternas skull jag ser på "24", det är för det otroligt drivna berättandet, de halsbrytande vändningarna och de beroendeframkallande cliffhangers som avslutar varje episod. Jag är övertygad om att "24" i långfilmsformat kommer att bli en otroligt välgjord actionfilm, men det räcker inte, inte på långa vägar.

Och "Sopranos" är inte annorlunda. Faktum är att det bara skulle ha blivit ännu mer meningslöst än "24", för vi hade inte ens kunnat förvänta oss en larger than life-upplevelse, vilket en maxad budget, Rigolettostor bioduk och THX-ljud kanske kommer att bidra till i "24"-fallet. Nej, här skulle vi istället troligen få se ett urvattnat "Sopranos" där en del karaktärer måste strykas eller skäras ner till nära noll på grund av utrymmesbrist, och där karaktärerna som blir kvar sedan måste etableras på nytt innan något ens kan börja hända. En långfilms främsta mål är ju att locka så många som möjligt till biograferna, och det innebär att långt fler än seriens vanliga tv-publik ska lösa biljett, och den publiken måste få huvudpersonerna presenterade för sig. Som när Mulder och Scully ska introduceras i "Arkiv X"-långfilmen, och tvingas igenom en lång och totalt meningslös telefonkonversation (uppe på ett hustak i Dallas när de låtsas leta efter en bomb) för att deras karaktärer och relationer till varandra ska bli förståeliga för publiken som aldrig sett dem i det 'lilla' formatet - karaktärer och relationer som de jobbat med i fem år på tv. Resultatet blir bara pinsamt och meningslöst för alla seriens fans, de som gått till biografen i tron om att den här filmen är gjord för dem.

Nej, jag vill inte tvingas genomlida något liknande igen. Låt oss istället hoppas att David Chase ger "Sopranos"-publiken precis det som Alan Ball lyckades med i sista säsongen av "Six feet under" - en värdig vandring till den sista vilan. Det mår vi alla bättre av i det långa loppet.

Fox avrättar "Arrested development"

2006-01-14T11:45:00.000+01:00

Nej, självklart är det inte så illa, men nära nog. Den sönderhyllade serien, som under sina tre år håvat in kritikerpris men aldrig blivit någon större publiksuccé, har dragits med nedläggningsrykten ungefär sedan pilotavsnittet visades. Efter 13 episoder av säsong tre och ett otal olika sändningsdagar och tider tyckte Fox att det slutligen fick vara nog. Fair enough, tv är ju business först och främst, och fyra miljoner tittare på ett nationellt tv-bolag är inte mycket, inte ens på Fox.

Men hade de inte kunnat avsluta seriens gång lite snyggare? För Fox har nämligen bestämt sig för att sända seriens fyra återstående avsnitt under en enda kväll i ett två timmar långt block. En fredagskväll, veckans näst sämsta tv-kväll. Ja ja, det hade ju kunnat vara värre. Mm, det är det också. De tänker nämligen sända det samtidigt som NBC visar invigningen av vinter-OS.

Visserligen är inte USA särdeles intresserat av vintersporter överlag och skiter högaktningsfullt i saker som backhoppning, skidåkning (åtminstone vår 'cross country'-variant, skidskytte tycker de är lite tufft på grund av gevären) och bob, men det finns en sak som amerikaner går igång på: konståkning. Jag har aldrig fattat varför, men konståkning är nästan som en religion i USA. Så i den mån de ens tittar på tv en fredagskväll, så kommer de att kolla in när konståkarna vinkar in i kameran från Turin.

Tråkigt, men nästan lite väntat. Och det hade ju kunnat vara värre, kanalen hade kunnat välja att strunta i att sända de sista redan färdiginspelade avsnitten, vilket ibland händer när nedläggningsbeslut kommer innan en serie visats klart (hände så sent som förra våren med den rätt underhållande ABC-deckaren "Eyes" till exempel). Nu minimerar de istället skadan eftersom de vet att ändå ingen kommer att kolla på deras kanal den här kvällen, så what the heck, varför inte visa den där konstiga serien om familjen Bluth?

Det har ryktats att någon kabelkanal, exempelvis Showtime, kanske kan tänka sig att köpa över "Arrested development" till sin kanal. Men än så länge har inget definitivt sagts i saken.

Farmor gillar "Veronica Mars"?

2006-01-13T14:26:00.000+01:00

Jag kunde inte hålla mig, jag var tvungen att kolla upp hur många som såg den svenska tv-premiären av "Veronica Mars" i går kväll. Enligt MMS rattade 470000 tittare in pilotavsnittet, en siffra som väl får betecknas som okej med tanke på att SVT inte direkt slagit på stora trumman. Och jag skulle tro - och hoppas - att siffran stabiliserar sig kring en halv miljon vad det lider.

Men nu undrar kanske någon om man verkligen rattar in tv-kanaler år 2006? Har man ens någonsin gjort det? Ja, om man har riktigt gamla tv-apparater så kan det finnas en snurrmojäng som man ändrar kanal med. Och ska man någon gång använda epitetet, så är det kanske just i det här fallet, för statistiken är nämligen lite mystisk. För av de 470000 tittarna var bara 75000 i åldern 15-39 år, vilket enligt alla sätt att se på det bör vara "Veronica Mars" huvudsakliga målgrupp. Istället var det kategorin 60+ (om du är 61 eller 95 när du kollar på tv spelar ingen roll - du betecknas i vilket fall som helst som gammal och ointressant ur marknadsföringssynpunkt) som sopade banan - 215000 potentiella pensionärer rattade in serien.

Hur det här kommer sig har jag ingen aning om, men jag ser bara två möjliga svar:

1. Reklamspottarna för serien har legat i direkt anslutning till "Go' kväll".
2. Pensionärer hatar Mat-Tina som SVT1 bjöd på samtidigt.

Nya serier granskas under lupp

2006-01-13T13:30:00.000+01:00

Januari är månaden då hugade producenter ser sina drömmar gå i uppfyllelse eller slås i kras av de amerikanska tv-bolagen. Det är månaden då de flesta seriers existens avgörs - vilka hamnar i papperskorgen och vilka omvandlas till piloter och sedermera (kanske) till en fullfjädrad serie? Well, bara framtiden kan utvisa hur det går med årets skörd, men Hollywood Reporter har i alla fall koll på hur det ser ut hittills med årets nya piloter. Och även om jag inte direkt faller i trans över någon av idéerna, så finns det ändå en del piloter som sticker ut mer än andra:

"Jericho", som ska produceras och regisseras av Jon Turteltaub för CBS, sägs handla om vad som händer med en liten stad som skärs av totalt från resten av världen efter en 'nuclear disaster'. Jag antar att det skulle kunna betyda såväl kärnkraftsolycka som kärnvapenkrig, men tippar på att det är det förstnämnda.

"Six degrees", där arbetsmyran J J Abrams håller i trådarna, görs för ABC och är en historia om sex olika människor i New York vars liv plötsligt flätas samman. Hur det går till är ännu oklart, men en sak är säkert, det låter stillsammare än Abrams tidigare arbete med "Alias", "Lost" och "Mission: impossible 3" i alla fall.

Tony och Ridley Scott tillsammans med David Zucker står bakom "Orpheus" för CBS. Serien ska handla om en mans kamp för att få loss sin flickvän från en 'sofistikerad, modern kult'.

Och så finns ju det vi definitivt sett förut:

"Faceless", som är beställd av Fox, handlar om en åklagare som under hemlig identitet nästlar sig in i den undre världen. Okej att det verkar ovanligt att en åklagare blir undercoveragent, men det känns som att vi sett det förut i olika varianter, senast i fantastiska "Sleeper cell".

NBC-piloten "Seeing Red" handlar om en polis som pratar med de döda för att lösa brott. Tycker inte kanalen att de redan har en serie som handlar om exakt det här i "Medium"? Nej just ja, Allison DuBois jobbar ju för åklagarmyndigheten och inte för polisen, det är ju en helt annan femma.

Under rubriken 'lite mer udda' lägger vi slutligen:

"Heroes", dubbelpilot för NBC. Ett gäng helt vanliga människor upptäcker en dag att de har superkrafter. Ungefär som Bruce Willis i M Night Shyamalans "Unbreakable" med andra ord. Superhjältenörden djupt inom mig blev genast lite glad.

"Underfunded", för kabelkanalen USA, ska handla om en agent vid kanadensiska (!) Secret Service som trots sin byrås rätt blygsamma finansiering lyckas lösa en hel del brott.

Hollywood Reporter har mer, däribland en serie för UPN som ska produceras av Alicia Keys.

Och de rätta svaren är...

2006-01-12T16:45:00.000+01:00

... ja vilka var de egentligen?

Men först, för er som inte fattar vad jag yrar om: Förra veckan skrev jag ett jättelångt inlägg om något så obskyrt som ett fantastiskt "Star trek"-avsnitt från 1967, och för att peppa och belöna dem som tog sig igenom hela texten, så slängde jag in en tävling i botten. Den första, men troligen inte sista, tävlingen i 43 minuters historia dessutom.

Tävlingen såg ut så här:

Titeln på "Star trek"-inlägget (som var 'Best. Episode. Ever.') är snodd och förvanskad från ett uttalande som någon inom tv-världen gjorde förra året.

1. Vad sa den personen?
2. Vem sa det?
3. Vad åsyftades?

Därefter utlovade jag att vinnaren skulle presenteras tillsammans med de rätta svaren 12 januari, vilket är i dag.

Svaren är:

1. Best. Show. Ever.
2. Joss Whedon (skaparen av "Buffy the vampire slayer")
3. "Veronica Mars"

Mejlen har vällt in (nja, men ganska många kom det i alla fall), och därför har jag bestämt mig för att utöka prisutdelningen, det blir nu tre vinnare istället för en. De får en varsin dvd-film tillsänd sig med det bästa "Star trek"-avsnittet någonsin, plus tre andra finfina episoder från seriens första år.

De tre lyckliga vinnarna är Johan Lange, Carl Hörnsten och Karin Rebas. Grattis grattis. Priset kommer med posten nästa vecka.

Och just det ja - självklart fanns det en baktanke med att jag skrev att de rätta svaren skulle avslöjas just i dag. Det var ju i själva verket en inbyggd ledtråd. Jag har redan nämnt det i mitt förra inlägg och gör det så gärna igen: I kväll börjar "Veronica Mars" sändas på SVT. Missa inte det.

Bilden är från när Joss Whedon gästade "Veronica Mars" i höstas.

Jepp, det finns definitivt liv på Mars

2006-01-12T09:47:00.000+01:00

Nej, det här är inte ett inlägg om "Veronica Mars" (men glöm för all del inte att den fantastiska serien börjar sändas på SVT klockan åtta i kväll), det här är något så ovanligt som ett inlägg om en brittisk tv-serie på 43 minuter.

Manchesterpolisen Sam Tyler har det lite jobbigt. År 2006 är han på jakt efter en seriemördare som inte bara haft mage att döda flera kvinnor, nu verkar han ha kidnappat Tylers flickvän också. I sin desperata iver att komma till platsen där flickvännen försvann krockar han nästan vid påfarten till motorvägen. Chockad stannar han bilen, hör att Ipoden börjar spela David Bowies "Life on Mars", kliver ur för att rensa skallen, och PANG! så blir han överkörd. I nästa sekund står han på en byggarbetsplats, kostymen är utbytt mot skinnpaj, skjortkragar stora som grytlappar och utsvängda brallor. I bilstereon spelas fortfarande David Bowies "Life on Mars", men nu på en 8-trackspelare. Året är 1973. Lite jobbigt som sagt.

Inledningen av den åttadelade BBC-serien "Life on Mars" är briljant. Det febriga tempot och det fantastiska fotot griper tag direkt och vägrar släppa. Vad i helvete?! är den återkommande känslan. Vad i helvete innebär det här? Sam Tyler ställer sig frågan både en och två och tre gånger, och jag med honom. Är det en dröm? Är det en tidsresa? Är det bådadera? Eller har vi alla bara gått och blivit spritt språngande galna?

När den första chocken lagt sig är det dags för nästa. Sam Tyler är nämligen fortfarande polis, även om han borde vara fyra år gammal. När han kommer till stationen inser han snart att 1970-talets Manchesterpolis inte riktigt tillhör den kår han fostrats i. Inte nog med att alla kriminalare ser ut som hallickar hämtade från "Taxi driver", de har lite andra arbetsmetoder också. Misshandel av vittnen tillhör förhörsmetoderna, de kvinnliga kuttersmycken till poliser som finns på stationen är till för att nypas i rumpan och råkar man spilla lite fish'n'chips över bevismaterialet är det visserligen beklagligt, men hey, det går ju att torka av.

Men det förflutna, eller vänta nu - framtiden menar jag - pockar ständigt på uppmärksamhet. Det händer saker som tyder på att Tyler ligger i koma på ett sjukhus, eller försöker någon bara spela honom ett spratt? En sak är dock säker, mördaren från år 2006 var verksam redan 1973, och det säkraste sättet att förhindra flickvännens kidnappning 33 år senare verkar vara att sy in honom redan nu. Men hur påverkar det framtiden? Det kan bara ... framtiden utvisa. Eller hur var det nu?

När jag satt mig ner för att börja se "Life on Mars" visste jag inte vad jag skulle förvänta mig. Men vad jag än trodde, så trodde jag fel, som Arja Saijonmaa nästan sjöng i Melodifestivalen. "Life on Mars" är, trots sci-fi-vibbarna, förvånande realistiskt. Och mest av allt fascinerar kulturkrocken. Att skillnaderna mellan 1970-talets samhälle och dagens skulle upplevas som så stora trodde jag aldrig, inte ens i det engelska bakvattnet de befinner sig i.

Roligast blir det när Sam Tyler fått lättare hjärtsvikt efter att ha insett vilken stenålder han kommit till rent kriminaltekniskt, bara för att några scener senare råka hamna utanför en skivbutik där 'Baba O'Riley' spelas på hög volym. År 1973 var det en rätt fräck The Who-låt. I Sam Tylers värld är det främst den där sången som spelas under förtexterna till "CSI: NY". Ch-ch-changes, som Bowie sa.

Mysterielösardags i "Lost"?

2006-01-11T17:00:00.000+01:00

Observera att det här inlägget innehåller "Lost"-spoilers.

Ett av de de mer enerverande mysterierna i "Lost" har hela tiden varit det fruktade monstret i djungeln, som publiken fick bekanta sig med redan i pilotavsnittet, då bland annat flight 815:s pilot käkades upp (?) av det. Monstret har dock lyst med sin frånvaro rätt länge, och vi har aldrig fått se hur det ser ut, eller ens haft en aning om vad det egentligen är. Den enda som sett kreaturet och överlevt är Locke, och han är ju inte direkt killen som delar med sig av sina tankar, om man säger så.

Men om man får tro på Evangeline Lilly, som spelar Kate i serien, kan detta komma att ändras redan i kväll när "Lost" återstartar på ABC efter juluppehållet. I programmet "Live with Regis and Kelly" nu på morgonen (USA-tid) 'råkade' hon, efter att Regis sagt att han ville slå vad med henne om att monstret är en dinosaurie, nämna dels att han hade fel, samt att han skulle få se bevis på detta redan i kväll.

Direkt efter uttalandet ska hon ha ångrat sig och försökt släta över vad hon sagt, men jag gissar att det hela var ett välplanerat pr-trick för att öka intresset för det nya avsnittet. Ett trick som jag nu hjälper till att sprida även i Sverige i såna fall, med andra ord.

Tv Squad har en mer detaljerad redogörelse.

Magplask för Heather Graham

2006-01-11T09:25:00.000+01:00

Ända sedan jag för första gången såg Special agent Dale Cooper berätta pingvinskämtet för sin blivande flickvän Annie Blackburn i en av "Twin Peaks" allra varmaste scener, har jag haft en särskild plats i mitt hjärta för Heather Graham. Ärligt talat minns jag inte riktigt hur skämtet gick, och mina videokassetter med alla "Twin Peaks"-avsnitt ligger tyvärr undanstoppade på vinden (säsong två finns ju fortfarande inte på dvd), men jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den finstämda episoden. Jag hade just börjat gymnasiet, och Heather Graham fick mitt hjärta att smälta när hon skrattade åt Coopers blyga, rätt tafatta men ack så älskvärda försök att närma sig henne. Sedan dess har hon lyst upp tillvaron varhelst hon dykt upp, må det så ha varit i "Swingers", "Boogie nights", "Austin Powers", "From hell", "Scrubs" eller i "Arrested development".

Men när jag ett och ett halvt decennium efter den där pingvinincidenten ser Heather Graham göra huvudrollen i den nya ABC-komediserien "Emily's reasons why not", inträffar följande:

1. Jag funderar förskräckt på vad Graham, vars hela uppenbarelse utstrålar essensen av godhet, sysslat med för fanstyg i lönndom för att förtjäna huvudrollen i en så urbota korkad serie som på 22 minuter inte lockar fram ens ett halvhjärtat fniss ur min strupe, utan endast ett stort frågetecken i hela min kropp. Ingenting stämmer ju! Tajmingen är gräslig, karaktärerna plattare än A4-papper och Graham går runt med ett konstant plågat ansiktsuttryck. Det skulle jag också göra.

2. Jag undrar om det kan finnas en människa i hela universumet som tycker att "Emily's reasons why not" är en bra titel på ett tv-program.

3. Jag fastslår att "Emily's reasons why not" är den andra serien på kort tid som har ett 'list-tänk' som koncept. Grundtanken är att Emily i varje avsnitt i fem punkter ska lista varför inte något är som hon först trott (i pilotavsnittet varför inte Stan på ekonomiavdelningen skulle vara en bra pojkvän). Earls de-här-259-sakerna-måste-jag-stryka-från-min-elaka-saker-jag-gjort-i-mitt-liv-lista-innan-jag-blir-en-bra-människa-tänk i "My name is Earl" känns faktiskt mycket mindre krystat, hur konstigt det än må låta.

4. Jag häpnar över faktumet att "Emily's reasons why not" tydligen är baserad på en framgångsrik roman.

5. Jag kommer med sorg i hjärtat på att jag med lätthet kan göra ett 'fem orsaker varför inte'-blogginlägg om varför man inte bör se "Emily's reasons why not", hur mycket jag än gillar Heather Graham.

Trevande start för "Commander in chief"

2006-01-10T12:18:00.000+01:00

I går kväll hade slutligen "Commander in chief" premiär på TV4 efter kanalens största reklamsatsning någonsin för en utländsk dramaserie. De två inledande avsnitten, som sändes klockan 20 respektive 21, sågs av 670000 samt 650000 tittare, en siffra som bör vara långt under kanalens mål. Visserligen har publiken fler chanser (många fler till och med...) att se de inledande avsnitten, men frågan är ändå om siffrorna kommer att orka upp över 700000 tittare i längden. Jag tvivlar. Större än så är inte intresset för amerikansk politik i svensk tv. "Vita huset", som till skillnad från "Commander in chief" är en av de bästa dramaserierna någonsin, har sällan dragit en större publik än 350000 i Sverige.

För TV3 ser det dock ljusare ut. Tredje delen av "Prison break" sändes samtidigt som andra timmen av Geena Davis första vacklande steg som president, och sågs av 560000 personer. Det är en ökning med 20000 personer sedan förra veckans dubbelpremiär.

Ett freak of nature värt att älska

2006-01-10T09:30:00.002+01:00

Observera att det här inlägget innehåller "CSI"-spoilers.

Att påstå att "CSI"-seriernas manusförfattare genom åren ibland gått lite för långt i försöken att boosta intresset vore en grov underdrift. Visst är USA ett extremt land där floran av udda marginalföreteelser är rik, och i den konstgjorda och depraverade staden Las Vegas - där ju ur-"CSI" nu är inne på sitt sjätte år - kan man säkerligen hitta allehanda skumma företeelser, men faktum kvarstår: stundtals tas det i "CSI" i så att karaktärerna nästan spricker, i ivern att skapa 'bra tv'.

Kanske vreds kranen på ordentligt i säsong två i avsnittet 'Slaves of Las Vegas', när Gil Grissom första gången kom i kontakt med S&M-klubbägaren Lady Heather, efter att en av de anställda på klubben mördats. Det uppstod en smygande sexuell laddning, något som blev rätt ekivokt med tanke på att Grissom tidigare bara gått igång på larver i döda kroppar. Sedan var flödet ohejdbart. Lady Heather återkom året efter i ett ännu mer laddat dubbelavsnitt, men snart var det uppenbart att det krävdes mer än lite läder och dominatrixer för att tämja "CSI"-björnen. Intrigerna blev alltmer skruvade, oftast med en bisarr sexkrydda. Som i 'Suckers', där Catherine och Warrick undersöker ett mordoffer som tömts på blod och hamnar i en goth-subkultur vars utövare blir kåta av att agera mänskliga vampyrer. Eller i "King baby", där det visar sig att en mördad kasinoägare har ett rum inrett som en barnkammare, där han struttat runt i blöjor och smetat ner sig med bajs för att kunna bli upphetsad. Eller i paradexemplet "Fur and loathing", där en man i tvättbjörnsdräkt hittas mördad i öknen efter att ha medverkat vid en konferens för 'furries', personer som bara kan ha sex om de är utklädda till djur.

Men inte alla "CSI"-utflykter i avvikande terräng är sexuellt laddade eller spekulativa. En del är bara genuint sorgliga och fyllda av respekt. Förra veckans avsnitt, 'Werewolves', var ett fint exempel på det. En man som lider av hypertrichosis, vanligen kallat varulvssyndrom vilket yttrar sig i ovanligt riklig hårväxt över hela kroppen, hittas mördad. Hans tillstånd har dock inte varit allvarligare än att han ser 'normal' ut påklädd. Under utredningen hittar dock Catherine ett hemligt rum i mannens bostad, ett rum där hans tvillingsyster Allison gömt sig i alla år. Hennes situation är helt annorlunda, hon är täckt av hår, även i ansiktet. Hon har inte visat sig för någon annan än sin bror eller mamma sedan sex års ålder, då mamman tog beslutet att gömma henne undan omvärldens kommentarer om att hon borde placeras på en tredje klassens cirkus som ett sideshow freak. Men sedan ett tiotal år tillbaka är mamman död, berättar Allison. Efter mordet på brodern är hon helt ensam i världen.

Skildringen av den hårtäckta Allison är oerhört vacker. Hennes utsatthet, skörhet och totala ensamhet väckte känslor i mig på ett sätt som det var länge sedan "CSI" lyckades med. Scenerna mellan Allison och Catherine är försiktiga och återhållna på ett för "CSI" ovanligt sätt. Samhällets oförståelse och avsky inför Allison och hennes likar är hjärtskärande, och visas tydligt. Först på bårhuset, där CSI-assistenterna Archie och Hodges kränker den mördade brodern Hayden genom att glatt plåta varandra tillsammans med detta freak of nature. Sedan visar det sig att mordet också är relaterat till sjukdomen, Hayden har dödats av sin bäste vän efter att haft mage att bli ihop med vännens syster. Det kunde accepteras så länge de bara dejtade, men inte när de började prata om giftermål. Vännen förklarar krasst att han gjorde sin syster en tjänst genom att döda det där jävla monstret. Slutligen visar det sig att hypertrichosis-syskonens mamma inte alls är död, hon har helt enkelt bara lämnat dem och fejkat sin egen död, ett faktum som Allison hela tiden vetat om i hemlighet och accepterat - för hur skulle en mamma kunna leva med att tvingas se på något så fult varje dag?

'Werewolves' slutar dock i en gnutta av ljus. Catherine letar upp mamman, som visar sig ha våndats över sitt gruvliga svek dagligen. I avsnittets sista scen går hon med osäkra steg mot Allisons hus, på väg mot en möjlig förlåtelse.

De tre "CSI"-serierna har vid det här laget genererat mer än 230 avsnitt totalt. På sistone har jag börjat fundera över om det kanske inte är dags att tänka på refrängen, konceptet börjar kännas mer än lovligt trött emellanåt. Men avsnitt som 'Werewolves' får mig att glömma alla sådana tankar. Än lever "CSI" och har hälsan. I alla fall ibland.

Det här kollar USA på - egentligen

2006-01-09T15:04:00.000+01:00

De senaste veckorna har såväl TV3 som TV4 försökt få den svenska publiken att tro att "Prison break" och "Commander in chief" är höstens stora succéserier i USA. Och visst är det helt klart så att de två nykomlingarna går bra och fått mycket uppmärksamhet, men ska vi vara riktigt ärliga så ligger de faktiskt långt ifrån toppen. Så här ser USA:s topplista ut för serier (alla kategorier), höstsäsongen 2005:

1. CSI, 26.5 miljoner tittare i medel
2. Desperate housewives, 23.6
3. Brottskod: Försvunnen, 19.5
4. Survivor: Guatemala, 18.3
5. CSI: Miami, 17.9
6. Grey's anatomy, 17.7
7. Lost, 17.1
8. Monday night football, 16.1
9. Navy CIS, 15.9
10. Kalla spår, 15.6
10. Extreme makeover: Home edition, 15.6
12. Två och en halv män, 15.3
13. 60 minutes, 15.0
14. CSI: NY, 14.8
14. Law and order: SVU, 14.8
16. Commander in chief, 14.7
17. Criminal minds, 13.6
17. Cityakuten, 13.6
19. House, 12.9
20. My name is Earl, 12.4

Källa: Nielsen Media Research via Entertainment Weekly

Hur är den här listans dramaserier fördelade bland de svenska kanalerna då? Ja, det är uppenbart att Kanal 5 är mest på hugget. De sänder fyra av USA:s tio populäraste dramaserier ("CSI", "Desperate housewives", "CSI: Miami" och "Grey's anatomy"), medan TV4 och TV3 bara har en serie var ("Lost" och "Navy CIS"). Men den stora överraskningen för många tror jag är att de i Sverige rätt anonyma SVT-serierna "Brottskod: Försvunnen" och "Kalla spår" faktiskt är bland USA:s populäraste. Särskilt "Brottskod: Försvunnen" har firat allt större triumfer i USA för varje säsong. Varför SVT inte ger den serien ett bättre öde än sena lördagar är en gåta.

"Commander in chief" är alltså USA:s 16:e hetaste serie. "Prison break" då? Nja, höstens mest spektakulära rymning är en bra bit från toppen, med ett medel runt nio miljoner tittare per vecka.

Mesig synd är aldrig riktigt bra synd

2006-01-09T09:30:00.000+01:00

Pastor Daniel Webster (Aidan Quinn) har en del problem. Hans fru dricker för mycket, hans dotter säljer marijuana, en av hans tvillingsöner är homosexuell, den andre har dött i leukemi, fostersonen ligger med way to många småtjejer, hans svåger har blivit dödad efter att ha stulit 3,2 miljoner dollar från deras kyrka och svägerskan har en affär med sekreteraren som misstänks för mordet. Dessutom har hans mamma långt gången alzheimers och pappan, som är biskop, har en affär med en annan biskop, som också råkar vara pastor Websters chef. Som grädde på moset är han själv beroende av Vicodin och samtalar regelbundet med Jesus. Och allt detta på premiärkvällen.

Serien är "The book of Daniel". Uppmärksamheten har i förväg varit stor i landet där man på allvar betvivlar om människan härstammar från aporna, och som ett brev på posten har också fyra lokala NBC-stationer i den amerikanska mellanvästern tagit beslutet att inte sända blasfemin, med hänsyn till att tittarna kanske kan få hjärtstillestånd till följd av chocken, antar jag.

Pastor Webster är en hygglig kille, han försöker göra det bästa av sin lätt kaotiska familjesituation och är i alla avseenden en modern (anglikansk) präst. I predikstolen försöker han framföra budskapet att lite frestelse och synd kan göra nytta, för om inte det fanns, vilken nytta skulle man då ha av syndernas förlåtelse? När han träffar ett par som börjat tveka inför bröllopet ger han äktenskapliga råd som leder till att paret bestämmer sig för att fortsätta leva i synd istället - för deras sexliv tjänar på det. Jesus, mer hippielik än vanligt, hummar en smula missnöjt i bakgrunden, men verkar också instämma i att Daniel Webster i grund och botten är en rätt skön kille att hänga med.

Innan jag såg den inledande dubbelpiloten av "The book of Daniel" såg jag framför mig cirka 86 minuter "Six feet under" i lightversion. Och visst finns det solklara beröringspunkter, men de är av ytlig natur. Exempelvis är dottern Grace kusligt lik en ung Claire, och samtalen mellan Jesus och pastor Webster ekar av de återkommande besök som döde pappa Fisher gjorde hos sina efterlevande i "Six feet under" (minus ångesten som de träffarna alltid nästan framkallade), men det ska mycket till innan serierna ens hamnar i angränsande divisioner.

Men "The book of Daniel" liknar egentligen "Desperate housewives" mer än någon annan serie, manusmässigt och till tonläget. Det är en smula skruvat, det är lite edgy, det drivs med den välbärgade amerikanska medelklassen och det pratas om sex och droger lite mer otvunget än 'normalt', men i grund och botten så är det mesta ganska mysigt och oförargligt.

Ska "The book of Daniel" komma någon vart, måste serien hitta en egen stil rätt snart. Annars tvingas nog bibelpuritanerna leta efter ett nytt hatobjekt redan framåt mitten av februari. Stackare.

Kronologi? Äh, sånt bryr sig ingen om.

2006-01-08T12:45:00.000+01:00

Ja, det här är en sajt om tv-drama. Men jag är inte dogmatisk av mig, och har inga problem med att bryta mot gränserna litegrann om det är för ett gott syfte: I augusti gick den första av de sex nya Nesser-filmatiseringarna av Van Veeteren-böckerna upp på bio. Boken som var först ut var "Carambole", som handlar om ett brott där Van Veeterens kåkfararson Erich dör och där den pensionerade kommissarien sedan rusar runt som en ursinnig vilde genom hela filmen för att få fatt i sin sons mördare. En helt okej filmatisering, även om det så klart är vansinne att skala ner tjocka deckare till 90 minuter tv-film (för det är vad det är, även om den gick på bio).

I mitten av december släpptes så de två efterföljande filmatiseringarna, "Borkmanns punkt" och "Münsters fall", på dvd. Om man inte läst Nessers böcker, men med glädje sett "Carambole" på bio och därefter sett fram emot två nya filmer under granen vid juletid, torde man bli väldigt förbryllad när man stoppar in filmerna i sin dvd-spelare.

För såväl "Borkmanns punkt" som "Münsters fall" utspelar sig före "Carambole", de är bok två och sex i Nessers tiodelade Maardam-svit ("Carambole" är nummer sju). Det innebär att den tidigare döde Erich helt plötsligt lever, han sitter i fängelse men kämpar för att få lite ordning på sitt liv under en permission. Slutet är ljust, den tvivlande Van Veeteren återförenas med sin son och det verkar som att denne kanske kommer att få ordning på tillvaron när han kommer ut ur finkan. Men nej, det kommer han inte. Vi såg redan i augusti att Eva Moreno kommer att hitta honom mördad vid en vägkant, och Münster sedan tvingas meddela nyheten till Van Veeteren, som dessutom i "Carambole" är i full färd med att renovera sitt antikvariat, som han funderar på att köpa i "Borkmanns punkt". Dessutom är han sedan länge tillsammans med Ulrike, som han träffar i, just det, "Borkmanns punkt". Idioti.

Varför gör de så här? Varför visar producenterna publiken så lite respekt? Varför väljer man att bryta kronologin och visa film tre före film ett och två? Såväl "Borkmanns punkt" som "Carambole" vilar ju på Van Veeterens komplicerade förhållande till sin son, och det är en relation som såväl i bok- som filmform skildras väl. Men det blir ju helt meningslöst och ointressant att se när vi redan vet hur det ska gå. Idioti som sagt.

Jag antar att producenterna tänkt att "Carambole" är en 'större' historia, som bättre passar på bioduken. Det kan de mycket väl ha rätt i, men då hade de väl kunnat lämna "Borkmanns punkt" i fred istället, eller åtminstone påtalat situationen för publiken. Men det bryr de sig inte om.

När SVT inledningsvis hade rättigheterna till filmatiseringarna av Van Veeteren-böckerna, valde man att hoppa över "Borkmanns punkt", och gjorde tv-serier av "Det grovmaskiga nätet", "Återkomsten" och "Kvinna med födelsemärke" istället (bok ett, tre och fyra). Varför de gjorde det vet jag inte, men när nu SF/TV4 står för produktionen, så gör de den skadan ogjord men skapar istället bara större oreda genom sitt släppschema.

Visst, jag förstår att de vill göra sex filmer (man kan släppa två dvd-boxar med tre filmer i varje, den första trilogin är redan ute) - men det konstiga är att det innan den här filmatiseringsrundan fanns sju Van Veeteren-böcker kvar att välja mellan, och producenterna valde istället bort roman nummer fem, "Kommissarien och tystnaden". Om man filmat den och lämnat "Borkmann" i fred hade karaktärerna fått utvecklats på det sätt Håkan Nesser ursprungligen tänkt, och publiken hade sluppit sitta i mellandagarna och klia sig i huvudet. Men det är klart, då har de ju redan köpt eller hyrt filmen och pengarna är hemräknade för produktionsbolaget.

De sex nya Van Veeteren-filmerna kommer så småningom att visas på först Canal Plus och sedan TV4. De tre ännu ovisade filmerna kommer att dyka upp under 2006 - faktiskt i kronologisk ordning till och med.

En underhållande snöstormsbagatell

2006-01-06T23:20:00.000+01:00

Jag hade inte särskilt stora förväntningar på tv-filmatiseringen av "27 sekundmeter snö", romanen av Kjerstin Göransson-Ljungman som brukar sägas vara den svenska urmodersdeckaren. Det har inte talats särskilt mycket om den, och när dvd-utgåvan släpptes i mitten av december passerade den mer eller mindre obemärkt. Jag utgick ifrån att det berodde på att den helt enkelt inte var särskilt speciell.

Upplägget är på sant pusselmanér enkelt men samtidigt intrikat. Vintern 1939 befinner sig ett skidande sällskap på tur, utan tidigare kopplingar till varandra (luras vi att tro inledningsvis i alla fall). De fastnar på en fjällstation när en storm med vindstyrka 27 sekundmeter slår till. Efter en natt med mycket spring i trappor och tasande på tå i mörka korridorer finner sällskapet dagen efter vid frukosten att en i sällskapet mördats medelst knivhugg i ryggen. Whodunnit? Tja, eftersom stormen fortfarande rasar och de är totalt isolerade blir det upp till dem själva att lösa gåtan.

Efter att ha sett den första delen nu i kväll måste jag säga att jag blev glatt överraskad - jag tyckte det var en stundtals skamligt underhållande bagatell. Pusseldeckargenren hade visserligen sitt bäst före-datum redan på 1950-talet i Sverige när Maria Lang (i bokform) och Arne Mattsson (i filmform) härjade som värst, men ändå, den här pastischen var gjord med kärlek. Visst, skådespeleriet var stundtals väl stolpigt och replikerna så grovt tillyxade att det kändes som om de stod och läste rakt upp och ner ur romanen, men Miss Marple-mossigheten tilltalade mig och var precis vad jag behövde den här sega fredagskvällen. Dessutom går det inte att komma ifrån att det är väldigt sött att se karlar gå runt i knickersbyxor på fullt allvar.

Avslutningen visas i morgon kväll på SVT.

"Sleeper cell" inköpt av SVT

2006-01-05T11:08:00.000+01:00

Den tiodelade miniserien "Sleeper cell", som sändes i början av december på Showtime i USA och var en så finfin serie att den tog sig upp på plats sex på min topplista över året, har köpts in av SVT enligt ett pressmeddelande. När den ska sändas anges inte, vilket brukar innebära att den detaljen inte är löst ännu. Hoppas bara att de inte gör en "Veronica Mars" och väntar i ett och ett halvt år med att sända detta panginköp.

Jag gjorde en recension av "Sleeper cell" förra månaden. Läs den här.

Jon Stewart leder Oscarsgalan

2006-01-05T10:20:00.000+01:00

Det här är lite vid sidan om det jag vanligen skriver om, och därtill bara ett rykte, men det var ett så roligt sådant att jag skriver ändå - enligt Steve Pond i LA Times, som skriver krönikan 'Oscar beat', kommer det senare i dag att presenteras att Jon "The daily show" Stewart ska leda Oscarsgalan.

Humorankaret ska tydligen inte ha varit förstavalet, men vad i hela fridens namn gör det? Äntligen ett skäl att försöka hålla sig vaken genom den såsiga tillställningen! Hur vågar producenterna? Okej, jag antar (om det nu är sant) att Stewart kommer att tvingas hålla sig någorlunda ... tja vad ska man säga ... liberalt nedtonad, men ändå, tydligen ska han ta med sig sitt vanliga författarteam till Los Angeles, och jag ser plötsligt för mitt inre öga hur hela galan förvandlas till en Jon Stewart & Stephen Colbert Show, där den senare dyker upp via länk, håller en dräpande monolog om tillståndet i världen vilket genast får Bill O'Reilly (om han nu inte redan sedan länge bojkottat tillställningen) att med resoluta steg vandra ut ur The Kodak Theatre i högljudd protest. Ja, förutsatt att han av någon anledning blivit inbjuden då. Men det känns ju nästan som att Jon Stewart måste se till att det sker.

Senast en pratshowvärd från New York tilläts leda galan var 1995, då David Letterman gjorde ett försök. Det föll inte så väl ut hos många, om man uttrycker det milt. Med det i åtanke känns det här valet extra vågat. Men samtidigt alldeles, alldeles underbart.

The Academy Awards arrangeras söndag den 5 mars, och i min värld höjdes just temperaturen kring arrangemanget väsentligt.

Uppdatering: Senare på torsdagen skrev såväl Reuters (via Hollywood Reporter) och Variety att Stewart inom kort presenteras som galavärd, så jag tar härmed bort frågetecknet från rubriken.

Vad? Sänds "Commander in chief" på TV4?

2006-01-04T15:55:00.000+01:00

Tro mig, det finns ingen risk att någon kommer att kunna säga det i mitten på nästa vecka. Cheeezus vilken överdosering TV4 ägnar sig åt för tillfället.

I dagens SvD skriver Martin Jönsson en läsvärd artikel om TV4:s agerande inför megalanseringen av den amerikanska serien. Men han har missat att skriva om det galnaste - TV4:s tablå. Det är där man upptäcker den elefantiasis kanalen ägnar sig åt för tillfället, även om man bortser från den reklamkampanj i mångmiljonklassen de lagt som en våt vinterfilt över landet. Så här ser det ut i TV4 mellan måndag 9 januari och måndag 16 januari:

Måndag 9 januari 2006
20:00 Commander in chief. Del 1 av 18.
21:00 Commander in chief. Del 2 av 18.

Onsdag 11 januari 2006
23:15 Commander in chief. Del 1 av 18. Repris från 9/1.
00:05 Commander in chief. Del 2 av 18. Repris från 9/1.

Lördag 14 januari 2006
20:00 Bonusvisning: Commander in chief. Del 1 av 18.
21:00 Bonusvisning: Commander in chief. Del 2 av 18.
22:15 Bonusvisning: Commander in chief. Del 3 av 18.
23:05 Bonusvisning: Commander in chief. Del 4 av 18.

Söndag 15 januari 2006
13:30 Bonusvisning: Commander in chief. Del 1 av 18. Repris från 14/1.
14:25 Bonusvisning: Commander in chief. Del 2 av 18. Repris från 14/1.
15:15 Bonusvisning: Commander in chief. Del 3 av 18. Repris från 14/1.
16:10 Bonusvisning: Commander in chief. Del 4 av 18. Repris från 14/1.

Måndag 16 januari 2006
20:00 Commander in chief. Del 3 av 18.
21:00 Commander in chief. Del 4 av 18.

På åtta dagar tänker alltså TV4 sända "Commander in chief" fjorton gånger. Och det i huvudkanalen. Ärligt talat, har de inget bättre att fylla tablån med?

Jag skulle vilja påstå att TV4 sköter "Commander in chief"-lanseringen helt uppåt väggarna galet. De promotar en kompetent men ytterst normal tv-serie som the second coming. Visst, det är väl ett intressant experiment ur marknadsföringssynpunkt att se om man kan blåsa tv-publiken, men kom igen - proportioner någon?

"Commander in chief" kommer att gå bra i Sverige. Serien kommer att få långt mer än dubbelt så många tittare som "Vita huset" hade under sin glansperiod i SVT. Den är enkel, charmig och flirtar direkt mot den breda massan, det har aldrig "Vita huset" gjort. Men jag tror den kommer att stabilisera sig någonstans i samma publikregion som "Medium" har i samma kanal, det vill säga runt 700000 tittare.

Och dit hade de nått utan mångmiljonkampanjen.

Best. Episode. Ever.

2006-01-04T11:05:00.000+01:00

Förra veckan råkade jag nämna "Star trek"-avsnittet 'The city on the edge of forever' i ett inlägg, ett avsnitt om vilket jag skrev 'kanske det bästa och sorgligaste-"Star trek"-avsnitt som någonsin gjorts'. Jag har funderat på det där med ordet 'kanske' sedan dess. För jag har ju alltid hållit det närmast hjärtat. Ändå var jag tvungen att gardera mig, varför?

Det enda raka var att se om avsnittet, för att se om ordet 'kanske' har någon bäring år 2006. Min övertygelse grundar ju sig på när jag med tårat ansikte såg avsnittet första gången: tidigt 1990-tal, gymnasiet, dålig vhs-kopia som min kompis med kabel-tv spelat in åt mig från TV5 Nordic, samtidigt läste vi "Den unge Werthers lidanden" på svenskan, jag var allmänt sturm und drangig och olyckligt kär i en tjej i klassen under - jag menar, jag kan ju ha varit påverkad av det.

'The city on the edge of forever', som ursprungligen sändes på NBC i april 1967, inleds med att Enterprise hamnar i en tidsstörning. I tumultet råkar Dr McCoy injicera sig själv med stora mängder av ett läkemedel som kan framkalla paranoia. I sitt förvirrade tillstånd, övertygad om att någon försöker mörda honom, använder han skeppets transportör för att fly och tar sig ned till en planet i närheten, centrumet för tidsstörningen. Kapten Kirk, Spock och ett team följer efter, och finner sig stå framför en levande tidsportal - 'The guardian of forever' - genom vilken de får se mänsklighetens brutala förflutna passera revy i snabb fart. McCoy, som gömt sig i närheten, ser sin flyktchans och hoppar in i tidsportalen. Ögonblicket senare har världen i den form de känner den slutat existera. Kirk, Spock och de andra är fångar i ett för dem tomt universum. Dr McCoy har på något sätt ändrat historiens skeende.

De lyckas få tidsportalen att spela upp Jordens historia igen, och med hjälp av en beräkning hoppar Kirk och Spock in i det förflutna vid rätt ögonblick för att stoppa McCoy. De hamnar i ett av depressionen märkt New York år 1930.

I sin jakt på doktorn - de lyckas inte tajma tidshoppet exakt - försörjer sig Kirk och Spock som diversearbetare på ett missionscenter, skött av den vackra Edith Keeler (Joan Collins). Medan Spock på kvällarna är upptagen med att modifiera en tricorder med hjälp av 1930-talsteknik, som ska tala om för dem exakt när McCoy ändrar historiens gång, börjar Kirk förälska sig i Keeler. Samtidigt har hon, utan Kirks och Spocks vetskap, tagit hand om McCoy, som febersjuk och svag stapplat in på missionscentret några dagar efter deras ankomst.

När Spock finner svaret de sökt chockar det honom. Edith Keeler är nyckeln. För att de ska kunna ändra tillbaka historien måste de låta henne dö i en trafikolycka. Om de tillåter McCoy att rädda henne - vilket han nu är ämnad att göra - kommer hon att grunda en pacifistisk massrörelse som ett decennium senare försenar USA:s inträde i andra världskriget, något som ger Nazityskland möjlighet att utveckla atombomben först vilket leder till tysk krigsseger och en helt annan framtid. Spock konfronterar Kirk med uppgiften, men denne tror honom inte.

"Men Spock, jag tror att jag älskar henne."
"Jim, Edith Keeler måste dö."

Fortfarande tvivlande beger sig Kirk iväg, han har lovat ta med Edith på bio. När de kommit över den livligt trafikerade gatan utanför centret säger han något som får henne att utbrista "men tänk, precis så där uttrycker sig Dr McCoy också". Med den nyvunna kunskapen rusar Kirk tillbaka till centret för att söka efter doktorn, lagom för att se McCoy komma ut genom porten. Edith betraktar dem från andra sidan gatan, och vänder för att gå till dem när hon ser att de omfamnar varandra. I mitten av gatan skriker hon plötsligt till, en lastbil närmar sig i hög fart. Kirk inser till sist vad som måste ske, och håller i McCoy som desperat försöker kasta sig ut i gatan för att stoppa olyckan. Samtidigt som Spock kommer ut genom dörren dör Edith Keeler.

"Jim, jag hade kunnat rädda henne! Du höll tillbaka mig med flit. Förstår du vad du har gjort?!"
"Han vet doktorn, han vet...", säger Spock, med en röst fylld av mer känsla än han tidigare frammanat under hela serien.

Kameran zoomar in Kirks ansikte. Uttrycket säger allt. Historien är räddad. Men han har dödat kvinnan han älskar.

Med 'The city on the edge of forever' föll en mängd bitar på plats i "Star trek". Såväl Kirks som Spocks karaktärer utvecklas, de blir för första gången riktiga personer. Kirk, som hittills varit en hopplös kvinnotjusare, faller handlöst för en kvinna, och är helt utom sig av vrede, sorg och maktlöshet när han måste ta sitt livs värsta beslut. Spock, även om han aldrig kommer att erkänna det, visar upp ett helt register av känslor trots att han genom hela avsnittet tror sig agera på det enda vulkanska sätt han känner till - nämligen logiskt.

Det är en hjärtskärande sorglig episod. Men det märkvärdiga är att den aldrig ens kommer i närheten av att vara sentimental. Den är bara realistiskt hemsk i all sin 60-talskitschighet. Trots att jag visste hur det skulle gå är jag alldeles tagen när Kirk i slutscenen, nästan i tårar inför besättningen vid deras återkomst, med väsande röst ger ordern "let's get the hell out of here".

Samtidigt är det i all sorg ett osedvanligt humoristiskt avsnitt. Scenen där Kirk försöker förklara Spocks annorlunda utseende och spetsiga öron för en 1930-talspolis med att han är en kines som trillat ner i en automatisk risplockningsmaskin som barn skulle visserligen aldrig passera manusstadiet i dag, men den är ofantligt rolig. Likaså den i grund och botten hemska scenen när Dr McCoy, fortfarande paranoid och febersjuk, blir bestulen på sin faserpistol av en hemlös. Denne börjar fingra på pistolen vilket orsakar en kortslutning som genast förintar honom. Collateral damage år 1967. I dag? Don't think so. Och Spocks bittra haranger om hur han tvingas bygga en 'mnemoteknisk minneskrets med hjälp av stenknivar och björnskinn' - aldrig har den spetsörade logistikern varit buttrare.

Redan på 1960-talet sågs det här "Star trek"-avsnittet som seriens höjdpunkt. Det har påverkat de kommande serierna på fler än ett sätt, och Nazityskland-vann-andra-världskriget-temat har återkommit vid flera tillfällen, senast med katastrofalt resultat manusmässigt i "ST: Enterprise"-dubbelavsnittet 'Storm front'. Även utanför "Star trek"-världen har episoden satt sitt märke, den första "Tillbaka till framtiden"-filmen bygger exempelvis på samma grund och "South Park" snodde titeln rakt av i ett avsnitt, och lät ifall någon inte fattade vinken en av skoleleverna i avsnittet bära Stjärnflotteuniform.

Så svaret är slutligen nej, ordet 'kanske' hade ingen bäring. Det är det bästa avsnitt som någonsin gjorts i någon av de fem "Star trek"-serierna, även år 2006.

Till sist - på tal om att sno titlar och för er som kan er nutids-tv-trivia och därtill orkat läsa så här långt om något så gammalt: det har blivit tävlingsdags!

Titeln på det här inlägget har snotts och förvanskats en smula från ett uttalande som någon inom tv-världen gjorde förra året.

1. Vad sa den personen?
2. Vem sa det?
3. Vad åsyftades?

Den förste som skickar de korrekta svaren till min mejladress får det bästa "Star trek"-avsnittet som någonsin gjorts tillsänt sig på en dvd tillsammans med de tre övriga mest minnesvärda avsnitten från "Star treks" första år. Skynda skynda, för den 12 januari avslöjar jag vinnaren!

Okej start för "Prison break" i TV3

2006-01-03T13:40:00.002+01:00

Det har blivit lite väl mycket skriverier om "Prison break" på sistone, men med tanke på hur många som klickar varje gång jag nämner titeln, så finns det ju helt klart ett intresse. Så det är väl lika bra att fortsätta: Nu har tittarsiffrorna för (den officiella) TV3-premiärkvällen inkommit till MMS. 540000 personer bänkade sig som mest i går kväll, och det skedde under den tvådelade premiärens andra timme. Första timmen sågs av 465000. Att timme två sågs av fler än timme ett bör ha berott på att en del redan såg första timmen när det smygpremiärades förra veckan. Det avsnittet sågs då av 240000 personer.

540000 tittare får ses som en okej siffra med tanke på att 1,69 miljoner samtidigt bänkat sig för att se "Kommissarie Lynley" på SVT. Jag tippar att siffran kommer att stabilisera sig runt 600000 tittare vad det lider, och eftersom majoriteten av de som tittar ligger i den i Sverige viktigaste ålderskategorin 25-39 år, så bör TV3 marknadsavdelning vara riktigt nöjda med inköpet.

Det ska för den delen bli väldigt intressant att se vad som händer när Kanal 5 börjar sända flaggskeppet "CSI" igen på exakt samma tid. Serierna kämpar ju till stor del om samma publik och "CSI" har legat rätt ohotad där tidigare.

"Surface" håller sig ovanför ytan

2006-01-03T11:37:00.000+01:00

I höstas när jag kände att jag var tvungen att prioritera min tid lite tog jag beslutet att lägga ner mitt tittande på NBC-serien "Surface" efter ett par avsnitt. Jag tyckte att den verkade småfjantig och balanserade på en väldigt smal lina när den försökte blanda sci-fi med någon sorts "E.T."-familjegullighet. Jag koncentrerade mig på höstens två andra sci-fi-nykomlingar istället, "Invasion" och "Threshold". Efter att nu ha kollat ikapp "Surface", inser jag att jag gjorde ett misstag. Det självklara valet hade ju varit att spola "Threshold", som förutom att bli nedlagd efter nio avsnitt dessutom trampade vatten utan att ta sig någon vart efter den lovande dubbelpiloten.

"Surface" handlar till skillnad från "Invasion" och "Threshold" inte om ett "Bodysnatchers"-liknande anfall från rymden, istället är det ur havsdjupets mörker som en ny art, som får blåvalar att likna aborrar, hotar att ta människans plats i toppen av näringskedjan. Varifrån de jättelika bestarna som med lätthet sväljer en lyxjakt kommer och varför de plötsligt rest sig ur sina hålor i haven är efter halva förstasäsongen fortfarande oklart, men deras inställning till oss tvåbenta varelser är solklar: mmm, matdags.

Serien har tre olika fokus - ett omaka par bestående av en marinbiolog och en försäkringstjänsteman som båda haft close encounters med varelserna och nu gjort det till sin sak att avslöja deras existens för världen, myndigheternas skrupelfria agerande för att hålla det nya hotet så långt borta från nyhetssändningarna som möjligt samt en 14-årig pojke som efter att ha hittat ett mystiskt ägg i havet placerar det i hemakvariet och snart har ett livs levande sjömonster som husdjur. Som små är dock varelserna uppenbarligen mer ödlebarnsgulliga än läskiga, och det går inte att komma ifrån att man efter ett tag fattar tycke för den lille krabaten (som döps till Nimrod), även när han råkar äta upp en pudel och nästan dödar en djurfångare.

"Surface" bjuder således inte intrigmässigt på en enda grej vi inte sett förut. Men det som ändå får mig att fastna är att jag finner det överraskande spännande. Jag bryr mig verkligen om 14-årige Miles fruktlösa försök att undanhålla Nimrod från den oförstående vuxenvärlden som bara vill döda den förbannade ödlan, och marinbiologen Laura (Lake Bell) och försäkringstjänstemannen Rich (Jay R Ferguson) må också slåss mot omöjliga odds, men jäklar vilken innovationsförmåga de uppvisar i sin desperation. Att serien dessutom vågar låta de här två huvudhistorierna löpa helt parallellt, utan att vara i närheten av att korsas (än så länge i alla fall), tycker jag är ett bra grepp.

Jag tycker fortfarande att "Invasion" rent kvalitativt är bättre - och framförallt otäckare - än "Surface", men jag kommer i fortsättningen att följa dem båda med intresse.

"Surface" börjar sändas på Canal Plus under våren. "Invasion" har premiär på Kanal 5 i februari. "Threshold" sänds på TV4 Plus.

En midseason värd att glömma?

2006-01-02T12:20:00.000+01:00

Nytt år, ny tv-tablå. I januari drar alltid ett gäng serier igång på de amerikanska kanalerna. 2006 är så klart inget undantag. Men tyvärr måste jag säga att jag tycker det ser väldigt magert ut.

Tv Squad har gjort en sammanställning, och på AOL Television kan man se en rätt heltäckande genomgång om när såväl nya som gamla serier börjar efter juluppehållet.

Mest uppmärksamhet i förväg har NBC-serierna "The book of Daniel" och "Four kings" fått. Den förra för att den fått USA:s kristna höger att härskna till, eftersom serien handlar om en pillerknaprande präst med dysfunktionell familj som samtalar med Jesus om ditten och datten, främst dock om sin homosexuelle son, alkoholiserade exfru och dotter som förskjutit honom. Promotionbilden ser ut som en sämre variant av "Six feet under", och troligen är det kanske vad serien just är också. Komediserien "Four kings" verkar å sin sida vara en sorts vårvariantsblandning av "How I met your mother", "Sex and the city" och "Entourage" om fyra singelkillar i en lägenhet på Manhattan.

Överlag är det främst komedier som får chansen i vår. Heather Graham har fått en egen serie i "Emily's reasons why not", Jenna Elfman spelar huvudrollen i "Courting Alex" och Jason Priestley gör en av rollerna i "Love monkey". Ingen verkar dock vara på väg mot tv-historiens Hall of fame.

Drama förutom "The book of Daniel" då? Tja, Kyle MacLachlan gör ännu ett försök att bli något annat än special agent Dale Cooper genom att spela huvudrollen i "In justice", som beskrivs som en mischmasch av "CSI" och "Cold case". Hur upphetsad man bör bli av det återstår att se, men förhandsrapporterna är överlag inte särskilt positiva.

Nej, 2006 ser än så länge inte ut att gå till historien när det gäller amerikansk tv. Men mer lär komma. Hoppas jag.

Rean som gick upp i nyårsrök

2006-01-01T14:40:00.000+01:00

I dag går 43 minuters enmansredaktion på kvartsfart. Men jag vill ändå delge er att jag tog mig in i det nya året någorlunda hel och ren, och kommer att tillbringa stora delar av dess första dygn tillsammans med familjen Bluth. Jag ska äntligen ta mig tid att återse förstasäsongen av "Arrested development", som fram till i går såldes löjligt billigt på Discshop. Men 2006 är ju hundens och inte reans år, så logiskt nog har de höjt priset igen. Bra. Kvalitet ska inte säljas till nedsatt pris. Men det var ju också finfint för mig själv att jag hann köpa den för 319 kronor istället för 449.

Åh, hör jag inte redan nu hur kalaset för George Bluth har börjat och att han snart ska få skaka galler? Jo. Dags att kliva in i fiktionens värld. Det enda jag oroar mig för är hur reptilhjärnan ska kunna ta till sig humorn. Jag fruktar att jag ligger på kiss-och-bajs-nivå i dag.

Tv-året 2005 i ett nötskal

2005-12-31T10:18:00.000+01:00

Här kommer det, tv-året 2005 på ett bräde. Inga konstigheter, en lista från ett till tio med årets bästa serier i min värld. Håll till godo, och drick nu rikligt med champagne i kväll, det tänker jag göra. Gott nytt år!

1. Lost
"Lost" delar tv-förståsigpåarna i två läger. En del ogillar serien så till den grad att de kallar den usel, andra höjer den till nivåer där inte ens stjärnorna sitter högt nog. Jag tillhör den senare gruppen.

Varför? I grund och botten beror det på att jag sedan tolvårsåldern inte kan motstå ett bra mysterium. Och för mig är "Lost" det snyggaste mysterium jag någonsin stött på i en tv-ruta. Serien innehåller så många frågetecken att det nästan är löjligt, och manusförfattarna har slängt ut köttben i alla riktningar till en sådan grad att jag tror att det är omöjligt att samla in alla benrester när köttet väl är avgnaget. Varje scen innehåller detaljer som får diskussionsforum på internet att koka, teorier stöts och blöts fram och tillbaka, upp och ner och in och ut till en tidigare okänd grad. Det mesta som står i forumen är visserligen stolligheter, men det pekar ändå på att "Lost" lyckats pricka mysterienörden hos fler än någon tv-serie tidigare gjort. Det magiska tricket? Jag tror att den viktigaste faktorn är att teamet bakom "Lost" verkligen älskar sin skapelse. Jag tycker att den här kärleken syns i såväl historieberättandet som de många karaktärsskildringarna.

Och de har dessutom lärt sig läxan. Herrarna Lindelof, Abrams och Cuse vet att den långvariga framgången hänger på att de håller core-fansen nöjda. För sett i ett längre perspektiv är ju "Lost" egentligen resultatet av den publik som växte upp och kom att avguda först "Twin Peaks" och därefter "Arkiv X". Dessa två serier misslyckades i det långa loppet med att leverera tillfredsställande svar på de stora mysterier de byggt upp. Varken David Lynch eller Chris Carter hade örat mot rälsen och slarvade till sist bort det viktigaste de hade - fansens till synes gränslösa kärlek till sin favoritserie. "Lost"-männen är fullt medvetna om föregångarnas misstag och tänker inte göra om dem. Efter vårens antiklimaxartade final, då luckan äntligen öppnades men publiken bara tilläts se en stege ner i marken, dallrade nätet av ilskna och besvikna kommentarer. Folk krävde bättre svar. Sagt och gjort, i höstens magnifika startavsnitt tilläts vi komma ner i bunkern och serverades genast den instruktionsfilm som Desmond levde efter, en film som serieskaparna under hösten erkänt ursprungligen var tänkt att visas först en bra bit in på säsong två. Somliga ser säkert viljan att till viss del anpassa sig efter publikens krav som ett svaghetstecken, ett bevis på att de inte har en aning om vart de är på väg och saknar konstnärlig integritet eller yadi-yadi-yada. Själv ser jag det som en styrka och som en garanti på att vi som älskar "Lost" kommer att fortsätta få det vi vill ha.

En del hävdar att "Losts" styrka inte ligger i mysteriet, utan i personporträtten och berättandet av de överlevandes förflutna. Jag tycker visserligen att tillbakablickarna tillför mycket och skulle aldrig som vissa gör spola mig igenom dem (ett sätt att konsumera tv och film som överlag är mig helt främmande - endera tittar jag fullständigt eller så tittar jag inte alls), men det är mysteriet jag bänkar mig för. Jag vill, enkelt uttryckt, veta vad fan som pågår. Och att jag på köpet får 2000-talets mest komplexa seriebygge ser jag som en fantastisk bonus. För jo, jag tror faktiskt att Lindelof och kompani har koll på vart de är på väg och att det finns en masterplan någonstans.

Till (näst) sist: I somras sa Matthew Fox i intervjuer att han trodde att "Lost" skulle kunna hålla på i minst sex eller sju år. Jag hoppas att han bara pratade i egen sak, eftersom han troligen får den fetaste lönechecken samt att det inte är troligt att de tar livet av hans karaktär. Jag ser helst att de avslutar "Lost" efter fyra säsonger. Längre tid tror jag inte mysteriet kan sträckas ut utan att det blir krystat.

Till sist: Årets bästa "Lost"-replik:
'Death sucks, doesn't it?' (Boone till Shannon i den flashback som föregår att hon tvingas följa sin styvbror till de sälla jaktmarkerna).

2. Battlestar Galactica
Om jag ska vara RIKTIGT riktigt ärlig, så tycker jag nog egentligen att "Battlestar Galactica" är årets bästa tv-serie. Men 2005 har varit "Losts" år, inget snack om saken, så därför ser listan ut som den gör.

Så vad är det då som får mig att gå ner i spagat av glädje varje gång jag tänker på denna ypperliga serie? Jo, jag har skrivit det förut och skriver det igen: "Battlestar Galactica" skildrar likt inget annat jag sett vad som händer med mänskligheten när civilisationen pulvriseras och allt hopp om överlevnad är ute. De vacklande stegen för att i spillrorna bygga upp en åtminstone någorlunda dräglig tillvaro i en alltigenom fientlig existens, deras ofta felaktiga och ibland rent idiotiska beslut - serien utstrålar en sådan desperation och äkthet att jag stundtals tappar andan.

"Battlestar Galactica" är science fiction på nivå 2.0, en serie som berättar mer om dagens världssituation än något annat jag kan komma på, en skapelse jag nästan hatar att den utspelas i rymden, eftersom de flesta per automatik vägrar att se en sådan serie (för att inte tala om svenska tv-kanalers inköpare som inte ens vill ta i den med tjocka Lovikkavantar på).

Andra halvan av säsong två börjar sändas på Sci-fi Channel på fredag nästa vecka. Och för er som inte har någon koll på vad "Battlestar Galactica" är, läs mina tidigare inlägg om den:

"Battlestar Galactica" uppfinner en genre på nytt
Någon MÅSTE köpa in "Battlestar Galactica"
"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ

Tidskriften Time gjorde dock det jag inte hade mage att göra, de satte "Battlestar Galactica" överst på 2005 års tv-tron.

3. Veronica Mars
Who killed Lilly Kane? Ja, den frågan får snart även SVT-tittare svar på, för den 12 januari börjar äntligen en av senare års smartaste och charmigaste tv-sensationer sändas även här. Serien om den 17-åriga Neptune High-studenten Veronica Mars, som extraknäcker på sin pappas detektivfirma och som i första säsongens slutavsnitt lyckas avslöja vem som mördade dottern till stadens magnat, tillika skolans skönhetsdrottning och Veronicas bästis, må av en del inledningsvis ha avfärdats som ett "Twin Peaks"-light utan Lynch-mystik, men oj så fel de hade. När det sedan var dags för säsong två, och ett nytt megamysterium över 22 avsnitt skulle introduceras, så kraxade olyckskorparna högljutt igen. Och oj så de dabbade sig även denna gång. "Veronica Mars" har under sitt andra år blivit mörkare, sorgligare och i mina ögon ännu vassare, och tro inte för ett ögonblick att Lillys skugga lämnat Neptune bara för att vi fått veta att ... (ha, skojade bara!) mördade henne.

Kristen Bell i huvudrollen är inget annat än fantastisk, och Jason Dohring som Logan - cheezus, aldrig har jag sett så mycket desperat och missriktad tonårsångest i en och samma kropp. Om nu bara Veronica kan ta och dumpa pojkvännen och tillika träskallen Duncan, så är allt frid och fröjd i Veronica-land.

4. Vita huset
Serien som alla älskat att hata sedan Aaron Sorkin lämnade skutan efter år fyra har under sin sjunde säsong fått en nytändning av sällan skådat slag. Kanske är det för att "Vita huset" alltid varit som bäst när det vankas val, och säsong sju är inget annat än en 22 avsnitt lång upptakt inför det stundande presidentvalet, men jag sätter mina pengar på faktumet att den senaste upplagan i mångt och mycket är en helt ny serie. Matt Santos versus Arnold Vinick, Jimmy Smits mot Alan Alda, demokraterna mot republikanerna, vem ska vinna kampen om världens mäktigaste ovalformade rum? Ja, faktiskt är utgången inte helt given. Opinionsundersökningar (äkta) efter den direktsända presidentvalsdebatten (fiktiv) pekade på att det amerikanska folket ville ha republikanernas Vinick som sin näste (tv-)president. Och även om manusförfattarna till serien har USA-vänsterideal, så är ju Vinick ruskigt liberal för att vara höger och Alan Alda är fenomenal i rollen och har därtill vid 70 års ålder fått en i sanning golden age i sin karriär.

Och som tragiskt grädde på moset gick ju John Spencer och dog strax jul. Även om det låter cyniskt tror jag att "Vita huset" som serie kan tjäna på att Leo McGarry således måste skrivas ut ur handlingen. Det har (löst) ryktats att det kan öppna för Rob Lowes återkomst till serien, att Sam Seaborn kan bli Matt Santos nye vicepresidentkandidat. Skulle det realiseras, tippar jag att vi får en demokratisk seger till sist, och en åttonde säsong av "Vita huset" där Josh blir stabschef, Will förste talskrivare och Donna presschef samtidigt som resten av ensemblen får lämna serien och nya personer kommer in och fyller upp. Sätt en tusenlapp på den uppställningen hos Ladbrokes, och ni är rika framåt september.

5. It's always sunny in Philadelphia
Inte mer än sju avsnitt har hittills gjort, men oj vad den septetten överraskade mig! Det var länge sedan en komediserie gav mig så mycket oförfalskad gjädje. Jag vet inte ens om jag vill kalla "It's always..." en komedi, för mestadels känns den främst tragiskt. Vanligen brukar jag ha svårt för humor där komiken pressas fram genom att situationen personerna befinner sig i är så pinsam att man vill gömma sig bakom soffan, men trots att "It's always sunny in Philadelphia" kryllar av liknande stunder, drabbas jag inte av panik och letar flyktvägar, utan istället skrattar jag högt. Kanske beror det på att personerna, trots att de är uppenbara karikatyrer, ändå utstrålar värme, något jag tycker saknas till exempel i pinsamhetsfrosseriets "The office".

En andra säsong med tio avsnitt kommer att börja sändas i juni på FX. Utöver de fyra slashasarna Mac, Dennis, Charlie och Sweet Dee, som enligt alla normala ekonomiska förutsättningar torde ha drivit sin bar i konkurs vid det laget, kommer serien även att innehålla en roll för Danny DeVito, som ska spela en 'pensionär som flyttar tillbaka till Philadelphia för att spendera tid med sina barn' enligt ett pressmeddelande. Om det innebär att han ska spela pappa till syskonparet Dennis och Sweet Dee vet jag inte, men det verkar ju inte helt otroligt.

6. Sleeper cell
Även terrorister är människor - nästan. Otroligt spännande tv kan uppenbarligen göras av dem i alla fall. "Sleeper cell" var en rejäl tv-bomb i slutet av året.

7. House
Om det inte var så att jag nästan börjar tycka att Hugh Lauries karaktär numera är lite VÄL dryg och elak, så skulle "House" ha hamnat högre på listan.

8. Six feet under
För det i sanning tårframkallande sista avsnittet. Tv-historia skrevs när Claire reste österut in i framtiden.

9. Rome
När de hade avklarat knullscenerna blev det ju med tiden riktigt riktigt bra. Och när man såg Lucius Vorenus och Titus Pullo insåg man ju hur vacker manlig vänskap kan vara.

10. Weeds
Det är nästan så att jag vill börja röka marijuana.

Jaha, det var det. Vad kan jag säga mer än att min årslista än en gång visar att jag vurmar för det amerikanska och det jag anser vara det kvalitativt breda? Ingenting tror jag. Nä, nu orkar jag inte skriva mer år 2005.

Hetvatten is a bitch

2005-12-31T00:50:00.000+01:00

Jag måste göra en kort korrigering på mitt inlägg om "My name is Earl" tidigare i veckan. Efter att nyss ha sett avsnittet "Teacher Earl", där Earl försöker bättra sin karma genom att jobba som engelskalärare för invandrare samtidigt som han försöker få kompisen Ralph (spelad av alltid utmärkte Giovanni Ribisi), som precis släppts ut ur fängelset att bli laglydig, måste jag höja seriebetyget till 7/10.

Varför?

Jo, Ralph kidnappar Earls bror Randy för att få denne att avslöja var Earl gömt sina 100000 dollar. För att knäcka Randy binder han fast honom i duschen och sprutar vatten på honom. När inte det räcker gör han det otänkbara - spolar i toaletten vilket är det enda som kan få fart på varmvattnet på motellet de bor på. Ralph skriker, men ger sig inte. Men när Randy riktar duschstrålen mot hans skrev och hotar med att spola igen, ger Randy upp.

Senare i avsnittet, när Earl och Randy båda blivit tillfångatagna och bundna av Ralph, utspelar sig följande konversation.

R: Hey, maybe if you call Karma it'll come and save us!?
E: Randy, it doesn't work like that, it's Karma, not Lassie.
R: Come on, can't you just try it?
E: Kaarma. See, doesn't work.
R: Try it louder.
E: KAARMA.

Och som genom ett under knackar då Earls engelskaklass på dörren. Han har tidigare försökt lära dem att säga vägbeskrivningar genom att beskriva vägen från kurslokalen till hans hem. Nu är det tid för deras lektion, och han har inte dykt upp och således har de letat upp honom.

Stor humor. Åtminstone kändes det så efter att jag spenderat fyra timmar med att skriva min årsbästalista som kommer i morgon...

Och nu - en helt annan lista

2005-12-30T12:13:00.000+01:00

Jag har skrivkramp. Eller rättare sagt, jag har listkreativitetskramp. Jag har ju i ett svagt bloggögonblick utlovat någon sorts 'förhoppningar-inför-det-nya-året-lista', men det säger jag er här och nu: det kommer inte att ske, jag har varken tid eller ork att hinna få ihop det innan det blir ett nytt år. Och efter i morgon är den ju ointressant, för då är det ju redan ... ja just det - nytt år!

Däremot hade jag tänkt försöka göra en liten lista över vad jag anser vara 2005 års bästa tv, men någorlunda korta motiveringar varför. Men i väntan på att jag får kreativitet nog att fixa det bjuder jag nu på Entertainment Weeklys årslista över årets bästa tv-serier, som de presenterar i sitt senaste nummer:

1. Arrested development
2. Bodies
3. Lost
4. The staircase
5. Entourage
6. Veronica Mars
7. Stella/Wonder Showzen
8. Real sports with Bryant Gumbel
9. Everwood
10. Prison break

Listan finns även på nätet, med tillhörande motiveringar.

Mina kommentarer? Tja, om jag ger dem nu så kommer jag ju att i förväg avslöja vad jag själv anser om tv-året 2005. Men det är ju coolt att uramerikanska Entertainment Weekly har med brittiska "Bodies" så högt som på andra plats (den sänds i USA på BBC America). Och att de lägger "The staircase" på fjärde plats (den fenomenala dokumentärserien "Dödsfallet" som sändes på SVT tidigare i år och som just nu visas i repris runt midnatt) tycker jag också är roligt eftersom livet ju ändå, faktiskt, är mer än fiktion ibland. Ingen av de två serierna är med på min lista. Jag har skam att säga det inte hunnit se "Bodies" ännu, och när det gäller "The staircase", nja, jag håller mig till fiktionen.

På Entertainment Weeklys hemsida kan ni även läsa vad de anser vara årets sämsta insatser i tv-världen. Kolla in det också.

Och som inte det vore nog så har de även en 'second opinion'-lista med en helt annan topp tio. Kolla in även den, för där ligger minsann "Vita huset" i topp.

Nördarna härskar i tv-världen

2005-12-29T09:28:00.000+01:00

Fast vad är egentligen en nörd i detta moderna tidevarv? Vad jag menar är att när mediacenterföretaget Home Media Networks lät göra en undersökning bland 1000 britter om vilka nedlagda tv-serier de saknade mest, så var resultatet slående: sex av tio hör hemma inom det breda spektra som inom tv kallas science fiction (det vill säga allt mellan himmel och jord som inte kan förklaras med vanlig vetenskap).

Topp tio ser ut som följer:

1. Star trek
2. Buffy the vampire slayer
3. Vänner
4. Pang i bygget
5. Blake's 7
6. Arkiv X
7. Babylon 5
8. Stargate
9. Seinfeld
10. The A-Team

Vad kan man utläsa av den här listan då? Tja, jag vet inte riktigt hur de 1000 personerna valts ut, men det känns lite konstigt att en genre som oftast blir bespottad av den stora massan ändå verkar saknas av flest. Eller så berättar den bara sanningen - inför andra är vi alla tråkiga realister, men hemma i garderoben har vi en affisch på Mr Spock.

Och suget efter Central Perk-vännerna verkar evigt, trots de tio år serien kablades ut. Överhuvudtaget är flertalet av namnen på listan långkörare. Kan inte publiken förstå när nog är nog? Jag menar, jag älskade "Arkiv X" över allt annat, men nio år var faktiskt mer än tillräckligt med tanke på hur serien haltade de sista två åren. Och sju år med "Seinfeld" var också mer än fullt tillräckligt. Och "The A-team"!? Fast det verkar på något sjukt sätt som att britterna har en sällsam fäbless just för den serien.

Märk sedan att det här är en brittisk undersökning. Min gissning är att den rätt obskyra brittiska sci-fi-serien "Blake's 7" skulle hamna rätt långt ner på saknad-listan i vilket annat land som helst.

BBC News skrev först.

Fotnot: Bilden - onördig så det förslår - är hämtad från 'The city on the edge of forever', kanske det bästa och sorgligaste-"Star trek"-avsnitt som någonsin gjorts.

"Prison break" gör en TV4 i TV3

2005-12-28T13:05:00.000+01:00

På måndag har "Prison break" premiär i TV3. Fast redan i kväll kan man se det första avsnittet, för då har "Prison break" smygpremiär i TV3.

Viasatkanalen gör alltså samma grej som TV4 gjorde när de smygpremiärade "Lost" några dagar innan den officiella premiären. TV4 visade dock "Lost"-avsnittet sent på kvällen på en tid som inte kunde misstas för den riktiga. Men TV3 tar inga chanser, utan sänder kvällens "Prison break" redan klockan 22, bara en timme senare än den ordinarie tiden serien får på måndag.

Jag förstår inte poängen med de här smygpremiärerna. Bidrar de verkligen till något mer än att skapa förvirring hos tittarna? I de stora svenska dagstidningarna i dag presenteras kvällens avsnitt bara som del 1 av 22, att det skulle röra sig om en smygpremiär framgår inte. Inte ens på TV3:s egen sajt presenteras det särskilt tydligt i tablån, man måste klicka sig vidare innan man längst ner på sidan ser ordet "Smygpremiär". Och eftersom åtminstone hela Stockholm är tapetserat med affischer om att "Prison break" börjar på TV3 på måndag, så tycker jag att kvällens visning är ett rejält självmål som stjälper mer än det hjälper.

Ja men vad då, på bio har de ju kört med smygpremiärer hur länge som helst, kanske någon tänker? Jo, men det är en helt annan sak. För tv-kanaler är det livsviktigt att tittarna vet när en serie sänds. Fipplande fram och tillbaka mellan olika sändningstider innebär genast ett publikbortfall, vilket betyder minskade reklamintäkter. Kanalerna tror kanske att smygpremiärerna ska skapa en sorts buzz kring serien som ökar tittarskaran i det långa loppet, men jag är skeptisk. Buzzen har ju redan skapats eftersom det redan skrivits spaltmeter om serier som "Prison break" och "Lost" långt innan de haft svensk tv-premiär. Så snälla kanaler - låt publiken hitta serien på dess riktiga tid redan från början. Det här agerandet skapar bara förvirring.

Men men, hur som helst - ni som inte redan har sett "Prison break", ta chansen i kväll. Lägg av er all form av logiskt tänkande i köket eller hallen eller sovrummet eller var som helst egentligen innan ni går in i rummet där ni har tv:n. Acceptera sedan att ni kommer att matas med over-the-top-manusluckor som får "24" att framstå som en helt realistisk skildring av ett normalt dygn i en vanlig människas liv, och luta er tillbaka. För under de premisserna är faktiskt "Prison break" något av det coolaste man kan se på tv just nu.

Nej, mitt namn är inte Earl

2005-12-28T10:44:00.000+01:00

Däremot är "My name is Earl" namnet på höstens mest framgångsrika amerikanska sitcom. Även denna har jag nu julen till ära tagit mig tid att titta på och tänkte delge några tankar om. Typiskt bara att Kjell Häglund hann före mig och gav serien en rejäl råsop på Weird Science så sent som i går. Oh well, jag hann ju före med att skriva om "Sleeper cell" häromveckan och det är ju inte som att "Earl" är en purfärsk serie vid det här laget, så jag gråter mig inte till sömns av den anledningen.

Dessutom är det så att vi råkar ha olika åsikter om serien. Okej, efter att ha råpluggat "Earl" och maratonkollat "How I met your mother" så tycker jag visserligen att white trash-Earl är klar tvåa på bollen, men ändå, det är i mina ögon långt ifrån en skräpserie.

"My name is Earl" är berättelsen om småbrottslingen, ölhävaren och korkskaftet Earl, som en dag inser att hans liv är just så trashigt och sunkigt som ni anar. Uppenbarelsen kommer efter att han vunnit 100000 dollar, blivit överkörd av en bil, tappat bort vinstlotten och slutligen, liggandes i en sjukhussäng hög som ett hus på morfin ser Carson Daly prata på tv om varför hans liv är så himla bra. Jo, han har skaffat sig god karma genom att alltid vara en god människa. Earl, som alltid behandlat andra som skit, inser att det är orsaken till att hans liv är trashigt. Så, med hjälp av en lista där varje ond gärning han någonsin utfört finns upptagen, börjar han nu, med hjälp av sin bror samt nyvunna vän Catalina, söka upp de människor han skadat, för att ställa allt till rätta. Earl ska bli en bra människa, och därigenom finna lyckan. (Och dra mig baklänges, får han inte tillbaka vinstlotten så fort han börjat vandra livets smala stig. Karma!)

I kritiken mot "Earl" på Weird Science fokuserades på två saker, dåliga storys och karaktärer. Jag håller med om det senare. Earl, brorsan, Catalina och seriens andra figurer är alla tråkigt stereotypa. Trots sin grisighet tillåts de inte vara sviniga på riktigt, för vi ska ju sitta där och med jämna mellanrum lägga handen mot hjärtat och våtögda säga "ååååh" när de gör något fint (fast på ett trashigt sätt). Earl i Jason Lees skepnad må visserligen vara en ölrapande loser med begynnande mage, men han är tillrättalagd för att vara en älskvärd sådan. Han känns helt enkelt för polerad för att man ska orka gilla honom på riktigt. Jämför med barägarkillarna i "It's always sunny in Philadelphia" till exempel - de är ärkesvin på riktigt vilket gör dem mänskliga - och vips så har de tagit sig in i mitt hjärta.

Däremot tycker jag att avsnitten jag hittills sett håller bra kvalitet handlingsmässigt, och varje episod har fått mig att yttra ljudligt hörbara skratt, något som inte händer alltför ofta. Bäst är avsnittet "Faked his own death", där Earl tar itu med att rätta till den hjärtesorg han en gång åsamkade en kvinna då han gjorde slut genom att fejka sin egen död. När han återvänder till henne, i högsta grad levande, ser han att hon tagit sig vidare i sitt liv, hon har en ny man, allt verkar candy-dandy och han stryker henne glatt från sin lista. Synd bara att den nye killen hör Earls dödstrick, och tackar för den goda idén genom att kopiera den, och som avliden och således nybliven singel flyttar han sedan in på motellet där Earl redan huserar, vilket så klart leder till ytterligare förvecklingar.

Fast en sak stör mig ändå med seriens storys: de knyts ihop väldigt fint så att Earl i slutet av avsnittet kan stryka ännu en synd från sin lista. Återigen - lite mer uppförsbacke skulle göra serien mer trovärdig och därigenom bättre.

Men ändå, om jag hade en betygsskala här på 43 minuter skulle jag ge "My name is Earl" 6.5/10 på sitcomskalan. Den sista halvan skulle komma från den hysteriskt roliga papier maché-figuren äppelkäcka Natalie gjorde av sin "döde" pojkvän Earl.

Och just det - "My name is Earl" har två saker till som talar för den - den är inte inspelad i den sitcom-typiska studion med soffa mitt i vardagsrummet och dylikt, och den saknar burkskratt. Att det fortfarande år 2005 känns som ett nytt grepp i huvudfåran inom amerikansk situationskomedi säger kanske mer om genrens tillstånd än "Earls" kvaliteter, men ändå.

Hur man hittar den stora kärleken

2005-12-27T13:50:00.000+01:00

Jag är ju en smula dålig på följa komediserier. Det är en av de saker jag tänkt bättra på under den torksäsong som julen innebär när det kommer till ny tv-dramatik. Så mellan julmat, julhemvändarutgång och ... ja, julmat har jag spenderat tid med att djupdyka ner i CBS höstsuccé "How I met your mother". Och kanske är det den hinna av sentimentalitet som juletiden lägger över världen, men jag är såld, så till den grad att jag skulle vilja kalla "How I met your mother" till det bästa som hänt mainstreamfåran inom amerikansk sitcom på länge.

Historien i sig är inte spektakulär. Fem personer, tre singlar och ett par i de övre tjugoåren, lever sina liv i centrala New York. Deras baser är två, dels en lägenhet där tre av de fem bor, och dels stambaren i samma kvarter. Det handlar om relationer, fester och jakten på den stora kärleken. Ja, upplägget är i sanning som en karbonkopia av "Vänner" fast tio år senare och minus en person.

I centrum står Ted. Efter att bäste vännen Marshall friat till flickvännen Lily och fått ett rungande ja till svar, drabbas han av stora skälvan, inser att det är värdelöst att vara singel och att det är dags även för honom att hitta kvinnan han ska älska resten av sitt liv. Så påbörjar han en till synes tröstlös jakt efter den enda rätta, ivrigt påhejad av Marshall och Lily och kraftigt bromsad av den obotlige femtioöres-charmören Barney, självutnämnd gudagåva till kvinnosläket. Den första kvinnan i raden av Teds kärlekar blir Robin, men efter att han gjort kardinalmisstaget att berätta för henne att han älskar henne redan efter tre timmars bekantskap, tvärvänder hon men förvandlas så småningom till singeltjejkompis.

Anledningarna till att jag faller stenhårt för "How I met your mother" är tre:

1. Seriens handling är som sagt inte särskilt annorlunda, det finns hur många komediserier som helst som i praktiken går ut på ungefär samma sak. Men "How I met your mother" berättar historien på ett annorlunda sätt. Serien utspelas egentligen år 2030, när den åldrade Ted har placerat sina två, ytterst motvilliga, tonårsbarn i soffan för att berätta historien om hur han träffade deras mor. Allt är alltså en lång tillbakablick, vilket inbjuder till en väldigt underhållande berättarteknik. Ibland fryses till exempel bilden, för att den äldre Ted helt plötsligt kommer på att han måste berätta en annan detalj först, varvid historien går in i en annan episod som sätter det som skedde innan bilden frystes i ett helt annat sken, på ett oftast väldigt lyckat sätt.

En annan berättarteknisk finess manusförfattarna ofta använder med stor framgång är att man som tittare först bara får se halva scener, som sedan återberättas igen längre fram i avsnittet där tidigare okända detaljer sätter handlingen i ett nytt ljus. Ett exempel: i avsnittet "Return of the shirt" inser Ted en dag att han plötsligt gillar en tröja som han inte burit på sex år. Det faktumet får honom att fundera på om han kanske borde ge några av sina gamla flickvänner en ny chans, kanske den nyfunna känslan för tröjan gäller tjejer också? Sagt och gjort, han inser snart att den gamla flickvännen Natalie måste återvinnas. Problemet är bara att han dumpade henne tre år tidigare under mindre glamorösa former. Först vill han inte berätta för sina vänner hur det gick till, men till sist erkänner han att han gjorde slut över telefonen. Illa. Men sedan får vi se scenen spelas lite längre, och det avslöjas att han egentligen inte pratade med Natalie, han lämnade bara ett meddelande på hennes telefonsvarare, och därtill på hennes födelsedag. Illa illa, och Ted får också stryk av vännen Lily för att han varit så taskig, men det ska visa sig att det hela var etter värre.

Efter att ha tagit ny kontakt och lyckats omvända Natalie från att hata honom till att åter bli ihop, inser Ted några veckor senare att det aldrig kommer att funka, "det" finns inte mellan dem. Men den här gången ska han göra slut på rätt sätt - han bjuder ut henne på middag och lägger ut texten. Självklart har han lyckats pricka in hennes födelsedag igen för dumpningen och middagen slutar med att hon misshandlar honom och häller Pasta Carbonara i såren, men först efter att hon berättat vad som egentligen hände den där gången han ringde och dumpade henne. Vi får åter se den tre år gamla scenen med telefonsvararen, vi hör Teds dåliga ursäkter om varför de inte bör vara ihop, men den här gången stannar kameran kvar, zoomar ut i hennes lägenhet efter att han lagt på. Den är fullpackad med gäster, som gömt sig där för att överraska Natalie med en hemlig födelsedagsfest. Sekunden senare kommer hon hem, överväldigas av glädje när hon ser vad vännerna planerat, men ingen tar notis om henne, alla stirrar med tom blick mot telefonsvararen, som nu blinkar med ett nytt meddelande redo att spelas upp. Jepp, love really really hurts.

2. Det är svårt att göra komediserier inom romcom-genren roliga. Det blir lätt översentimentalt och smetigt på ett sätt som jag tvivlar på att ens amerikaner kan gilla. "How I met your mother" klarar balansgången, serien har visserligen scener i slutet av vissa avsnitt där det är meningen att det ska börja darra i ögonvrån på gråtmilda tittare men där man istället mest börjar skruva på sig, men det går aldrig över styr. Serien utstrålar äkta värme.

3. Birollerna. Ted är egentligen inte särskilt intressant, han och Robin är lite bleka, men de andra tre är fantastiska. Neil Patrick Harris i rollen som den hopplöse Barney - jeeezus! Han har inte ett endaste ynka karaktärsdrag gemensamt med Niles i "Frasier", men tro mig trots det när jag säger det - Barney är den nye Niles. Även paret Marshall och Lily, ständigt på språng mot nästa omgång i sänghalmen, är sanslöst vältajmade.

Nu önskar jag mig bara en sak: att man kommer att få veta hur Ted träffade sin blivande fru redan i slutet av säsong ett. För om de drar på det ytterligare kommer jag att bli ypperligt besviken.

"How I met your mother" är, om mitt minne inte sviker mig, inköpt av TV3.

Förvirring om Leo även i USA

2005-12-26T13:36:00.000+01:00

Det var inte bara här på 43 minuter som det rådde förvirring kring huruvida Leo McGarry var med i den där tre-år-in-i-framtiden-scenen som inledde säsong sju av "Vita huset". Tv Squad skriver att 'samtliga tidningar, magasin och webbsajter rapporterade att Leo var med i scenen' (fast på engelska och lite annorlunda formulerat då...), något som ju visade sig vara helt falskt. Så jag borde med andra ord ha fått sällskap i skamvrån. Men oj vad många dumstrutar jag hade tvingats tillverka!

Och just ja - jag har nu faktiskt kollat på den där framtidsscenen själv igen, med förstoringsglas dessutom, och jag lovar och svär vid allt jag håller heligt: Leo McGarry är inte med i scenen.

Tv Squad har också likt jag själv spekulerat lite i vad som ska hända i "Vita huset" nu när John Spencer avlidit. Ett av ryktena som florerar är att Rob Lowes karaktär Sam Seaborn ska återvända till serien och bli Matt Santos nye vicepresidentkandidat. Sjäv tror jag att det skulle kunna vara ett bildskönt genidrag som skulle revitalisera serien och garantera för en åttonde säsong. Jimmy Smits och Rob Lowe sida vid sida, styrandes USA mot en ny och vacker liberal framtid - ojoj, mitt hjärta klappar vid bara tanken.

En riktigt god jul till er alla ...

2005-12-24T07:24:00.000+01:00

... önskar Seth och Summer.

För även om man som jag tycker att "The OC" tappat en del efter den briljanta förstasäsongen, så går det inte att komma ifrån att Seth Cohens uppfinning Chrismukkah är något av det charmigaste som hänt det sekulariserade julfirandet sedan tomten blev Coca-Cola-röd.

Och årets julepisod, som på förhand utlovade the best chrismukkah ever men kanske inte riktigt levde upp till det, bjöd ändå på några utsökt pinsamma stunder för Ryan när han tvingades genomgå Seths variant av en Bar Mitzvah i "The Chrismukkah Bar Mitz-vahkkah". Religion blir inte bättre än så.

Och som en speciell julklapp från mig till er bjuder jag slutligen på en bild från min all time ever-favoritscen från "The OC". God jul.

43 minuter fyller 100!

2005-12-23T09:30:00.000+01:00

Hurra! Hurra! Hurra!

Jupp, för så är det. Det här är nämligen det 100:e inlägget som jag gör på 43 minuter. Och vad passar väl bättre att göra som jubileumsinlägg än en liten retrospektiv?

43 minuter föddes efter ett visst inre motstånd lördag den 6 augusti i år. Jag hade länge funderat på om jag inte borde göra något av allt mitt tv-tittande. Och när jag väl bestämt mig så var det ju det här med namnet. Vad heta? Jag klurade och klurade, och när namnet till sist stod där i predikstolen, så kändes det lika naturligt som ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. För det är ju ändå 43 minuters tv-tittande som den här lilla biten av internet handlar om, till allra allra största del.

Vad har passerat under de här 100 inläggen och lite drygt 130 dagarna? Rätt så skilda saker ändå. Visserligen har jag efter att ha blickat tillbaka och kikat på alla gamla inlägg insett att jag är en rätt så simpel person. Ingen av de serier jag när vid bröstet är särskilt smal. De jag oftast nämnt är "Battlestar Galactica", "Veronica Mars", "Lost", "Vita huset", "House" och på sistone "Grey's anatomy", främst för att jag vid några tillfällen lackat ur på SvD:s beteckning av den som en sexsåpa.

Men det är bara att acceptera, jag vurmar främst för det amerikanska och det jag anser vara det kvalitativt breda.

Under de här 130 dagarna har jag försökt att hålla en någorlunda jämn ström av inlägg. Oftast är det ganska enkelt att komma på något att skriva om, men ibland har det stått fullkomligt stilla. Vid ett tillfälle kastade jag ju till och med in handduken (visserligen på grund av tidsbrist snarare än kreativitetstorka), men eftersom en del av er läsare protesterade högljutt drog jag snabbt tillbaka min avskedsansökan. Tack till er som protesterade. Jag har aldrig ångrat mig att jag fortsatte.

Vilka är då ni som besöker min blogg? Tja, det vet jag ju inte exakt, men ni är ganska många i alla fall, och er skara växer sakteliga. De dagar jag skrivit inlägg som haft ordet 'sex' eller 'knulla' i rubriken är ni dessutom mångfaldigt fler. Snacka om slump att ni hittade hit just då.

Mina två populäraste inlägg någonsin över en längre tidsrymd är dels '"Prison break" är det nya "24"' (som genererar fler och fler träffar från svenska googlare som söker på "Prison break", vilket kanske säger en del om hur populär serien kommer att bli när TV3 börjar sända den andra januari) och dels 'Tröttsamt knullande i "Rome"' (vilket väl beror på ... ja 'knullande' antar jag, för mitt andra inlägg om "Rome" kommer inte ens i närheten...). Flest kommentarer har '"Battlestar Galactica" på svensk tv - typ' fått - 17 stycken, följt av "Lost"-inlägget 'And down the hatch we go...', som gav 15.

Så, tack alla ni som besöker och läser 43 minuter. Och ett extra tack till sådana som Isobel, Conan, Roger Wilson, Filmomat, Sleepless, Nicklas och alla ni andra som har 43 minuter som en länk. Det värmer verkligen.

Och det allra största tacket skickar jag till er som kommenterar på min blogg. Fortsätt med det, det gör mig alltid glad, till och med när jag påstås vara kristdemokrat.

Önskelista nummer två

2005-12-22T09:00:00.000+01:00

Hej tomten.

Jag vet att du kanske har en del att göra så här i dagarna. Och ja, jag vet att jag kanske tog i lite väl när det gällde antalet dvd-boxar på önskelistan jag skickade dig för några veckor sedan. Men du har ju starka renar, så det borde väl inte vara någon fara.

Jo, det var en sak till. Jag har ännu en önskelista. Oroa dig inte, den är inte så lång, och den innebär inget merarbete i form av inslagning eller sånt. Ungefär som när någon önskar fred på jorden, det är ju en fin önskan, och du behöver heller inte slå in den. Ungefär såna är mina önskningar. Okej? Här kommer de:

1. Jag vill att "Battlestar Galactica" ska tas på allvar av en svensk tv-kanal. Se till så att någon köper in serien, ger den vettig promotion, och visar den på en anständig tid. Jag förväntar mig inte prime time, men varför inte söndagskvällar på SVT vid 21.20? Jo, jag vet att det är "Sopranos"- och "Six feet under"-tiden, men det är liksom det som är poängen. Gissa om folk skulle ta serien på allvar då! Det skulle ju gå av bara farten, de skulle inte ens fatta att det rör sig om science fiction innan de var fast. Och just ja, kan du fixa så att den där visningen som Kanal 5 gjorde av den inledande miniserien i höstas aldrig skett? För det är ju liksom brottsligt att visa så bra tv mitt i natten. Och jag vill inte - trots "Big brother" - att Kanal 5 ska hamna i finkan.

2. Som du säkert sett i tv-tablån så börjar SVT visa "Veronica Mars" den 12 januari. Både du och jag är självklart glada över det, men kan du fixa så att de visar säsong två redan till hösten? Det är ju liksom rätt mycket 1900-tal att ligga 1,5 år efter USA-visningen, och visst är det väl 2006 om drygt en vecka? "Veronica Mars" är ju heller inte your average teenage show, om vi säger så. Här snackar vi troligen den smartaste ungdomsserien för vuxna på ... ja, sjukt länge. Och när vi ändå pratar om Veronica, kan du förklara för mig hur det kommer sig att de amerikanska vardagsuttrycken för privatdeckare är 'sleuth' och 'dick'? Jag tycker att de orden ger konstiga vibbar.

3. Förutom "Prison break", "Invasion" och till viss del "Commander in chief" och "Supernatural", så tycker jag att de nya dramaserierna i höst varit rätt bleka. Kan du ordna så att det kommer några riktigt bra midseason-premiärer? Ett par i alla fall?

Nej, jag ska inte uppta din tid mer. Kom ihåg att ge Rudolf och de andra bra havrekli inför lördagen, och glöm för allt i världen inte mina dvd-boxar.

Kvinnan som kunde tala med spöken

2005-12-20T09:50:00.000+01:00

Juletid är inte bara den tid på året då vi minns att Jesus Kristus föddes i ett stall trots att hela världen skulle skattskrivas, eller hur det nu var. Det är också en tid då det inte visas särskilt mycket dramaserier på tv. What to do? Tja, man kan ju ägna tiden åt att kolla in några av de serier man valt att inte följa tidigare till exempel.

En av dessa har för mig varit "Ghost whisperer", där Jennifer Love Hewitt likt Patricia Arquette i "Medium" besitter kraften att prata med de döda som av olika anledningar fastnat strax före hinsidans farstu. Och precis som i fallet med "Medium" har TV4 köpt in "Ghost whisperer".

Frågan är varför. Jag har nu sett de tre första avsnitten av serien, och nej, det kommer inte att bli fler. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för saker som har med övernaturlighet att göra. Men nej, det här håller inte. Serien är sentimental på fel sätt, de inledande historierna är förvånande platta och karaktärerna känns mesiga.

Storyn i korthet: Love Hewitt (som jag aldrig kommer att acceptera som någon annan än Sarah Reeves i "Ensamma hemma", där var jag nästan kär i henne) spelar Melinda Gordon, ägare till en antikaffär i en amerikansk småstad av den där Smallville-sorten som bara existerar på film och tv. Fast egentligen ser hon mest spöken. Faktum är att det kryllar av dem, de finns runt henne hela tiden. Och hon måste hjälpa dem att ta farväl av sina närstående, så att de kan gå in i ljuset (jepp, LJUSET).

Det är således den ena snyftstoryn efter den andra. Jag tror att Jennifer Love Hewitt gråter i slutet av varenda avsnitt när de döda äntligen kan säga adjö till sin son, mamma och tvillingsyster. Till smäktande musik som får mig att må lite illa. Och betänk då ändå faktumet att jag rent generellt är rätt svag för sentimentalitet.

Nej, tre gånger "Horse whisperer" får räcka. Oj förlåt, "Ghost whisperer" menar jag.

Det bästa med serien är faktiskt förtexterna. Och det mest för att de är en så uppenbart snodda från "Desperate housewives". Det säger en del.

"CSI: NY" försöker reparera mobilskadan

2005-12-19T01:10:00.000+01:00

För ett par veckor sedan slog "CSI: NY" ett nytt rekord när det gäller dåliga produktplaceringar, då manusförfattarna tvingats skriva in ett ytterst pinsamt replikskifte mellan två av seriens kriminaltekniker för att promota en ringsignal för Coldplays låt "Talk". Den här veckan gjorde författarna sitt bästa för att reparera skadan. I ett försök att blidka alla uppretade tittare som tog sig för pannan senast, lät de helt enkelt en särskild mobilsignal leda till lösningen på en av veckans mordgåtor. Det hela var ganska snyggt gjort, och jag är lite osäker på om det verkligen rörde sig om en produktplacering. Visserligen verkar det skumt att låta en mobilsignal spela en avgörande roll så tätt inpå det senaste debaclet, men å andra sidan så var den här veckans signal nerladdad av två kallblodiga mördare. Vill verkligen ett företag betala för den typen av 'reklam'?

Synd bara att karaktären Danny Messer, som var den som tvingades ha Coldplaylåten på sin mobil för två veckor sedan, i veckans avsnitt åter hade en helt normal ring-ring-ring-signal på sin telefon. Det var tydligen bara roligt att låta Coldplay ljuda en gång. Om man nu vill göra det en gnutta trovärdigt att han ska vara en person som laddar ner ringsignaler för 2.49 dollar, kunde de då inte ha låtit telefonen ringa med någon annan lite originell signal den här veckan åtminstone? Nu blev det bara ännu tydligare att det rörde sig om en produktplacering senast.

Så trots manusförfattarnas goda avsikter anser jag fortfarande att "CSI: NY" har ett mobilproblem.

Jag har en dumstrut på skallen

2005-12-18T21:21:00.000+01:00

Jag ber otroligt mycket om ursäkt. I mitt förra inlägg (som jag nu tagit bort) skrev jag att Leo McGarry deltar i den tre-år-in-i-framtiden-scen som säsong sju av "Vita huset" inleds med, ett faktum som skulle ställa till det för seriens manusförfattare, nu när skådespelaren John Spencer är död och hans karaktär måste skrivas ut ur serien.

Men det är lögn och förbannad dikt. Leo är inte med i scenen, har jag nu fått veta. I min iver att skriva gick jag på ett tips, tog mig inte tid att kolla efter själv, och mitt minne sviktade. Det var ju ändå några månader sedan avsnittet sändes, och jag har det inte kvar. Det är ingen ursäkt, men den enda förklaring jag kan ge.

Tro mig, jag står i hörnet av mitt vardagsrum med en stor fet dumstrut på skallen, samtidigt som jag slår en hammare i skallen på mig själv. Ja, det gör ont i huvudet, men såna klantiga misstag får jag inte göra. Därför förtjänar jag hammarslagen.

Ingen skam över den som gav mig tipset dock. Felet är mitt och ingen annans. Jag måste så klart kolla att det jag skriver är korrekt, innan jag gör det.

Och jag som i flera inlägg här klagat på andras felaktiga skriverier om tv-serier. Ja ja, den som sa det han var det.

Just ja - jag vill bara tillägga att jag fortfarande inte lyckats se om den aktuella scenen. Men flera tillförlitliga källor säger att han INTE är med, så nu tror jag på det.